Leif Nilsson har ett stabilt grepp om ratten till sin svarta Volvo när han kör förbi en avtagsväg på E45:an.
– Här börjar byn, säger han.
Ur snövallarna som omger vägen sticker en skylt upp: »Välkommen till Ytterhogdal«. Han nickar mot ett grågrönt tegelhus några meter från vägen.
– Här har vi läkarhuset. Men vi har ingen läkare. Han gick bort han. Så nu har vi en hälsocentral istället.
Mitt emot läkarhuset ligger Kyrksjön, frusen och vit precis som allt annat som svischar förbi utanför bilrutan. Inte en människa syns till.
– Här har vi Ica, säger Leif och bromsar in vid anslagstavlan utanför matbutiken.
Färgglada annonser om gårdsloppis, en annalkande spelmansstämma och en stor abborrtjärn i närheten trängs om uppmärksamheten.
Leif kör vidare. Bakom glasögonen blickar två blå ögon ut på den by han bott i under 71 av sina 72 levnadsår. Den rödvitrutiga skjortan är knäppt hela vägen upp till hakan under en grå pullover. Dunjackan med Ytterhogdals IK:s klubbmärke över hjärtat prasslar när han växlar. Han pekar mot ett lågt tegelhus med rejäla fönster ut mot vägen.
– Här fanns det en bank.
Nästa hus är en affär som säljer reningssystem för maskiner.
– Där var det en bank till, säger han om huset efter. Och där var det en klädaffär. De är borta nu.
Efter ytterligare några meter parkerar han bilen. Vi har nått en grind med orangefärgade bokstäver som avslöjar att vi nått Svedjevallen.
– Det är så mycket hjort och rådjur här och de har en förmåga att komma in, säger Leif. Sedan har de väldigt svårt att ta sig ut. Vi låter grinden vara öppen för dem.
Med knastrande steg tar han sig ner till planen. Bredvid honom reser sig en träläktare. Bortsett från Leifs kliv i snön är det knäpptyst. Han tar sig försiktigt upp för två isiga trappsteg och lyckas med stor möda få upp den fastfrusna dörren till omklädningsrummet. På en vägg sitter två utskrivna A4-sidor med instruktioner för hur varje spelare ska röra sig på de offensiva hörnvarianterna »Backheel« och »Bus Stop«. På hyllorna över klädhängarna finns tvättkorgar och fotbollsskor. Tejpbitar med spelarnas namn sitter på varje korg. Leif går igenom delar av truppen.
– Nelson, han är inte kvar. Cissa. Plant. Där är målvakten, Bryan. Massey. Hardey …
Han skrattar ett ljust kluckande skratt.
– Vi blir bättre på engelska vi.
Det skymmer över de milsvida skogarna runt Ytterhogdal när han låser omklädningsrummet. En hund skäller från andra sidan ån bakom Svedjevallen. Den får inget svar. Leif pulsar tillbaka till bilen och kör in i byn igen.
– Där bor vi. Jag och min son Robin.
Vid nästa korsning ligger ett gult hus. Några av plankorna saknar färg.
– Här har varit Konsum tidigare. Det lade ner sedan.
Han är tyst i några sekunder. Trädgårdarna utanför fönstren är pudervita. Det är släckt i de luggslitna byggnadernas fönster.
– Och här har vi den nya hälsocentralen, säger Leif. Det är ett hem för ensamkommande barn i halva byggnaden, så nu finns det bara en halv hälsocentral. Läkaren kommer hit från Sveg någon gång i veckan.
Den guidade turen genom Ytterhogdal närmar sig sitt slut. Leif tar några suckande andetag i förarsätet. Livet har inte blivit mycket lugnare efter pensionen för sex år sedan. I morgon anländer två spelare och en fysiolog till Ljusdal med tåg. Det ligger på ordförande Leif Nilssons axlar att ordna så att någon hämtar de nya engelsmännen, precis som det är hans ansvar att klubben är tillräckligt förberedd om tre veckor då hans livsverk kliver in i Svenska cupens gruppspel. Strax innan motorljudet i Volvon ska tystna svänger han förbi en lägenhetslänga i ett plan. 2007 skulle byggnaden rivas. Pensionärerna som bodde där tidigare hade flyttat in i det nyinrättade äldreboendet i byn och några nya hyresgäster fanns inte. Leif slog till. För hundra kronor köpte han de tio lägenheterna mitt i Ytterhogdal av kommunen. Det blev aldrig någon rivning. Däremot nya hyresgäster.
– Här bor killarna, säger han.
Har man någon gång varit i Ytterhogdal beror det med största sannolikhet på att man varit på väg någon annanstans. Ett snabbt bensträckarstopp på väg norr- eller västerut till fjällen är den troligaste orsaken till besöket. Byn är en av de platser som aspirerar på den geografiska titeln »Sveriges mittpunkt«, men egentligen ligger den långt från allt. Här möts Härjedalen, Hälsingland och Jämtland och för att komma till närmaste stad får man köra i över en timme. I snitt har varje person häromkring en kvadratkilometer att breda ut sig på. Plats finns det med andra ord gott om. Turistfällor är det desto glesare med. Hogdalingarna blickar avundsjukt upp mot Funäsfjällen i väster, med knappt en miljon gästnätter per år. Ytterhogdal kontrar med en rastplats som förra året utsågs till den bästa i Jämtlands län. Den ligger längs med E45:an som löper som en kroppspulsåder genom byn. Vid vägkanten finner man byns enda fik, enda pizzeria, enda bensinmack och enda mataffär. Inlandsvägen, som E45:an också kallas, ger byn och dess företagare en chans att överleva. Om vägsträckan i framtiden skulle dras om och förbi byn lär den utveckling som pågått sedan 80-talet eskalera. Då bodde över 1 000 personer här. I dag är den siffran nere i hälften. Ungdomarna flyttar i jakt på studier och jobb.
Som vice ordförande i kommunfullmäktige, ordförande och VD för det kommunala bostadsbolaget, styrelseledamot i stiftet, tidigare fotbollsförbundstopp i distriktet Jämtland-Härjedalen och ordförande i Ytterhogdals IK har Leif Nilsson följt byns devalvering närmare än någon annan. Han har sett hur service och människor flyttat härifrån och lämnat kvar en alltmer isolerad befolkning. I rollen som heltidspolitiker ägnade han en stor del av sitt yrkesliv åt att försöka motverka utvecklingen; övrig tid har handlat om att förhindra samma öde för sitt Ytterhogdals IK. Även om klubben mer eller mindre varit Härjedalens bästa sedan starten 1921 har YIK varit blygsamma, på gränsen till anonyma, på riksnivå. Visst har Tord Grip sitt ursprung här och nog inledde Tony Gustavsson sin tränarkarriär i byn, men pendlandet mellan division tre och division fyra har knappast gett eko utanför mellersta Norrland.
När Leif valdes till ordförande 1988 hade han redan testat en rad olika lösningar på sin förenings många problem: spelarbrist, sponsorbrist, publikbrist och inte minst – pengabrist. Genom sina kontakter på förbundsnivå hade han lyckats få elitlag efter elitlag att komma till Ytterhogdal på träningsläger. IFK Göteborg var först ut 1977. 1984 kom Tord Grip hem med sitt Malmö FF. Elfsborg, Hammarby och många fler följde. Men så slutade lagen att komma på besök. De nödvändiga intäkterna föll bort. För att få ihop en slagkraftig trupp och för att behålla positionen som nummer ett i Härjedalen insåg Leif att det inte räckte med spelare från byarna närmast Ytterhogdal. Hela mellersta Norrland, från Bottenhavet till norska gränsen, blev upptagningsområde. På 90-talet pendlade spelare från Sundsvall, 17 mil enkel resa, till träningarna på Svedjevallen.
Efter några år som ordförande konstaterade Leif att ekonomin inte var hans stora bekymmer. Det verkliga problemet var spelarna. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många. Ungdomarna i byn blev färre och färre och de som stannade kvar var inte träningsvilliga. Den negativa spiralen ledde till att man 2004 trillade ner i division fem.
Ett år senare fick Leif ett samtal från Sergio Parreiras. Brasilianaren bodde i Stockholm tillsammans med sin svenska fru och berättade att han ville hjälpa brasilianska spelare att ta sig till Europa. Leif har aldrig riktigt förstått hur det kom sig att Parreiras kontaktade just Ytterhogdal, men han insåg att det var en chans han inte kunde låta passera.
– Alternativen var i stort sett att lägga ner eller satsa på brassespåret, säger han i dag. Men man var lite brydd. Vi visste ju inte hur bra de här pojkarna var.
Sergio Parreiras åkte upp till Ytterhogdal, blev en del av klubbens ledarstab och ansvarig för sina landsmän. Snart vajade en brasiliansk flagga på taket till lägenhetslängan som Leif köpt. Brassar mellan 19 och 25 år kom till Sverige på tremånaders turistvisum och spelade halva säsongen innan de åkte hem och ersattes av nya. Som mest bodde en hel startelva sydamerikaner i byn samtidigt. Parreiras hade skött scoutingen väl och 2008 var Ytterhogdal tillbaka i division tre. Allt pekade uppåt. Då klev Svenska fotbollförbundet in. Förbundet menade att spelarna var att betrakta som proffs, vilket omöjliggjorde lösningen med turistvisum. Leif satt i långa diskussioner med kamraten och förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell men tvingades inse att brasseeran var över. Med Ronan, Leandro och alla de andra brassarna borta slutade följande säsong med degradering.
Med en trupp bestående av unga härjedalingar med knapphändig erfarenhet från seniorspel såg det mörkt ut. Förstärkningar behövdes återigen för att hålla klubben vid liv. Som en skänk från ovan ringde en Sverigeboende ukrainare till Leif. Den fotbollsintresserade skogsarbetaren berättade att han hade ett gäng landsmän som arbetade för honom. Ville Leif se om några av dem kunde spela fotboll på sin lediga tid? Leif trodde inte det var sant. Följande säsonger talade halva startelvan ukrainska. Återigen fylldes lägenhetslängan i Ytterhogdal med liv.
Förutom ukrainarna spelade två engelsmän för YIK. Hösten 2012 fick spelarna besök av en engelsk agent som passade på att fråga Leif om Ytterhogdal hade någon tränare klar till nästa säsong. Han kände nämligen till en lämplig som var ledig. Leif visste hur svårt det var att få duktiga ledare till Ytterhogdal och ordnade en billig flygbiljett. I november landade Ben Smith i Östersund. De kom väl överens och även om det kändes som en chansning för klubben skrev Leif kontrakt. Smith letade febrilt efter spelare från bygden som höll för division tre, men det visade sig vara en tuff uppgift. Istället uppvisade han en problemlösningsförmåga som imponerade på ordföranden. Medveten om att det fanns en organisation i hans hemland som gick under namnet League Football Education agerade han. League Football Education, eller LFE, är ett samarbete mellan de engelska proffsligorna och spelarfacket. Grundidén går ut på att ta hand om de spelare som får lärlingskontrakt som 16-åringar. När deras kontrakt går ut två år senare står många av dem besvikna och handfallna utan vare sig utbildning eller klubb. Ett av organisationens projekt är att placera engelska ungdomar i Sverige i 13 veckor. Tanken är att de, förutom att spela fotboll, ska utvecklas genom att bo själva i ett annat land och lära sig grunderna i ett nytt språk. Eftersom projektet kategoriseras som ett utbildningsprojekt finansieras det helt av EU-medel och klubbarna behöver bara bidra med boende och träningsfaciliteter.
Sedan starten 2008 har 200 spelare kommit till klubbar runt om i Sverige. När Leif Nilsson först hörde talas om LFE trodde han inte sina öron. Det här var som klippt och skuret för hans klubb. Här fanns gott om billiga lägenheter och klubben var i akut behov av spelare. Till Ben Smiths andra säsong kom fyra britter på våren och fyra på hösten via LFE. Plötsligt fick klubben välutbildade och talangfulla spelare helt gratis. Det gav eko både på planen, där Ytterhogdals IK vann division fyra utan att tappa poäng, och i samhället där engelsmännen tränade barn på sommarläger och hjälpte till med engelskundervisningen på skolan. Ben Smiths succé fick också andra konsekvenser. Han uppvaktades och skrev efter säsongen 2015 på för IFK Östersund. Ersättaren fanns redan på plats. Brian Wake hade varit spelande assisterande bakom Smith under året och befordrades till huvudtränare. Samarbetet med LFE fördjupades. Säsongen 2016 utgjordes en majoritet av truppen av unga engelsmän.
De flesta av dem hade börjat i klubben genom EU-projektet men nu kommit överens om längre kontrakt med Leif. Det var bättre för kontinuiteten – men samtidigt steg också kostnaderna. Publiksnittet på 111 personer hjälpte föga och Leif insåg att han balanserade på en slak lina. Att ge flera spelare 4 000 kronor i månadslön må låta överkomligt, men för en klubb som knappt har några intäkter är det enorma belopp. Genom sina kontakter kunde han få några lokala företagare att höja sponsringen, men huvuddelen av Ytterhogdals intäkter kommer från bingolottoförsäljning och bilbingo. Det har varit många tuffa år, ännu fler utmaningar, men efter nästan 30 säsonger som ordförande kom så belöningen i augusti ifjol: segern mot Syrianska i Svenska cupen i augusti inför 350 åskådare innebar att hans Ytterhogdal som enda svenska division tre-lag nådde gruppspelet. Äntligen skulle Leifs by få nationell uppmärksamhet.
Klockan är halv tio, temperaturen balanserar på nollan och Ytterhogdals IK har kommit en vecka in i försäsongen. Förberedelserna inför matchen mot Falkenberg om 19 dagar har precis börjat. Ett par kritvita vader skrider fram på Holmvägen som sjuder av morgonljus. Vaderna tillhör Charlie Bryan. Han och lagkompisen Joe Massey är på väg till gymmet. Deras rappa ordväxlingar på engelska är det enda som hörs i byn. Charlie kombinerar shorts med dunjacka. Joe har både långbyxor, vinterjacka och mössa. Gymmet, som klubben äger men som är öppet för alla, ligger i kommunhusets källare. Lokalen är inte större än ett målområde, men maskinerna är välpolerade och hantelutbudet fyller en hel vägg. 20-årige Joe och den två år äldre Charlie brukar gå hit så tidigt som möjligt. Charlie har varit här längst av alla engelsmän, sedan vintern 2014. Joe kom sommaren efter. De flesta av deras lagkamrater ligger fortfarande och sover. Som två av de mer rutinerade hogdalarna vet de att man måste slå ihjäl timmarna med något meningsfullt, annars blir det en lång vinter. De kränger av sig ytterkläderna och går fram till bänkpressen.
– Monday is chestday, säger Joe och lägger på 15 kilo på vardera sidan om skivstången.
Han glider vant ner på bänken under stången, fäster luggen bakom hårbandet och tar tag. Arnold Schwarzenegger, med biceps som ser ut att vara på väg att explodera, blickar ner på de båda britterna från en plansch på väggen. Under vinteruppehållet bodde Joe hos sina föräldrar i Chesterfield. Han hade inget jobb och gick till gymmet tre gånger om dagen. När han kom tillbaka till Sverige visade vågen tio nya muskelkilon.
– Go on then, Joe! peppar Charlie.
Att Joe skulle köra bänkpress i en källarlokal i Härjedalen som 20-åring var inget han kunde föreställa sig när han skrev på ett lärlingskontrakt med League One-laget Chesterfield 2013. Han njöt av att kunna fokusera fullt ut på fotbollen och utvecklas i sin ytterbacksposition. Juniormatcherna avlöste varandra och ibland fick han vara med och spela med seniorerna i reservlaget. Men att ta en permanent tröja bland proffsen var nästintill omöjligt. Under Joes första år som lärling fick ingen egen produkt seniorkontrakt. När det följande säsong skulle avgöras om han skulle få stanna bytte klubben manager. Den nye tränaren ville satsa på spelare han hade koll på och valde bort Joe. I april 2015 var han för första gången i sitt liv utan klubb. Trots det var han inte speciellt orolig. Han visste att hans reservplan, att spela i Sverige genom LFE, fanns som en möjlig utväg. Då skulle han åtminstone få några månader på sig att bestämma sig för vad han ville göra i framtiden. Han höll igång genom att spela med kompisar och var redo när en representant från LFE satte honom i kontakt med Ben Smith. YIK:s tränare berättade att Ytterhogdal var en perfekt plats att utvecklas i. Innan han åkte googlade han byn. Det gav inte mycket. Den engelska Wikipediasidan om Ytterhogdal bestod av en enda mening: »Ytterhogdal is a locality situated in Härjedalen municipality, Jämtland County, Sweden with 534 inhabitants in 2010.«
Trots osäkerheten blev äventyret i Sverige ett lyckokast. Livet på den norrländska prärien har gett honom mer än han kunnat hoppas på. Han är starkare och tappar inte bollen lika lätt som när han var yngre. Han har bott själv, lärt sig tvätta och laga mat och kan göra sig förstådd på svenska. Och han har hittat kärleken. Det var en kväll förra sommaren som de hamnade bredvid varandra. De pratade och träffades igen dagen efter. Sedan sågs de igen och igen och igen. Sedan en vecka tillbaka bor Felicia Wesslén Hedqvist i lägenhet B i lägenhetslängan tillsammans med Joe. De har setts i princip varje dag sedan de blev tillsammans, och även när Felicia arbetar är det lätt för Joe att titta in och säga hej. Hon jobbar nämligen på Ica.
– England kommer alltid att vara hemma, säger Joe. Men Hogdal är mitt andra hem. När jag kom var jag bara ett barn. Nu är jag mer mogen och kan klara mig själv. Och att flytta ihop med Felicia har förändrat mycket. Man måste anpassa sig till varandra.
Efter tio repetitioner i bänkpressen lägger sig Charlie i plankställning på golvet.
– It’s not plankday, is it? frågar Joe.
– It’s always plankday, svarar Charlie och snart ligger de sida vid sida.
Efter en timmes lyftande traskar de åter ut i snön. Inte en kotte syns till.
– Ibland vill man bara härifrån, säger Joe. Om man går runt i den här byn så ser man tre människor. I England hade man sett trehundra.
Spelarna berättar att de ibland, för att få ett avbrott i vardagstristessen, lånar tränaren Brian Wakes bil och kör till Sveg. Då blir det en sväng i Dollarstores hyllor och en fika på konditoriet innan det är dags att åka tillbaka. Samtidigt trivs de oftast med att bara hänga i Ytterhogdal.
– Alla är så snälla och välkomnande, säger Charlie. Om vi går in i affären säger alla hej. Ibland skäms jag lite för att jag inte kan svara på svenska. Jag har hört att flera gamla spelare ringer och säger att de vill komma tillbaka. De första dagarna undrar de vad de har kommit till. Men mot slutet älskar alla det. Så var det för mig också. Jag var chockad först. Men när jag ser tillbaka är beslutet att komma hit det bästa jag tagit. Innan jag kom var jag väldigt blyg. Nu är det nästan så att jag pratar för mycket.
Charlie och Joe har rotat sig väl i byn. Ändå vill båda härifrån. Det är därför de är här. Planen är enkel: prestera bra, väck intresse, flytta till något större, något bättre.
– Hade jag stannat i England skulle jag vara tvungen att jobba mellan nio och fem, säger Charlie. Då tror jag att jag skulle tappa intresset för fotbollen. Här får den vara första prioritet. Jag vill bli fotbollsproffs och min bästa chans att bli det är här.
Vi promenerar mot Trollbacken. Byggnaden var tidigare ett daghem, men sedan YIK köpte den fungerar den som tvättstuga och kansli för klubben. Charlie har hängt tvätt som han hoppas är torr i dag. Väggarna i samlingsrummet pryds av gamla tidningsurklipp, en meny från byns pizzeria och pokaler i glasmontrar. Genom fönstret ser man Svedjevallens vita konturer. Joe och Charlie går in till tvättrummet och passerar Margaretha, Catherina och Caj. De är mitt i en diskussion om priserna i årets lotteri. Just den här dagen är det fokus på premierna i säsongens lotteri.
– Fågelholkarna är en högvinst.
– Ska vi ta lovikavantarna som en högvinst också?
– Och hur gör vi med strykjärnet och plättpannan?
Margaretha, Catherina och Caj är några av de hogdalsbor som klubben engagerar. Margaretha är anställd för att sköta om klubbens lokaler. Snart får hon dela på arbetsuppgifterna med den assisterande tränaren Andrew Hardeys fru Lesley, som precis flyttat till byn. De är inte ensamma om att jobba för YIK. Klubben har, tack vare stöd från Arbetsförmedlingen, anställt sex personer som tidigare varit långt från arbetsmarknaden. Genom att ta på sig uppdrag med fastighetsskötsel av kommunen kan klubben tjäna en slant och dessutom ge några bybor jobb. Catherina och Caj jobbar däremot ideellt för klubben. Det har de gjort länge. På sommarhalvåret brukar de stå utanför Ica och sälja lotter på helgerna.
– Det är Leif som har dragit in oss i det här, säger Caj. När han slutar är det nog godnatt för klubben.
I Ytterhogdal verkar tiden gå långsammare än i resten av landet. Här tar sig fortfarande gamla damer till affären på spark och en bilbingokväll kan få personer att köra i timtal för ett par brickor. Liksom stora delar av sin befolkning har den här byn på många sätt gått i pension. Och likt många pensionärer behöver den medicin för att överleva. I Ytterhogdal har en engagerad fotbollsklubb injicerat ungdomlig entusiasm, brittisk humor och framtidstro i byns vener. Några har till och med fått jobb utanför fotbollen.
Annat är det på många andra platser i Härjedalen. I dag finns här fyra fotbollsklubbar med aktiv verksamhet kvar, när Leif spelade fanns det serier från division fyra och neråt. När många andra föreningar till sist tvingas ge upp har Ytterhogdal visat kreativitet och mod. Men att helt förlita sig på utländska importer är inte oproblematiskt. Brexit, Storbritanniens beslut om EU-utträde, riskerar att förändra förutsättningarna för klubbens fortsatta existens. Här finns inga klubbar i närheten att slå ihop sig med, här finns inga stora företag i omgivningen som kan tänkas pumpa in pengar. De annars så tysta vägarna har fått en helt annan puls sedan Ben Smith och Leif Nilsson började locka britter till Ytterhogdal. Felicia Wesslén Hedqvist, gymmar-Joes flickvän, vet.
– När alla åkte hem efter förra säsongen dog hela byn, säger hon. Det blir så mycket mindre folk på gatorna. Man ser alltid någon av dem ute. Det gör stor skillnad.
Liksom de flesta andra i hennes ålder flyttade Felicia från Ytterhogdal så fort hon fick chansen. Men efter tre år på gymnasium i Gävle saknade hon lugnet och känslan av att allting är som det alltid har varit. Nu har hon bott hemma i ett år. Att vara 20 år i Ytterhogdal har blivit roligare sedan lägenhetslängan mitt i byn fylldes av jämnåriga engelsmän, tycker hon.
– Mina kompisar som hade bott kvar kände dem redan när jag flyttade hem och sedan gick det jättefort för mig att lära känna dem också. Det är framför allt tjejerna i byn som uppskattar att de är här. Killarna har lite svårt för dem. De är lite svartsjuka för att de blir kompisar med oss tjejer, tror jag.
För många av bygdens ungdomar har klubbens värvningar varit en ovanlig kontakt med världen bortanför Härjedalens skogar. Alexander Norling gjorde sin första säsong med Ytterhogdal 2008. Nio år senare är han klubbens mest erfarna spelare och den ende som är kvar sedan brassetiden.
– De bad mycket inför matcherna, säger han. Alla klubbar har sitt sätt att jobba på och jag tycker vi är framgångsrika som vi jobbar nu. Jag hör väldigt sällan något negativt från dem i bygden. Snarare tror jag att folk njuter av att vi spelar bra fotboll.
Alexander Norling är det närmaste Ytterhogdal kommer en egen produkt. Sedan Leifs son Robin Edenström lade målvaktshandskarna på hyllan inför den här säsongen saknas det helt killar från byn i laget. Bristen på egenfostrade spelare har rört upp vissa känslor. När klubben spelade mot Bollnäs i augusti möttes de av en banderoll med texten »Fuck off English«. Den lokala kaféägaren i Ytterhogdal ger banderollen i Bollnäs rätt, även om han formulerar sig annorlunda:
– Det är konstgjort alltihop, säger han från disken och skakar på huvudet. Nej, det här kommer att dö om ett par år. Det är de här småpåvarna i fotbollsstyrelsen som förstört alltihop. De tog hit en massa brassar på samma gång, då dog det. Folk i byn är trötta på det här systemet med utlänningarna. De fryser ut ungdomarna från byn. Det spelar ju ingen roll om vi spelar i fyran eller femman så länge ungdomarna har någonstans att spela.
På Ica-Hogdal gräver Liam Harris, Sheidon Rodgers och Jordan Risbrough i frysdisken. Det är måndag, vilket betyder matinköp. Varje vecka presenteras nya rabattpriser. I dag är det superpris på Ica Basic 900 grams kycklingfiléer. Tre för 80 spänn. Liam tar sex. Sheidon och Jordan likaså. De rullar vidare sina kundvagnar och parkerar vid salladshyllan.
Jordan plockar fram en påse blandsallad och undersöker den med blicken.
– Is this tio kronor?
Ingen hinner svara innan Charlie och Joe ansluter. De tittar ner i kundvagnarna som är helt fyllda av kycklingfiléer.
Jordan flinar.
– Jag ville ta nio stycken, men jag måste spara till er andra, säger han.
– Det var därför de var slut, säger Joe. Jag går till Felicia och säger till henne att de får fylla på.
Han lommar iväg bort mot kassan.
– Massey!
Sheidon hojtar till. Han ser en expedit ösa ner nya kycklingfiléer i frysdisken i andra änden av affären.
– There is more now!
I kassan blippar Felicia in kycklingfilé efter kycklingfilé. På några minuter hinner 30 kycklingpåsar rulla förbi på bandet. Joes ryggsäck går knappt att stänga när han har pressat ner allt han handlat. Innan han går ber han Felicia köpa med fler kycklingfiléer hem till lägenheten när hon slutar.
Sju timmar senare ropar Brian Wake instruktioner på engelska iförd en röd toppluva över sitt svarta hårsvall.
– Get the legs going! Beware of the pass. No sloppy passes!
BL Arena i Ljusdal reser sig som en futuristisk vit golfboll över omgivningen. När hallen, uppbyggd av en tung tältduk, restes 2015 var den enligt Hela Hälsingland norra Europas största i sitt slag. Det är nästan lika kallt inne i hallen som utanför och ur Brians mun bolmar små rökmoln.
Bollen går snabbt mellan spelarnas fötter i kvadraten.
– Be on your toes, boys!
Samtidigt som Ytterhogdals spelare försöker täcka bollen en mot en i straffområdet lunkar klubbens assisterande tränare Andrew Hardey omkring och håller i träningen för division sex-laget Järvsö på planhalvan bredvid.
– Keep working, keep going, time!
Det är via ett samarbete med hälsingelaget Järvsö som Ytterhogdal har fått sina träningstider i hallen. Vid den här tiden förra året tvingades klubben i brist på alternativ träna i idrottshallen i byns skola ända fram till premiären. Med en takhöjd på 24 meter ger BL Arena laget helt andra förutsättningar. Det är också här som cupmatcherna mot Falkenberg och Elfsborg ska avgöras.
Träningen fortsätter med spel mot ett mål. Tio försvarare mot fem anfallare. Tempot är högt för att vara division tre. Spelarna är kvicka i fötterna och tillslagen nästan hundraprocentiga. Däremot är det inte svårt att föreställa sig att spelarna hade problem med den fysiska aspekten av fotbollen de lämnade i England. Flera av killarna försökte ta sig tillbaka till proffsfotbollen via de engelska amatörserierna innan de kom hit. Ingen lyckades. Att gå från en akademi till att spela på amatörnivå är nästan som att byta sport.
– Vi ger dem en andra chans, säger Brian Wake. Det här är en bra plats för dem att fokusera om på. Många av killarna bär på mycket besvikelse och vi försöker ge dem deras självförtroende tillbaka. Samtidigt förväntar vi oss professionalism. De är här för att ta steget tillbaka till proffsfotbollen och om något händer med en klubb högre upp är jag den förste som säger till spelaren.
När laget samlas vid långsidan efter att ha joggat ner berömmer Brian dem för intensiteten. Ännu mer träning behövs dock om de ska vara redo den 18 februari, då Falkenberg gästar. Trots att läget ser ljusare ut nu än för ett år sedan har Ytterhogdal nästan en månad kortare försäsong än sina gruppmotståndare. I ringen bär alla utom tre spelare klubbens träningsmundering. De som har en annan klädkod är svenskarna, som ännu inte fått sina exemplar av träningsstället. Bröderna Daniel och Jonathan Andersson pendlar 45 minuter tre dagar i veckan till Ytterhogdal under säsong.
– Man får ingen bättre träningsmiljö här i närheten, säger Jonathan som tidigare spelat med Hudiksvall i division två. Det är överlägset. Det är högre tempo och bättre spelare här.
Joe kommer fram och klappar om Jonathan och säger hej då.
– Och det är en helt annan mentalitet, säger Daniel. Man blir omhändertagen och alla bryr sig om varandra. Det är den bästa lagsammanhållningen jag har varit med om. Brian vill utveckla individerna och ta spelarna vidare till bättre klubbar. De har scouter på sig hela tiden och det är en bra chans att visa upp sig.
Det är beckmörkt i byn när spelarna kommer tillbaka efter träningen. I en lägenhet lägger sig James Risbrough och Brad Plant och börjar spela Fifa. På väggen hänger ett inramat foto av en leende kille i Ytterhogdals matchtröja. Det är Curtis Edwards. Fram till förra sommaren bodde han tillsammans med de andra i längan. Men när Östersunds FK erbjöd ett allsvenskt kontrakt flyttade han de 14 milen norrut utan att tveka. Han hänger kvar på väggen som en påminnelse om att det faktiskt går att ta sig till proffslivet härifrån. Några fönster bort sitter Dory Yates i sin säng. Han känner hur huden under hans röda getskägg hettar. Besöket på klubbens solarium tidigare i dag gjorde hans kinder rejält röda. Även om han brukade sola hemma i Portsmouth var det länge sedan han bättrade på brännan. Han och målvakten Kelland Absalom är de två nya spelarna klubben har tagit in via LFE inför vårsäsongen. De är födda 1998 och yngst i laget.
I en av de andra lägenheterna bor den äldste engelsmannen. Jordan Robinson spelade i FA-cupen och satt på bänken i Premier League för Wigan som tonåring. Den här säsongen fyller han 26. Han dividerar med sig själv om han ska fortsätta tro på drömmen om ett liv som fotbollsproffs eller om han ska börja satsa på en tränarkarriär. Det var inte på en säng utan lakan i en etta i Ytterhogdal han såg sig själv som 26-åring.
Precis som Jordan har många av engelsmännen i byn gått på minor i karriären. I ett hus tre minuters promenad från lägenhetslängan ligger Joel Gyasi och fryser. Elementet i hans rum fungerar inte. Men han har varit med om värre saker. Efter säsongen 2015 hade hans tidigare klubb Skellefteå FF kommit muntligt överens med IFK Luleå om att släppa två av sina bästa spelare. Joel Gyasi hade gjort 16 mål och kommit trea i skytteligan i division två. Kompisen Daniel »Chimdi« Akubuine nominerades till seriens bästa back. De tränade med Luleå och väntade bara på att klubben skulle bekräfta att de var klara. Då small Joels högra hälsena under en uppvärmning. Han opererades direkt. Fyra dagar senare, på samma plan, slet även Daniel av hälsenan. Efterspelet pågår än. Sedan Luleå backat från allt ansvar och hävdat att spelarna fortfarande tillhörde Skellefteå stämde Joel och Daniel klubben på knappt en miljon kronor. De fick avslag i rätten men sätter nu sitt hopp till Svenska fotbollförbundets disciplinnämnd.
När jag släcker min sänglampa i rummet på byns prästgård snurrar tankarna. Här bor 14 engelsmän i sina bästa år mitt ute i ingenstans, utan bil och nästan utan pengar på fickan – och de verkar trivas alldeles utmärkt. Visst klagar de över att det är långt till Tinderdejter och att det alltid är tyst på gatorna, men de är fullt allvarliga när de säger att det här är en bra plats att vara på om man vill bli fotbollsproffs. Här saknas störningsmoment. Nattklubbar och snabbmatsrestauranger är flera timmar bort och på sommarhalvåret kan man bada i någon av de många sjöarna. Även om pengarna inte räcker till mycket mer än att handla mat på Ica och åka in till Sveg någon gång då och då lever engelsmännen ett liv som om de vore fulltidsproffs. Träningspassen är det självklara huvudfokuset på dagen och varje spelare passas upp av både tränare och fysiologer. Ett proffsliv utan pengar. Och bakom alltihop står en pensionerad kommunpolitiker. Vem sade att glesbygdsfotbollen är förutsägbar?
Leif Nilsson rycker åt sig en torr småkaka från fatet på köksbordet och tittar ut genom fönstret. Mellan husen på andra sidan Buanvägen kan man ana Svedjevallen.
– Om man inte haft fotbollen här i Ytterhogdal, vad skulle man ha då? frågar han sig.
Han pekar ut genom köksfönstret.
– Det är lugnt på vintern och då hade det varit lugnt på sommaren också. Bygden dör ju om vi inte gör något.
Jag berättar om mitt korta möte med byns kaféägare, han som menade att »klubben dog« när lokala ungdomar ersattes med importer. Leif ser uppgiven ut när han hör kritiken återberättas.
– Vilka ungdomar då? Det är många som säger: »Men ungdomen här, då?« Vi har inte stoppat någon. De vill ju inte träna alls! Engelsmännen vill träna hur mycket som helst.
Att helt sakna lokal förankring är ett fenomen som setts som ett svaghetstecken i såväl Premier League som i Allsvenskan. Nog skulle det gå att sätta ihop ett lag med lokala spelare och spela i division sex? Och spola satsningen mot eliten för att prioritera ungdomarna i byn? Spelar roll vilken divisionen är så länge Allsvenskan ändå är en evighet bort.
Leif skakar bara på huvudet.
– Det kanske hade gått med lokala killar i sexan, men det vete tusan. Man får ju inga spelare utifrån då. Det skulle vara intressant att se vilka som skulle ställa upp på det här och sedan förlora varenda match. Nej, jag tror inte det skulle funka.
Istället litar Leif på att engelska ungdomar ska få byn och klubben att leva vidare.
– Vi har satsat på idrotten och den är oerhört viktig för byn. Killarna handlar i kiosken och använder servicenäringarna som vi måste behålla. Det skulle märkas om föreningen inte fanns kvar. Det hade blivit tomt både sommar och vinter. Jag tror det gör mycket för självkänslan här. Folk får större självförtroende när de ser att det händer något. Och de här cupmatcherna … Det var väl ingen som skulle kunnat drömma om att Ytterhogdal spelar när man slår på TV:n?
Leif fortsätter:
– Det var en domarvärd som brukade gå på alla våra matcher. Han är borta nu. »Ja du, Leif«, sa han. »Om några år spelar ni i tvåan.« »Nej«, sa jag. Men nu är det inte långt kvar. Det trodde man aldrig. Det enda hindret man har är ekonomin.
Han suckar. På köksbordet ligger två decimetertjocka travar med pappersarbete. Spelarbrist och tickande löner låter honom aldrig vila. Han har lyckats lösa det ena problemet med engelsmän. Nu hoppas han att cupmatcherna kan täcka kostnaden att ha dem här.
Gruppspelet i Svenska cupen ger runt 200 000 kronor extra, enligt Leifs uträkningar. Pengarna behövs. Ansvaret att använda dem klokt vilar på hans axlar.
– Man måste ha någon som driver på och får med sig de andra, någon som tar initiativet. Jag brinner för att byn ska bli kvar och växa vidare. Jag ser så många samhällen bli sämre och sämre. De tappar allting. Det gäller att hålla liv i det hela. Och gör man ingenting, då blir det ju ingenting.
Jag frågar om han njuter av cupäventyret.
– Jo, det gör man. Men man ska inte förhäva sig. Man vill inte få något storhetsvansinne. Det gäller att vara den man är.
När har det varit som roligast att vara ordförande?
– Det är nu det. Det händer mycket nu. Vi har satt Ytterhogdal på kartan. Det är bara till att köra på så länge man orkar.
Om Leif får bestämma handlar klubbens nästa framgång inte om en serieseger eller en cupskräll. Han drömmer om något mer beständigt, något som står kvar till nästa generation fotbollsintresserade hogdalingar. En inomhushall. Han har räknat på det och tror att det skulle behövas runt tio miljoner kronor för att bygga en.
– Om det blir av blir det nog det sista jag gör.
Ytterhogdals lagkapten Jordan Robinson skakar hand med Stefan Rodevåg och joggar tillbaka till ringen av lagkamrater som samlats på konstgräset. Ytterhogdals IK–Falkenbergs FF är bara sekunder bort. Leif Nilsson går fram och tillbaka längs de provisoriska läktarna i BL Arena och tittar ut över planen. Han var uppe halv sju i morse och har ägnat förmiddagen åt att fylla bilen med korv, läsk och partytält. Om klubben ska kunna tjäna något extra på matchen måste det jobbas också. Nu är både kiosk och reklamskyltar iordningställda.
– Jag är lite brydd hur det ska gå, säger han.
Felicia, som hjälpt till och sålt programblad, tar plats bredvid Charlies och Joes föräldrar som flugit in från England för att se sina söner. De står tillsammans med 267 betalande åskådare. En besvikelse för Leif som hoppats på det dubbla. Men korvförsäljningen har i alla fall gått fint. Domaren Markus Strömbergsson blåser igång matchen. Ytterhogdal, med nio engelsmän i startelvan, är lugna med bollen och dominerar de första minuterna. Joe vinner direkt två närkamper som defensiv mittfältare och ser ut att trivas på konstgräset. När Sheidon Rodgers träffar ribban efter 13 minuter och Liam Hardey skjuter precis utanför i sekvensen efter har Falkenberg fortfarande inte skapat något av värde. Med fem flaggviftande halländska fans i ryggen tar gästerna dock snart över spelet. Ytterhogdals anfall blir allt kortare och Alexander Norling räddar en boll på mållinjen. Men när Joe och de andra samlas vid bänken i halvtid kan de konstatera att de håller jämna steg med en klubb som spelade i Allsvenskan fyra månader tidigare.
– Vi överraskar, säger Leif i halvtid. De har inte haft så många chanser. Man är stolt men lite villrådig nu. Om de får in ett mål blir det svårt.
Leif får rätt. Stefan Rodevåg nickar in 0–1 en minut in i andra halvlek. Ytterhogdal hamnar längre och längre ner och förmår inte skapa några målchanser. Istället utökar Falkenberg till både 0–2 och 0–3. Joes högra vad krampar. Men efter att ha fått hjälp av James Risbrough spelar han vidare och får se Sumaili Cissa missa två bra lägen sista kvarten. Det blir inga hogdalsmål i dag. När slutsignalen gått börjar Leif omedelbart plocka ner de reklamskyltar som han bara några timmar tidigare hängde upp. När han står där kan han höra Mick Jaggers stämma från hallens högtalare. »If you start me up I’ll never stop, never stop, never stop, never stop«, sjunger engelsmannen.