Hemma på Norrby

I skuggan av Elfsborgs guldfester har Borås näst bästa herrlag kämpat i motvind. Men samtidigt som polisen klassade Norrby som ett »särskilt utsatt område« började lillebror knappa in på planen. Marcus Joons återvände till sin barndomsstad och en stadsdel som skriker efter hjältar.

När Mehmed »Medi« Drešević växte upp på Norrby (»på«, aldrig »i«) saknades länge förebilder, om man inte ville ta den kriminella vägen. Men så en kväll när han var 14, 15 år och som vanligt var ute och spelade spontanfotboll på hemmakvarterets lilla grusplan svängde en svart Porsche Boxster S in mellan höghusen. När den närmade sig den inhägnade planen, inklämd mellan stadsdelens miljonprogramshus, slog föraren av motorn. Bakom ratten skymtades Elmin Kurbegović. 

Precis som Medi och de andra ungdomarna på planen hade Kurbegović vuxit upp på Norrby och sedan avancerat hela vägen till innermittfältet i Elfsborgs A-lag, där han delade utrymme med Anders Svensson och den finske landslagsmannen Jari Ilola. Nu hade talangen just utsetts till »matchens lirare« av Porsche Center och som pris fått låna den svarta sportbilen i en vecka. Innan Kurbegović gled vidare upp mot Norrby torg klev han ur bilen en stund för att lattja med Medi och de andra Norrbygrabbarna.

Medi Drešević glömmer det aldrig.

Annons

– Där och då kände jag att jag ville bli exakt som Elmin, säger han när vi drygt tio år efter Porscheögonblicket ses vid samma inhägnade plan i samma hemmakvarter. 

I dag är Medi hårdför mittback i Norrby IF:s A-lag och själv någon som ungarna runt planen ser upp till. Han hinner inte mer än visa sig innan han får en svans med barn och ungdomar efter sig. De hälsar, tittar storögt på honom och tigger matchbiljetter till veckans möte med Helsingborg. Medi hälsar tillbaka med ett: »Allt bra?« Han kan alla killarnas namn, han frågar hur deras föräldrar mår. Han missar heller inte att rätta en grabb som ber om hans »signatur«. 

– Det heter autograf.

Sedan ropar Medi till det lokala lag – Somalia FF – som är ute och tränar på planen att han på matchdagens morgon kommer att titta förbi fritidsgården på Norrby och lämna gratisbiljetter till alla där. 

– De gillar mig för att jag satte Norrby på kartan, säger han och blinkar med ena ögat. 

»Medi court«. Det var på den inhägnade sjumannaplanen mitt i stadsdelen Norrby som Medi Drešević inledde sin karriär i Norrby IF:s pojklag.

Medi syftar på en division ett-match mot Tvååker 2016 då han för ovanlighetens skull stack upp från sin mittbacksplats och satte ett hattrick, varpå han firade genom att springa upp på Borås Arenas läktare och applådera sig själv.

– Jag hade sett en spelare göra målgesten på Youtube och tänkte att jag skulle göra likadant om jag gjorde mål under året. Nu satte jag först ett mål, men fegade ur. Jag satte ett andra och blev så glad att jag glömde bort allt. Sedan satte jag ett tredje. Då kände jag att nu springer jag upp på läktaren.

Då Medi redan hade en varning resulterade tilltaget i rött kort och medverkan i flera Youtube-videor med rubriker av typen »Världshistoriens mest idiotiska målfirande«. När klippet sedan blev viralt ringde reportrar från hela världen: ESPN, BBC News, The Guardian … 

– Domaren kunde ha haft lite mer fingertoppskänsla där, säger Medi. Men om klippet nu har bidragit till att jag har blivit någon som de unga här på Norrby ser upp till kan jag förlåta honom.

Så tystnar han och ser sig omkring i försommarkvällen. Hans militäriska snagg glänser i den sol som kämpar för att hålla sig kvar ovanför höghustaken. 

– Det kommer att bli svårt att flytta härifrån, säger han.

När Medi Drešević kom till Borås 2004 hade jag själv precis flyttat från staden. Om man som jag växte upp i den medelklassiga förorten Sandared, en mil väster om Borås, var stadsdelen Norrby aldrig en plats man längtade till. Mest för att Sandared var som en bubbla där man gick låg-, mellan- och högstadiet. Man kunde välja mellan två olika pizzerior och vid den vackra Viaredssjön köpte Icahandlarmiljonärer och Elfsborgsspelare som Tobias Linderoth och Anders Svensson villatomter, den ena mer storslagen än den andra. 

Norrby var något annat, även om den centralt belägna stadsdelen, inte mycket större än 500 gånger 500 meter, inte var en plats man var överdrivet rädd för. Jag och pappa klippte oss länge på Salong Hårfager på Norrby Tvärgata, ibland följde jag med mamma för att tvätta mattor på en Norrby-kemtvätt som visst var något alldeles extra. Norrby var bara en socioekonomiskt utsatt stadsdel och hade så varit sedan man här under början av 1900-talet uppförde bostäder åt arbetarna på Borås textilfabriker. Under 60-talet revs sedan de flesta för att ge plats åt miljonprogrammet. För varje flyktingström kom nu Norrby att byta blod. Så fort de som flyttade dit lärt sig hyfsad svenska och kanske landat ett bättre jobb valde många att bege sig därifrån. 

I stadsdelens pojklag kunde man därmed ofta se en spegling av världsläget. När vi i mitt Sandared i början och mitten av 90-talet åkte för att möta Norrby bestod motståndarlaget uteslutande av söner till flyktingar från Mellanöstern och inbördeskrigets Jugoslavien.

Annons

Norrby IF 

Grundad: 1927

Arena: Borås Arena (16 200 åskådare)

Meriter: En säsong i Allsvenskan 1956 (slutade näst sist) och 27 säsonger i näst högsta serien.

Vi var så små att jag inte vet om vi reflekterade över att Norrby-pojklagen till de blå matchtröjorna ofta hade olika färger på shortsen, eller att vissa till och med spelade i jeans. Jag minns helt ärligt inte ens om vi tänkte särskilt mycket på att de lite väl ofta lämnade walk over i bortamatcherna. För oss i Sandared var skjutsande föräldrar en självklarhet. Men på Norrby, har jag förstått i efterhand, fick ledarna och föräldrarna inte alltid ihop tillräckligt med bilar och minibussar. 

Det jag minns från matcherna är att de ofta var tuffa, tjafsiga och de enda där det delades ut gula kort till tioåringar. Före matcherna skämtade våra tränare fördomsfullt om att den populäraste fågeln på Norrby måste vara muckarduvan. När vi spelare inte förstod förklarade de skämtet genom att på låtsasbruten svenska säga: »Muckar du va!?«

Sedan jag för drygt 15 år sedan flyttade från Borås har jag på avstånd sett hur Norrby färgats av allt svartare rubriker, främst på grund av de kriminella nätverk som härifrån förser Boråstrakten med droger. Till följd av narkotikahandeln – och den växande våldsspiralen i dess spår – hamnade stadsdelen 2017 på den lista som polisen upprättat över Sveriges 23 »särskilt utsatta områden«. I parametrarna, framtagna av Nationella operativa avdelningen, ingick narkotikahandel, gängkriminalitet, social oro och upplevd otrygghet. Liksom uppgifter om parallell rättsskipning och religiös extremism.

Samtidigt har stadsdelens fotbollslag Norrby IF lyst upp i mörkret. Efter att i mer än 20 år ha pendlat mellan division ett och två gick klubben 2016 sensationellt upp i Superettan. Än mer överraskande var det när man som extremt bottentippat lag under sitt första år i serien slutade tia och hängde kvar. Och detta med fyra spelare, däribland Medi Drešević, som vuxit upp på Norrby och gått hela vägen från stadsdelens pojklag.

I vintras läste jag dessutom att David Kryssman, min gamla klasskamrat från gymnasiet, blivit sportchef på heltid i klubben. När jag tänkte efter insåg jag att vi inte hade setts sedan studenten. Och med allt som verkade hända kring både stadsdelen och laget tycktes det vara hög tid för en återförening. 

Precis som många andra i gymnasiet var inte David Kryssman överdrivet förtjust i att hålla redovisningar inför klassen. Inte blev det bättre av att hans ständiga bänkgranne Peter under framförandena alltid försökte få honom att börja skratta genom att göra olika miner. Men om Kryssman var blygsam i klassrummet tog han för sig desto mer utanför. Under gymnasieåren bodde han med sin mammas nya familj i samma hus som stadskärnans enda McDonald’s, alltså så centralt det går att bo i Borås. Redan som 16-åring var han något av ett socialt nav och verkade känna allt och alla. Efter skoldagarna såg man honom ofta vid den mötesplats som McDonald’s utgjorde vid den här tiden, småsnackande med sportjournalister från Borås Tidning, A-lagsspelare i Elfsborg och basketproffs i M7 (NBA-stjärnan Earvin »Magic« Johnsons lika märkliga som kortvariga samarbete med den lokala basketklubben Marbo 7-Härad). Dessutom tycktes Kryssman vara bekant med alla unga fotbollstalanger i Boråstrakten, oavsett var spelarna bodde eller hade sina rötter. Det var inte helt vanligt i en annars segregerad stad.

»Jag vet inte riktigt hur, men jag hade tidigt sett klipp på San Lorenzos fans i Argentina. De var helt galna, men det var i alla fall supporterkultur så som jag ville ha den.«

När David Kryssman nu plockar upp mig i sin svarta BMW förklarar han sin sociala skicklighet med att han helt enkelt »alltid har varit öppensinnad«.

– Det kan ha att göra med min judiska härkomst, säger han. Jag har alltid brottats med den. Jag är döpt som en judisk pojke, är omskuren och hade bar mitzva. Men jag går inte runt med kippa och har aldrig uttryckt mig i Israel–Palestina-frågan, trots att jag kan säga så mycket som att jag inte kan försvara staten Israel och vad de gör mot palestinier. Jag har också svårt att se att det blir ett judiskt bröllop när jag gifter mig. 

Han slänger en blick mot backspegeln och byter fil. 

– Jag vet inte vad jag vill säga med allt detta. Men när alla andra under uppväxten hade sina gäng var jag ensam jude. Jag tror att jag alltid har sökt ett större sammanhang, och därmed alltid velat lära känna nya människor.

 

Kryssman rattar BMW:n i riktning mot Borås Arena. Dels för att titta på Norrbys träning, dels för att säkerställa att allt finns på plats i vip-logerna till matchen mot Helsingborg. Det är detta, menar Kryssman, som skiljer hans sportchefsroll från den som Stefan Andreasson har i Elfsborg. 

– Utöver vår spelartrupp har jag även ansvar för korvbröden, säger han och skrattar. 

Även om Kryssman i tidig ålder gick på såväl Norrbys som Elfsborgs hemmamatcher var AIK hans lag. Han gick på Solnalagets matcher när de kom till Borås och Göteborgsområdet och tog sig då och då även till Råsunda och Norra stå. Efter derbysegrar åkte matchtröjan stolt på till skolan dagen efter. 

– När vi växte upp låg såväl Elfsborg som Norrby i Division 1 södra som bäst. De mötte lag som Myresjö och Kalmar AIK. Det var inte så sexigt. Men framför allt fanns här ingen supporterkultur, inget bortafölje. När man gick på Elfsborgs hemmamatcher under mitten av 90-talet var det kanske en handfull killar ovanför den dåvarande ståplatsläktaren. De var ett kompisgäng och man kände sig inte särskilt välkommen.  

Han parkerar bilen utanför arenan och fortsätter:

– Jag vet inte riktigt hur, men jag hade tidigt sett klipp på San Lorenzos fans i Argentina. De var helt galna, men det var i alla fall supporterkultur så som jag ville ha den. Någon gång i mitten av 90-talet mötte Elfsborg AIK i Svenska cupen. Jag gillade Pascal Simpson och i Black Army såg jag lite av det jag sett i San Lorenzos klack. Allt med AIK kändes färgstarkt när man vuxit upp här i Borås.

San Lorenzo. AIK. Drömmen om något häftigare än vardagen i Borås. Den går att förstå. Men sedan Norrby? Medan vi kliver ut på parkeringen tänker jag att min gamla klasskompis har mer att förklara.

Borås Arena ligger mitt i köplandskapet Knalleland. Det är inte längre än 500 meter härifrån till Norrbys höghus, men de Superettanklubbar som kommer på besök får här ändå noll förståelse för den stadsdel som kvartersklubben är sprungen ur. Knalleland och Borås Arena är lika med Elfsborg. 

David Kryssman skulle hellre se att Norrby hade en egen arena. Om inte mitt på Norrby, en omöjlighet eftersom knappt något annat skulle få plats då, så vid närliggande Ramnavallen där klubbens kansli och nystartade fotbollsakademi håller till. Ramnavallen är historisk fotbollsmark i Borås. 1958 spelade Brasiliens VM-lag en match där mot ett kombinerat Elfsborgs- och Norrbylag. Drygt 16 000 åskådare tittade på.

– Vi har sällan fler än 1 000 åskådare på våra matcher i dag, säger Kryssman. Det ser tomt ut och känns ödsligt, trots att vi bara öppnar ena sidan för publik. Tänk om vi då istället skulle bygga en läktare vid Ramnavallen för 3 000 personer. Det skulle kunna bli en huvudläktare, en kurva och en bra parkeringsplats bara det sprängdes bort lite berg. Då hade vi nog kunnat få till en upplevelse som skulle få fler att vilja se oss.  

Den första person vi möter vid Borås Arena är den forne elfsborgaren och landslagsmannen Niklas Hult, som efter den kontroversiella flytten mellan Atenklubbarna Panathinaikos och AEK nu är på hemmasemester. Kryssman har aldrig träffat Hult tidigare. Det kan man inte tro när man hör honom gå igång. Norrbys sportchef förhör sig genast om situationen i Grekland, varpå Hult svarar genom att låta allt negativt som omger grekisk fotboll – finansiella problem, våld, korruption – hänga kvar i luften.

Annons

– Alltså Grekland, det är som det är … Livet med all sol och hur vi bor i Aten är ju härligt. Men annars … De fem största matcherna mot de andra klubbarna är ju verkligen stora och häftiga med all publik. Men resten … 

Kryssman berättar för vänsterbacken att ett barn med grekiska föräldrar på hans sons förskola är ett stort AEK Aten-fan. Skulle Hult kunna fixa en signerad matchtröja? Utlandsproffset säger att den ekonomiska krisen i Grekland innebär att klubben måste snåla med allt, men lovar att göra sitt bästa.

– Det där är ändå respektabelt, viskar Kryssman när vi går vidare och in genom grindarna. Han har ändå varit ute i Europa och tjänat x antal miljoner. 

Om AEK Aten får snåla är det ändå ingenting mot hur det är i Norrby. När klubbens bingohall, Norrby Bingo, riskerade konkurs 2015 var det som om hela föreningen riskerade att gå under. I en intervju med Borås Tidning gick Norrbys ordförande Fredrik Hjelm ut och sade att konkursen skulle drabba klubbens redan hårt utsatta fotbollsverksamhet. I samma artikel fick läsaren reda på att bingoverksamheten året innan ändå inte dragit in mer än runt 100 000 kronor till föreningen.

Nya krav. På Superettans upptaktsträff inför säsongen tippades Norrby bli elva. På samma tillställning hoppades tränaren Mohammed Ali Kahn att sportchefen David Kryssman (bilden) får till fler långtidskontrakt med spelarna.

Efter avancemanget till Superettan har Norrby ökat sina sponsorintäkter med nära 400 procent jämfört med åren i division ett. Bingohallen, som trots allt överlevde konkurshotet och som håller öppet alla veckans dagar vid Södra Torget, utgör nu en allt mindre del av klubbens ekonomi. Men den som söker en marknadsmässig Superettanlön hittar den inte i Norrby. När en agent till en spelare i seriekonkurrenten IK Frej i vintras hörde av sig till David Kryssman för att erbjuda spelaren »billigt« var priset ändå långt över klubbens budget.

Agenten tänkte sig en månadslön på omkring 20 000 kronor.

– Vilket är cirka dubbelt så mycket mot vad majoriteten av spelarna i laget tjänar, säger Kryssman. De enda som tjänar lite mer än övriga och därmed inte behöver jobba vid sidan om är Lasse och Ricky. Men då snackar vi lite mer. När Ricky skulle tillbaka hit efter att ha brutit sitt kontrakt med Syrianska fick jag ringa ett byggföretag för att be om 5 000 kronor att lägga till i sign on-bonus.

»Lasse och Ricky« är Lasse Nilsson och Richard Yarsuvat – Kryssmans två stora profilvärvningar inför säsongen. Med dessa två underskrifter menade Borås Tidning att Norrbys sportchef nu serverat tränarna »ett smörgåsbord«. Nilsson, som spelat i tre utländska proffsligor och vunnit såväl SM-guld som Svenska cupen, skrev på för Norrby när Elfsborg inte erbjöd nytt kontrakt. Yarsuvat vann å sin sida skytteligan med Dalkurd i fjol och var en starkt bidragande orsak till att klubben nådde Allsvenskan. När 25-åringen sedan inte kunde komma överens med Dalkurd om en förlängning, och när en övergång till engelska Oldham rann ut i sanden, valde han att än en gång vända tillbaka till uppväxtstaden och Norrby – klubben han mer eller mindre på egen hand sköt upp i Superettan 2016. 

Kryssman, som just ringt och beställt den pyttipanna som vip-gästerna ska serveras till Helsingborgsmatchen, flinar och berättar att Yarsuvat numera jobbar extra på den fritidsgård och skola i Borås där anfallaren själv var elev. 

– Dessutom, och det här är lite kul: »Bella« SMS:ade mig tidigare i dag. Han skrev att han och Lasse var ute i Vänga för att sätta upp hängrännor på fastigheterna som de äger tillsammans där. Så just i dag kanske alla i laget jobbar!

»Bella« är alltså Fredrik »Bella« Berglund, anfallstränare i Norrby sedan två säsonger tillbaka. När Boråsprofilen anländer till arenan för dagens träning är det lätt att känna igen honom. Den blonda pagen från målspottartiden i Elfsborg är visserligen borta, men trots att håret numera är relativt kortklippt bär han fortfarande diadem. I dag ett ljusblått. Och om man trots detta ändå inte skulle känna igen honom har han för säkerhets skull låtit tatuera in sitt smeknamn med ett olde english-typsnitt i stora bokstäver på vaden: BELLA.

Birdie! Gamla elfsborgaren Fredrik Berglund är numera upptagen av två saker: att anfallsträna Norrby och att sänka sitt golfhandicap. Dagens runda blir lyckad, trots att hans nyinköpta golfklocka som ska mäta avstånden till hålen via GPS inte fungerar.

Trots sitt tränaruppdrag i Norrby förknippar de flesta boråsare fortfarande Fredrik Berglund med Elfsborg. Det hindrade honom inte från att dyka upp på läktaren i full Norrbymundering när Elfsborg spelade västderby mot IFK Göteborg i våras. Rätt provokativt mot sina gamla gulsvarta fans, kan man tycka.

– Äsch, säger Bella. Sådant där struntar jag helt i.

Han berättar att han under dagarna jobbar med sina fastigheter »så fort det bara går« och att han sköter det mesta av underhållet själv.

– Hängrännor, hur jävla svårt kan det vara? Det måste jag ju klara av. Så jag gick in på Youtube och sökte »sätta hängrännor« och så kom det upp en jävla massa videor med instruktioner. Jag satt en hel kväll och tittade. Spolade fram och tillbaka tills jag lärt mig. Dagen efter körde jag och satte kanske 40–50 löpmeter. Youtube är fantastiskt. Ska man rensa ett avlopp så är det bara att gå in där så är det löst sedan. Dessutom tycker frugan att man är sjukt händig.

När Bella inte fixar med fastigheterna eller är med Norrby hittas han oftast på golfbanan. Handicapmässigt närmar han sig Lasse Nilsson och Stefan Ishizaki – två nära vänner han fick under åren i Elfsborg.

– Under de första åren efter min karriär brukade jag alltid sitta uppe på vip-läktaren under Elfsborgs matcher, säger han. Men till IFK-matchen var jag där med Norrby och då vill jag sitta med gubbarna i laget. Det är nog också bara det gamla gardet som känner att det finns en rivalitet mellan klubbarna och att detta skulle sticka i ögonen.

Samtidigt anser Fredrik Berglund att samarbetet mellan klubbarna är för dåligt, i synnerhet nu när Norrby bara ligger en division under. Framför allt tycker han att det är märkligt att de spelare i Elfsborgs trupp som inte får någon speltid i Allsvenskan inte lånas ut till Norrby. 

Han drar en parallell till hur Norrby häromåret lånade då allsvenska Jönköpings Södras talang Max Watson. Boråsarna betalade 40 procent av hans lön, med vetskapen om att spelaren när som helst kunde flytta tillbaka till Småland. När han väl gjorde det hade han efter ett gäng Superettanmatcher utvecklats tillräckligt mycket för att vara en startman också i J-Södra.

– Elfsborgs spelare hade till och med kunnat träna med Elfsborg och sedan spela matcher med oss, säger Bella. Det är ju bara 30 meter mellan vårt och deras omklädningsrum. Jag förstår inte vad som är problemet.

 

Strax efter klockan fem droppar Norrbyspelarna in till träningen. Vissa är till synes extra trötta och griniga efter arbetsdagen. När laget så sätter igång med kvadrater på konstgräset skriker mittfältaren Nino Osmanagić det som många av de andra spelarna säkert tänker: 

– Här har vi jobbat hela dagen och så är bollarna inte ens pumpade. Wallah!

Kryssman tittar på, går runt och småsnackar med spelarna och fyller på med vätska i försommarhettan. Från början rekryterades han till Norrby som assisterande tränare. Då var det en mindre deltidstjänst vid sidan av det ordinarie säljjobbet hos Cavaliere, festklädesföretaget som svidat svenska landslaget till de senaste mästerskapen. Kryssmans främsta ledarmerit var att han som 26-åring hade lett det lokala laget Bergdalen till serieseger i division fem och året därpå också varit nära att ta laget direkt till trean.

– Att gå och titta på Norrby hade alltid varit lite av ett skämt, säger Kryssman. Norrby var slagpåsen, och om jag ska vara ärlig så gick jag nog mest på matcherna för att efter alla förluster kunna reta vänner som höll på dem. Men någonstans längs vägen kom Norrby att bli mitt lag.

Hans nya heltidsjobb som sportchef är tillfälligt. Han har fått tjänstledigt av Cavaliere. Vid årets slut kommer han därför att behöva fatta ett beslut om sin fortsättning i klubben. Mycket hänger på huruvida Norrby infriar det kortsiktiga målet, att bli ett mittenlag eller åtminstone klara sig kvar i Superettan utan kval. Med en tredjedel av serien spelad ligger man precis över strecket. Det långsiktiga målet är att etablera sig i serien så att man får ta del av de ökade intäkterna från det nya TV-avtal med Discovery som börjar gälla från och med säsongen 2020. 

– Jag har inte velat tänka på beslutet, det är ju inte ens säkert att mitt jobb finns kvar om vi åker ner, säger sportchefen innan han blir avbruten av en röst på läktaren han känner igen mycket väl:

– Du glömmer väl inte bärsen, Kryssman!?

Den som ropar är en äldre, solbränd man som ser ut som en karaktär från båtvarven i Florida Keys-serien Bloodline: kamouflagefärgade shorts, olivgrön t-shirt och snabba Oakleybågar till ett imponerande tätt grått skägg och ett lika grått hårsvall som täcker halva ryggen. 

Det är den omtalade »Larsen«.

Egentligen heter han Lars Eriksson. Men alla, precis alla, i laget säger bara Larsen. Han är Norrbys mest hängivna supporter. Larsen är på alla hemmamatcher och missar sällan en träning. Han hjälper gärna till med att bära vattenflaskor eller hämta bollar, men han kan även gå in på planen och ge direktiv till spelarna, ansikte mot ansikte, som om han ingick i ledarstaben. När Larsen är på extra gott humör händer det att han går upp på läktaren intill och grillar hamburgare till hela laget efter träningen. Andra dagar har han med sig glass. Men trots att han är så nära laget verkar ingen veta exakt vad Larsen jobbar med, eller exakt hur hans Norrbyhistoria ser ut.

– Han säljer och kränger, säger Kryssman. En typisk knalle. Han bor i ett stort hus och har tio bilar.

Elfsborgs fästning. Borås Arena är lika med Elfsborgsland. Norrbys omklädningsrum är ett av få undantag som inte går i gulsvart.

Kryssman berättar vidare att Larsen, utöver att sponsra laget genom sitt mystiska företag PLA AB, även drar in pengar till föreningen då somliga köper biljett till matcherna bara för att ta del av den egensinniga supporterns beteende.

– Han har ett språkbruk från en annan tid, säger Kryssman. Dessutom: om Norrby gör mål rusar han ner till reklamskyltarna och dunkar med händerna. När det går emot laget skriker han ofta saker som »era jävla kålhuvuden!«. Under hela matcherna och hela träningarna skriker han. Men annars är han rätt blyg och talar inte gärna med någon han inte känner. 

När vi stöter på Larsen efter träningen försöker jag att ta reda på mer om honom. Men jag hinner inte få fram mer än att han spelade i Norrby på 70-talet.  

– Jag var med i laget samma år som Halmia gick upp, säger Larsen för att sedan snabbt dra sig undan.  

Han syftar på 1978 och klubbens näst mest framgångsrika säsong, efter den enda allsvenska 1955/1956. I gamla division två, dåvarande Superettan, slutade Norrby då tvåa – två poäng efter Halmia som därmed tog den allsvenska platsen. 

Det är inte bara spelarna som får ta del av Larsens starka Norrbykänslor.

– Han kommer förbi kansliet då och då för att berätta hur jävla dålig jag är, säger Kryssman. Det är uppmuntrans förening det här, brukar vi skämtsamt säga. Man kan säga mycket om Larsen, men vad man kanske inte förstår är att han verkligen kan fotboll. Det är därför spelarna lyssnar och har tagit honom till sig. När han ropar på matcherna är han ofta rätt ute med sina förvarningar. Om han skriker »ta sexan!« när motståndarna har hörna och ingen hinner dit gör ofta just sexan mål.  

Kvartersklubb. De så kallade bananhusen är bara ett par av alla de miljonprojekthus som byggdes på Norrby när textilarbetarnas hem revs.

 

Dagen före Helsingborgsmatchen promenerar jag runt på Norrby. En del är sig likt från när jag var liten. Salong Hårfager ligger, med nya ägare, kvar på Norrby Tvärgata och höghusen är desamma. Men mammas kemtvätt har antingen lagt ner eller flyttat och så är fallet med det mesta som tidigare lockade hit människor från andra delar av Borås. De enda butiker som finns i husens bottenplan är olika grönsakshandlare, livsmedelsaffärer och enkla presentbutiker. Dessa är i och för sig många, ett tiotal allt som allt. Det är lätt att undra hur alla kan gå runt.   

– Det gör de inte. Eller, de går runt tills affärsinnehavarna inser att de ska betala skatt och moms. Sedan får butikerna nya ägare, säger den Libanonfödde handlaren i den mer långvariga butiken Orientalisk Restaurang & Livs. 

Jag frågar honom om det brukar komma hit folk från andra områden för att uträtta ärenden. 

– Nja, säger han. Det är en del som kommer hit för frukten och grönsakerna, det är väl det. De har ett rykte om sig att vara bäst här. 

Det är en stillsam försommarkväll i detta »särskilt utsatta område«. Ett par ungdomar kastar omogna nypon på en förbipasserande bil, men i övrigt drabbas man inte av olustkänslor när man flanerar runt i den beryktade stadsdelen. Värre var det för ett par år sedan, menar flera jag talar med. Då kunde ledande typer under kvällar som den här ofta hänga ute mellan Östgötagatan och Norrby torg, inte sällan med kamphundar, skottsäkra västar och vapen utan licens.

När jag pratar med Anders Cronehag vid Boråspolisen säger han att det har lugnat ner sig på Norrby den senaste tiden, men att man fortfarande inte har kontroll över områdets olika kriminella nätverk. Han är noga med att poängtera att endast ungefär två procent av invånarna står för all brottslighet. Nu jobbar ordningsmakten med att få alla laglydiga människor på Norrby att samarbeta med polisen. Vissa erfarenheter har dragits. Cronehag ger ett exempel som andas självkritik: 

– I Sverige startades Svenska Akademien 1786 av Gustav III, i Somalia fick man först 1973 ett eget alfabet och skriftspråk. Att då gå ut på Norrby med skriftlig information, som vi gjorde, när en så stor del av invånarna är just somalier, nej, det känns inte rätt om vi vill åstadkomma en förändring. Så vi jobbar med nya initiativ och är ute mycket i stadsdelen. 

Precis som mittbacken och Norrbybon Medi Drešević talar polisen gärna om vikten av positiva förebilder.

– Det är inte de med skottsäkra västar som ska vara förebilder, säger Cronehag. Hellre då spelarna som har fostrats i stadsdelen och som nu spelar i Norrby IF.

Radarpar. Målvakten Mergim Krasniqi och backen Medi Drešević är barndomsvänner från Norrby. Under debutsäsongen i Superettan förra året slutade de på en överraskande tiondeplats.

 

Medi Drešević har hunnit bli 26 år. Ändå bor han fortfarande kvar hemma hos föräldrarna och småsyskonen på sjunde våningen i ett av de höghus på Norrby som på grund av sin lätt böjda form kallas för »bananhusen«. 

– Du vet, juggemammor vill inte släppa sina söner innan de hittar någon som tar hand om dem, säger Medi när jag kommer in i lägenheten.

Han presenterar mig för pappa Serif, mamma Nusreta och systern Maida. Lillebror Ibrahim, 21, som i år har tagit en plats i Elfsborgs mittförsvar, är inte hemma. Medi bjuder på en supersnabb rundvandring i lägenheten. Den inkluderar vardagsrummet, där föräldrarna enligt sonen ofta sitter och tittar på »jugge-Idol« och »jugge-Talang« på serbisk TV. I hallen visar han ett rustikt bord där lillebror Ibrahim brukar spela Fifa sent om nätterna. 

– Ska vi titta på pojkrummet? säger Medi.  

Han öppnar dörren till ett rum som bröderna delat sedan familjen flyttade hit 2004. Det kan inte vara större än max tio kvadratmeter. Ibrahims säng ser ut som en barnsäng och har fått vara kvar sedan inflyttningen. Medi skakar på huvudet.

– Han vägrar byta ut den. Han tror visst att det är något magiskt med sängen. 

På Ibrahims sida av rummet hänger vimplar från olika matcher med de svenska ungdomslandslagen, på Medis vägg syns studentplakat och en plansch på Lionel Messi från en tid långt innan Barcelonas fixstjärna gick till tatuerar- och barberarsalonger. 

Pappa Serif praktiserar ramadan och ska alldeles strax bryta dagens fasta med montenegrinska pannkakor toppade med en speciell honung som familjen varje år slussar hit från före detta Jugoslavien. Mamma Nusreta tittar in i pojkrummet och insisterar på att vi måste komma ut till balkongen och smaka på var sitt glas hemgjord lemonad. Medi får något vemodigt i blicken när han blickar ut över Norrby från balkongen.

– Det kommer att bli svårt att lämna det här, säger han. Jag har haft det så bra här att jag inte velat flytta innan jag hittade den rätta lägenheten. Men nu har jag funnit den. Jag har köpt en i det nya huset Loft 46 i centrala Borås.

Fanatisk. »Larsen« är Norrbys största fan och missar sällan ens en träning med laget i sitt hjärta.

Så fort Medi fick höra talas om de nya lägenheterna hörde han av sig till bästa vännen Mergim, som även han blev intresserad av att köpa en bostad. Mergim heter Krasniqi i efternamn och är i dag Norrbys förstemålvakt. Vännernas historia går långt tillbaka. När familjen Drešević flyttade till Norrby lärde man snabbt känna familjen Krasniqi. Snart var tolvårige Medi och den jämnårige Mergim oskiljaktiga. De umgicks med varandra under dygnets alla vakna timmar och spelade i samma pojklag – Medi som back, Mergim som målvakt. När Elmin Kurbegović körde in mellan höghusen med sin svarta låne-Porsche den där speciella dagen var Mergim givetvis på fotbollsplanen tillsammans med Medi. De ses fortfarande så ofta de kan. Vid sidan av fotbollen jobbar Medi i dag som ingenjör på Tekniska förvaltningen inom Borås stad, medan Mergim är säljare på kontorsvaruföretaget Staples. Så gott som varje dag lunchar de tillsammans i city. Sedan är det träning tillsammans på Borås Arena, och inte sällan avslutas dagarna med en gemensam kvällspromenad.

När Medi och Mergim fick reda på att lägenheterna i Loft 46 skulle släppas under en iskall marssöndag klockan nio på morgonen tog de redan på fredag morgon bilen till fastighetsbyrån med var sin brassestol. I dessa turades sedan släkt och vänner om att köa, medan Norrbyspelarna jobbade eller tränade med laget. Under lördagen, när Medi och Mergim själva skulle bevaka tätpositionerna i kön, lät de bara brassestolarna stå kvar längst fram medan de satt i en bil intill och tittade på Premier League. När så dörrarna till fastighetsbyrån öppnade på söndagsmorgonen gick de rakt in och kunde välja och vraka bland lägenheterna. Mergim och hans flickvän tog en på våning sex, medan Medi valde våning sju, precis som hemma på Norrby.

– Det blir perfekt, säger Medi. Mergim kommer att ha en 40 kvadratmeter stor terrass och har lovat att köpa dit en bubbelpool och storbilds-TV från sitt jobb. Det kommer att bli en hel del fotboll där. Vem vet, det kanske också blir så att lillebror flyttar med?

Det återstår mer än ett år tills lägenheterna är redo för inflyttning. Ändå tänker Medi redan nu på hur han vill hålla kontakten med stadsdelen där han har vuxit upp och formats.

– Jag och Mergim har tittat på en lokal i bottenplanet i huset här mittemot, säger Medi och pekar mot ett likadant bananhus, fast rosafärgat istället för ljusblått.

Han tar en klunk av mammas lemonad.

– Min kärlek till den här stadsdelen är obeskrivlig. Jag vill verkligen finnas här som stöd och ge råd till de unga som kommer fram när jag rör mig här, inte minst efter matcherna. Jag vill vara den där förebilden som jag själv länge saknade. Vi skulle vilja skapa en samlingsplats för Norrbys ungdomar. Någonstans där de kan titta på fotboll, fika och snacka.

Jag frågar Medi om han och Mergim har något namn på det planerade stället. Han ler och blinkar med ena ögat.

– Det har vi faktiskt, säger han. Det ska heta M&M:s.

lillebror. Norrbys publikrekord är från 1957 då 17 391 åskådare såg derbyt mot Elfsborg. Numera spelar de blåa sällan inför fler än 1 000 personer på Borås Arena.

I vip-rummen på Borås Arena dukar David Kryssman fram de sista tallrikarna på borden. Inne i köket tittar han till pyttipannan, äggen och rödbetorna, och – »yes!« – allt är i sin ordning. Även bärsen, som Larsen oroade sig för, står på kylning. Det är en och en halv timme kvar till avsparken mot Helsingborg. Personalen hos sponsorn Effektiv bemanning intar rummet och får husmanskosten serverad. Som inför match-underhållning väntar en frågestund med den tidigare Norrbyspelaren Adam Ståhl, som efter en fin vårsäsong i fjol såldes till turkiska Karabükspor. När Ståhl ställer sig på scenen och får frågan vad som har varit bäst med året i Turkiet blir han först tyst en stund, till synes påverkad av sina blott sex framträdanden i laget som nyligen slutade toksist i ligan.

– Det måste nog ändå vara att slippa jobba natt på lasarettet, säger han till slut.

After work. Alla i Norrbys lag utom anfallarna Lasse Nilsson och Richard Yarsuvat kommer till hemmamatchen mot Helsingborg efter en heldag på sina jobb.

När matchen väl startar är Norrby inte så långt efter heltidsproffsen i Helsingborg. Det syns inte vilket av lagen som jagar en allsvensk plats och vilket som kämpar för att hänga kvar. Men det hörs. Från sin plats på läktaren tvingas Kryssman konstatera att publiken inte heller den här dagen når 1 000-strecket, och än mer bekymrad blir han när Medi Drešević skadar sig och tvingas utgå. De runt 50 tillresta HIF-supportrarna på kortsidan överröstar lätt den mer tystlåtna Norrbysektionen. Den ende som hörs är Larsen. Från avspark står han upp, tuggar tuggummi och skriker ut direktiv som en tränare som nyss blivit uppvisad på läktaren. 

– Bakom dig, tian!

– Laget är för långt nu!

– Titta inte bara boll, Nino!

Det blir inte en match där Larsen får rusa ner och slå på reklamskyltarna av glädje. Däremot är han som vanligt rätt ute när han för full hals vrålar »den kommer gå in!« när gästernas Mamudo Moro just före halvtid möter Adam Erikssons hårda inlägg och skallar in matchens enda mål.

– Era jävla päron! skriker Larsen så att det ekar ut från Borås Arena. 

Det är inte omöjligt att det till och med når till grönsakshandlarna vid Norrby torg.