»När jag slog igenom i IFK Göteborg som 21-åring började jag drömma om att komma ut till de stora ligorna i Europa. Jag var uppväxt med italiensk fotboll på TV och Inter var mitt favoritlag. I januari 2006, 23 år gammal, kom jag också till Italien – Serie B-laget Brescia lånade mig i ett halvår. Jag anlände mitt i deras säsong, och övriga forwards såg mig som en konkurrent snarare än som en lagkamrat. Trots att jag kunde stå helt fri framför mål sköt de istället för att passa. Det gick ändå bra för mig och jag gillade de höga kraven på träningarna till skillnad från den lite mesiga träningskulturen i Sverige, så efter SM-guldet med IFK 2007 ville jag ut i Europa igen. Och så blev det! Mellan 2008 och 2011 var jag i Holland, Norge och Portugal. Jag trivdes bra överallt och fick spela. Men finanskrisen slog hårt mot Holland, i Norge kom vi inte överens om det personliga kontraktet, och efter att ha åkt ut ur högstaligan i Portugal stod jag klubblös. Då, sommaren 2011, hörde Syriens landslag av sig. Mina föräldrar är syrier och landslaget stod inför playoff-spel till VM-kvalet. Vi mötte Tadjikistan i ett dubbelmöte, jag spelade bägge matcherna och vi gick vidare till en VM-kvalgrupp med Nordkorea, Japan och Uzbekistan. Mina träningslandskamper för Sverige några år tidigare skulle inte vara något hinder om man följde en viss procedur, men förbundet missade något och vi blev diskade från kvalet. Det var inte mitt fel, men inledningsvis lade man skulden på mig. Jag fick ta emot mycket skit i Syrien. Senare fick jag upprättelse när flera ledare runt landslaget fick lämna sina poster. Dessutom fick jag en ursäkt i Syriens motsvarighet till Fotbollskväll. Oroligheterna i landet hade precis börjat, och fotbollen var ett sätt för folket att glömma det som hände ute på gatorna. Det var synd att det slutade som det gjorde.