Reaktionen var lika oundviklig som välbekant. När Real Madrid lekte bort Manchester United på Bernabéu i Champions League i april, kompletterade den spanska pressen det översvallande berömmet för en av de största fotbollsuppvisningar som någonsin skådats med ännu ett lidelsefullt försvarstal för den man – deras man – som gjorde två mål den kvällen: Real Madrids anfallare Raúl.
Glöm den enastående, fantastiske Zidane, det var spanjorens ansikte som prydde omslaget på Marca två dagar senare. Bredvid bilden fanns en koncis rubrik: »Bäst.« Påståendet var långt ifrån ogrundat – Marca framhöll omtänksamt och tämligen partiskt att Raúl hade fått högre matchbetyg än Zidane i den franska sporttidningen L’Equipe, han var också den spelare som Uniteds tränare Alex Ferguson fruktade mest: »Jag kan bara hoppas att myndigheterna inte släpper in Raúl i landet«, skämtade Ferguson när han blev tillfrågad om returmatchen.
Det som stack ut mest var emellertid Marcas lätt insinuanta avslöjande att Raúl hade blivit omslagspojke på France Football – »tidningen som fortfarande är skyldig honom Guldbollen«.
Den bisatsen var bara den senaste i en lång, lång rad av stingsliga spanska beklaganden över att världen inte till fullo uppskattar Madrids nummer sju. Attacken följde en väl upptrampad stig. Raúls två mål i andra gruppspelets segermatch mot Milan fick till exempel den spanska pressen att hoppa av rättfärdig indignation och att – än en gång – kräva att deras man skulle få France Footballs pris Ballon d’Or, Guldbollen. Nu, skrev de, måste Real Madrids anfallare äntligen utses till årets bästa fotbollsspelare i Europa. Matchreferatet i den dagliga spanska sporttidningen AS hoppades att »de som utser pristagaren inte hade tagit siesta. Anteckna det här! Snälla, gör något!«
