Finnes: Raúl – Sökes: Guldboll

När Ronaldo tog emot Guldbollen på sin hemmaarena Bernabéu ropade Madridfansen: »Raúl! Raúl! Raúl!«. Sid Lowe skriver om en »bortglömd« spansk superstjärna.

Reaktionen var lika oundviklig som välbekant. När Real Madrid lekte bort Manchester United på Bernabéu i Champions League i april, kompletterade den spanska pressen det översvallande berömmet för en av de största fotbollsuppvisningar som någonsin skådats med ännu ett lidelsefullt försvarstal för den man – deras man – som gjorde två mål den kvällen: Real Madrids anfallare Raúl.

Glöm den enastående, fantastiske Zidane, det var spanjorens ansikte som prydde omslaget på Marca två dagar senare. Bredvid bilden fanns en koncis rubrik: »Bäst.« Påståendet var långt ifrån ogrundat – Marca framhöll omtänksamt och tämligen partiskt att Raúl hade fått högre matchbetyg än Zidane i den franska sporttidningen L’Equipe, han var också den spelare som Uniteds tränare Alex Ferguson fruktade mest: »Jag kan bara hoppas att myndigheterna inte släpper in Raúl i landet«, skämtade Ferguson när han blev tillfrågad om returmatchen.

Det som stack ut mest var emellertid Marcas lätt insinuanta avslöjande att Raúl hade blivit omslagspojke på France Football – »tidningen som fortfarande är skyldig honom Guldbollen«.

Annons

Den bisatsen var bara den senaste i en lång, lång rad av stingsliga spanska beklaganden över att världen inte till fullo uppskattar Madrids nummer sju. Attacken följde en väl upptrampad stig. Raúls två mål i andra gruppspelets segermatch mot Milan fick till exempel den spanska pressen att hoppa av rättfärdig indignation och att – än en gång – kräva att deras man skulle få France Footballs pris Ballon d’Or, Guldbollen. Nu, skrev de, måste Real Madrids anfallare äntligen utses till årets bästa fotbollsspelare i Europa. Matchreferatet i den dagliga spanska sporttidningen AS hoppades att »de som utser pristagaren inte hade tagit siesta. Anteckna det här! Snälla, gör något!«

Vi talar om en planerad kampanj. Pressen kommer inte att vila förrän Raúl tilldelas det som »rätteligen« tillkommer honom. I England hälsades beskedet att Michael Owen hade vunnit priset 2001 med en stillsam applåd. I Spanien är folk som besatta av Guldbollen, att Raúl inte har fått den väcker avsky.

»Det finns starka argument för att ranka Raúl González Blanco allra högst – som världens bästa spelare.«

Det går knappt en dag utan att någon kräver »rättvisa«. Så snart någon säger att Raúl förtjänar priset ser medierna noga till att instämma i den åsikten. Om han får beröm i en utländsk tidning – Gazzetta dello Sport/Kicker/L’Equipe – återges omdömena under den oundvikliga rubriken:»Italien/Tyskland/Frankrike kapitulerar för Raúl.«

Samtidigt är det förbjudet att skriva positivt om Guldbollen. Spanska tidningar gnällde påfallande mycket när Owen fick den, och året därpå lindrades bara indignationen en aning av det faktum att det var en Madridspelare som fick priset. När Ronaldo tog emot Guldbollen på Bernabéu ropade Madridfansen: »Raúl! Raúl! Raúl!«

Ordföranden i Spanska fotbollsförbundet, Angel María Villar, hävdar att anledningen till att Raúl inte har fått priset är att han är spanjor, pressen har antytt att France Football – som bara räknar rösterna – har något emot honom och vissa menar att La Liga och/eller Real Madrid inte har fått tillräckligt genomslag i media eller inte förmår sälja sig som andra »mindre« ligor och klubbar – detta trots att Figo, Ronaldo och Rivaldo finns bland de senaste pristagarna.

 

Saken är att de har rätt. Inte om skälen, men om den man vars sak de kämpar för.

Även när man jämför med Madrids »galácticos« finns det starka argument för att ranka Raúl González Blanco allra högst – som världens bästa spelare.

Statistiken från hans karriär är rätt och slätt förbluffande: två gånger har han blivit Pichichi (vunnit spanska skytteligan), han är bästa målskytt genom tiderna i Champions League med 43 mål på 80 matcher och han har gjort fler mål i La Liga än någon annan nu aktiv spelare. I april hade han gjort 213 mål för Real Madrid, han gick nyligen förbi legenden Hugo Sánchez. Bara Puskas (242), Santillana (289) och Di Stéfano (307) har gjort fler mål för klubben och Raúl kommer att passera dem, precis som han har passerat alla spanska landslagsspelare med sina 32 mål på 61 matcher.

Listan kan göras längre. Raúl har vunnit tre Champions League-titlar och gjort mål i sina två senaste finaler. Han har blivit världsmästare för klubblag två gånger och ligamästare tre gånger. Han är lagkapten i landslaget och den man som den förre förbundskaptenen José Antonio Camacho bad att »tirar el carro« – »dra lasset«.

»Raúl kanske inte får betyget tio av tio på något, men han får en nia på precis allting.«

Det mest häpnadsväckande är att Raúl bara är 25 år. Just det, tjugofem.

Han har kanske tio år kvar och kan bli precis hur bra som helst. Det finns, som Emilio Butragueño sagt, inga gränser för honom. Madrids sportchef Jorge Valdano, mannen som lät den då 17-årige Raúl debutera mot Zaragoza i oktober 1994, har uttryckt saken så här: »Jag har en känsla av att Raúls favoritbok är Guinness rekordbok. Han är besatt av att krossa alla gällande rekord och en vacker dag kommer de att få ägna ett helt kapitel åt honom.«

Kanske är det för att Raúl håller en så jämn nivå som han inte är så högt ansedd utanför Spanien som han förtjänar och aldrig har fått Guldbollen. Han har aldrig slagit igenom med dunder och brak och överträffar sällan sig själv; han bara fortsätter i samma halsbrytande fart som vanligt.

Annons

Dessutom kan bara en person få priset – och även om Raúl har varit strålande åtta år i rad finns det alltid någon som har glänst lika mycket under varje enskild säsong (skillnaden är att Raúl glänser varje år). Även om den spanska pressen inte vill medge det så finns det utmanare även i år – Ruud van Nistelrooy och Christian Vieri, till exempel.

Raúl har heller aldrig skapat uppståndelse genom dyra övergångar, han har ännu inte dominerat något internationellt mästerskap (på grund av en skada blev hans VM-äventyr kortvarigt) och han är inget »ansikte«: han har inte Ronaldos charmiga leende eller Michael Owens pojkaktiga utseende, och han är ingen stilikon som David Beckham.

Tvärtom är han lite tillbakadragen. Detta karaktärsdrag har visserligen överdrivits, men han har knappast en personlighet som duger för en tänkt »superstar«. När man träffar honom öga mot öga är han trevlig, uppriktig och lågmäld – men också blyg. Han gör inte reklam för sig själv, han ger inga spännande svar på presskonferenser och han gör inga storstilade gester. Thierry Henry sa nyligen att han inte kunde förstå hur det kom sig att Raúl aldrig hade fått Guldbollen. »Han söker inte publicitet, men det är det han gör på planen som borde vara avgörande.«

Jo, visst. Men Raúl är bara en fantastisk fotbollsspelare, och han har till och med sin spelstil emot sig. Hans idol är Roberto Baggio men det är himmelsvid skillnad mellan deras sätt att spela fotboll. Raúl är inte gjord för att bli en stor stjärna, han sticker inte ut. Han är inte spektakulär, blixtsnabb eller kraftfull och han kan inte dribbla av ett helt försvar – eller rättare sagt: han kan, men han skulle aldrig ge sig på det. Han är för mycket lagspelare för att hålla på med sådant trams.

»Det är dags för resten av Europa att vakna ur siestan.«

Det är svårt att säga exakt vad det är som gör Raúl så bra, förutom kanske att han är så intelligent och listig, och har en sådan enastående förmåga att få till helt omöjliga små lyftningar över målvakten så att denne står där och ser dum ut efteråt – Raúl måste ha samma slags skor som forna tiders narrar.

Men Raúl har inga svagheter. Inga. Det är som Madrids lagkapten Fernando Hierro säger: »Raúl kanske inte får betyget tio av tio på något, men han får en nia på precis allting.«

Inklusive inställning och flit.

Detta är exakt vad Real Madrid behöver och lustigt nog har det också gjort honom extra populär i Spanien. När Raúl gjorde ett livsviktigt mål mot Dortmund i vintras hyllades det som »det minst galaktiska målet någonsin och just därför desto härligare«.

Raúl sviker aldrig Madrid, han finns alltid på rätt plats vid rätt tillfälle. Han är som bäst i de stora matcherna. Han brinner av segervilja, är totalt koncentrerad och har enormt självförtroende. Jorge Valdano har berättat om första gången han släppte fram Raúl. »Jag sa till honom att jag gärna ville låta honom spela men att jag var orolig för att han skulle bli nervös. Raúl svarade: ›Sätt in mig om du vill vinna. Annars kan du välja någon annan.‹«

»Det finns«, säger Valdano, »personer som är män redan som barn. Raúl är en sådan.«

Sådana egenskaper har inte gett Raúl några tjusiga utmärkelser – något som Fernando Hierro anser är »helt otroligt« – men inom den spanska fotbollen tvivlar ingen på hans värde. Fråga vilken tränare eller spelare som helst från Aragonés till Zidane vem de rankar högst och svaret blir alltid detsamma.

Det är dags för resten av Europa att vakna ur siestan och lägga märke till det.

Översättning: Johan Nilsson