»Jag fick upprättelse i Syriens motsvarighet till Fotbollskväll«

Med tanke på att Örgryte trillade ur Superettan är chansen stor att George Mourad lämnar för nya äventyr. Eller?

»När jag slog igenom i IFK Göteborg som 21-åring började jag drömma om att komma ut till de stora ligorna i Europa. Jag var uppväxt med italiensk fotboll på TV och Inter var mitt favoritlag. I januari 2006, 23 år gammal, kom jag också till Italien – Serie B-laget Brescia lånade mig i ett halvår. Jag anlände mitt i deras säsong, och övriga forwards såg mig som en konkurrent snarare än som en lagkamrat. Trots att jag kunde stå helt fri framför mål sköt de istället för att passa. Det gick ändå bra för mig och jag gillade de höga kraven på träningarna till skillnad från den lite mesiga träningskulturen i Sverige, så efter SM-guldet med IFK 2007 ville jag ut i Europa igen. Och så blev det! Mellan 2008 och 2011 var jag i Holland, Norge och Portugal. Jag trivdes bra överallt och fick spela. Men finanskrisen slog hårt mot Holland, i Norge kom vi inte överens om det personliga kontraktet, och efter att ha åkt ut ur högstaligan i Portugal stod jag klubblös. Då, sommaren 2011, hörde Syriens landslag av sig. Mina föräldrar är syrier och landslaget stod inför playoff-spel till VM-kvalet. Vi mötte Tadjikistan i ett dubbelmöte, jag spelade bägge matcherna och vi gick vidare till en VM-kvalgrupp med Nordkorea, Japan och Uzbekistan. Mina träningslandskamper för Sverige några år tidigare skulle inte vara något hinder om man följde en viss procedur, men förbundet missade något och vi blev diskade från kvalet. Det var inte mitt fel, men inledningsvis lade man skulden på mig. Jag fick ta emot mycket skit i Syrien. Senare fick jag upprättelse när flera ledare runt landslaget fick lämna sina poster. Dessutom fick jag en ursäkt i Syriens motsvarighet till Fotbollskväll. Oroligheterna i landet hade precis börjat, och fotbollen var ett sätt för folket att glömma det som hände ute på gatorna. Det var synd att det slutade som det gjorde.

George Mourad

Annons

Meriter: SM-guld med IFK Göteborg 2007, 2 A-landskamper för Sverige, 5 A-landskamper för Syrien.

Målsättning: Fortsätta spela på hög nivå hemma i Sverige så länge som möjligt.

I samband med detta fick jag möjligheten att spela för Mes Kerman i Iran. Det var en storsatsande klubb med en rik ägare, men tålamodet var inte det bästa och efter en dålig inledning fick både tränaren och sportchefen sparken. Vi spelade ofta matcherna mitt på dagen, när folk var på jobbet, så ibland var det knappt några åskådare. Teheranderbyt är undantaget, det är ett av världens största, med typ hundratusen på läktarna.

Kommunikationen i klubben var bedrövlig, när jag fick en spricka i foten fick jag själv leta reda på läkare och specialister för att få behandling, och när jag kom gipsad till en matchdag visste inte ens tränaren att jag var skadad, han trodde att jag skulle spela. När de också försökte blåsa mig fick jag nog. De ville skriva ett nytt kontrakt med mig och sa att det var samma villkor som i det tidigare kontraktet. Men jag kunde inte läsa persiska och ville inte skriva under något. När jag fick kontraktet översatt visade det sig att det var ett mycket sämre kontrakt, med lägre grundlön och med olika avdrag om jag inte presterade eller om jag skötte mig dåligt. Jag bröt kontraktet och vi flyttade hem till Sverige. Jag och min fru trivdes annars bra i Iran. 

Efter ett år i Allsvenskan och i Syrianska kom känslan att vilja spela utomlands tillbaka. Jag lyckades inte ta någon ordinarie plats i laget och ville ha speltid. Jag flyttade till kinesiska Qingdao Jonoon, ett av seriens botten­tippade lag. Vi gillade staden, och klubbarna i den kinesiska ligan var ekonomiskt välmående, med stjärnor som Kanouté, Keita och Rochemback. Det var många olika nationaliteter i laget och på träningarna var det kaos; vår tränare var från Sydkorea, jag och en nigerian pratade engelska, brassarna portugisiska och resten kinesiska. Fyra tolkar pratade i mun på varandra, ibland hörde jag ingenting av vad som sades. Vi började ändå bra och var med i toppen av tabellen efter några omgångar. När det sedan började gå sämre gjorde tränaren en massa ändringar i startelvan. Tyvärr fick jag smaka på dessa och hamnade på bänken. Jag var 30 år och kände att jag inte kunde fastna på en bänk i Kina. Jag bröt kontraktet och flyttade hem. Kina var ett speciellt äventyr med en helt annan kultur än vad jag var van vid. Kineserna är ganska egocentriska, en sådan grej som att köa finns inte på kartan, det viktigaste är att komma fram först.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Merparten av vårt material är öppet bara för våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera). Nu hoppas vi på dig också!

Som prenumerant får du:

  • Sveriges mest prisbelönta magasin i brevlådan varannan månad.
  • Fri tillgång till alla nummer digitalt samt färska artiklar som bara publiceras på hemsidan.
  • Fri bindningstid.

Dessutom får du rabatt i vår webbshop och inbjudningar till releasekvällar samt förhandsvisningar av både film och teater.

Klart jag ska bli prenumerant!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?