Livet som AFC-supporter

När en kontroversiell klubb flyttade till Eskilstuna bestämde sig två unga ­killar för att bli engagerade supportrar. De visste inte vad som väntade dem.

Tim Ekstrand tar en tugga av sin stenugnsbakade pizza och tänker efter.

– Det var ett tag sedan vi blev kallade horungar nu. Blev vi det i Malmö? Jag tror faktiskt inte det.

Hans kompis Gustav Oskarsson skakar på huvudet.

Annons

– Senaste gången var nog när vi slog ut AIK i cupen, säger han. Då sjöng de horungar efteråt. Men det kändes nästan …

– Skönt? frågar Tim.

– Inte skönt, säger Gustav. Så kan man inte säga. Men det var liksom det enda de hade att ta till då.

– Det har ju varit mycket annat i vår också, säger Tim. Med polisprotesterna och så.

Gustav Oskarsson nickar.

– Östersund också, säger han. Allt som har hänt där. Det har inte varit lika prioriterat att hata AFC. 

Vi sitter på restaurang Gränden i centrala Eskilstuna. Dagen efter ska AFC spela cupfinal borta mot Häcken, den största matchen i den unga klubbens historia. I den allsvenska tabellen är laget delad jumbo, men cupskrällarna under våren innebär att AFC ändå bara är 90 minuter från en titel och spel i Europa League-kvalet. 

– Det är ju sjukt när man tänker på det, säger Tim. Tänk: AFC mot Manchester United eller Inter …

Tim Ekstrand är ordförande i supporterföreningen Tuna Towers. Tillsammans med Gustav Oskarsson, som numera jobbar för klubben, bestämde han sig för att »dra igång något« när AFC:s ordförande Alex Ryssholm flyttade laget till Eskilstuna inför debutsäsongen i Allsvenskan 2017.

Jag såg ett TV-inslag om dem då: två 19-åriga killar med prydliga frisyrer och välknutna halsdukar. Gustav höll egentligen på Åtvidaberg eftersom han hade släkt där, Tim gillade Barcelona. Nu skulle de lägga all energi på Eskilstunas nya elitlag och de tänkte göra det på sitt eget sätt. De förklarade att hatramsor inte var något för dem, och på reporterns fråga om vilket som skulle bli säsongens hatmöte svarade Gustav: »Det finns inga hatmöten. Vi respekterar alla lag och alla lags supportrar.«

Det omvända gällde inte. Tim och Gustav blev tidigt varse att deras nya favoritklubb väckte ont blod hos andra lags supportrar. I den allsvenska hemmapremiären mot Örebro fick de se motståndarfans sätta upp en banderoll med texten: »Ni är lagbyte, stadsbyte och ingen tradition – vi är stolthet, hjärta och passion.« Omgången efter åkte Gustav till Göteborg för att se sitt lag på Gamla Ullevi. Banderolltexten där var hårdare: »Skicka bussryssen och hans fakelag till ett [sic] sibiriskt gulag.« Nio AFC-anhängare var på plats, bara Gustav och en till var över 18 år. Han stördes inte särskilt mycket av att kallas »horunge« och »fotbollsmördare« under matchen. Däremot upplevde han obehag efteråt. När Eskilstunakillarna skulle köra hem i sin hyrda minibuss blev den attackerad av en mindre grupp göteborgare. Enligt Gustav var de »allmänt aggressiva«, ryckte i dörrarna och slog mot plåten samtidigt som de »skrek grova ord«. Flera i bussen blev rädda. 

Resten av säsongen präglades av bojkotter från andra lags supportrar, som inte ville bidra till AFC:s ekonomi genom att lösa biljetter till klubbens hemmamatcher på Tunavallen. Få blev ledsna när laget på hösten åkte ur Allsvenskan, men bara ett år senare hade de spelat sig upp igen. 

– På ett sätt var året i Superettan det bästa som kunde hända AFC, säger Gustav. Det blev ett större lugn kring klubben och många av dem som hejar med oss i dag blev AFC:are under den säsongen. 

– Det har varit en tuff resa, säger Tim. Både jag och Gustav blev hundra procent glada när vi hörde att ett allsvenskt lag skulle flytta till Eskilstuna. Okej, vi märkte att alla inte älskade det, men vi hade kanske inte riktigt greppat hur starka känslor det skulle väcka. Jag vet inte vad du säger, Gustav?

Annons

Gustav nickar och tar en tugga av sin pizza.

– På ett sätt var det kanske bra. Frågan är väl om man hade orkat dra igång en supporterklubb annars.

Grundare. Gustav Oskarsson och Tim Ekstrand gick i samma skola och extraknäckte båda som lärarvikarier efter studenten. I klassrummen försökte de värva nya AFC-supportrar. »Det måste komma en generation bakom oss«, säger Tim.

 

Sommaren 2013 gjorde jag ett längre reportage om den klubb som då hette AFC United. I Division 1 Norra stack laget ut med sin meriterade trupp: 419 allsvenska matcher var fördelade på spelare som Haris Laitinen, Omar Jawo och Richard Jansson. Ordföranden Alex Ryssholms pengar gav spelarna löner klart över division ett-snittet och med sin Champions League-inspirerade spelarbuss skulle alla se att detta var en klubb som siktade högt. Att laget spelade sina matcher på Vilundavallen i Väsby var egentligen en slump. Ryssholm hade först byggt upp en ungdomsakademi – Athletic FC Academy – men saknade ett A-lag som talangerna skulle sikta mot. När gamla Väsby United havererade ekonomiskt slog han till. Han betalade skulderna och garanterade den framtida driften – en avgående styrelse utsåg honom till ny ordförande. Hans fru Olga fick titeln »ekonomiansvarig« och hans företag Bus Market gick in som huvudsponsor. Redan första säsongen bytte klubben namn, från Väsby United till AFC United. Tröjfärgen ändrades från grön till orange. Få utanför Norrettan noterade det ens. De gamla föreningsmänniskorna i Väsby hade flytt fältet – AFC var ett lag helt utan publik. 

Under reportagets gång blev flera av de tidigare allsvenska spelarna osams med Ryssholm. Ordföranden kritiserade dem öppet under matcherna och ville sparka dem när de inte presterade tillräckligt bra. När texten publicerades undrade några läsare varför klubbens medlemmar inte protesterade mot färgbyte, namnändring och en till synes känslostyrd ordförandes stora makt. Mitt svar blev: Vilka medlemmar? Förutom pojk- och ungdomsspelarna i akademin var AFC i princip en klubb utan anhängare. Matcherna spelades i Väsby men klubbadressen låg i Huddinge, där Ryssholms företag Bus Market höll till. 

Redan 2013 pratade han om att hitta ett nytt hem för klubben och därför förvånades jag inte av flytten till Eskilstuna. Där reagerade inte alla med samma glädje som Tim Ekstrand och Gustav Oskarsson. Supportrar till lokala lag som City och IFK Eskilstuna undrade hur AFC:s intåg skulle påverka deras verksamheter. Och det var inte bara flytten, eller det faktum att A-laget startat i division ett istället för längst ner i seriesystemet, som retade upp publik i andra allsvenska klubbar. Hur föreningsdemokratiskt sköttes egentligen AFC Eskilstuna? Till en början låg medlemsavgiften på skyhöga 1 000 kronor. Alex Ryssholm var vald till ordförande på tio år. Därtill saknade förstås AFC det som många supportrar håller så högt: en stolt tradition.

Finalbuss. Kvällen före cupfinalen är supporterbussen till Göteborg hotad på grund av dålig biljettförsäljning. Till slut bestämmer sig 28 personer för att åka med till AFC:s hittills största match.

 

Klockan åtta på morgonen den 30 maj, Kristi himmelfärdsdag, samlas 28 AFC-supportrar utanför puben Pitchers i Eskilstuna. De väntar på bussen som ska ta dem till Göteborg och cupfinalen mot Häcken, och när de ställer upp sig för en gruppbild slås jag av vilken brokig skara det är. Här finns barn som reser med sina föräldrar, tonåringar, medelålders kvinnor och till och med ett skinnklätt knuttegäng som omedelbart placerar sig längst bak i bussen. Tim Ekstrand saknas. Tuna Towers ordförande har match med sitt eget fotbollslag – Västerås IK i division tre – senare i dag och missar därför cupfinalen. Jag tänker att sådana prioriteringar gör honom till en lätt måltavla för dem som redan tycker att hans supporterskap inte är »på riktigt«. 

Gustav Oskarsson är däremot med och väljer en plats i mitten av bussen. Bakom honom sitter Susanne Sundström, vice ordförande i Tuna Towers. Hon flyttade från Linköping till Eskilstuna ungefär samtidigt som AFC kom till staden och började engagera sig »mest för att få ett sammanhang«. I Linköping hade hon mest intresserat sig för ishockey.

– Jag var inte så fotbollsintresserad tidigare, säger hon. Jag säger fortfarande period istället för halvlek ibland.  

Det tog inte lång tid innan Susanne upptäckte hur laddat det var att hålla på AFC. Så är det fortfarande, menar hon. Hon är aktiv i Nyheter 24:s Facebookgrupp Studio Allsvenskan där hon ägnar en hel del tid åt att försvara klubben mot påhopp. 

– Jag orkar ju inte med sådant längre, säger Gustav. Men du har ett otroligt tålamod, Susanne.

Susanne tittar ut genom fönstret. Bussen närmar sig Örebro.

– Jag tycker att det är viktigt, säger hon. På sociala medier vågar en del inte ens andas att de är AFC-supportrar. Man orkar inte med reaktionerna. Men jag försöker säga: »Hallå! Vi har inget att skämmas för. Vi hejar bara på vårt lag och vi kommer inte att försvinna.« 

Hon berättar att hon ändå »blev bortskrämd« en bit in på den allsvenska säsongen 2017. De starka reaktionerna klubben väckte fick henne att sluta gå på matcherna under hösten. Under året i Superettan hittade hon tillbaka och nu tror hon att AFC »kanske är på väg att bli lite accepterade«. 

– Nu har vi ju fått hatkonkurrens av Östersund också, säger hon och skrattar.

Hon pekar på en ung kille med orange AFC-mössa längre fram i bussen. Han heter Edvin Greijer och är 12 år. När AFC slog ut AIK i Svenska cupens semifinal filmade C Mores kamera när han grät av lycka på Friends Arenas bortasektion.

– AFC är Edvins första lag i livet, säger Susanne. Han känner inte till något annat och älskar spelarna. Vi får ofta höra att vi är »plast« och inte på riktigt. Så ser man en liten kille som gråter av glädje för att hans lag vunnit en viktig match. Är det plast?

Jag frågar Susanne hur hon som supporter förhåller sig till AFC:s korta, men speciella, historia före flytten till Eskilstuna. Hon svarar att hon »inte vill att klubben ska skötas så i dag«. Att medlemsavgiften tidigare låg på 1 000 kronor förklarar hon och Gustav med att Ryssholm »ville ha lite kontroll över vilka som kom in i början«. 

– I dag ligger den på 450 kronor, säger Gustav. Helt normalt. Och medlemsantalet stiger sakta men säkert.

– Men att Alex [Ryssholm] är vald på tio år ser förstås speciellt ut, säger Susanne. Jag gillar inte det egentligen. Det bästa hade kanske varit att han avgår och sedan försöker bli omvald. Det hade sett bättre ut och jag är rätt säker på att han skulle bli omvald. För bland oss är han omtyckt, vad folk utanför än tror. Han bryr sig om oss AFC:are. Han dyker ofta upp på Pitchers före matcherna och har till och med stått i klacken. 

Längst bak i bussen har knuttegänget börjat sänka öl. De kommenterar motorcyklar som susar förbi och ondgör sig över att AFC:s bortamatch mot Sundsvall den 29 juni krockar med en »hojträff« som är »sommarens grej«. När bussen bromsar in i höjd med Götene för ett matstopp och en av passagerarna längre fram är aningen tidig med att ställa sig upp, hojtar knuttegänget glatt:

– Sitt ner i bussen!

– En rebell! En ultra! Vi har fått en ultra i AFC!

Son och far. 12-årige Edvin Greijer är troligen AFC:s mest passionerade supporter. »På Friends gömmer man kanske halsduken lite så ingen ska bli arg, men mot Häcken är det nog lugnt«, säger han.

 

Under matstoppet delar jag bord med 12-årige Edvin Greijer och hans pappa Henry. Edvin nickar sammanbitet när jag frågar om han är nervös inför matchen. På hans svarta luvtröja står det »AFC ESKILSTUNA 2017«.

– Både Denni Avdić och Adi Nalić är ju skadade också, säger han. Häcken är favoriter, men det var AIK också och dem slog vi.

Jag frågar hur det var att stå där på Friends Arena den dagen. 

– Jobbigt, säger Edvin. Nervöst. Men härligt. Många i skolan och så har sett bilderna när jag gråter efter straffarna. Men det känns inte pinsamt. Det känns bra. Jag kanske är AFC:s mest kända supporter nu.

Annons

Pappa Henry sitter bredvid och ler över sin tallrik med pannbiff och kokt potatis. Han vill inte släppa iväg Edvin själv på bortamatcher än och åker därför med när han kan. Henrys lag är egentligen IFK Eskilstuna och trots sin orangea halsduk kallar han sig inte AFC-supporter.

– Men i och med att Edvin följer dem så nära har jag dragits in i det lite. Och så är det nog med en hel del i Eskilstuna. En del av dem som sa att de aldrig tänkte bry sig om laget går på matcherna nu, eller håller åtminstone koll på hur det går. 

När bussen en dryg timme senare rullar in på Hisingen har knuttegänget hängt upp sina orangea halsdukar i fönstren. Det görs några tafatta försök att dra igång några kampramsor, men roligast tycker gänget det är att sjunga att alla rensar fisk i Göteborg. Jag har suttit i ganska många supporterbussar i mina dagar och AFC:s påminner inte om någon av dem. Det är mer städat, och under en fotbollsvår där polisprotesterna fullständigt har dominerat allsvenska läktare är det ett ämne som överhuvudtaget inte nämns bland AFC-supportrarna. De har aldrig haft några bengaler på sina matcher, och frånsett ett misslyckat försök i den allsvenska hemmapremiären 2017 har inget organiserat tifo synts på Tunavallen. 

– Vad är egentligen tefo? frågar en äldre herre som sitter i sätet bakom mig.

– Tifo, rättar en yngre AFC-kille som sitter tvärs över gången. Det är koreograferat läktarstöd med flaggor, målningar, konfetti eller bengaler.

– Bengaler? frågar den äldre mannen, som gör sin första bortaresa i dag.

– Ja. Bengaliska eldar.

– Eldar de på läktaren!?

Det är enkelt att raljera över en del AFC-anhängares okunskap eller ointresse för läktarkultur. Men alla jag pratar med är hyggliga och vissa jobbar hårt för att förbättra läktartrycket när AFC spelar. 

– Det går inte över en natt, säger Gustav. Vi kan inte göra så mycket åt att vi är en ung klubb som saknar anor från 1800-talet. Alla klubbar startade på noll en gång. Man får ge oss en chans över tid, tycker jag. 

Både Gustav Oskarsson och Susanne Sundström talar med imponerade röster om andra lags supporterstöd. De lever upp till sin »aldrig hata«-princip och har egentligen bara bra saker att säga om sina allsvenska konkurrenter. Mindre uppskattning visar de för SFSU, Svenska Fotbollssupporterunionen. 

– Eftersom de ser AFC som ett problem i svensk fotboll vill de att vi supportrar ska jobba mot klubben. Men vi gillar vår klubb och vår ordförande. Så det gifter sig inte.

Lokalpatrioter. »Jag är född i en spökstad, där alla vet att jorden är platt«, sjöng Kents Jocke Berg om Eskilstuna. I supporterklubben Tuna Towers talar istället alla gott om staden. »Jag står gärna upp för Eskilstuna«, säger grundaren Gustav Oskarsson.

 

Regnet vräker ner över Bravida Arena när cupfinalen startar och AFC-supportrarna får kämpa med att hålla koll på sin »Tuna Towers«-banderoll i den kraftiga vinden. Redan efter några minuter blir det tydligt att Häcken är för bra. Den ovanligt stora hemmaklacken briljerar med sång matchen igenom, och förutom den sedvanliga ironiramsan »sämre klack än Häcken« ägnar den inte bortasektionen något intresse. Gustav, Susanne, Edvin och de andra slipper glåpord och får se sitt lag förlora med 2–0. Edvin ser ledsen ut när han lommar in i bussen efteråt, men Gustav verkar pigg trots förlusten och ruskvädret.

– Det var ju inget snack, säger han. Häcken var mycket bättre än vi. Men vi har i alla fall haft en otroligt häftig cupresa. Jag är glad över att få ha varit med på den.

Innan han kliver på bussen för att inleda femtimmarsresan hem passerar några glada Häckensupportrar.

– Ey, Eskilstuna! tjoar de.

Gustav Oskarsson ler och vinkar.

– Grattis till segern! ropar han. Vilken bra fotboll ni spelade. Lycka till i Europa nu!