Öka takten sista kvarten – färdigbytt!

När den genomsnittliga elittränaren i Sverige funderar på att göra sitt andra spelarbyte har Nanne Bergstrand ofta redan satt in sin tredje hammarbyare. Snart hoppas han få byta in en fjärde.

På presskonferensen efter Hammarby–Assyriska den 28 juli i år frågade journalisten Robert Tennisberg Nanne Bergstrand hur tränaren såg på »gamblingen« att göra hemmalagets sista byte med en halvtimme kvar av matchen. Med tanke på att Hammar­by, efter en skada på Fredrik Torsteinbö, tvingats slutföra matchen med tio man var frågan logisk – men Nanne surnade till. »Jag kommer aldrig mer att byta, för jag visste att jag skulle få den frågan«, muttrade han. När Tennisberg försökte utveckla sitt resonemang gick tränaren från irriterad till förbannad: »Vad tycker du att man ska göra, då? Sedan brukar ni klaga på att vi aldrig byter. Nu får ni fan ta och bestämma er!« Tennisberg stod på sig så gott han kunde, Nanne viftade bort honom. »Ni måste ha helhetsperspektiv om ni ska göra bedömningar«, sade han och a­vslutade diskussionen.

Annons

Utbrottet kändes olikt Nanne Bergstrand. Uppenbarligen var ämnet känsligt. Men vilket »helhetsperspektiv« menade han? En dryg månad efter den hetsiga presskonferensen på Tele2 Arena förklarar han att han har en långsiktig tanke med att göra tidiga byten.

– Frågan som intresserar mig mest i svensk fotboll är hur vi ska komma ikapp de större ligorna, säger Nanne. Att driva upp tempot ser jag som den största utmaningen och för mig är byten ett hjälpmedel för att få högre tempo. Inom fem–tio år tror jag att det kommer att vara tillåtet med fyra byten inom svensk fotboll.

Efter 22 omgångar av Superettan hade Nanne Bergstrand i genomsnitt gjort sina tre byten redan efter 75 minuter. I Allsvenskan, den serie där Hammarby hoppas spela nästa år, finns ingen tränare som byter lika tidigt.

– I Hammarby vill jag ha kraft under 90 minuter och då byter jag gärna tre offensiva spelare. Det är klart att det är ett risktagande, men jag ser fler fördelar än nackdelar. Jag är beredd att i någon match få en spelare skadad och spela med tio man för att i ett längre perspektiv spela en snabbare fotboll. Det gäller att tänka längre än till nästa match. På lång sikt blir Hammarbys spelare bättre av att byta oftare.

 

Under Allsvenskans 22 första omgångar i år gjorde lagen i genomsnitt 2,68 byten per match. Det första bytet gjordes i den 59:e matchminuten, det andra i 72:a och det tredje i 82:a. Många lag byter ungefär likadant: AIK, Brommapojkarna, Elfsborg och IFK Göteborg snittar alla 2,7 byten per match.

Häckens Peter Gerhardsson är den tränare som har bytt flitigast – 65 av 66 möjliga. Men att utnyttja samtliga byten är ingen medveten strategi, menar han, utan en konsekvens av många skador och en bred trupp.

– Att göra byten är ett sudoku som man försöker lösa utifrån skador, matchbild, egen magkänsla och diskussioner med övriga i ledarstaben, säger Gerhardsson. En annorlunda säsong i en annan klubb hade jag kanske bytt mer sällan.

Samtidigt är Peter Gerhardsso­n inte rädd för hur hans spelare ska påverkas av att plockas av tidigt. Mot Helsingborg bytte han ut Gunnar Heidar Thorvaldsson efter 37 minuter, trots att islänningen var frisk.

– Många skulle nog ha väntat till halvtid, men varför ska man göra det? Carlos Strandberg hade 50-55 minuter i kroppen och jag ville utnyttja att Helsingborgs backlinje var trött.

Blev inte Thorvaldsson förbannad?

– Logiken bygger på att skilja på människor och spelare. För människan Peter Gerhardsson var det ett svårt beslut, inte för tränaren. De gånger jag har tänkt på hur spelaren skulle må om jag bytte ut honom har jag slagit bort tanken direkt. Det är ingen social verksamhet vi sysslar med. Jag vill vinna fotbollsmatcher.

Pratade du med Thorvaldsson efteråt?

– Ja, jag förklarade på en gång hur jag resonerade och han accepterade det. Samtidigt behöver vi inte vara överens. En gång när jag bytte ut en spelare i första halvlek vägrade han prata med mig på fyra dagar. Det kan jag inte ta hänsyn till när jag gör mina byten.

Gör du aldrig byten för att hålla avbytarna nöjda?

– Jag har aldrig gjort det. Om en spelare är missnöjd med sin speltid får han komma och prata med mig. Om han fortfarande inte är nöjd får han söka sig till en annan klubb.

Annons

En som resonerar annorlunda är Nanne Bergstrand. Precis som Gerhardsson byter han ofta och tidigt, men han gör det inte bara för att förändra matchbilden. I Hammarby tycks det också vara viktigare att hålla reserverna på gott humör. Nanne menar att det hänger ihop med att samhället har blivit mer individualiserat, att spelarna »tappar tålamodet snabbare än de gjorde förr« och därför »inte klarar av att sitta på bänken för länge«.

 

Så – vilken effekt har då byten på slutresultatet? Det är givetvis svårt att mäta, men en metod är att se hur många mål som har gjorts av inhoppare. Av Allsvenskans samtliga 501 mål efter 22 omgångar gjordes 55 av inhoppare, knappt elva procent. I samtliga lag har minst en avbytare gjort mål och elva av Allsvenskans 16 lag skulle ha haft minst två poäng färre om inte en inhoppare gjort ett direkt avgörande mål.

Bäst på byten i det avseendet har Djurgården varit med åtta inhoppar­mål – mer än en femtedel av lagets totala målskörd. Med tanke på att endast Roger Sandbergs Gefle utnyttjat avbytarbänken mindre än Pelle Olssons Djurgården känns siffran överraskande.

Olsson:

– Jag har som princip att inte förändra för mycket. Risken är att man »byter sönder« spelet. När man behåller laget behåller man också relationerna mellan spelarna. Många matcher har varit jämna med oavgjort resultat i mitten av andra halvlek. I de lägena har jag inte bytt för bytandets skull.

Att Djurgårdens inhoppare producerat bra i år tror Pelle Olsson beror på den höga kvaliteten på spelarna strax utanför start­elvan. Forwarden Aleksandar Prijović gjorde fyra mål på åtta inhopp innan han lämnade klubben i somras.

– Jag vill ha ett samspelt lag och tror inte på rotationssystem, säger Olsson. Då är det bättre att välja bort någon. Att peta Prijović var svårt, men ett visst mått av konkurrens kan vara bra. Men det får inte bli överkonkurrens. Allsvenskan har en relativt kort säsong och jag vill inte ha för många bra spelare på bänken. Det ska finnas en realistisk chans att få spela om man gör det bra på träningar.

Olssons återhållsamhet med bytena gör att han är beroende av färre spelare i matcherna. Stockholmskollegan i Hammarby, Nanne Bergstrand, använder fler spelare men föredrar trots det att jobba med en tunn trupp. Anledningen är – återigen – rädslan för dålig stämning i laget.

– Om vi har en tunn trupp och gör många byten känner alla att de är delaktiga. Då blir det mindre risk för missnöje inom gruppen.

 

Att byta så att alla blir nöjda tycks vara en omöjlig uppgift för en tränare. Den som byter tidigt i knackiga matcher kan framstå som ängslig och populistisk, en som låter sig påverkas av läktarens frustrerade rop. Den som avvaktar länge kan lätt anklagas för att vara feg och den som inte byter alls får efteråt stå till svars för förändringarna som aldrig genomfördes.

Pelle Olsson talar om vikten av att vara »trogen sin filosofi«. Under åren i Gefle kunde han låta startspelarna i 4-4-2-uppställningen stanna kvar på planen så länge han ville utan att publiken protesterade. I Djurgården är pressen hårdare. Under inledningen på årets säsong fick han ofta höra att han borde byta oftare.

– Jag bestämde mig tidigt för att lita på min erfarenhet, säger han. Jag kan inte vackla bara för att trycket blivit större.

Vad bygger du din övertygelse på?

– I november, när jag precis hade kommit till Djurgården, åkte vi till England med hela staben och såg Manchester City–Tottenham. Med 20 minuter kvar ledde City med 5–0 och alla djurgårdare ville att Pellegrini skulle byta in John Guidetti. Istället bytte han ut Agüero mot en mittfältare och gick ner på 4-5-1. Efteråt sa han att laget behövde behålla stilen inför en Champions League-match senare i veckan. Jag imponerades över att han trodde på sin filosofi och inte brydde sig om att bli kallad tråkig.