Hemmastadd

I en liga som förvandlar lovande svenskar till stukade bänkvärmare hittade Pelle Nilsson hem. Offside åkte till Nürnberg för att tvinga ur honom framgångsreceptet.

Den enda nackdelen Pelle Nilsson har upplevt med Bundesliga är att spel­arna inte tycks vara särskilt musikaliska. Efter sju år i Tyskland har han fortfarande inte haft en lag­kamrat som behärskar ett instrument. Därför är det ingen större idé att bjuda hem Hanno Balitsch, Raphael S­chäfer, Markus Feulner eller någon av de andra kompisarna i FC Nürnberg till det musikrum han låtit inreda i sin lägenhet.

Rummet domineras av en svart flygel som Pelle köpte för 700 euro när han spelade i Hoffenheim. Ovanför den hänger en gammaldags mikrofon i ett stativ, på golvet står en akustisk gitarr och på väggen hänger en elektrisk. Det finns också ett munspel. Bredvid elgitarren syns en inramad LP-skiva med rockbandet Mando Diao. Pelle är god vän med sångaren och gitarristen Björn Dixgård.

– De har också sin största publik i Tyskland, säger Pelle och flinar.

Annons

Mellan träningarna och matcherna går han gärna, när sonen Levin tillåter, in i musikrummet »för att leka lite«. Under sommarledigheten i Sverige kan han bilda band med lillebror Joakim och pappa Jörgen, tidigare verksam som yrkesmusiker runt om i Västernorrland, men under säsongen i Tyskland får han köra solo. Såvida inte hustrun Johanna någon enstaka gång ger efter för makens tjat och plockar fram sin klarinett.

– Jag förstår inte, säger Pelle. Klarinett som är ett så fint instrument. Det var jättelängesen du spelade nu.

– Ja du, säger Johanna. Skulle vi stå och spela när Levin sover då, eller hur tänker du?

Själv är Pelle bäst på gitarr, men tycker att »flygeln är det finaste instrumentet«. När svenska landslaget i våras var på väg hem från bortamatchen mot Slovakien stannade några av spelarna till på ett hotell i Wien. Bredvid hotellbaren stod ett piano. Uppmuntrad av landslagskompisarna satte sig Pelle på pallen och spelade några låtar.

– Jag har aldrig tyckt att sånt är pinsamt, säger han. Är man hyfsat duktig på något är det bara roligt att få visa det. Den inställningen passar bra här i Tyskland också. Tyskarna gillar när du tar för dig. Inte på ett kaxigt sätt alltså, det ska ske naturligt, och du får bara glänsa om du också gör grovjobbet. Titta på Ribéry och Robben i Bayern München. Båda är offensiva stjärnor, men numera jobbar de också hem stenhårt. De har tagit till sig den tyska kulturen utan att förlora sina spetsegenskaper. De har fattat.   

Den spelare som Pelle rankar högst i Bundesliga är ett annat Bayernnamn: Bastian Schweinsteiger. Därför är det inte utan stolthet den svenske mittbacken plockar fram den tyske landslagsmannens matchtröja från en hylla i musikrummet.

– Det är ju inte värdigt att han ska ligga här och skräpa egentligen. Men jag ska ordna det fint för honom den dagen jag slutar.

Planen är att inreda ett nytt specialrum – ett Bundesligarum. Där tänker Pelle hänga upp sina främsta tröjtroféer, så att de bildar en drömelva från karriären i Tyskland. Schweinsteiger blir med största sannolikhet mittfältsmotor i laget, men konkurrensen är tuff. Pelle har varit en slug och flitig tröjbytare de senaste säsongerna. När vi går upp till sovrummet öppnar han garderoben och pekar på tre höga travar med matchtröjor. Med några internationella undantag (genom en kompis lyckades Pelle till exempel få Kakás brasilianska landslagströja, signerad med det personliga meddelandet »En kram från Kristus«) handlar det uteslutande om namn som är eller har varit stora i Bundesliga. Han letar fram två favoriter, en blå och en röd, och håller upp dem med framsidorna riktade mot mig.

– Här är min grymma offensiv. Kan du gissa vilka de är?

– Kan det vara Raúl och Ribéry? säger jag.

– Rätt gissat. Ganska mäktigt, va? Jag har till och med domaren Wolfgang Starks tröja här någonstans. Ja, han blev väl lite förvånad när jag ville byta med honom, men jag tänkte att det kunde vara coolt med en riktigt bra tysk domare också.

 

Den som går på fotboll i Nürnberg kan inte undvika att ta del av stadens mörka förflutna. Området där klubben spelar sina hemmamatcher var ett av Adolf Hitlers viktigaste under det tyska nazistpartiets frammarsch före andra världskriget. Stadens dåvarande överborgmästare Willy Liebel utnämnde Nürnberg till »den mest tyska av alla tyska städer«, och mellan 1933 och 1938 höll nazisterna sina årliga partidagar här. Leni Riefenstahl spelade in propagandafilmen Viljans triumf i staden 1935 och vid nuvarande Grundig Stadion marscherade en gång Hitler-Jugend. Det var arkitekten Albert Speer som planerade det 16,5 kvadratkilometer stora Reichsparteitagsgelände – de väldiga monumenten finns fortfarande kvar, som en påminnelse. Alldeles nedanför FC Nürnbergs träningsanläggning och kansli står en byggnad som en gång fungerade som en kraftstation, partidagarna samlade hundratusentals människor och krävde stora mängder energi. Går man in i huset i dag gör man det antagligen för att köpa hamburgare – den gamla kraftstationen har blivit till en Burger King-restaurang. Men på hus­fasaden syns fortfarande spår av nazistörnen.

En kraftig utspark därifrån genomför Pelle Nilsson ett träningspass inför publik. Semestern infaller sent i regionen Bayern och många lediga supportrar har tagit sig till träningsplan nummer ett för att ta bilder och samla autografer från sina favoriter. När svensken har tränat färdigt ropar de efter honom: »Pelle!« (bara hans mormor och Erik Hamrén säger Per). Mittbacken får skriva sin signatur på ryggar, kepsar och halsdukar. Han märker att han är mer påpassad den här hösten. Våren avslutades med att supportrarna utsåg honom till »säsongens spelare«, och med sex Bundesligamål tog han hem Nürnbergs interna skytteliga.

Pelle tycker själv inte att han var lagets främste, det har han inte ansett sig vara i något lag han spelat i. Han påpekar gärna att han »inte är någon raket direkt« och att hans tekniska förmåga »knappast håller Ribéry-klass«. När jag ber honom nämna sin bästa egenskap som spelare förväntar jag mig att han ska prata om huvudspelet. Istället kommer svaret: »Jag är duktig på att omsätta en idé till handling.«

Annons

Kan det verkligen vara hela förklaringen till varför han – till skillnad från mer uppskrivna svenskar, som Marcus Berg, Rasmus Jönsson, Oscar Wendt och Denni Avdic – har lyckats så bra i Bundesliga?

Per Nilsson

Född: 15 september 1982

Längd: 190 centimeter

Klubbar: Stigsjö IK –1992, IFK Timrå 1992–1998, Gif Sundsvall 1999–2001, AIK 2001–2004, Odd Grenland BK 2005–2007, TSG 1899 Hoffenheim 2007–2010, 1. FC Nürnberg 2010–

Meriter: 11 A-landskamper. Fyra säsonger i Bundesliga, sju mål. Utsedd till Nürnbergs bästa spelare av fansen säsongen 2012/2013.

Efter två säsonger med norska Odd Grenland fick Pelle Nilsson inför säsongen 2007 erbjudanden från större klubbar. Engelska Sunderland var intresserade, och Pelle ville dit. Men klubbarna kom inte överens. En möjlig övergång till FC Köpenhamn rann också ut i sanden. Så hörde en tysk klubb, TSG 1899 Hoffenheim, av sig. Pelle hade aldrig hört talas om Hoffenheim och tyckte inte att tyska andraligan lät särskilt mäktigt. Dessutom hade han ingen relation till tysk fotboll. Som barn följde han noggrant den italienska ligan genom TV 3-programmet Uno, kryss, due. Och så Premier League förstås. Om Bundesliga visste han inte så mycket, om Zweite Bundesliga visste han ingenting. Men när Odd Grenlands lagkapten Tommy Svindal Larsen, med fem år i FC Nürnberg bakom sig, fick höra att Hoffenheim tränades av Ralf Rangnick sade han till Pelle: »Rangnick skulle aldrig ta ett lag i andraligan om han inte var säker på att det laget snart spelar i Bundesliga.«

När Pelle besökte klubben från den lilla byn i sydvästra Tyskland undrade han om han verkligen skulle kunna bo där. Hoffenheim låg mitt ute i ingenstans. Men Svindal Larsens ord vägde tungt. Manager Rangnick planerade verkligen för en omedelbar uppflyttning till Bundesliga, och tack vare finansiering från IT-miljardären Dietmar Hopp kunde klubben både bygga en ny arena och värva duktiga spelare. Pelle och flickvännen Johanna bestämde sig för att hoppa på tåget. De kom också överens om att inte bara hänga upp sina liv på Pelles idrottande. Johanna började studera ekonomi vid universitetet i Heidelberg och paret skaffade sig tidigt ett socialt nätverk utanför fotbollen.

I och med att Hoffenheims trupp var så ung tillhörde den 25-årige svensken lagets äldre garde. Därmed förväntades han också ta ansvar, både spelmässigt och verbalt. Pelle märkte att han trivdes med ledarrollen, skoltyskan blev snabbt fläckfri och planen höll: efter bara en säsong i klubben var Hoffenheim klart för Bundesliga. Ett år senare valdes Pelle till lagkapten, efter att hela truppen fått rösta.

– Titta här, tagliatelle mit pfifferlingen! Pfifferlingen är den enda svamp jag gillar. Vad heter den på svenska nu igen?

Pelle lägger ner menyn på bordet. Vi sitter på restaurangen vid Nürnbergs tennisklubb, alldeles intill fotbollsanläggningen.

– Pinsamt, men det händer att jag glömmer bort svenska ord. Särskilt när det gäller mat. Hjälp mig här.

– Champinjon? föreslår jag, som är dålig på tyska.

– Nej!

– Karl-Johan?

– Nej!

– Kantarell?

– Just det. Kantarell.

När Pelle värvades till FC Nürnberg 2010 tog han det som ett bevis för att han hade gjort sig ett namn i Tyskland. Inte så att han såg sig som en stjärna, men han kände att hans namn uttalades med respekt. Han var Bundesligaspelare i första hand, att han råkade vara svensk hade mindre betydelse.

Nürnberg var något helt annat än Hoffenheim. Från att ha spelat i en klubb som just höll på att skapa en historia anslöt han till en med storhetstiden bakom sig. Fram till 1987, då Bayern München gick om, kunde FC Nürnberg titulera sig Deutscher Rekordmeister – klubben med flest ligasegrar. När Pelle kom till klubben hade den några skakiga år bakom sig. Efter cupguldet 2007 rustade man för Europa­cupspel och värvade bland annat de rutinerade anfallarna Jan Koller och Angelos Charisteas. Båda tilldelades höga löner. Följande säsong trillade Nürnberg ur Bundesliga och drog på sig stora skulder. Man tvingades då satsa på billigare och yngre spelare. Klubben tog sig tillbaka till högstaligan, och budgetstrategin gäller till stora delar fortfarande. Pelle Nilsson kan prata länge om »läxan man lärde sig 2007«, och hänvisar flera gånger till händelser som skedde långt före hans egen tid i Nürnberg.

– Tillhör man en klubb är det också viktigt att lära sig den, anser han.

Jag tänker att det kanske är det här,  intresset för klubben – lika mycket som spelet på planen – som har gjort honom så populär i Nürnberg. När jag pratar med honom får jag emellanåt påminna mig om att han faktiskt spelar i laget, eftersom han ibland låter mer som en talesperson för FC Nürnberg. Jag är helt enkelt inte van vid att intervjua svenska utlandsproffs som säger saker som »klubbens ungdomsverksamhet är A och O« och »jag känner stolthet över att vi visar svarta siffror i årsredovisningen nu«.

Dagen före vårt första möte i Nürnberg såg jag lagets hemmapremiär i Bundesliga mot Hertha Berlin. En lättare lårskada hindrade Pelle från spel, ändå hade han en given plats på bänken. Under matchen var han också den mest engagerade där. Han for upp och ner vid mål och tveksamma domslut och hade enkelt kunnat misstas för en av ledarna. I halvtid gästade han tyska Skys TV-studio och förklarade Nürnbergs taktiska upplägg för tittarna.

Jag har träffat svenska fotbollsspelare med större meriter än Pelle Nilsson, men jag har aldrig sett någon som känts så självklar i sin proffsmiljö.

Samlare. Pelle vet inte exakt hur många tröjor han har bytt till sig i Tyskland, han har slutat räkna. Förra säsongen behöll han dock en del av sina egna. »Mot Mainz gjorde jag två mål. Tröjan från den matchen ska jag titta på när jag blir gammal.«

På tennisrestaurangen tittar Pelle upp från pastan och får syn på lagkamraten Hanno Balitsch några bord bort. Tack vare sin ålder (32) och sina många Bundesligamatcher (332) åtnjuter Balitsch särskild respekt i FC Nürnberg. Detsamma gäller den 34-årige målvakten Raphael Schäfer.

– Det finns en tydlig hierarki i tyska lag, säger Pelle. Jag ingår också i truppens översta skikt. De yngre ska lyssna på oss. Vi utnyttjar det absolut inte till att vara dryga mot dem, men vi har en erfarenhet som de yngre saknar. Därför är det bra om de tar till sig våra råd.

Vad kan det vara för råd?

– Oftast handlar det om att alla beslut tas för lagets bästa. En ung kille som inte får spela kan lätt tro att det är något personligt, att tränaren är ute efter honom. Istället för att jobba vidare kanske han tappar tålamodet och spanar mot andra klubbar, där han tror att någon »kommer att förstå« honom. Då försöker jag gå in och förklara: »Lyssna här, ingen är ute efter dig. Allt är för lagets bästa. Fortsätt jobba hårt så kommer det att gå jättebra.« Jag tror mycket på att utvecklas i vardagen. Det är på matcherna inför 40 000 åskådare som du granskas utåt, men det är bara en av dagarna i veckan. Det finns sex dagar till att ta vara på. Det budskapet försöker jag förmedla.

Har du alltid varit sådan?

Annons

– Ja, men jag har nog utvecklat det här. Jag var 24 när jag flyttade till Tyskland. Vuxen, men ändå formbar. Individuellt har jag aldrig varit den bästa spelaren i något lag. Men jag är hängiven och det är ofta hän­givenheten som avgör hur långt du kommer. Inte minst här i Tyskland får du bra betalt om du är hängiven.

Hur yttrar sig din hängivenhet?

– På träningar är det tydligast. Många kan säga att de blir en annan person under matcher, jag blir det under träningar också. Jag går aldrig bara »ut och t­ränar« utan lever mig in i varje moment. Jag försöker gå in för varje passning som om den vore superviktig och visar med kroppsspråket: »Här gör vi det rejält!« Den vardagliga viljan, kan vi kalla det. Alla tränare jag har haft här har nog känt att de kunnat lita på mig. De vet att jag inte är den snabbaste och att jag kan göra dåliga matcher. Men de vet också att jag aldrig kommer att hänga med huvudet under en träning, och att jag kommer att ge laget positiv energi över hela säsongen.

Många spelare är viljestarka. Du måste ha andra egenskaper som passar särskilt bra i Tyskland?

– Det taktiska. I Tyskland lägger man stor vikt vid det taktiska och det passar mig bra. Jag har lätt för att förstå hur en tränare tänker och jag gillar att utföra order. I en klubb som Nürnberg är det extra viktigt att vara skicklig taktiskt. Bundesliga är, bakom Bayern och Dortmund, så jämn att skillnaden mellan att lukta på en Europaplats och att åka ur är otroligt liten. Att vara taktiskt organiserade kan vara helt avgörande för en klubb som vår.

Hur mycket tid lägger ni på taktik?

– Ta försäsongen. Första veckan är det fysisk hårdkörning, andra veckan är det fortfarande tufft men också en del fotboll. Resterande veckor läggs nästan helt på olika taktiska moment. Vi använder alltså den mesta tiden till att organisera oss. Alla spelare ska veta exakt hur de ska uppträda på planen när det väl är dags. Jag känner mig väldigt trygg i det. Man kan ju fråga sig hur jag, som inte är särskilt snabb, klarar av tempot i Bundesliga. Men eftersom jag i förväg vet hur jag ska uppträda i olika situationer hamnar jag sällan fel. Självklart kan det uppstå en-mot-en-lägen som jag måste lösa efter eget huvud. Men om jag är helt hemma i det taktiska minskar risken för att såna situationer uppstår.

Skiljer det sig från andra ligor, tror du?

– Jag har ju bara varit i Sverige och Norge. I Sverige hade vi fyra månaders försäsong och tränade hela tiden, men det gnuggades sällan på det taktiska. Stuart Baxter sågs som ett freak av vissa i Sverige för att han fokuserade så mycket på taktik. I mina ögon var han bara normal.

Hur spelar ett typiskt tyskt lag?

– Det handlar mycket om att hitta en yta dit man vill styra motståndaren, sedan ska man vinna bollen där och ställa om blixtsnabbt. Vi lägger jättemycket tid på att söka såna lägen och kan fortfarande bli bättre på det. Även de största lagen letar efter omställningar. Det var till exempel intressant att se Bayern förra säsongen. De har inte erkänt det utåt, men jag är rätt säker på att de tog efter rätt mycket av Dortmunds raka spel. Kanske blir de något mer bollhållande nu igen, när Guardiola har tagit över.

Dortmund är intressant. De älskar sina snabba kontringar, och ofta brukar ju ett kontringslag få kritik för att mest utnyttja motståndarens misstag. Men alla älskar Dortmund.

– Hur skulle någon kunna kritisera Dortmund? Spelar du på ett sätt som är framgångsrikt måste det vara bra. Min agent brukar säga att fotboll är som schack – det gäller att göra så få misstag som möjligt. Så ser jag på det också. Det är lätt att glömma hur oerhört trygga Dortmund är i sitt taktiska system. Ibland kan man höra från ett lag: »Vi ska stå för en frejdig fotboll och ett underhållande spel!« Okej, men exakt hur har du tänkt att bli framgångsrik? Hur ser manualen ut? Dortmund är ett så jävla bra exempel, för det händer något med spelare som går dit. Gündoğan var duktig när han var här i Nürnberg – men i Dortmund är han fantastisk. Łukasz Piszczek var okej i Hertha – men i Dortmund är han fantastisk. Då förstår man hur oerhört starkt systemet är, och hur skicklig klubben är på att välja rätt spelare till organisationen.

I Sverige talar man för tillfället mycket om individuel­l träning.

– Det är viktigt så klart, men lagträningen måste komma först. Ett organiserat lag är mer värt än en jätte­teknisk spelare, för hur mycket kan han uträtta om laget inte sitter ihop? Och om en spelare kommer till Bundesliga ska han redan vara tillräckligt teknisk. Det viktigaste är att han passar in i lagets system. Jag tror att tyska klubbar är de mest noggranna i världen när en spelare ska värvas. Det går sällan fel.

Pådrivare. När japanen Hiroshi Kiyotake skruvar in en frispark mot Hertha Berlin jublar FC Nürnbergs skadade vice lagkapten mest av alla. »Eftersom vi s­aknar megastjärnor är vi mer beroende av lagsammanhållning. Det passar mig som person«, säger Pelle.

Den här hösten återfinns fyra tyska lag i Champions Leagues gruppspel. Det har inte hänt på tolv år. Pelle Nilsson är inte förvånad, och han märker en tydlig skillnad i Bundesligas genomslagskraft nu jämfört med för ett par år sedan. Då kunde han låta lite bitter när han beklagade sig över att tysk ligafotboll, i hans ögon, inte fick tillräckligt stor uppmärksamhet i Sverige. I en intervju i Sundsvalls Tidning i januari 2011 sade han: »Om jag hade presterat det jag gjort här i ett bottenlag i Premier League så hade det stått tusen gånger mer om mig.« Vid det tillfället toppade Pelle statistiken över vunna närkamper i Bundesliga. I samma artikel uttryckte han sin förvåning över att han »inte hört någonting, inte ett samtal« från landslagsledningen. »Ibland känns det som att jag är bortglömd«, funderade han.

Så är det inte längre. I dag är Pelle landslagsman och har hastigt och lustigt blivit ett slags ambassadör för Bundesliga. I sina videokrönikor för mediekoncernen Mittmedia rapporterar han varje vecka om det senaste från tysk fotboll och utöver det medverkar han i Eurosports magasin Achtung Fussball.

– Nu vill de till exempel att jag ska lista de tre märkligaste sakerna jag har hört på planen i Bundesliga. Det blir inte lätt, det är faktiskt inte så mycket skitsnack. Däremot händer det ju en del sjuka saker. Kanske kan jag ta med den gången vår argentinske back Javier Pinola spottade Schweinsteiger i ansiktet?

Att två tyska lag möttes i Champions League-finalen i våras har också fått effekt. När Pelle är på landslagssamlingar får han ofta svara på nyfikna frågor om Bundesliga.

– Zlatan kommer fram och säger: »Tyska ligan verkar jävligt intressant.« Någon annan säger: »Vilke­t tryck det verkar vara i Tyskland!« Eller så är det: »Jag är aktuell för den klubben, vad kan du säga om den?« Det är jäkligt roligt. Jag hoppas att folk börjar upptäcka hela ligan också, inte bara Bayern och Dortmund.

Hur säljer du in Bundesliga till någon som fortfarande är skeptisk?

– I mina ögon är den minst lika bra som Premier League eller La Liga, men det är inte bara fotbollen. Trycket på matcherna … Jag klandrar inte den som väljer pengarna i Ryssland, men vissa matcher där är iskalla publikmässigt. Jag vill känna adrenalinet varje helg. Jag tror också att klubbklimatet passar oss svenskar. Här blir du belönad för flit och noggrannhet. Du har en chef som bestämmer, men det är inte diktatoriskt. Det går till exempel bra att ta en öl efter matchen, bara det inte går ut över träningen nästa dag. Wer saufen kann, kann auch trainieren, som de säger. Den som kan dricka ska också kunna träna.

»Passar oss svenskar«, säger du. Men det stämmer inte riktigt. På senare tid har många svenska spelare haft svårt att lyckas i Bundesliga. Du utgör ett undantag.

– Jag har funderat rätt mycket på det där, och jag begriper det ärligt talat inte. Rosenberg gick det ju emellanåt ganska bra för i Bremen, men annars har det varit skralt. Jag har inget bra svar.

Kanske har en del helt enkelt underskattat ligan.

– Så kan det nog vara. Hur en liga blir sedd utifrån styrs mycket av media. Titta på Premier League. I Sverige får du sjukt mycket information om den ligan, varenda värvning uppmärksammas. Bundesliga har inte bevakats på samma sätt, du har mest hört om Bayerns och Dortmunds matcher i Champions League, och då kanske inte lag som Nürnberg och Frankfurt har låtit som något särskilt. Men som sagt: jag märker skillnad nu. Jag hoppas verkligen att fler svenskar lyckas i Bundesliga.

Vad kan du ge för råd till den som kommer hit?

– Nummer ett är givet: lär dig språket direkt! Då kommer du in i både laget och samhället på ett naturligt sätt. Det är också en förutsättning för att du ska kunna förstå taktiken ordentligt.

Tror du att det var bra för dig att börja i andraligan?

– Med facit i hand var det definitivt så. Kvaliteten i Zweite Bundesliga var hög, men inte så överjävlig att jag inte kunde hantera den. Jag fick chansen att lära mig både det tyska spelet och den tyska kulturen lite under radarn. Jag kände också att jag växte med ansvaret jag fick i Hoffenheim. Efter ett år var jag redo för Bundesliga.

Märkte du tidigt att Tyskland passade dig?

– Både jag och Johanna kände det tidigt. I dag känner vi oss nästan som halvtyskar och funderar faktiskt på att bo kvar här efter min fotbollskarriär. I ligan betraktas jag nog främst som en »tysk« spelare, om än med lite svensk dialekt.

Tänk om du hade hamnat i Sunderland istället.

– Jag tänker rätt ofta på det faktiskt. Hur hade vårt liv blivit om det hade löst sig med Sunderland den där gången? Det är lustigt hur livet slumpar sig. I dag är det så svårt att tänka sig en tillvaro som inte är tysk.

Nordkurve. Förra säsongen slutade FC Nürnberg tia i Bundesliga, samma placering fick klubben i publikligan – hemmasnittet löd på 40 895 personer. Utan löparbanorna hade trycket på Grundig Stadion varit ännu bättre.

Om motståndet inte heter Sverige håller Pelle på Tyskland när landslaget spelar. För honom är det en självklarhet. Han följer de flesta av stjärnorna på nära håll varje vecka och har mött samtliga tyska landslagsspelare under sin tid i Bundesliga. Men att han också skulle kunna få möta dem med Sverige hade han inte en tanke på när VM-kvalet inleddes, han tyckte mest att det var roligt att landslagen hamnade i samma kvalgrupp.

Pelle Nilsson är ett bra exempel på hur snabbt det kan gå i landslaget med Erik Hamrén som förbundskapten. Vid VM-kvalets inledning 2012 befann han sig långt ner i hierarkin och hade inte varit landslags­aktuell sedan en januariturné 2007. Till vänskaps­matchen mot Argentina i februari i år kallade så Hamrén på honom – men först efter att två mittbackar (Joel Ekstrand och Mikael Antonsson) lämnat återbud. Fyra månader senare spelade han från start bredvid Andreas Granqvist i VM-kvalmatchen mot Färöarna.

– Särskilt på min position brukar det inte bytas så mycket, säger Pelle.

4–4-matchen i Berlin förra hösten såg han på TV, och förvånades över att förbundskaptenen Joachim Löw inte gjorde ett defensivt byte när Mikael Lustig reducerade till 4–2. Enligt Pelle var det »en minikris som inte togs på allvar« och som i slutändan kostade Tyskland två poäng.

– Löw fick en nyttig erfarenhet den kvällen. Kritiken kunde han nog hantera och ta till sig, han är så van. Tycker man att Hamrén får mycket kritik i Sverige är det ingenting jämfört med hur utsatt Löw är.

Jag frågar om han tror att den tyska kollapsen i Berlin betyder något inför returmötet i Sverige den 15 oktober.

– Nej, inte alls. Däremot är jag säker på att Löw kommer att vila flera av stjärnorna om Tyskland redan är VM-klart. Spelare som Schweinsteiger och Lahm är nog till exempel inte med då. Så där kan vi få en liten fördel.

Ein dackel! Taxen Jackson känner sig lika hemma i Nürnberg som husse. Hundrasen har en lång tradition i Tyskland och är särskilt populär i Bayern. OS-maskoten i München 1972 var en färgglad tax vid namn Waldi.

Senare samma dag följer jag med familjen Nilsson på husvisning. Pelle och Johanna trivs bra i etagelägenheten i Fürth, Nürnbergs mindre grannstad, men längtar efter en trädgård där sonen Levin kan leka och taxen Jackson kissa. Medan Pelle kör bilen försöker Johanna underhålla Levin i baksätet.

– Hur låter brandbilen?

Levin tjuter som en siren.

– Vad säger du när pappa spelar fotboll?

Tooor!!!

Pelle skrattar.

– Räkna inte med att jag gör sex mål den här säsongen också bara.

Han parkerar bilen och går fram till ett tjusigt trevåningshus där en välklädd mäklare tar emot. Den yngste sonen i familjen som ska flytta tycker att det är stort att ha FC Nürnbergs vice lagkapten på besök. Efter ett tag vågar han sig fram och ber om att få ta en bild. Pelle lägger armen om honom och ler brett.

– Som ni märker finns det gott om toaletter i huset, säger mäklaren, som verkar vilja skynda på visningen.

Sehr praktisch! svarar Pelle artigt medan Johanna skruvar lite på sig.

Pelle och Johanna är rätt säkra på att de inte tänke­r slå till på huset, de ser mest visningen som en trevlig utflykt. Det har blivit en hobby att spana in andra hus och bostadsområden för att lära känna Nürnberg ytterligare. Efter en dryg halvtimme tackar de för sig och vi kör tillbaka mot lägenheten i Fürth.

– Hörde du att de skulle ha 7 000 euro extra för köket? säger Pelle i bilen. »En liten detalj bara«, som mäklaren uttryckte det. Jo, tjena. Synd att det är så dyrt med boende i Tyskland. Det hade varit så grymt att ha ett hus till släkt och vänner som hälsar på.

– Frågan är om vi någonsin kommer att flytta, säger Johanna. Ska vi förresten köpa med lite fika hem?

– Lite tyskfika! säger Pelle. Åh, de hade så sjukt goda bakverk i Österrike när vi var där på träningsläger. Men de har fina grejer här i Tyskland också. Mycket tårtor.

 

En timme senare sitter vi vid köksbordet i Fürth och mumsar på en jordgubbstårta. Pelle tar en stor bit och säger lite på skämt att han som Nürnbergspelare inte får bo här.

– Greuther Fürth är våra värsta rivaler, när vi möter dem blir det ofta bråk och stora polisinsatser.

Trots att antagonisten åkte ur Bundesliga förra säsongen förlorade Nürnberg hemmaderbyt i våras. Efter den matchen kom ett brev till klubben.

– Från våra ultrasupportrar. De skrev att de inte ville att vi spelare skulle komma fram till dem och tacka för stödet efter de kommande matcherna, av respekt för deras lidande.

Uppmaningen åtlyddes inte. Pelle och de andra gick fram till Nordkurve som vanligt och applåderade.

– Det var faktiskt rätt skönt när Fürth åkte ur, för där var det så mycket hat mellan fansen. Samtidigt är det engagemanget jag gillar så mycket med Bundesliga. Supportrarna har en stor del i ligans charm. Jag önskar att tyskarna får uppleva en landslagstitel snart också. De är värda det.

Han tar en tugga av jordgubbstårtan och fortsätter:

– Landslaget är sista pusselbiten. Bundesliga står i full blom och Bayern München är världens bästa klubblag. Och blir det verklighet av Financial Fair Play talar framtiden ännu mer för Tyskland, för här gör man rätt för sig utan hjälp av rika shejker och annat. Det kostar förstås Bayern mycket att betala ut löner till sina stjärnor – men de tjänar mer än vad de bränner. Det är svarta siffror i redovisningen.

Vad har du för egna mål framöver?

– Ja, det är ju att hjälpa laget. Vi har inte riktigt samma balans i år, eftersom vår grymma defensiva mittfältare förra säsongen, Timmy Simons, har lämnat. Å andra sidan har vi värvat anfallaren Daniel Ginczek som jag tror mycket på. Jag räknar med att vi släpper in lite fler mål i år, men att vi också gör fler.

Jag tänkte mer på dig personligen.

– Det låter kanske tråkigt, men jag är bara fokuserad på att hjälpa klubben och njuter av att kunna ge allt på träningen varje dag. Jag menar, för två säsonger sedan hade jag så stora problem med hälsenorna att jag undrade om jag överhuvudtaget skulle kunna spela toppfotboll mer. Man får inte ta något för givet. Det har jag lärt mig.

Vad har du mer lärt dig i Tyskland?

– När jag var yngre levde jag med resultaten på ett annat sätt. En bra match satt i länge och en dålig insats kunde påverka mig i flera dagar. Efter åren här känner jag en annan grundtrygghet, en sämre match eller en skada påverkar mig inte lika mycket längre. Den här säsongen har till exempel inletts lite struligt, med småskador, men jag gräver inte ner mig för det. Jag har lärt mig att det alltid kommer en ny möjlighet om man fortsätter att jobba hårt.

Jag ska precis säga att det låter lite klyschigt, men FC Nürnbergs mittback hinner före:

– Det finns ingen magi, det är som Oliver Kahn säger: Immer weiter! Det är bara att gå vidare.