Åska och dunder. Tokyos Olympiastadion ligger nedsläckt i den frostbitna vinterkvällen. Så bryts mörkret av blixtrande stroboskoplampor och flygstrålkastare som sveper över himlen. Arenans gigantiska plasmaskärm vaknar till liv med ett dån.
På skärmen klättrar en riddare i glänsande rustning med tunga steg uppför en pyramidliknande stentrappa. De krispiga ljudeffekterna skär i publikens trumhinnor. Krigaren når toppen, sätter beslutsamt ner sitt svärd i stenen framför fötterna och säger med mörk, amerikansk filmtrailerröst: »I… am… the KING!«
Mer dån, fler blixtar: ytterligare en riddare stiger upp på platån. »NO!« dundrar han. »I am the king!«
Då uppenbarar sig en till, sedan ännu en, och så ytterligare en, tills sex kungar står hotfullt uppställda på toppen. »Who is the king of kings?« mullrar basrösten, innan bildskärmen övergår till att visa matchklipp ackompanjerade av hetsiga discobeats.
