Känsligt läge

Två gamla guldmakare återförenades för att blåsa liv i ett slumrande ­Kalmar FF. Hur deras egen relation skulle få dem att må under uppdraget kunde varken Nanne Bergstrand eller Henrik Rydström ana.

Avsparken mot Djurgården är 57 minuter bort när Nanne Bergstrand stretchar ut sina blåjeans och kliver upp på podiet i vip-loungen på Guldfågeln Arenas tredje våning. Han betraktar de hastiga sponsormötena inför hemmamatcherna på samma sätt som han ser de så kallade upptaktsträffarna med medierna inför varje säsong: småstela, ganska menlösa tillställningar som han får försöka liva upp med en dos bister men underfundig humor och minst en bitsk motfråga till konferencieren »för att skapa förståelse«.

Den här gången utlöses motfrågan av att moderatorn insinuerar att Nanne inte gillar offensiv fotboll.

– Hur lång tid har en spelare bollen i en match? frågar Nanne. Vet du det?

Annons

Sittande med benen i kors gungar han rastlöst med högerfoten i luften. Han svarar på frågan själv.

– Cirka en och en halv minut per spelare. Då är det 88 och en halv minut kvar av matchen. Ja. Motståndaren håller bollen i 44 minuter och 15 sekunder av den tiden. Ja. Klart som tusan att det då blir jätteviktigt vad vi gör under de 44 minuterna och 15 sekunderna.

Moderatorn svarar med en putslustighet som sätter punkt för enmansdiskussionen och intresserar sig istället för startelvan i dagens match. Det är den 15 juli och Kalmar FF parkerar i mitten av tabellen. Resten av fotbollsvärlden laddar för VM-finalen mellan Frankrike och Kroatien senare på eftermiddagen. Nanne rabblar spelarnamn med en stämma som är hurtigare än hans normala.

– Och de som kommer ihåg förra matchen mot Göteborg ser att det är exakt samma laguppställning …

Konstpaus. Foten gungar.

– … något måste ha hänt!

Skratt i rummet. Nanne ler lurigt. Han har gett åhörarna vad de vill ha. Alla är nöjda och glada.

Medan han tar trapporna ner till omklädningsrummet förklarar han att han accepterat att de här träffarna sällan är särskilt fotbollsinitierade.

– Om man ska få igång de riktiga diskussionerna som har med fotboll att göra får man försöka ställa en fråga själv och så får man svara på den.


Nanne Bergstrand

Klubbar som spelare: Markaryds IF, Halmstads BK 1977–1978, Markaryds IF 1979–1980, Kalmar FF 1981–1982, Markaryds IF 1983–1988

Klubbar som tränare: Traryds IF 1984, Markaryds IF 1985–1991, Växjö Norra 1992–1993, Östers IF 1994–1996, IK Oddevold 1997, Kalmar FF 1998–1999, Helsingborgs IF 2000–2001, Kalmar FF 2003–2013, Hammarby IF 2014–2016, Kalmar FF 2017–

Meriter: Svensk mästare med Kalmar FF 2008, Svenska cupen med Kalmar FF (som spelare 1981 och som tränare 2007), Supercupen med Kalmar FF 2009. Tog Helsingborgs IF till Champions League-gruppspel 2000. Totalt 17 säsonger i Kalmar FF (två som spelare, 15 som tränare).

Medan Nanne sätter sig i ett ledarrum och förbereder eventuella byten drar hans assisterande Henrik Rydström igång hemmalagets uppvärmning. Iklädd tajta träningskläder och blå fotbollsskor traskar han metodiskt omkring över gräset. Han placerar ut koner, regisserar övningar och väggspelar skojfriskt med Elmbröder.

Tre timmar senare har Kalmar förlorat med 1–0 och Henrik sitter ensam på en bänk i Kalmars omklädningsrum. Han har många frågor i huvudet.

Annons

– Man vill att det vi tränat på ska synas och så gör det inte det. Då tänker jag: Sa vi något spelarna inte förstod? Förberedde vi dem fel? Hur kan vi hjälpa dem mer?

Kalmars sportchef Thomas Borstam Andersson sticker in huvudet genom dörröppningen.

– Grabbar, nu är det VM-final om tio minuter. Och här sitter ni!

– Så är det ju, svarar Henrik tankspritt.

På ytan ser allt ut som vilken Kalmar FF-dag som helst. Henrik och Nanne, båda institutioner i föreningen, har precis genomfört sin 447:e tävlingsmatch tillsammans. Den äldre körde hem till huset på Öland för över en halvtimme sedan, och här sitter den yngre och pladdrar bort VM-finalen med en journalist. Året skulle lika gärna kunna vara 2006.

Men allt är inte riktigt som vanligt. Istället för domargnäll och utläggningar om hur lagets balansmittfältare bäst täcker ytor går Henrik igång på passningsvinklar och taktiska periodiseringsupplägg. Han berättar hur han inspireras av offensiva tränarnamn som Roberto Martínez, Quique Setién, Marcelo Bielsa och Pep Guardiola. Och under matchen var den känslomässige och konstant gafflande Henrik Rydström utbytt mot en stillasittande analytiker med ett tummat litet anteckningsblock i näven. På det noterade han regelbundet stora som små matchhändelser för att efteråt kunna få upp visuella bilder av varje situation i huvudet. Ett par gånger per halvlek reste han sig upp och försökte instruera spelarna hur de skulle vinkelspela sig ur bortalagets höga förstapress.

– Jag kan gilla att Djurgården gjorde som de gjorde, säger han. De hade läst oss och klev högt på oss – något som förvånansvärt få lag har gjort. Vi kom inte loss. Nanne och några av spelarna klagar på domarna, men om någon skulle ha haft straff så var det Djurgården.

Den extrema vinnarskalle som präglade Henrik som spelare, och som kunde göra motståndarna tokiga, tycks ha försvunnit. 

– Jag vill vinna varje match, men vad som driver mig ännu mer är att spelarna går ut och fläker ut sitt hjärta. Att efteråt känna: vi har gjort allt, vi har vågat ta risker, haft en tanke med hur vi ska agera och verkligen försökt följa den. Då har man lyckats. Sedan kan någon säga: »Men så åker ni ur …« Ja, då har vi inte lyckats. Där går ju en gräns.

Han skrattar fram den sista meningen men blir snabbt allvarlig igen.

– Det är så jävla lätt att bara välja: Nej, ta undan bollen! Sätt in den bakom! Fasta situationer! Och jag tar inte bort de grejerna – kontringar och fasta är jätteviktigt och jag älskar pressfotboll – men allt annat däremellan?

Det är inte svårt att förstå vad han refererar till. Nanne Bergstrand har länge varit förknippad med fasta situationer, kontringar och pressfotboll. Henrik är full av idéer om hur »allt annat däremellan« ska gå till. Men trots allt är han bara assisterande, och det är inte fritt fram att sjösätta alla idéer. Nanne är alltjämt härskare över A-laget, och även om Henrik har ansvar för lagets träningar vet alla här vem som har sista ordet. Inte minst assistenten själv.


Henrik Rydström

Klubbar som spelare: Listerby IK, Kalmar FF 1993–2013, IFK Berga 2014, Listerby IK 2016, Hossmo BK 2016

Klubbar som tränare: Kalmar FF U17 2014, Kalmar FF U19 2015, ass. tränare Kalmar FF 2016, Kalmar FF U19 2017, ass. tränare/tillfällig A-lagstränare Kalmar FF 2017–2018 

Meriter: Svensk mästare med Kalmar FF 2008, Svenska cupen med Kalmar FF 2007, Supercupen med Kalmar FF 2009, spel i Uefacupen med Kalmar FF 2008. Totalt 26 säsonger i Kalmar FF (21 som spelare, 5 som tränare).

 

Det har gått fem år sedan Nanne Bergstrand lämnade 13 säsonger i Kalmar FF bakom sig. Smålänningens nya utmaning blev att göra Hammarby allsvenskt igen, med en långsiktig ambition att utveckla »framtidens fotboll« och föra klubben till SM-guld och Champions League.

Samtidigt lade hans ständiga lagkapten skorna på hyllan efter många säsonger som Allsvenskans mest mediala figur. När Henrik Rydström inte matade tacksamma reportrar med laddade citat höll han i pennan själv. Han skrev regelbundet för tidningar som denna, Barometern, Dagens Nyheter och Expressen. När Kalmar vann SM-guld i Halmstad 2008 bloggade han direkt från omklädningsrummet, med pokalen bredvid sig. De kommande åren varvade han skribentuppdrag för Aftonbladet med ett brinnande åsiktsflöde på Twitter. 

Så blev det plötsligt tyst från Henrik Rydström. Han slutade twittra, tog allt mer sällan plats i debatter och gjorde precis det som hans belackare önskat i många år: höll käft. Istället satsade han på en lågmäld ledarkarriär i Kalmar FF:s akademi. Han, som förstamajtalat för Socialdemokraterna på Larmtorget i Kalmar och som tack vare sitt litteraturintresse lyfts fram även på rikstidningarnas kultursidor, skulle alltså – som vilken före detta spelare som helst – bli fotbollstränare.

Under samma tid som Henrik drillade ungdomar och Nanne bekantade sig med Södermalm, satsade KFF på Hans Eklund som huvudtränare. Det började bra. Kalmar låg tvåa efter 13 omgångar, men gjorde en svag höst och föll tillbaka till en elfteplats. Peter Swärdh ersatte Eklund. I samma veva flyttades Henrik upp från U17- till U19-laget, och inför säsongen 2016 blev han Swärdhs assisterande. Men en säsong räckte. I en intervju med lokalsajten 24Kalmar kallade han sig för »Sveriges sämsta assisterande tränare« eftersom han själv ville bestämma utifrån sina starka åsikter. När han inte fick gehör av Swärdh kände han sig hämmad.

»Jag kommer att sakna att köra över Ölandsbron om morgnarna. Jag är ju ­introvert, vet du.«

Våren 2017 gick KFF kräftgång i Allsvenskan och stod för det ena spelmässiga bottennappet efter det andra. När man efter halva säsongen riskerade att åka ur sade klubbledningen upp Swärdh och slog numret till Nanne, som ett halvår tidigare hade fått sparken av Hammarby. Klubbens enda guldtränare hade flyttat tillbaka till villan på Öland och följt Kalmars matcher och en del träningar under våren. När KFF nu låg risigt till kände han ett ansvar att hjälpa till. Som assistent ville han ha Henrik Rydström. Ingen blev förvånad. Henriks gnetande spelstil hade ju varit en nyckel i Nannes snart tio år gamla guldbygge. Dessutom kände de varandra väl. Visst hade de hackat en del på varandra genom åren (Henrik fick höra att han var en linslus, Nanne att han var disträ), men alltid med glimten i ögat. Nanne hade också beundrat sin gamla lagkaptens inre drivkraft och den ville han gärna ha i sin närhet igen. 

Men sida vid sida hade de egentligen aldrig jobbat förut. I sitt tidigare KFF-förhållande hade Henrik kunnat vara spelarnas stridbara talesperson gentemot tränare och klubbledning. Sedan den förra sejouren med Nanne hade han dessutom nyanserat sin fotbollsfilosofi, kanske till och med förändrat den. Nu skulle de båda ge en allsvensk trupp direktiv med gemensam röst. Frågan var bara om de talade samma språk.

 

Klockan 08.13 morgonen efter förlusten mot Djurgården släpar Henrik Rydström in en taktiktavla i genomgångsrummet på Guldfågeln Arena. Framför honom sitter ett gäng morgontrötta talanger och de A-lagsspelare som inte fick några allsvenska minuter i går. Om en halvtimme rullar bussen mot Malmö för eftermiddagens U21-match.

Henrik flyttar runt röda och blå prickar på tavlan, drar startelvan och är nästan övertydlig i sin genomgång.

– Fotboll är skitenkelt, det vet vi ju, inleder han. När vi har bollen vill vi ha så stor yta som möjligt att spela på, med så många alternativ som möjligt. Det är grunden. Utmaningen är att lyckas med det. Så om vi ska kunna ha så stor yta som möjligt att spela i – vad måste vi göra då?

– Bra bolltempo så att motståndarna inte hinner med, föreslår en av ynglingarna.

Annons

– Fart på bollen, upprepar Henrik. Bra. Ska vi alltid ha bra bolltempo, Adam Hellborg?

Adam skakar på huvudet.

– Inte vid en passning på två meter.

– Precis, säger Henrik. Ibland blir det så att vi ska ha bra bolltempo och så skjuter jag den på Thorbjörnsson, och så behöver han åtta tillslag för att få kontroll på den. Då blir det dåligt bolltempo ändå. Finns det något mer tillfälle då vi inte behöver ha fart på bollen?

– Om man vill locka in motståndaren, svarar Adam.

– Kan vara så. Men framför allt vill vi ha fart på bollen när vi spelvänder så att de måste förflytta sig snabbare. 

Med spritpennan skriver Henrik »Bra bolltempo« på tavlan. 20-årige Adam Hellborg är en av de sex, sju spelare här som han känner väl sedan åren som U17- och U19-tränare. De vet vad som gäller. Henrik ställer tydliga frågor som spelarna besvarar och reflekterar kring gemensamt. Retoriken – och moderna termer som »periodisering« och »golden zones« – är inspirerad av den holländske tränaren Raymond Verheijens föreläsningar.

Intuitiv. Nannes matchcoachning baseras helst på magkänsla. »Jag tar många beslut på mitt intellekt också, men de visar sig ofta bli sämre.«

Tillsammans kommer Henrik och spelarna fram till ytterligare elva speldetaljer som behövs för att lyckas skapa en så stor spelyta som möjligt mot Malmö FF:s U21-lag. »Kommunikation«, skriver han med stora bokstäver längst upp.

– Om ni ska missa ska ni göra det så in i helvete för att ni försöker, avslutar Henrik genomgången.

Han packar ner sina svarta bluetoothhörlurar, pappret med ledorden, ett annat ark med fasta situationer-anvisningar, pärmar och anteckningsblock. Taktiktavlan nyper han fast under armen. Han tar rygg på målvaktstränaren och dagens reseledare Donald Arvidsson som klättrar in i spelarbussen.

– Jag vet att jag pratar för mycket, säger Henrik. Spelarna kan inte ta in allt.

– Fast samtidigt, säger Donald och vänder sig om. När de märker att det man pratat om femtioelva gånger händer i matcherna börjar de reflektera kring det.

Henrik nickar och tar plats längst fram i det dubbelsäte som under resorna med A-laget är reserverat för Nanne Bergstrand. Han tänker sova de inledande två timmarna, fram till lunchstoppet i Sölvesborg. Det blev inte många timmars sömn i natt med Djurgårdenmatchen i tankarna.

Förutom Henrik och Donald följer även brassetolken Pierre Ferreira med till Malmö. På Kalmars hemsida tituleras han »videoanalytiker«, men Nanne vill inte använda så mycket videoanalys. Tillsammans med Henrik och fystränaren Fredrik Carlén gick Pierre en kurs i taktisk periodisering i vintras. Flera av den nya generationens allsvenska tränare använder sig av samma portugisiska influens, och i förenklade drag går begreppet ut på att träna specifikt på de saker man vill att spelarna ska göra i matcherna.

– Det räcker inte att prata om saker, säger Henrik. Och när vi väl pratar gör vi det utifrån en objektiv ram så att vi dagen efter match kan utgå från den. »Varför spelade vi inte in bollen snett-inåt-bakåt där?« kan jag fråga. »Vi var ju överens om att det var den objektiva ramen.« Och någon svarar: »Jag kände att …« Nej, nej, nej. Det är helt oväsentligt vad du känner och tycker.

Som spelare kände du själv en del.

– Jag var så jävla känslostyrd. Det var fel på domarna, och motståndarna var idioter. Nu kan jag bedöma matcherna lite mer objektivt.

Känns det konstigt att du har hamnat där?

– Det trodde jag ju inte. Ibland kan jag sakna att vara så där enögd i en match eller på träning. Nanne rycks med känslomässigt och litar väldigt mycket på sina känslor. Om han får en ingivelse är det den som gäller. Jag har lärt mig att man inte kan lita på sina känslor. Det är det där buddhistiska – man har en skrikande apa i huvudet.

Han bröstar upp sig, gestikulerar aggressivt med armarna och förställer rösten:

– »Ah men vafaaan! Ni gjorde det där hela tiden!« Så kollar man på matchen i efterhand och inser: »Oj, det var bara en gång.« Sådant där kan vara gött när man är supporter, men vi får lära oss på Uefa Pro-utbildningen att så kyligt och objektivt som möjligt titta på en träning eller match. Det är en jäkla hjälp.

Ajour. Han skriver inte själv längre, men på bussen från Malmö går Henrik in på Twitter, gör sökningen »kalmar ff« och skannar av diskussionsflödet.

Jag ber Henrik att utveckla gårdagens resonemang om prestationer kontra resultat.

– Många drivs av att bara vinna och jag tycker att det kan bli lite torftigt. »Vi vann, fan vad härligt!« utbrister han i ett tillgjort hest och omklädningsrumsgrabbigt tonläge.

– Fan, gå ut och spela på ett sätt som gör att publiken njuter. Jag var ju rätt feg som spelare och det vill jag inte att våra spelare ska vara.

Vad menar du med feg?

– Det är så lätt att bli lite rädd: »Tänk om jag tappar bollen här, då är det mitt fel att det blir mål. Jag ger inget alternativ, för då är det inte jag som tappat bollen.« Nej, men du har inte heller gjort det du ska för att ge kompisen en möjlighet att lösa sin knipa. Jag har själv spelat extremt många matcher där jag har hamnat i det. Så lyfter man upp en långboll och slåss om andrabollen istället.

Han slänger ur sig en svordom, skakar på huvudet och spänner läpparna i frustration.

– Jag har sagt till mina spelare: »Ni ska göra det vi har kommit överens om, oavsett om vi möter Barcelona eller Örebro.« Sedan får man korrigera det lite.

Om jag får vara ärlig låter det romantiserande och nästan naivt.

– Det inser ju jag också. Sedan står du där, får inte med dig resultat och då blir du bedömd på det. Men det goa är att sälja in något till spelarna och få dem att tro på det. Okej, nu spelar vi så här och det finns en risk med det. Men vi vågar.

När började du tänka så?

– Man är superpräglad av det man själv är med om i sin spelarkarriär. När jag var runt 30 började jag reflektera kring att Nanne var så safe. Vad hade hänt om man haft en tränare som verkligen visat att »Jag tror på dig när det gäller vad vi gör med bollen«? Bosse Petersson sa alltid att jag var Sveriges bästa spelare utan boll och det är ju gött på ett sätt, men allt handlade om riskminimering. Vi spelade ute i Europa och rörde inte bollen. Vi bara låg där och täckte. Men varför skulle vi egentligen inte kunna ha bollen? Sedan fick jag bara vifta bort de tankarna. Men vem fan vill inte ha bollen? Det finns ingen som spelar fotboll för att täcka ytor.

En reporter på Barometern ringer och vill veta vilka A-lagsspelare som ska vara med i U21-matchen. Reseledar-Donald sätter sig i trappan intill chauffören för att kallprata om det rastlösa livet efter VM och alla husbilar på E22:an. När Henrik lägger på har han fortfarande sina fotbollsideologiska tankar i huvudet.

– Jag tittar mycket på fotboll, men framför allt tänker jag mycket fotboll. Läser mycket. Faran är att gå vilse i det och inte kunna föra över det till vad vi gör på planen. Men det är jäkla gött när man börjar reflektera kring det. Jag var en reflekterande spelare, men så mycket jag har lärt mig om fotboll sedan jag slutade spela lärde jag mig inte under 20 år som spelare.

Varför?

– Som spelare ser man nästan bara saker ur sin egen synvinkel. Visst, vi skapar målchanser genom en fast situation – men hur kan vi skapa fasta situationer? Hur kan vi komma åt ytor? Jag hade aldrig någon fundering om sådana saker. Man bara gick ut och tränade. Och träningarna handlade många gånger om att jag skulle bevisa att jag borde spela nästa match, jag behövde överglänsa en 18-åring som var på väg upp. Då tänker man inte: »Just det, om jag slår den passningen där betyder det att den ytan uppstår och då får vi den här effekten som lag.« Det försöker jag lära mina spelare nu. Vad leder det här till?

Är det svårt?

– Det är en jäkla process, för jag skulle säga att vi ligger miltals efter i svensk fotboll. Jag har i hela mitt liv fått höra: »Hur ska vi vinna bollen?« Men om man vänder på det och istället frågar hur vi bäst ska behålla bollen? Nanne har aldrig pratat om vilka positioner vi ska ha när vi har bollen. Nu försöker jag föra in det, jag pratar om positional play och shape. Sedan blir spelarna trötta och det börjar hända grejer, och då blir de som sexåringar: »Där är bollen, jag vill ha bollen!«

Han stampar fotsulorna mot bussgolvet flera gånger för att demonstrera spelarnas beteende.

– Och så har man inga alternativ eller vinklar längre. Det där är så inpräntat.

»Jag får ju en adrenalinkick av det. Men jag måste motstå frestelsen att knarka den känslan.«

Bussen rullar in på golfrestaurangparkeringen i Sölvesborg.

– Ja du, muttrar han med sin allra släpigaste småländska. Någon sömn blev det ju inte.

Med en portion penne och kycklingsås i magen slumrar han slutligen till under den sista timmen mot Malmö.

 

I omklädningsrummet påminner Henrik spelarna om dagens ledord: kommunikation, bolltempo, ständiga förflyttningar och de andra detaljerna som krävs för att skapa stora spelytor.

– Frågor på det? avslutar han.

Inga frågor.

När matchen börjar plockar han upp sitt lilla anteckningsblock, men han hinner inte göra många noteringar innan det smäller till på hybridgräsplanen intill Swedbank Stadion. MFF-mittfältaren Anders Christiansen, nyss tillbakavärvad från ett misslyckat halvår i Belgien, gör sina första matchminuter sedan april och verkar frustrerad. Han kliver direkt in tufft i en närkamp och det präglar hela matchbilden. Med tio minuter kvar av första halvlek, vid Kalmarledning 2–0, saxar dansken ner gästernas Johan Arvidsson och får gult kort. När han i samma veva sparkar iväg bollen frågar Henrik den assisterande domaren varför det inte blev dubbla gula.

En minut senare bröstar Christiansen upp sig mot Adam Hellborg efter en duell i Kalmars straffområde. Spelarna knuffar på varandra. Henrik skriker:

– Det är samma gubbe igen!

Domaren ger Christiansen »en chans till« och frustrationen tilltar i Henriks kropp.

– Domaren, det är utbildning. Du borde utbilda spelarna i hur man tar rätt domslut. Man kan inte få tre gula utan att bli utvisad.

– Du tycker så men …, försöker domaren.

– Nej, jag tycker inte – det är så, svarar Henrik och slår skrattande ut med armarna.

Därefter får varenda tveksamt inkast Kalmartränaren att koka vid sidlinjen. Han käftar med Malmös ledare, sparkar till en vattenflaskbehållare och vräker ur sig ironiska falsettskratt. Ett tafatt dribblingsförsök av yttern Adrian Edqvist utlöser en av många salvor i andra halvlek.

Hey, röda! ropar Henrik. Adrian, fokus! Det får inte vara som att sno lite godis från ett barn.

När Malmö kvitterar på övertid står han bara stilla med armarna i kors och tuggar hårt på sitt tuggummi. Minuten senare nickar Kalmars vänsterback Malte Persson in 3–2 på hörna.

Henrik exploderar.

– JAAA! Så rättvist!

Efteråt inser han det själv: den kyliga objektiviteten som han predikat om i bussen var som bortblåst under matchen. Han lägger sig på rygg på massagebänken mitt i omklädningsrummet och ler.

– Jag sa att jag inte skriker …

Han begraver huvudet i händerna när han tänker på sin reaktion vid 3–2-målet.

– Faktum är att det inte är bra, säger han. Det kan vara smart att markera mot domaren, men jag märkte också att jag tappade fokus. Och när det blir för yvigt blir de bara avigt inställda och vill bevisa att jag har fel.

Han funderar i några sekunder.

– Samtidigt är det en go känsla att vara helt inne i det. Jag får ju en adrenalinkick av det. Men jag måste motstå frestelsen att knarka den känslan.

– När du började skratta i falsett kom ditt rätta jag fram, påpekar Donald och ler.

Han minns Henriks många skrattanfall som spelare. Henrik garvar men samlar sig igen.

– Som assisterande tränare kan jag fokusera enbart på spelarna. Som huvudansvarig blir det annorlunda. Och så känner jag så mycket för flera av de här spelarna från U19-tiden.

Lugnare? Tidigt i ledar­karriären kunde Henriks temperamentsfulla utbrott få honom avvisad från U17-matcher.

På vägen hem mot Kalmar hinner han skicka ett SMS till Nanne där han sammanfattar lagets prestation, prata med Barometern, återse matchen mot Djurgården på datorn och klippa ihop individuella videorapporter till spelarna. Väl hemma i Kalmar ägnar han och Donald en kvart åt att diskutera morgondagens träningsupplägg för A-laget. Eftersom Djurgården pressade högt med sex spelare ska laget få träna på att spela sig ur en sådan press, med just sex pressande spelare i motståndarlaget. Han informerar Nanne i ett nytt SMS.

När Henrik stämplar ut från den långa jobbdagen är klockan 21.17.

 

Nanne sticker in sin välkammade vita lugg i ledarrummet.

– Sju motståndare tar vi.

Henrik har redan varit på plats i en timme och haft ett individuellt spelarsamtal med Herman Hallberg. Han har även hunnit planera färdigt förmiddagsträningen. Före den ska Nanne och han ha en laggenomgång där de visar klipp från Djurgårdsmatchen och förmedlar lärdomar inför bortamatchen mot Gif Sundsvall nästa helg.

Nu vill Nanne att det pressande laget på träningen ska bestå av sju »motståndare« eftersom Sundsvall ställer upp med en 3–4–3-uppställning. Henrik invänder försiktigt att deras defensiva formation snarare är 5–4–1.

– Motståndarna är nästan aldrig fler än sex spelare på vår planhalva, och just Sundsvall pressar oftast med bara fem, säger han.

Det blir som Nanne vill.

Efter invasionen av nyexaminerade och Verheijenfrälsta tränare är Nanne Bergstrand numera ett allsvenskt undantag. Dels drar han med sina 62 år upp snittåldern rejält, dels förhåller han sig inte lika okritiskt positiv till alla tekniska hjälpmedel som svenska elitklubbar har möjlighet att utnyttja. Inför 2017 köpte Kalmar FF in GPS-utrustning för 300 000 kronor för att minimera antalet spelarskador. Många tränare skulle älska att ha tillgång till den, men Nanne tror inte riktigt på det och vill inte använda den. När övriga allsvenska tränare löser biljett till »periodiseringståget« litar han fortsatt på sin magkänsla.

Nanne inleder genomgången med att skriva upp två alternativ på en papperstavla: »1. Närkamper/vinna boll. 2. Spelet med boll.«

– Vilket ger bäst resultat över hela säsongen? frågar han spelarna.

Lång tystnad. Nanne upprepar frågan på engelska för lagets ickesvensktalande. Till slut muttrar Viktor Elm från bakre delen av rummet:

– Förmodligen det första alternativet.

– »Förmodligen«, säger Viktor, upprepar Nanne och ler. Ja, det vore enklare om det inte vore så. För det är det första man tappar. Vi söker ju njutningen och inte smärtan. Ingen här har börjat spela fotboll för att vinna närkamper, men om vi vill göra resultat över tid behöver vi automatisera den del som är svårast att känna något för. We must do the fucking job!

Han visar ett klipp på hur Djurgården »alldeles för enkelt« spelade sig förbi tre Kalmarspelare, och låter sedan Henrik åskådliggöra hur de själva ska ta sig förbi motståndarnas höga press.

– Och det här är inget motsatsförhållande, poängterar Nanne och pekar på sin tavla. För att kunna anfalla måste vi vinna bollen.

 

Man behöver inte vara länge i Kalmar för att se att Nanne helst håller sig för sig själv. Medan de andra i ledarteamet gärna diskuterar och bollar det mesta från tidig morgon till sen eftermiddag, trillar huvudtränaren in någon timme före träningsstart och kör hem direkt efter. Henrik försöker få till längre arbetsdagar för hela teamet, gärna mellan 08.00 och 16.00, för att optimera planeringen och ha fler individuella möten med spelarna. Nanne jobbar hellre hemifrån, tar en promenad på Stora alvaret och funderar sig fram till hur laget kan skruva på detaljer för att nå bättre resultat.

Introvert. Diskussionerna med Henrik har gjort Nanne mer öppen för andra perspektiv än bara sina egna. »Jag har lärt mig att lyssna mer.«

Efter genomgången, träningen och en snabblunch i köpcentrumet intill arenan följer jag med honom hem till villan på Öland. I väntan på »en larmkille« som ska montera ner inbrottslarmet slår han sig ner vid köksbordet och rynkar bekymrat pannan när han ser sin gula gräsmatta utanför. Bortanför den har han utsikt över Kalmarsund. Här har han bott sedan han kom tillbaka till Kalmar FF 2003, men i augusti flyttar han in i en lägenhet i södra Kalmar.

– Jag kommer att sakna att köra över Ölandsbron om morgnarna, säger han. Jag är ju introvert, vet du. Det är så rogivande att sitta och reflektera i bilen med vattnet på båda sidor.

På väggen bredvid köksfönstret sitter en väggklocka med fotbollar istället för siffror. Jag frågar vad han tycker om det periodiseringstänk som de övriga ledarna förespråkar.

– Man ska vara väldigt försiktig med sådant, säger Nanne. Det är lätt att fastna i mätandet och glömma bort helheten. Innan vi börjar mäta måste vi förstå hur hjärnan fungerar.

Trots att det var Nanne själv som »ville ha Henriks utvecklingsbenägna drivkraft« vid sin sida medger han att relationen inte har varit smärtfri. I vintras brakade de samman när Nanne hade lovat Henrik ansvaret för träningarna.

– Det var ovant för mig i början, säger Nanne. Jag kände att jag bara gick bredvid. Från att driva varenda träning och göra allt, bestämma allt, till att släppa träningar men ändå försöka vara med och påverka. Den balansgången var svår för mig.

Han trummar frenetiskt med fingrarna mot träbordet medan han pratar. Ibland hela handflatan.

– Det var lite överraskande att jag kände så, jag trodde att det skulle vara lättare att hantera. Jag blev passiv och tänkte: »Borde inte jag ha mer ansvar för träningarna?« Då blev Henke lite arg, för han hade blivit lovad att göra detta, och han är väldigt driven av att just jobba med träningar.

Är du förvånad över hur Henrik har blivit som tränare?

– Egentligen inte. Det är ganska logiskt i förhållande till hans personlighet. Han har en tydlig syn på saker och ting. Den tydligheten kan bli lite kantig, men han har ett stort ego som skapar en drivkraft att skapa något som ingen annan skapar. Det är bra, men det behöver också ha en motpol ibland.

 

Kalmar följer upp förlusten mot Djurgården med ett nederlag även mot Sundsvall. En vecka senare förlorar laget igen, mot AIK, och efter den tredje raka nollpoängaren bestämmer sig Henrik för att låta Nanne ta över träningarna framöver. Uppgivet konstaterar assistenten att glappet mellan hans träningspass och huvudtränarens matchinstruktioner är för stort.

Kursändringen stoppas av att något mer allvarligt sker. Den 31 juli, två dagar efter AIK-matchen, meddelar Kalmar FF på sin hemsida att Nanne är sjukskriven av »personliga skäl«. Nanne själv går inte att nå, men jag får tag i Henrik, som tills vidare tar över som huvudtränare. Han berättar att Nanne i går diagnosticerades med utmattningsdepression.

– Det låter dumt eftersom du vet att jag har tyckt att han jobbat för lite, säger Henrik direkt.

När laget åkte upp till Stockholm inför matchen mot AIK nämnde Nanne för Henrik att han hade bokat in en läkartid och öppnade för att ta en viloperiod. Han hade haft ont i magen och huvudet och kände sig mer pressad än tidigare.

– Det är nog många saker som har lett fram till det här, säger Henrik. Symptomen fanns där redan 2013, men jag får nog ha lite självinsikt också. Han har alltid gjort sin grej utan att någon ifrågasätter honom. Plötsligt har han fått någon som mejlar sju gånger om dagen och hoppar upp och ner. Han kanske inte har kunnat svara upp till mina krav.

Utöver samvetskval känner han en kluvenhet inför hela situationen. Han vill ju inte Nanne något illa, men rent tränarmässigt är det ett ganska gynnsamt läge. Henrik kan Kalmar. Han har tidigare jobbat med många av de yngre spelarna i U17 och U19 och själv spelat med flera av de äldre. Dessutom har han rattat A-lagsträningarna hela säsongen.

Samtidigt är det upp till bevis för honom. Nu finns ingen högre upp i hackordningen att gnälla på om hans många idéer inte visar sig hålla i praktiken. Utanför planen finns dessutom en annan utmaning: att göra Kalmar FF relevant utanför länet igen.

Tills vidare? Henrik leder laget men får inte ändra för mycket för klubbledningen. »Det känns som om vi lånar Nannes verklighet«, säger han.

 

SM-guldet 2008, det hittills enda i klubbens historia, blev kulmen för det »punk-Kalmar« som gjorde uppror mot storstädernas traditionstyngda klubbar. Uppmärksamheten spelade mycket på lagets uppkäftighet. I Expressen stod en smokingklädd Henrik Rydström och pekade finger till hela Fotbollssverige, flankerad av vapendragarna Tobias Carlsson och Patrik Rosengren. Intervjuer genomfördes aldrig med autopiloten inkopplad, och eftersom Kalmarspelarna också gärna drev med sig själva blev de svåra att komma åt för de rivaliserande lagens spelare och supportrar. Även Nanne Bergstrand blev en profil med sitt mässande om japansk filosofi och, hans sävliga, lätt kufiska framtoning utgjorde en komisk kontrast till hans mer temperamentsfulla spelare. Att laget hade sitt hem på en arena (Fredriksskans) som alla motståndare avskydde för dess svaga faciliteter och ständiga blåst från Kalmarsund, passade perfekt in i bilden. Henrik påpekade gärna att målvakten Petter Wastås duschplats egentligen var en gammal pissoar. Journalisterna antecknade glatt.

När så lagets galjonsfigurer bytte klubb eller slutade utan att ersättas av liknande rebeller blev det tystare runt Kalmar FF. Snart var man bara en förening i mängden. Visst höll sig laget fortfarande kvar i Allsvenskan och nog erbjöd nya Guldfågeln Arena bättre match- och träningsmöjligheter. Men identiteten var oklar. Skulle man fortsätta vara »jobbiga Kalmar« med riskminimering, långa inkast och tacklingsglada backar? Eller ett mer spelande lag? 

Medan föreningen funderade på det slutade riksmedierna att bry sig. Därför kunde brassen Ismael vara en av seriens bästa mittfältare under flera år utan att egentligen uppmärksammas för det. Tre bröder Elm återförenades utan att det skakade om Allsvenskan särskilt mycket. 19-årige Svante Ingelsson såldes till Udinese i Serie A och den ena tonåringen efter den andra slussades upp från ungdomsverksamheten till A-laget. De flesta talangerna var större löften än vad Henrik Rydström var när han 1994 gjorde sina första seniormatcher för klubben. Men ingen av dem hade en lika vass tunga. 

 

Det är fredagsförmiddag i mitten av augusti. En omvälvande månad har gått sedan Kalmar förlorade hemma mot Djurgården och om två dagar är det dags för returen i Stockholm. Laget har precis tränat färdigt. I ledarrummet sitter den tillförordnade huvudtränaren Henrik Rydström, hans högra hand Jens Nilsson, tolken Pierre Ferreira, fystränaren Fredrik Carlén och föreningens ungdomsansvarige Festim Pasho som nu har flyttats upp som en extraresurs i A-laget.

Ingen av ledarna vet när Nanne kommer tillbaka. Bara klubbchefen Mattias Rosenlund har haft kontakt med honom sedan sjukskrivningen för två veckor sedan.

»Kalmar har flera gånger varit tydliga med att de inte uppskattat att jag har tagit politisk ställning.«

Samma dag som Henrik och hans stab fick höra om Nannes utmattningsdepression bestämde de sig för att direkt satsa på sina idéer. Den taktiska periodiseringen och den dyra GPS-utrustningen används nu fullt ut, och under matchgenomgångarna försöker Henrik lägga vikt vid offensiva lösningar. I de två inledande matcherna har det fungerat väl. Även om Kalmar åkte på två sena baklängesmål i Östersund är ledarteamet överens om att de under stora delar spelade ut ÖFK. Henrik visar ett klipp från matchens 73:e minut där målvakten Lukas Hägg Johansson löser en pressad situation genom en riskabel millimeterpassning till Adam Hellborg.

– Det är precis det här vi vill få in, säger Henrik. För tre veckor sedan hade han panikslagen skyfflat den bollen till månen.

Samtliga ledare beger sig upp till Guldfågeln Arenas lunchrestaurang och sätter sig vid ett långbord. Spelarna sitter ett par bord bort. Henrik har inte hunnit tugga på sin kycklingbit i många minuter innan Erton Fejzullahu pikar honom för något som hände på träningen tidigare. Henrik ler och replikerar:

– Tur att vi inte har tagit ut laget än. Du blir nog petad!

Han påminns om tidigare gånger då han har gnabbats med Erton, särskilt när den senare spelade i Mjällby och Henrik uttryckte sig förklenade om anfallarens intellektuella kapacitet. Det var många utspel av den typen tidigare, men trots att det är länge sedan finns stämpeln kvar. När Henrik inledde sin tränarkarriär upplevde han att många inom Kalmar FF fortfarande hade en bild av att han »bara ville sitta i Viasatstudion« och pladdra.

– Nu har de en bild av att jag »vill göra karriär« istället, säger han och skrattar.

Var det ett medvetet beslut att börja hålla en lägre profil?

– Jag började känna att jag lämnade ut väldigt mycket. Jag skrev mycket om min äldsta dotter, Tuva. Folk trodde att de kände mig, det blev en närhet som inte kändes trevlig. Och som spelare gick det an att vara den som säger lite roliga grejer och sågar någon. När jag blev tränare ville jag tas mer seriöst. Jag vill att fokus ska ligga på det jag gör som tränare.

Henrik trycker i sig en »kemisk« kopp hallonmousse i farten och tar hissen tillbaka ner till ledarrummet, där han ska ha individuell videoanalys med Adam Hellborg. När Henrik sätter sig i en hård svart konferensfåtölj och väntar in sin mittfältsadept funderar han vidare på sin mediala roll förr om åren.

– Kalmar har flera gånger varit tydliga med att de inte uppskattat att jag har tagit politisk ställning. De har tyckt att det har varit jobbigt eftersom sponsorer drar öronen åt sig. Det säger väl en del om samhällsklimatet. Tyvärr hoppar jag inte upp på barrikaderna längre och säger: »Det är er det är fel på!« Jag köper läget.

»Vi är för rädda och fega och så blir det ingenting, istället för att slå oss för bröstet över att vi spelar en ganska härlig fotboll.«

Skulle det inte kunna öppna den breda fotbollspublikens ögon för Kalmar igen?

– Egentligen skulle jag som tränare vilja prata hela tiden om vad vi står för. Men jag har inte riktigt förtroendekapital att göra det. När vi mötte Östersund 2016 och Peter Swärdh var avstängd pratade jag om att vi skulle göra en massa saker. Sedan blev det inte alls så. Då fick jag skit internt och i medierna. Samtidigt vill jag stå för något. Går man och kollar på Kalmar FF ska man veta att man får rätt schyst fotboll. Med rätt träningsmetoder och tydlighet kan man förvandla en lyktstolpe till en bra fotbollstränare. Men säger man de sakerna, som jag gör nu, då »ska man fan leva upp till det«. Om man inte säger något behöver man inte leva upp till något.

Gör du det inte för lätt för dig?

– Jo. Men om jag vill jobba och leva på detta måste jag nog göra så. Och det har jag blivit mer varse än jag var som spelare. Sedan gör jag aldrig någon slentrianmässig intervju, jag gör alltid mitt bästa av respekt mot dem som vill läsa om Kalmar FF.

Känner du ett ansvar att göra Kalmar mer relevant igen?

– Jag har nog något märkligt patos. 1997 låg vi i division två och jag jobbade på Barometern när allsvenska Örebro spelade en uppvisningsmatch på Öland. Dan Sahlin spelade anfallare i ÖSK och jag ville göra en intervju med honom. Men jag var så nervös över att få intervjua en allsvensk fotbollsspelare, så jag vågade inte gå fram utan ringde honom senare istället. När jag nämnde Kalmar FF svarade han: »Wow, Kalmar FF, det är ju ett klassiskt lag!« Jag blev så stolt. Jag kommer fortfarande ihåg känslan. Dan Sahlin säger att Kalmar FF är ett klassiskt fotbollslag! Jag fick in det i artikeln och sedan dess har mycket handlat om att höja Kalmar FF:s status.

Vart vill du komma?

– Jag är jättestolt över att Kalmar FF spelar den fotboll som vi gjort nu i två matcher. Överlag tycker jag inte att vi tar chansen att uppgradera vår egen status. Vi är för rädda och fega och så blir det ingenting, istället för att slå oss för bröstet över att vi spelar en ganska härlig fotboll. Och framför allt ta ställning i samhället, basunera ut att vi är för ett mångkulturellt samhälle, för vi har spelare från alla möjliga nationer, och att vi tror på vissa värden. Och så bara kör vi. 

 

Kalmar spelar ut Djurgården på bortaplan och vinner med 2–0 efter en passningsorienterad fotboll. I intervjuer efteråt har Henrik, uppklädd i skjorta och kavaj, svårt att dölja sitt belåtna smil. Ett litet kvitto på att hans metoder fungerar. I sociala medier börjar det viskas om »Rydströmeffekten« och via klubbens Twitterkonto sprids en två minuter och 19 sekunder lång videosekvens på hur Kalmarspelarna lugnt och metodiskt spelar runt bollen till varandra. 54 passningar i rad. Klippet får på kort tid över 100 delningar och 500 likes. »Positivt för KFF«, skriver Henrik i ett SMS till mig. »Plötsligt blir folk nyfikna.«

Så tar den korta smekmånaden slut. En vecka senare har Kalmar slagits ut ur Svenska cupen av ett division två-lag och förlorat hemma mot ett av seriens formsvagaste lag, Örebro SK. Några timmar före Örebroförlusten fick ledarteamet besked om att Nanne blir borta i ytterligare minst tre veckor. Då väntar en ny läkarkoll. Får han ett positivt besked kan han återgå till jobbet – men bara till 25 procent. I så fall blir det också i en annan roll än som ansvarig tränare. Henrik och Jens Nilsson kör vidare som huvudansvariga hösten ut.

»Jag är helt övertygad om att den nya generationens tränare kommer att ha ­kortare karriärer.«

När jag ringer Henrik efter nyheten om Nannes förlängda sjukskrivning är han ute och promenerar med sambon Isabel. Efter en månad som huvudtränare känner han sig redan lite sliten. Den röst som under mitt senaste besök i Kalmar var full av driv och optimism är nu mer försiktig.

– Jag inser ju nu att jag har haft en något naiv bild av vad det innebär att vara huvudtränare, säger han och skrattar till.

Jag ber honom utveckla.

– Tiden räcker inte till under de här omständigheterna. I mångt och mycket är jag både head coach och assisterande. Jag gör analys åt laget, på motståndarna och individuellt till spelarna. Jag har lite dåligt samvete för att det inte blivit så många individuella spelarmöten som jag tänkt. Och jag kan aldrig riktigt stänga av jobbtankarna.

Jag hör att Isabel mumlar i bakgrunden:

– Du har inte varit ledig en enda dag på tre veckor, säger hon.

Henrik fortsätter och säger att han är »besviken på sig själv« för att han tänker liknande »säkerhetstankar« som sina föregångare.

– Jag ger inte efter för tankarna, men på bara fyra veckor har jag börjat tänka så negativt och fegt som jag inte ville tänka. Som de erfarenheter jag haft av Nanne och Swärdh. Jag förstår nu varför de har gjort som de gjort. Plötsligt tänker jag att det är så viktigt att vinna att jag kan försaka det långsiktiga för det kortsiktiga.

Varför har det blivit så?

– Som assisterande var det min roll att vara där och påpeka sådana grejer, men nu är det jag själv som ställs till svars för de beslut jag tar. Nu kan jag inte skylla på Nanne, och när vi nu förlorat ett par matcher har jag börjat tvivla på mig själv. Jag kanske inte är så bra? Mina metoder kanske inte fungerar?

Han berättar att han sent föregående kväll, efter förlusten mot ÖSK, skickade ett mejl till de andra ledarna där han självkritiskt slängde ur sig funderingar om att börja spela rakare och enklare igen. Pierre Ferreira fick påminna honom: »Nej. Vi tror ju inte på det.«

 

Nästa dag pratar jag med Nanne Bergstrand i telefon. Han är mitt uppe i en promenad i Stensö friluftsområde nära den nya lägenheten i Kalmar. Han förklarar att han mår »okej«.

– Eftersom det är ett övergående tillstånd skiftar det från dag till dag, säger Nanne. Men det fungerar i alla fall bättre att gå än att ta antidepressiva. Det blir mellan fyra och fem mil i veckan.

Han tar själv upp det paradoxala i att han, som ofta pratat om tränarens utsatta position, själv passerade gränsen för vad han klarade av.

– Jag har varit medveten om det och alltid predikat att det är viktigt att koppla bort jobbet och återhämta sig. Sedan har det uppenbarligen inte räckt till eftersom jag inte lyssnat på mig själv. Förhoppningsvis kan andra lära av det. Det är viktigt för de här nya tränarna att inse att de behöver återhämta sig också, så att jobbet inte tippar över. Man kan inte jobba dygnet runt. Jag är helt övertygad om att den nya generationens tränare kommer att ha kortare karriärer.

Jag berättar för Nanne att huvudtränarvardagen redan fått Henrik att tänka till. Han hummar i telefonen och låter inte överraskad.

– Jag har ju alltid trott att det finns en mening med allt som sker, och meningen med detta kanske var att han skulle få den insikten. Den kommer att hjälpa honom i hans fortsatta tränarkarriär.