När Brasilien slutade dansa

Med fem VM-titlar och flera av historiens mest älskade stjärnor har Brasilien varit fotbollens självklara supermakt. Men förra årets förnedrande uttåg ur VM ledde till en nationell identitetskris. Offside följde lagets jakt på återupprättelse under Copa América.

Det känns sorgligt att återvända till bergsbyn Teresópolis. Det hänger inte längre några flaggor från husväggarna, de gula och gröna färgerna har mattats av på vägräckena, och banderollerna, där det stod »Rumo ao hexa« – vägen mot det sjätte VM-guldet – har rivits ner.

Då, för ett år sedan, var här så fullt med skrikande människor att kravallpolis fick skydda det brasilianska landslagets spelarbuss medan den rullade upp mot bergen där A Seleção – de utvalda – har sin träningsanläggning.

Längs ena vägkanten stod hundratals applåderande familjer och supportrar med gulgrönmålade ansikten som vinkade till David Luiz.

Annons

På andra sidan demonstrerade arga lärare mot alla skattemiljarder som satsats på fotbolls-VM istället för att höja lärarnas löner.

Nu, tolv månader senare, faller ett stilla duggregn över den folktomma gatan. Det enda som vittnar om att det brasilianska landslaget åter är i Teresópolis är en polisbil som parkerat utanför träningsanläggningen. Röda varningslampor roterar tyst på biltaket medan två konstaplar pillar på sina mobiler.

Jag frågar en av dem om här har varit några supportrar i dag. Utan att vända bort blicken från sitt Candy Crush-spelande säger han:

– Nej, inte en jäkel.

Jag påpekar att det är märkligt. De brasilianska landslagsspelarna tillhör ändå världens bästa klubblag.

– Nej, det är inte märkligt, svarar polisen och tittar på mig som om jag vore en dum gringo.

– 7–1, förtydligar han.

Sedan säger han inget mer. Vi vet båda att det är den enda förklaring som behövs. Han syftar naturligtvis på förra årets VM-semifinal, då Brasilien förnedrades inför en hemmapublik som förväntade sig guld. Inte sedan VM 1974, då Jugoslavien krossade Zaire med 9–0 och Polen körde över blåbärsnationen Haiti med 5–0, hade ett landslag legat under med fem mål i en VM-halvlek.

När jag fortsätter nedför den lummiga allén till träningsplanen ser jag en vidsträckt bädd dammig shingel­sten – det enda som återstår av den moderna pressanläggning som förbundet förra året anlade här åt de 2 000 journalister som bevakade A Seleção under VM. Här fanns frisörsalong, tvätteri, barer, ett hundratal skrivplatser och en pressläktare där foto­graferna trängdes framför träningsplanen.

I dag är det glest mellan fotograferna som bevakar landslagets andra träning inför Copa América, det sydamerikanska mästerskapet.

En av fotograferna pekar mot planen, där anfallaren Roberto Firmino trixar med bollen.

– Vem är det där?

– Det är Firmino, svarar en av journalisterna. Han är 23 år och anfallare i Hoffenheim.

– Och han där?

– Det är Everton Ribeiro. Han spelar i Al-Ahli.

Annons

Det är en märklig scen. Det tidigare så hajpade brasilianska landslaget förbereder sig för ett mästerskap och fotograferna vet inte ens vem som är vem i truppen. Till viss del är det förståeligt, eftersom nästan alla spelare som var med under förra årets VM har sparkats. Endast David Luiz, Fernandinho och Neymar är kvar från startelvan.

Den nygamle förbundskaptenen Dunga vandrar längs sidlinjen i sin svarta parkas och skjuter ut en boll mot mittcirkeln. Hans uttalade plan är att börja om från början, skapa ett helt nytt lag, med en stomme som är ung nog att få delta i OS 2016 på hemmaplan. Det brasilianska fotbollsförbundets förhoppning är att en OS-seger på Maracanã i Rio de Janeiro kan få landets 200 miljoner invånare att glömma fjolårets misslyckade försök att vinna VM på hemmaplan. Men, det är alla överens om, ska Dunga få någon arbetsro av den ständigt ifrågasättande brasilianska presskåren, då måste han först vinna årets Copa América.

Problemet är bara att det sydamerikanska mästerskapet aldrig varit svårare att vinna än nu. Genom historien har Brasilien, jämte Uruguay och Argentina, dominerat turneringen med sina stjärnspäckade landslag. Men de senaste åren har hierarkin lösts upp i takt med att Colombia, Chile och Peru fått fram världsspelare: James Rodríguez, Jackson Martínez, Alexis Sánchez, Claudio Pizarro, Arturo Vidal, Cristián Zapata, Radamel Falcao …

Nere på planen missar den återinkallade veteranen Robinho ett bra skottläge. Dunga drar den svarta parkashuvan över huvudet.

En av journalisterna på pressläktaren vänder sig mot mig.

– Gör han bort sig i Copa América kommer 7–1-­spöket bara att växa.

 

För att förstå hur djupt Brasilien påverkades av 7–1-förnedringen mot Tyskland i semifinalen under sitt hemma-VM måste man veta något om A Seleçãos historia.

När den benige lagkaptenen Carlos Alberto ­Torres höjde VM-bucklan på Azteka­stadion i Mexiko City den 21 juni 1970 var Brasilien världens mest framgångsrika fotbolls­nation genom tiderna. Inget annat land hade vunnit tre VM-guld. Landslaget, som just skåpat ut de tvåfaldiga världsmästarna från Italien med 4–1 i finalen, hade under turneringen bländat världen med sina dribblingar och snabba passningsspel. Till och med den brittiska presskåren, som annars brukade framhålla England som »fotbollens hemland«, erkände att 1970 års A Seleção var det bästa lag som skådats och döpte dem till »The Beautiful Team«. Hemma i Brasilien skänkte VM-guldet tröst; under den värsta tiden av militärdiktatur var landslaget en av få saker som befolkningen kunde känna stolthet över.

Under VM 1982 charmade Brasilien återigen världen med ett av de vackraste mittfälten någonsin. Sócrates, Éder, Falcão och Zico dansade fram i oförutsägbara anfallsvågor och gjorde tio mål i gruppspelet innan de slog ut Maradonas Argentina med 3–1.

Att stjärnorna var så öppna och tillgängliga bidrog till populariteten. Brasilianska fotbollsförbundet bjöd in supportrar till träningarna och spelarna tog sig tid att skriva autografer utanför hotellen. Journalister flög tillsammans med laget och gick på nattklubb med spelarna efter matcherna.

Efter att militärdiktaturen föll 1985 blev det allt vanligare att brasilianare åkte till världsmästerskapen för att uppleva landets stolthet på plats. Barbröstade supportrar på läktarna spred karnevalsstämning med sina plymer och kastade slängkyssar till TV-publiken. Brasilien blev synonymt med fotbollsfest – både på och vid sidan av planen.

En av de tiotusentals brassar som började följa A Seleção efter diktaturens fall var fastighetspampen Augusto Teixeira, från miljonstaden Belém vid Amazonasflodens mynning. Efter att ha tjänat miljoner på fastighetsaffärer hade han utvecklat en livsfilosofi som gick ut på att njuta av sina tillgångar medan han hade chansen. 1994 reste han med sin fru och ett par bekanta till USA, såg »De tre tenorerna« på D­odger Stadium i Los Angeles och satt i publiken på Rose Bowl i Pasadena när Brasilien vann sitt fjärde VM-guld.

Trots VM-segern var många brasilianare besvikna på lagets defensiva, beräknande »­resultatfotboll«. Mest kritik fick den tyskättade lagkaptenen Dunga som spelade i Stuttgart. Med sin hårda och långsamma spelstil blev han en symbol för det nya Brasilien där jogo bonito ersatts av europeisk disciplin.

En av få som ändå tog Dunga till sitt hjärta var Augusto Teixeira. Att se lagkaptenen slå in den avgörande straffen i VM-finalen var det största han upplevt sedan han nio år tidigare fick en son.

Året därpå tog han därför med sig sonen Bernard till Uruguay för att följa sitt första Copa América på plats. Brasilien föll i finalen mot värdnationen med 5–3, men resan blev ändå en succé: Augusto hade bokat in dem på samma hotell som A Selecão, och innan de åkte hem hade sonen fått hälsa på idolerna Ronaldo, Taffarel – och Dunga.

Aldrig mer. I Chile träffar Augusto Teixeira (till höger) supportern Rodrigo Gadelha. Dagen efter en kväll på stan delar de en flaska bakfyllemedicin innan de tar en taxi till arenan för att se Brasilien möta Peru.

Till VM i Frankrike 1998 åkte Augusto ensam. Resan blev en katastrof. Han blev rånad i Marseille och lurad på pengar på en porrklubb i Pigalle. När Brasilien förlorade finalen mot Frankrike beslöt den skrockfulle Augusto därför att hädanefter alltid resa med sin son. Sedan dess har de bevistat nästan samtliga världsmästerskap och Copa América-turneringar. Höjdpunkten var i Yokohama 2002 när A Seleção tog sitt femte VM-guld. Ingen kunde längre ifrågasätta Brasiliens överlägsenhet, och för att fira segern köpte Augusto tre landslagströjor: en gul, en grön och en blå, allesammans med de fem stjärnorna över emblemet.

 

När Fifa beslutade att VM 2014 skulle spelas i Brasilien köpte Augusto Teixeira omedelbart biljetter till alla Brasiliens gruppspelsmatcher.

Fifa marknadsförde världsmästerskapet som historiens hittills största fotbollsfest. Världens femte största land såg mästerskapet som en chans att visa omvärlden hur mycket landet utvecklats. Nya arenor byggdes och infrastruktursatsningar för 68 miljarder kronor bullrade igång. Efter att ha misslyckats med att gå hela vägen i mästerskapen 2006 och 2010 skulle Brasilien återigen visa vilket land som faktiskt var bäst i världen och vinna sitt första VM-guld på hemmaplan.

Fastighetspampen Augusto Teixeira och hans son såg alla matcherna i gruppspelet på plats och följde hur ett krampaktigt A Seleção tog sig vidare från åttondelsfinalen mot Chile på straffar i Belo Horizonte. Under kvartsfinalen mot Colombia på Castelão i Fortaleza såg de hur lagkaptenen Thiago Silva fick sitt andra gula kort och hur Colombia fick ett mål bortdömt i andra halvlek. I slutet av samma match såg de hur Camilo Zúñiga satte sitt knä i ryggen på Neymar, så att anfallaren fick bäras ut på bår med en sprucken ryggkota. Brasilien vann med 2–1, men den våldsamma kvartsfinalen gjorde att Brasilien fick spela semifinalen mot Tyskland på Mineirãostadion i Belo Horizonte utan två av sina viktigaste spelare.

– I första halvlek stod det 0–5 och jag var helt skakad, minns Augusto Teixeira. Men jag är positivt lagd och tänkte att om de lyckats göra fem på oss i första, så gör vi fem på dem i andra. Sedan får det gå till straffar. Men när sexan kom i andra halvlek reste jag mig och lämnade stadion.

Inte bara Augusto var chockad. I tidningar och TV-program ältades kollapsen, som döptes till Mineiraço, en påminnelse om Maracanaço, som VM-förlusten från 1950 kallas. Efter matchen spreds en bild runt om i världen på lagets mest ikoniske supporter: Clóvis Fernandes. Han kallas Gaúcho da Copa – mästerskapscowboyen – eftersom han har en stor slokmustasch och alltid bär bredbrättad hatt och svarta stövlar. Fotografiet var taget efter 6–0-målet och visade hur G­aúcho da Copa brast ut i gråt medan han lämnade över sin medhavda kopia av VM-trofén till en kvinnlig tysk supporter. Tydligare än så kunde det inte bli.

Aldrig förr hade en värdnation förlorat större i ett VM. Intervjuade supportrar grät och offentliganställda – som sett hur skattebudgeten ätits upp av VM-satsningen – sade att de kände sig lurade. Alla var överens: 7–1-förlusten mot Tyskland var det värsta som hänt det brasilianska landslaget under dess hundraåriga historia.

Spänt. När Brasilien gör entré på Germán Becker-stadion i Temuco för att möta Peru är det lagets första tävlingsmatch sedan förnedringen i hemma-VM ett år tidigare.

Den kyliga vinden biter i Augusto Teixeiras plufsiga kinder när han går längs den regniga huvudavenyn i Temuco i södra Chile. Han har rest hit för att se Brasiliens premiärmatch i Copa América mot Peru. Tanken var, som vanligt, att hans nu 30-årige son skulle följa med, men denna gång drog sig Bernard ur med kort varsel.

Annons

– Han sa att han hade mycket att göra på jobbet, säger Augusto som därmed har fyra biljetter över till gruppspelsmatcherna och en kvartsfinal. Jag får se om jag hittar någon som vill köpa dem.

Efter en stunds promenad når han fram till hotell D­reams, ett femstjärnigt hotell med glänsande glas­fasad. Det brasilianska landslaget checkade in föregående natt och ska stanna här under sina tre dagar i Temuco.

Augusto pekar upp mot en gatuskylt där det står »Avenida Alemania«. Gatan, där hotellet ligger, är döpt efter de tyska emigranter som anlade staden i början av 1900-talet.

– Det är en sådan ironi. Landslaget åker till Copa América för att glömma 7–1-matchen mot Tyskland. Och inför den första turneringsmatchen sedan dess så hamnar de på Tyska vägen.

Utanför hotellentrén hänger ett hundratal chilenare – Augusto är en av få brassar som tagit sig hit.

Trots att det gått ett år sedan Mineiraço är såret fortfarande vidöppet hemma i Brasilien. Baksmällan har förvärrats av att VM-satsningarna tvingat in landet i en ekonomisk kris. Endast en femtedel av de infrastrukturprojekt som sattes igång inför VM är klara. Några är inte ens påbörjade. Pengarna misstänks ha försvunnit i en korruptionsskandal som uppdagades endast någon månad efter VM. I miljonstäderna Manaus, Cuiabá, Natal och Brasília påminner övergivna arenor om m­iljarderna som kunde ha lagts på något annat.

Gardinerna på hotellet är fördragna, inga spelare syns till. Dunga, som tillsattes som förbundskapten två veckor efter 7–1-förnedringen, har isolerat landslaget och infört de strikta rutiner som han lärde sig under sina år som defensiv mittfältare i Stuttgart: Ingen samba, inga tjejer på rummet och ingen kontakt med medier. Den enda som syns till på hotellet är en stjärna från den gamla goda tiden, nu här som TV-kommentator. När han går ut genom entrén skriker de chilenska familjerna »Ronaldo! Ronaldo! Ronaldo!« och världsmästaren poserar för selfies med dem.

– Det nya landslaget består ju bara av en massa spelare som ingen känner till. Det är klart att Ronaldo får all uppmärksamhet, säger Augusto Teixeira.

När taxin släpper av oss utanför den robusta arenan inför premiärmatchen mot Peru ser Augusto ännu ett dåligt tecken. Stadion heter Germán Becker; en hyllning till den tyskättade borgmästaren som byggde arenan på 1960-talet.

– Vi blir aldrig fria från det!

När vi går genom spärrarna möts vi av tusentals chilenare och peruaner som klätt sig i Perus röda och vita färger. Ända sedan påven delade upp Sydamerika i en portugisisktalande och en spansktalande del på 1400-tale­t har kontinenten varit splittrad. I portugisiska Brasilien, där man alltid sett sig som en egen kontinent i kontinenten, har man haft en nonchalant storebrors­attityd mot sina grannar. De spansktalande länderna har i sin tur gaddat ihop sig mot Brasilien.

På planen agerar Dungas nya landslag osäkert. Redan i den andra minuten gör mittbacken David Luiz en misslyckad rensning. Bollen hamnar hos Christian Cueva som skjuter från nära håll: 1–0 till Peru.

Den ende som glänser i A Seleção är Neymar. Han är närmast övertänd. Tre minuter efter Perus ledningsmål springer han in i straffområdet och nickar säkert in ett inlägg från Dani Alves.

Kort därpå torkar Neymar bort löddret som domaren sprejat i gräset inför en frispark – och tilldelas en varning.

På stopptid skickar han en genialisk passning fram till Douglas Costa som enkelt slår in 2–1.

Brasilien vinner sin premiärmatch, men ingen verkar vara glad.

När David Luiz kommer in i den mixade zonen efter matchen undrar kollegan bredvid mig vad som gick fel vid 1–0-målet.

PSG-backen spänner ögonen i honom.

– Vi vann. Eller hur? Vi vann. Det finns ingen anledning att analysera. Vi är här för att vinna.

Kallt. Under träningen på Estadio Monumental i Valparaíso bylsar journalisterna på sig mössor och jackor. Alla spelare tränar i långärmat.
Medielogik. Under hemma-VM i Brasilien 2014 satsade landets redaktioner maximalt på att bevaka landslaget. Under årets Copa América är spelarna inte lika påpassade.

Efter matchen får jag syn på Gaúcho da Copa i sin mustasch och stora hatt. I handen håller han en kopia av den där VM-pokalen som han symboliskt räckte över till en tyska efter 7-1-förlusten. Han är glad över att landslaget vann premiären.

– Alla i Copa América älskar att vinna över oss, men denna gång gick det vår väg, säger han och rättar till mustaschen.

Så berättar »Mästerskaps­cowboyen« att han först inte trodde att han skulle kunna följa turneringe­n på plats. Han har drabbat­s av livshotande cancer och först två veckor före mästerskapet fick han läkarens tillåtelse att resa.

Jag förstår snart att tårarna som kablades ut världen över efter 6–0-målet mot Tyskland inte bara var av besvikelse över landslaget. Ingen visste det då, men han hade fått sin diagnos bara någon månad före VM. Medan han åkte runt i bil mellan matcherna åt han cancer­medicin och fick emellanåt stanna bilen för att spy.

– Jag bad till Gud att han skulle låta mig leva genom mästerskapet så att jag kunde få se Brasilien bli världs­mästare på hemmaplan, säger han.

När jag för den numera klassiska bilden på tal, ­svarar han:

– Om du tittar noga ser du att min själ lämnar mig där. Jag måste få se Brasilien bli mästare igen.

 

Inför den andra gruppspelsmatchen fokuserar de brasilianska journalisterna mer än någonsin på Neymar. Det är han som ska hindra Colombia, med stjärnor som James Rodríguez, Radamel Falcao och Cuadrado, från att ta revansch för den våldsamma VM-kvartsfinalen 2014. Att Colombia, som favorit­tippades före Copa América, förlorade mot Venezuela i första matchen och måste vinna mot Brasilien för att kunna gå vidare, gör mötet än hetare.

Punktmarkering. Mot Colombia lyckas Zúñiga få Neymar ur balans. Efter matchen skjuter han bollen i ryggen på Pablo Armero och kallar domaren »horunge«, varpå han stängs av fyra matcher. ­Förbundskapten Dunga rasar: »Hade det varit någon annan hade han högst fått två ­matchers avstängning.«

I pressrummet talas det om »Neymardependência«. Tidigare hade A Seleção ofta en världsspelare i varje lagdel; mellan 1996 och 2007 utdelades Guldbollen till brasilianska spelare sju gånger, men under de senaste åren har bara en brasilianare varit aktuell. Under presskonferenserna försöker medierna få Dunga att erkänna att han är plågsamt beroende av Neymar. Förbundskaptenen svarar envist att »Neymar är en spelare som utmärker sig, men han är en av spelarna i laget«. Den enda i landslaget som erkänner Neymar­dependência är Botafogos målvaktshjälte Jefferson:

– Vissa spelare bär pianot. Andra spelar på det.

 

När Neymar leder den brasilianska startelvan in på plan möts han av burop från 44 000 människor. De flesta är colombianska fotbollsturister och gästarbetare. Resten är chilenare som gör gemensam sak med Colombia.

Från sin plats på läktaren, inklämd mellan åtta colombianer, ser Augusto Teixeira hur svårt Thiago Silva, som ersatt David Luiz efter hans dåliga premiär­match, har att hänga med James Rodríguez och ­Radamel Falcao.

I den 36:e minuten slår Cuadrado en frispark mot det brasilianska straffområdet. Thiago Silva sträcker fram ett ben för att hindra bollen från att nå den colombianske mittbacken Jeison Murillo, men misslyckas. Colombia tar ledningen med 1–0.

Kort därpå är Neymar ytterst nära att nicka in en kvittering, men i halvtid ger Colombias förbundskapten José Pékerman order till Zúñiga att markera honom hårdare.

Under andra halvlek hinner Neymar knappt få k­ontroll på bollen innan han tacklas, stämplas eller fälls. Han blir alltmer irriterad. När Colombia får frispark framför mål smäller han i frustration till bollen med handen och tilldelas ett gult kort av den chilenske ­domaren.

På läktaren suckar Augusto och sätter sig ner. Eftersom Neymar redan fått en varning i öppningsmatchen innebär det att han missar den sista gruppspelsmatchen mot Venezuela.

Förnedrande. När Brasilien går ner på sexbackslinje mot Venezuela lämnar Augusto Teixeira sin plats bland de andra brasilianarna och ­sätter sig ensam högst upp på läktaren.

Några minuter senare får Neymar en armbåge i ansiktet av Zúñiga och börjar blöda näsblod. Irriterad springer han bort mot Zúñiga med sitt blodiga finger i luften.

– Först ringer du och ber om ursäkt för att du knäckte min rygg, skriker Neymar. Och nu detta! Du är en horunge! En riktig hor­unge!

Domaren hör inget utan lägger till fyra minuter, men det hjälper inte. När han blåser av är Brasiliens första förlust mot Colombia på 24 år ett faktum. Brasiliens dyraste spelare genom tiderna blir så förbannad att han avlossar ett stenhårt vristskott i ryggen på vänsterbacken Pablo Armero. Colombianen faller omedelbart till marken som en skjuten soldat och i tumultet som uppstår puttar Colombias anfallsreserv Carlos Bacca till Neymar. Brasiliens tränarstab rusar ut på planen för att föra bort sin irriterade lagkapten, men innan de är framme vid spelartunneln hinner domaren fram och visar det röda kortet.

Augusto sätter händerna mot ansiktet. Utvisningen innebär att Neymar är avstängd även i en eventuell kvartsfinal.

När Dunga förs in till den obligatoriska presskonferensen efter matchen får jag mikrofonen och frågar vad han tycker om Neymars beteende. Han spänner sin skeva blick i min och svarar:

– Dåliga domare leder till sådant här. Han kontrollerade inte matchen och vi föll in i deras provokationer. Nu får vi avvakta och se bilderna. Den här domaren hade jag inte ens velat ha till en korpmatch med mina vänner.

– Vem ska ersätta Neymar? undrar en annan reporter.

Dunga drar handen genom sitt snaggade hår.

– Det får vi se.

 

Tre dagar senare läser Augusto i tidningen att den sydamerikanska fotbollsfederationen förlängt Neymars avstängning med ytterligare tre matcher. Enligt domaren väntade Neymar på honom utanför omklädningsrummet och skrek: »Du försöker göra dig berömd på min bekostnad, din horunge!«

I den sista gruppspelsmatchen mot Venezuela ersätter den klubblöse Robinho avstängde Neymar. Robinho gjorde sin debut i A Seleção under Copa América i Peru för elva år sedan. Det senaste halvåret har han spelat i moderklubben Santos, men fick inte förlängt när kontraktet gick ut i maj. Bredvid honom har Dunga satt Liverpools mittfältare Philippe C­outinho, som gjorde ett bra inhopp mot Colombia. På topp fortsätter han med den 23–årige Firmino, och lagkaptensbindeln har han gett till Atlético Madrids mittback Miranda, trots att den före detta lagkaptenen Thiago Silva förväntade sig den.

 

Jag står bredvid Augusto Teixeira på Colo Colos vackra hemmaarena Monumental och ser hur Thiago Silva redan efter nio minuter gör 1–0. I början av andra halvlek spräcker även Firmino sin nolla och Brasilien leder bekvämt med 2–0.

Augusto ler förnöjt.

– Dunga får ta mycket skit, men han har en vinnarskalle. För honom är vinsten alltid viktigast och jag håller med honom. Jag skulle inte kunna driva mitt företag genom att improvisera. Man måste ha resultat.

I den 67:e minuten byter Dunga ut den offensive mittfältaren Philippe Coutinho mot mittbacken David Luiz och går ner på en fembackslinje. Det defensiva draget leder mest till förvirring, och efter en perfek­t slagen frispark av den före detta Borussia Mönchen­gladbach-spelaren Juan Arango reducerar reserv­anfallaren Miku till 2–1 på en retur från Jefferson.

När Dunga kontrar med att ta ut Robinho och ersätta honom med mittbacken Marquinhos tycker till och med Augusto Teixeria att förbundskaptenen överdriver.

Efter slutsignalen tar Augusto upp sin mobil och skickar ett SMS till sin fru:

»Jag åker hem nu. Jag skiter i kvartsfinalen.«

Även om vinsten innebär att Brasilien vinner gruppen och går vidare till kvartsfinal mot Paraguay är det som om hoppet om återupprättelse redan pyst ur landet. A Seleção har bara med nöd och näppe lyckats vinna mot Peru, de har förlorat mot Colombia och mot Venezuela tvingades man gå ner på en förnedrande sexbackslinje för att klara segern. Nu är Neymar avstängd, och laget har inte ens mött någon av de riktiga rivalerna, Argentina och Uruguay, än. Dessutom borde en kvartsfinal mot Paraguay, som ligger på 85:e plats på världsrankningen, bli en ointressant transportsträcka. Paraguay kom sist i den sydamerikanska kvalgruppen till VM 2014 och i gruppspelet till årets Copa América vann laget bara en enda match, när man besegrade Jamaica med 1–0.

Eftersom Augusto Teixeria inte hittar någon brasilianare som ville köpa hans två biljetter till kvartsfinalen river han dem. Bättre det än att sälja dem till någon chilenare som ändå bara hade hejat på Paraguay.

 

Själv blir jag rånad på dator och pass utanför arenan och beslutar mig för att boka ett tidigare flyg hem till Rio de Janeiro för att kunna vara med på min dotters årliga skolfest.

Det sista jag gör innan jag lämnar Chile är att tala med Carlos Eduardo Mansur, en av Brasiliens främsta fotbollsreportrar, som är på plats för att skriva om Copa América för Rio de Janeiros största dagstidning O Globo. När jag frågar honom varför det går så dåligt för Brasilien medger han att brasiliansk fotboll befinner sig i en svår situation, men han vill inte kalla det för en kris. Inte än.

– Om du tittar på åttondelsfinalerna i Champions League så var Brasilien det land med flest spelare bland de sexton lagen, säger han. I gruppspelet hade vi 68 inskrivna spelare. Endast några färre än Spanien, som hade flest. Där ser jag ingen spelarkris.

Vad som har förändrats, menar han, är att den vanligaste brasilianska positionen i de europeiska topplagen håller på att bli försvarare. Hur kan det komma sig att det målhungriga och levnadsglada Brasilien, med sina 200 miljoner invånare och sol året runt, inte fått fram någon bra anfallare de senaste åren? I Copa América har Firmino och 30-årige Diego Tardelli från kinesiska Shandong Luneng spelat längst fram.

– När det gäller anfallarna kan man säga att skörden slagit fel. Vi har inga riktigt bra längre. Men så var det också under VM 1982. Istället blev det mittfältet som gjorde målen.

Skillnaden mellan 1982 och 2015 är att det råder brist även där. Förutom Neymar finns bara Oscar, som är skadad, samt Willian och Philippe Coutinho. Också på mittfältet tycks den brasilianska skörden ha slagit fel.

3–3. En tidningsförsäljare i Santiago ser Chile tappa ledningen mot Mexiko i gruppspelet.

I dag finns det inte heller några defensiva mittfältare som kan axla den roll som Didi hade 1958, Gérson hade 1970 och Sócrates hade 1982. Mansur menar att det är den globala fotbollsekonomins fel.

– När en brasiliansk klubb får fram en bra defensiv mittfältare gör de allt de kan för att han ska bli mer offensiv. De vet att de europeiska klubbarna betalar betydligt mer för en offensiv än en defensiv mittfältare, säger han.

En annan teori om varför det råder brist på brasilianska talanger har att göra med de senaste årens ekonomiska utveckling: Tidigare var fotboll en av få vägar ur fattigdomen i Brasiliens kåkstäder. Efter tio år av ekonomisk tillväxt och socialdemokratisk politik har ungdomarna fått bättre tillgång till både utbildning och pengar.

På landets nya yrkesskolor erbjuds numera varje år åtta miljoner platser till den som vill bli allt från elek­triker till datatekniker, frisör eller bagare. Det har också blivit lättare att komma in på universitetet för den fattiga minoriteten, och familjebidraget bolsa família, som delas ut till 44 miljoner medborgare varje månad, ser till att alla har mat på bordet. Den där nöden som tidigare alltid fanns runt hörnet är borta. Ingen behöver längre spela fotboll för att överleva i Brasilien.

Orken tryter. Mellan matcherna låser Gaúcho da Copa in sin replika av pokalen i hotellets kassaskåp. Pokalen som han gav bort efter 7–1-förlusten mot Tyskland var ­egentligen för tung att släpa runt på. Den nya är gjord i ett lättare material.

Tre dagar senare smyger jag iväg från min dotters skolfest i Rio för att se matchen mot Paraguay på en krog i närheten. Trots att kvartsfinalen spelas på en lördag är endast hälften av restaurangens 40 bord upptagna. Knappt en tredjedel av gästerna följer matchen. Ingen har landslagströjan på sig. Den ende som visar något fotbollsintresse är en av servitörerna som kommer fram till mig och suckar.

– Titta, vi har ju inga spelare, säger han och pekar på TV:n.

Dunga har valt samma laguppställning som mot Venezuela. Dani Alves leder de flesta uppspelen på högerkanten och samarbetar bra med Felipe Luís ute till vänster. Efter 14 minuter passar Felipe Luís till mittfältaren Elias, som för bollen vidare till Dani Alves. Han riktar ett inlägg mot Robinho, som avslutar landslagets finaste anfall hittills med att enkelt ­placera in 1–0.

När Paraguay i andra halvlek flyttar upp positionerna ersätter Dunga den pigge Firmino med Diego Tardelli, trots att anfallaren inte lyckats med något han företagit sig under mästerskapet. Två minuter senare kommer ett paraguayanskt inlägg mot vete­ranen Roque Santa Cruz i straffområdet. Thiago Silva hoppar upp och styr undan bollen med handen i förhoppning om att domaren inte ska se det.

Paraguay får straff och kvitterar, och matchen går till förlängning.

När det återstår tre minuter byter Dunga ut landslagets mest erfarne straffskytt Robinho och tar in Everton Ribeiro. I straffsparksläggningen sätter båda lagen sina inledande straffar. Sedan blir det Everton Ribeiros tur. När hans bredsida rullar utanför höger stolpe skriker jag rakt ut i den tysta restaurangen: »Neeeeeeeeeeeeeeej!«

Efter att den brasilianske mittfältaren Douglas Costa sedan slagit sin straff över ribban är det klart. Brasilien är utslagna ur Copa América. Restauranggästerna vänder lugnt tillbaka sina blickar mot maten och servitören suckar medan han serverar mig ännu en öl.

– Vad ska jag säga? Vi har inget lag, säger han.

Att jag, som inte ens är brasiliansk medborgare, var den ende som skrek under straffläggningen är kanske ännu ett tecken på hur illa ställt det är med A Seleção. Inte heller nyhetssändningarna som tar vid på TV-skärmen gör någon stor sak av uttåget.

Dagen efter fokuserar inte heller morgontidningarna på förlusten. Ingen kräver ens Dungas avgång.

Jag messar fastighetspampen Augusto Teixeira och Gaúcho da Copa och frågar dem båda varför ingen tycks bry sig. Augusto berättar att han har rest till Miami med sin fru och att han inte heller tycker att Dunga ska avgå. »Det är inte hans fel. Det här är dagens A Seleção. Vi är inte bättre än att vi förlorar mot Paraguay.« När jag får svar från Gaúcho låter det likadant: det är fel att skylla förlusten på Dungas laguttagning. Enligt Gaúcho tar det tid att bygga ett nytt lag och chanserna att vinna Copa América minskade betydligt när Neymar blev avstängd. Sedan berättar Gaúcho da Copa att han har bett till Gud igen och frågat om han kan få leva till augusti nästa år.

– Läkaren har sagt att cancern är kronisk och inte går att bota. Den går att hejda, men inte hur länge som helst.

Han vill så gärna se Brasilien spela OS på hemma­plan, men att åka till VM i Ryssland 2018 vågar han inte ens hoppas på.

I den sydamerikanska VM-kvalgruppen finns bara fyra fasta platser till de tio landslagen. Om Brasilien inte vinner mot länder som Colombia och Paraguay kan det bli svårt för den femfaldiga världsmästaren att ta sig till Ryssland 2018. Därtill förminskas Brasiliens chanser ytterligare av att Neymar kommer att vara avstängd de första två matcherna på grund av sitt uppträdande efter förlusten mot Colombia.

Även om Brasiliens största supporter mot förmodan lever när det är dags för VM i Ryssland, är risken ändå stor att A Selecão för första gången i historien misslyckas med att kvalificera sig till turneringen.

 

När det utslagna landslaget landar i São Paulo väntar inga arga supportrar med ägg och banderoller. De enda som tar emot spelarna är en handfull reportrar som vill ställa frågor om framtiden. En av få spelare som stannar till framför reportrarnas mikrofoner är den före detta lagkaptenen Thiago Silva, som svarar på en fråga om det kommande VM-kvalet:

– Alla de sydamerikanska landslagen har utvecklats mycket de senaste åren. Vi står inför vårt svåraste VM-kval genom tiderna.

Efter honom kommer mittbacken Miranda fram till pressuppbådet.

– Tanken var att vinna Copa América så att vi skulle vinna tillbaka landslagets goda rykte efter allt det där som hände under VM.

Han tystnar en sekund.

– Istället förvärrade vi saken.