Minnen från 58, 74, 85, 88, 92, 06 och 12

En hetsig VM-semifinal i Göteborg 1958 väckte ont tyskt blod och en dramatisk kväll i Berlin hösten 2012 fick det svenska landslaget att tro på mirakel. Inför höstens VM-kvalmatch bad vi sju landslagsspelare berätta om sina bästa och värsta minnen från när svenskar och tyskar drabbat samman.

Sverige–Västtyskland 3–1
VM-semifinal på Ullevi i Göteborg, den 12 juni 1958. 

Sverige gick till final inför en entusiastisk hemmapublik som eldades på av artisten Lasse Dahlquist, friidrottaren Lennart Nilsson och s­kådespelaren Håkan Westergren. Hejaklacks­ledarna väckte anstöt och ledde till att svenska flaggor revs ner i Tyskland och att en restauran­g i Hamburg strök Schwedenplatte (smörgåsbord) från menyn.

Uwe Seeler, anfallare i Västtyskland:

Annons

»I den här matchen upplevde jag för första gången hur fotbollen inte stod i centrum. Det som hände på läktarna tog allt fokus. Från Tyskland var vi vana vid bra stämning på åskådarplats, men det som utspelade sig på Ullevi i Göteborg var något annat. Inte den högljudda sången från de 53 000 åskådarna, den var häftig! Vem kunde klandra svenskarna för att stötta sitt lag i en VM-semifinal på hemmaplan? Nej, det som retade oss var den där totala organisationen. Runt planen stod hejaklacksledare med små flaggor och megafoner och uppmuntrade publiken till de numera berömda »heja-heja«-ropen.

I dag skulle man förstås skratta åt det, men då var det något helt nytt. Det var ingen spontan stämning, ingen impulsiv känsla som levdes ut under matchen – det var kyligt kalkylerat och beräknat. Efteråt påstods det att ropen hade gjort ett sådant intryck på oss s­pelare att det var därför vi förlorade matchen. Men riktigt påverkad blev bara domaren. För honom var det en helt ny situation. 

Generellt tycker jag att vi borde se till att spelet fortsätter stå i förgrunden, så att det inte bara blir en pusselbit i ett evenemang. Jag tycker om när det sjungs på läktaren, men om det bara skränas och inte spelas någon fotboll har sporten förstört sig själv.«

Berättat för Tim Jürgens. Översättning: Janna Roosch.

 

Västtyskland–Sverige 4–2
Gruppspelsmatch i VM på Rheinstadion i Düsseldorf, den 30 juni 1974.

Sverige hade tagit sig vidare i VM. I andra gruppspelsomgången väntade  Polen, Jugoslavien och värdlandet Västtyskland. Mot tyskarna överraskade Blågult med att ta ledningen, genom en volley från Ralf Edström, och TV-kommentatorn Bengt Grive utbrast: »Var är klockan? Det har gått … 27.«

Rainer Bonhof, mittfältare i Västtyskland: 

»I halvtidspausen sa förbundskapten Helmut Schön: ›Fortsätt bara spela vidare med den här pressen.‹ I 45 minuter hade vi stormat fram mot Sveriges mål, men vi låg ändå under med 0–1. Det var mitt andra fram­trädande i VM. Jag hade visserligen varit med i truppen i fyra år, men hade fram till dess bara spelat 128 minuter. Vändningen kom efter nederlaget mot DDR i sista gruppspelsmatchen. Schön gjorde förändringar på fyra positioner i startelvan, och eftersom jag uppenbarligen inte hade gjort många misstag mot Jugoslavien i mellanrundan, fick jag också vara med mot Sverige.

Vi kände väl till motståndet: Roland Sandberg spelade i Kaiserslautern, han var en pil­snabb anfallare, och Conny Torstensson var mittfältare i Bayern. Min direkta motspelare var Ralf Edström, lång som ett träd och väldigt stark i luften. Med ett praktskott hade han försatt oss i underläge och då, om inte förr, stod det klart för oss att vi behövde göra mål. 

Först utjämnade Wolfgang Overath. Sedan lade Gerd Müller in bollen i straffområdet. Jag drog helt enkelt till. Bollen hade så mycket skruv att den vred sig lätt utåt, från den vänstra innerstolpen for den vidare till den högra och därefter in i mål. Målvakten Ronnie Hellström, som annars hade en superdag, var chanslös. 

Vi vann till slut med 4–2 och min insats mot Sverige gjorde att jag också fick vara med i start­elvan i finalen mot Holland. Vilket jag förresten nästan alltid fick i landskamperna efteråt.«

Berättat för Tim Jürgens. Översättning: Janna Roosch.

 

Sverige–Västtyskland 2–2
VM-kval på Råsunda i Solna, den 25 september 1985.

Annons

Efter två missade mästerskap hoppades Sverige på VM i Mexiko.Inför Västtyskland på Råsunda var optimismen stor, inte minst sedan förbundskapten »Laban« Arnesson tio månader tidigare hade lyckats övertala en landslagsvägrande stjärna att göra comeback.

Torbjörn Nilsson, anfallare i Sverige: 

»Det hade gått nästan ett år sedan jag gjorde min comeback i landslaget, i en 3–1-vinst i VM-kvalet mot Portugal. Mitt break från landslaget varade i nästan tre år. Jag mår dåligt när jag tänker på det i dag, att jag var så envis … Visst handlade det om att jag kände att jag inte kunde prestera så som jag önskade, men lika mycket handlade det om att jag hade tagit Beslutet, och att jag inte kunde ta tillbaka det. En idiotisk grej. 

Mot tyskarna började det inte alls bra. Halvvägs in i första halvlek fick de hörna. Jag skulle ansvara för ytan framför första stolpen, det var till och med mitt förslag – ›ingen slår mig i en luftduell‹, liksom. Jag tittade bort i någon sekund och då nickade Völler in bollen. Helt och hållet mitt fel. Strax före halvtid gjorde de 2–0.

Knappt 20 minuter in i andra halvlek fick jag bollen på högerkanten. I ögonvrån såg jag Cornelius­son i straffområdet. Jag insåg att jag var tvungen att ›wedga‹ bollen, få lite inåtskruv, för att hans löpning skull tajma min chipp. Jag lyckades, Dan kunde nästan springa in bollen i mål. 1–2 och vi var tillbaka. Så började klockan ticka upp mot full tid, vi hade inte lyckats skapa något tryck när Mats Magnusson byttes in i slutet. Jag fick bollen av Glenn Strömberg, jag befann mig mellan straffområdet och mittcirkeln. Jag såg ›Masse‹ vänta på djupledsbollen. Jag visste att jag inte kunde slå den för hårt, den var tvungen att gå lite diagonalt för att han skulle hinna ikapp. Jag lyfte bollen över tysken och ›Masse‹ tajmade perfekt. Ur snäv vinkel slog han in 2–2 i slutsekunden. 

Nu betydde poängen ändå ingenting. Eftersom tyskarna fick stryk mot Portugal missade vi VM.«

Berättat för Anders Bengtsson.

 

Västtyskland–Sverige 1–1 (2–4 efter straffar)
Semifinal i fyr­nationsturneringen på Olympiastadion i Berlin, den 31 mars 1988.

Inför EM bjöd värdnationen in till en genrepsturnering under påskhelgen. Allt var upplagt för att finalen skulle bli en repris på VM två år tidigare – Västtyskland mot Argentina. En haltande forward förstörde planerna.

Peter Truedsson, anfallare i Sverige: 

»Olle Nordin hade tagit över som förbundskapten och några månader tidigare hade han sagt till mig: ›Dig tänker jag satsa på!‹ Dessutom hade jag hört att Benfica var intresserade av mig, så 1988 såg ut att bli en fantastisk säsong. Problemet var att jag drogs med en inflammerad hälsena. Inför turneringen i Berlin informerade jag Olle om skadan, men hur jävla ont jag verkligen hade – det höll jag för mig själv. Sanningen var att jag knappt kunde få på mig byxorna på morgonen, och jag hade stora problem med att ens få i vänsterfoten i fotbollsskon. Men jag var rädd för att tappa min plats. 

Mot Västtyskland började jag på bänken. Klaus Allofs tryckte in 1–0 på frispark. När andra halvlek började sa jag till landslagsläkaren Jan Ekstrand: ›Får jag chansen ska du bara hålla käften och ge mig två sprutor i hälen.‹ Jag bytte av Mats Gren efter en timme och utöver sprutorna hade jag kroppen full av värktabletter. I den 74:e minuten fick vi hörna. Glenn Hysén vann en nickduell, jag trängde mig förbi min back och styrde in kvitteringen. För en stund glömde jag bort smärtan, men till slut gick det inte längre. I den 83:e minuten linkade jag av. 

Vi vann matchen på straffar och efteråt kom Västtysklands förbundskapten Franz Beckenbauer fram och sa: ›Ditt inhopp ändrade matchbilden.‹ Det var ju kul att höra, men finalen mot Sovjet var inte att tänka på för min del. Istället blev det Hans Eskilssons stora föreställning. Sverige vann, Eskilsson gjorde mål och blev proffs tack vare den matchen. 

Efter turneringen borde jag förstås ha opererat mig. Istället fortsatte jag. Dels var ingen ledare i Öster stark nog att dra i bromsen, dels fanns intresset från Benfica i tankarna. I Allsvenskan s­pelade jag med en gymnastiksko på vänster fot, då gjorde det mindre ont. Jag kunde inte göra mig själv rättvisa och med Benfica blev det inget, de satsade på Mats Magnusson istället. 

De 23 minuter jag gjorde mot Västtyskland hjälpte Sverige till turneringsseger, men jag brände nog både ett proffskontrakt och VM-90 på grund av det där förbannade inhoppet. Någon mer landskamp gjorde jag aldrig.«

Berättat för Johan Orrenius.

Foto: Bildbyrån

 

Tyskland–Sverige 3–2
EM-semifinal på Råsunda i Solna, den 21 juni 1992.

Genom att slå ut England och F­rankrike i gruppspelet tog Sverige sig vidare till semi­final i hemma-EM. Där väntade de regerande världs­mästarna, med en anfallare som var sur över att hans förbunds­kapten hade hägnat in honom på en b­ruksort i Östergötland.

Karl-Heinz Riedle, anfallare i Tyskland:

»VM i Italien två år tidigare hade varit en dröm för oss spelare. Förbundskapten Franz Beckenbauer gav oss mycket utrymme, våra fruar var med oss så ofta det gick. Med Berti Vogts, den nye förbundskaptenen, var allt mer uppstyrt. Han lät bygga ett staket runt området där vi bodde i lantliga Åtvidaberg, så att vi bara skulle koncentrera oss på fotbollen. Det finns ett foto från de här dagarna, där min son står på ena sidan om staketet och jag på den andra. Sådan var situationen. Det var bara på väg till och från träningsplanen som vi snappade upp vilken fantastiskt vacker omgivning vi befann oss i.

Vi hade åkt till Sverige fulla av själv­förtroende, för första gången i ett mästerskap som återförenat landslag. Med Thomas Doll, Andreas Thom och Matthias Sammer hade vi tre spelare från tidigare DDR i truppen. Det var också Sammer som lade upp bollen till mig så att jag kunde nicka in det avgörande 2–0-målet i den 59:e minuten mot S­verige.

Svenskarna hade ett riktigt bra lag. Martin Dahli­n hade gjort en bra säsong i Borussia Mönchengladbach, och Tomas Brolin, som reducerade till 2–1 på straff, blev till slut skytte­kung tillsammans med Dennis Bergkamp, H­enrik Larsen och mig. 

Men ärligt talat så utvecklade sig allt på ett optimalt sätt för oss den här dagen. Strax före slut­signalen lyckades jag också sätta 3–1 efter en passning från Thomas Helmer – mitt tredje mål i turneringen. Men för att vinna titeln var det inte tillräckligt. Några dagar senare förlorade vi EM-finalen mot Danmark. Det grämer mig än i dag – i varje fall lite grann.« 

Berättat för Tim Jürgens. Översättning: Janna Roosch.

 

Tyskland–Sverige 2–0
Åttondelsfinal i VM på Allianz Arena i München, den 24 juni 2006.

Med Zlatan Ibrahimović, Henrik Larsson och Fredrik Ljungberg i laget såg Sverige fram emot ett mästerskap där det kunde bära riktigt långt. Då föll lotten på värdnationen.

Tobias Linderoth, mittfältare i Sverige: 

Annons

»Tyskland är nog den typ av motståndare som vi svenskar har svårast för. De kombinerar fysik med teknik och ständig rörelse. När vi mötte Argentina 2002 hade de en otrolig rörelse, men vi parerade den tack vare en bättre fysik. När vi mött England har de varit minst lika hårda i närkamperna som vi, men vi har inte behövt bry oss så mycket om positionerna eftersom de har varit rätt statiska. Tyskland kombinerade allt – och då fick vi problem. De ledde med 2–0 efter en kvart. 

I min roll som defensiv mittfältare var det tungt, tysk­arna surrade runt mig som flugor. Jag tror aldrig jag har sprungit så mycket i en match, varken förr eller senare. 

Vi fick ändå en chans att ta oss tillbaka in i matchen, men Henke Larsson brände sin straff i början av andra halvlek. Fast egentligen var vi nog aldrig nära. Det var surt att åka ur VM. Samtidigt kände jag att vi hade förlorat mot ett mycket bättre lag. Förlusterna mot Senegal -02 och Holland -04 var mycket, mycket tyngre.«

Berättat för Henrik Ekblom Ystén.

 

Tyskland–Sverige 4–4
VM-kval på Olympiastadion i Berlin, den 16 oktober 2012.

Inför matchen i Berlin mindes de rutinerade svenskarna g­lädjen efter VM-triumfen mot Paraguay på samma arena sex år tidigare. Ingen anade att mötet med storfavoriten Tyskland skulle komma att bjuda på liknande känslostormar.

Jonas Olsson, mittback i Sverige: 

»På matchgenomgången drogs det paralleller till EM-kvalmatchen mot Holland i Amsterdam [förlust 4–1]. Vi sa att vi skulle lära oss av den erfarenheten och att det gällde att hålla tätt första kvarten. Ja, så blev det precis samma skit ändå. Efter 15 minuter ledde tyskarna med 2–0. Självklart gjorde vi ingen bra halvlek, samtidigt hade jag aldrig tidigare mött ett så starkt lag. Jag hade försvarat mot stora stjärnor tidigare, både i Premier League och i landslaget, men det här var på en annan nivå. 

Efter paus blev det lite bättre, men det var inte klyschan om att ›vi kom ut som ett helt nytt lag‹. Tyskland gjorde 4–0 och det kändes fruktansvärt jobbigt. En stund senare fick Zlatan in 4–1, men det som verkligen förändrade allt var Lustigs 4–2. Tyskarna såg plötsligt rädda ut, något hände i deras psyken. Det gav oss enorm energi. Vi låg visserligen under med två mål, men det mentala övertaget var vårt. Elmander gjorde 4–3 och så fick Zlatan ner en boll till Rasmus Elm. Jag vet att Wernbloom, som bytts ut, sa: ›Bollen hade inte kunnat dimpa ner framför en bättre spelare, Rasmus är iskall i såna lägen.‹ När han satte 4–4 upplevde jag ren eufori, och i omklädningsrummet efteråt kände jag att det var den skönaste vinsten någonsin – trots att matchen slutat oavgjort. 

Efter att ha landat lite kände jag mig ändå kluven. Jag var stolt över att ha varit med om en sån extrem upphämtning, men jag kände mig inte 100 procent delaktig. Jag är ändå försvarare och släpper ditt lag in fyra mål har du knappast gjort karriärens bästa match. När landslaget nu snart ska möta Tyskland igen tror jag att kvällen i Berlin har betydelse. Vi glömmer aldrig, men inte de heller. Matchen från i fjol kommer att finnas i tyskarnas bakhuvuden.«

Berättat för Johan Orrenius.