Samtidigt i Baskemölla

En efter en försvinner fotbollsföreningarna i glesbygden. I vintras pekade allt på att samma öde väntade Baskemölla IF på Österlen. En sjukskriven idrottslärare, en däckförsäljare och ett dussin afghanska flyktingpojkar ville annorlunda.

Det slår aldrig fel. När klockan närmar sig 16.30 på måndagar och onsdagar börjar det ringa och plinga i Bengt Anderssons Iphone. Bengt, som är 58 år gammal och som endast haft mobiltelefon i tre år, blev fram tills för några månader sedan stressad varje gång det ringde. I dag blir han varm i hela kroppen. När han dragit sitt finger över displayen och svarat får han nästan alltid höra samma sak: »Bengt, ska du träna oss i dag? Jaha. Ska du åka bil till träningen? Jaha. Okej, jag bara undrade.«

När Bengt, tränare för division sjuklubben Baskemölla IF, tvingas fråga om det kan vara så att personen i fråga vill ha skjuts till fotbollsträningen, blir svaret ofta: »Jaha, jo, om du frågar. Det är jättesnällt av dig.«

Så strax före klockan 18 på måndagar och onsdagar lämnar han sin villa i Brantevik på Österlen och sjunker ner i förarsätet på sin silvriga Mazda, rattar bilen längs med den böljande skånska kusten till Simrishamn och svänger upp mot hyresrättsområdet Bruket. De är alltid i tid, »de afghanska grabbarna« som står vid hållplatsen med sina träningsväskor över axlarna. De hoppar in i bilen och hälsar oftast glatt på sin tränare. När han fortsätter norrut längs med kusten händer det dock att Bengt noterar att någon passagerare är tystare än normalt. Då vet Bengt att de har fått dåliga nyheter från sitt hemland. Eller att deras förflutna hunnit ikapp dem. Han vet att en av killarna som oftast sitter i hans baksäte några år tidigare såg sin familj mördas av talibanerna, han vet att en annan inte får tag på sin familj när han försöker ringa hem till Afghanistan och han vet att en tredje inte ens vet om han får lov att stanna i Sverige.

Annons

När stämningen är sämre gör han som han så ofta gör – han drar en rolig historia. Lika känd som han är i Simrishamn för sitt engagemang i föreningsidrotten, lika lokalt berömd är han för sitt lager av fräckisar och lustiga anekdoter som aldrig tycks ta slut.

Den här kvällen behöver han inte lätta upp stämningen, killarna i bilen verkar vara på gott humör. Han hör hur de på knackig svenska – Bengt har förbjudit killarna att prata på sitt modersmål när de är med fotbollslaget – snackar om den kommande matchen på lördag, matchen mot Gislövsdals IK. Bengt försöker få dem att förstå att det är ett derby och en bottenstridsmatch, men inser att killarna inte vet vad ett derby är.

– Det andra laget, vi gillar inte det, förklarar han. De är våra värsta rivaler. Det finns före detta Baskespelare i det laget, jag tror till och med att det finns någon där som lämnade »Baske« eftersom ni kom till klubben. Så vi måste vinna på lördag. Förstår ni?

Han ser i backspegeln att killarna ler. Med tio minuter kvar till träningen parkerar han på den välkrattade grusplanen på Lorenzlund, Baskemölla IF:s lummiga hemmaplan som har havsutsikt om man står på tårna. Han ser att den andra »afghanbilen« redan är på plats, minibussen som en av föreståndarna på boendet för ensamkommande flyktingbarn kör till och från varje träning. När Bengt med sitt ömma knä lunkar mot klubbstugan går han bakom tio afghaner. Han funderar på vad han precis sade i bilen, det där om att de måste vinna på lördag. Han menade det, mötet med »Gislöv« är säsongens match för honom. Samtidigt innebär derbyt att han måste ta itu med det han kallar för sin »ångest«.

 

Fram till för några år sedan trodde de flesta runt föreningen att Baskemölla IF grundades 1931. Så hittades en klubbnål, stor som en tiokrona, på en loppmarknad där det stod att klubben blev till 1929. Därför vet ingen säkert. Däremot vet de flesta som har engagerat sig i Baske under åren att det inte har varit okomplicerat att bedriva en idrottsförening i en liten by fem kilometer norr om Simrishamn. Det stora problemet har varit att människorna i fiskeläget blivit färre och färre för varje år. För varje utflyttad Baskebo har föreningen fått det allt svårare att leva vidare.

På 50-talet fanns det åtta yrkesfiskare, välbesökta ålabodar, en mjölkbutik, två speceriaffärer, skola och ett postkontor i Baske. I dag finns det en camping som drivs av fotbollsföreningen, ett vandrarhem och knappt över 200 invånare. Inget mer. Det är likadant i grannbyarna på Österlen, de som bor här är mestadels pensionärer eller inflyttade stortstadsmänniskor. I bästa fall har någon inflyttad en konstnärlig ådra, vilket kan leda till ett nyöppnat galleri, vilket i sin tur betyder ökad trafik i orterna. Å andra sidan menar många i lokalbefolkningen att fler hade stannat i sin hembygd om det inte hade varit så svårt för de yngre att köpa ett hus i den ort de växte upp i. Man anser att »stockholmarna« har trissat upp huspriserna så vansinnigt mycket att det nästan är omöjligt att bo kvar, även om man vill. 2010 upphörde Baskemöllas status som tätort eftersom andelen fritidshus blivit för stor.

Det är emellertid lätt att förstå varför stockholmare, göteborgare eller vilken utsocknes som helst väljer att köpa hus här. Insprängt mellan äppelodlingar, med fallande och snirklande backar ner mot havet och däremellan gulliga hus som hade fått Ernst Kirchsteiger att slå kullerbyttor av glädje, ligger Baske. Naturen i området är så skön att Carl von Linné redan sommaren 1749 skrev att omgivningarna var bland de härligaste han någonsin skådat i Sverige.

Men vackra omgivningar hjälper inte Baskemölla IF. Utöver att ha ett herrfotbollslag i division sju, som sensommaren 2013 ligger hopplöst sist i tabellen, driver man alltså campingen i Baske och varje sommar anordnar man en av de stora loppmarknaderna på Österlen. Föreningens sportsliga höjdpunkt kom när bordtennisspelaren Marie Svensson blev Europa-mästare 1994. Bengt Andersson jobbade då, precis som i dag, som idrottslärare. När han förstod att Simrishamns kommun inte planerade att fira Svenssons EM-guld blev han så förbannad att han själv arrangerade en uppvisningsturnering till hennes ära. I dag är bordtennissektionen nerlagd. Och i vintras såg det ut som om fotbollen skulle gå samma öde till mötes.

Det hade varit jobbigt i flera år. Inte nog med att man länge konkurrerade om att vara Skånes sämsta fotbollslag – man hade även haft problem med odisciplinerade spelare, ja till och med berusade spelare. När Bengt Andersson blev tränare 2009 var fotbollslaget »vilande«, klubben fanns men hade tagit en ettårig paus från seriespelet eftersom det inte fanns tillräckligt med spelare. Många undrade varför han ändå tackade ja till tränarjobbet. Förklaringen var att han kände en stark koppling till byn. Hans fru Kerstin har släktingar i Baske och ända sedan Bengt flyttade ner till Österlen från Klippan drygt 20 år tidigare hade han lärt sig att Baskemölla IF är en speciell förening. Man hade alltid tagit hand om dem som ingen annan ville ha, de lite struliga, de med bekymmer. Baskes outtalade men ändå utpräglade profil var »Baske är till för alla«.

Till säsongen 2010 fick Bengt ihop tillräckligt många spelare för att återvända till seriesystemet. Några kom eftersom de tidigare hade haft Bengt som lärare eller tränare, andra anslöt eftersom de inte platsade någon annanstans. 16-årige Reza Hosseini var en av dem som tillhörde båda kategorierna.

Året innan hade Reza anlänt som ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Några månader senare placerades han på ett boende i Simrishamn med andra pojkar som också hade flytt från sina hemländer. En dag sökte Reza upp volleybollträningen. Tränaren hette Bengt Andersson. Strax därefter började Reza och hans kompis Mahdi Hasani spela för Baskes fotbollslag. Även om båda hade svårt med offsideregeln var spelarna välkomna tillskott för Bengt. De sprang mer än alla andra i laget och kom alltid i tid till träningarna.

2010 och 2011 betades av. Bengts tålamod med några av spelarna försämrades allteftersom. En del A-lagsspelare betedde sig snarare, tänkte Bengt ibland, som A-lagare. Det hände att spelare kom till matcher bakfulla, med en 2,8:a i ena handen och en cigg i den andra. Ibland dök bara en handfull personer upp på träningarna, ibland tvingades man lämna walk over till matcher eftersom laget inte kunde ställa en startelva på benen. När Bengt väl fick ihop ett lag gnällde några över att de inte fick spela från start, andra klagade på att tränaren gav speltid till två afghaner som inte visste hur man gjorde ett inkast. När förlusterna dessutom radades upp och den dåliga stämningen kulminerade till en nivå som satte sig på Bengts humör fick han nog. Efter säsongen 2011 meddelade han klubben att han inte orkade längre. Den som tog beskedet hårdast var den då 61-åriga Elna Knast.

Elna hade sedan 20 år tillbaka varit Baskemölla IF:s starka kvinna. Det var hon som nästan på egen hand hade sett till att föreningen överlevt de senaste åren. Officiellt var hon inte mer än kassör i klubben, inofficiellt gjorde hon i princip allt förutom att träna fotbollslaget: hon tvättade matchställ, arrangerade loppmarknader, registrerade spelare, bokade domare, betalade domare, tjatade in medlemsavgifter, sålde lotter, köpte in korvarna till kiosken, drev kiosken och skötte campingen. Dessutom var det hon som, utan att knappt någon visste om det, sponsrade klubben med pengar när det krisade, vilket det gjorde ofta. Somliga år tog hon 20–30 000 ur egen ficka för att Baske skulle kunna leva vidare.

När Bengt meddelade att han inte orkade längre förstod hon honom. Hon insåg också vad det kunde leda till. Hon visste att tre andra fotbollsföreningar i området tvingats lägga ner de senaste åren på grund av bristande engagemang, både på spelar- och ledarsidan, och att andra klubbar hade tvingats gå samman med andra för att överleva. Hon var väl medveten om att det var ett problem i hela Sverige, fotbollsföreningar i glesbygden blev allt svårare att hålla vid liv. Men hon vägrade ge sig, trots att förutsättningarna ständigt försämrades. När säsongen 2012 var över hoppade den tränare som tagit över efter Bengt av. Två spelare sade till Elna att de kunde testa att vara spelande tränare. Efter en vecka hade också de lämnat. Elna ringde Skånes fotbollförbund och vädjade om hjälp. »Vad ska jag göra? Vi har varken spelare eller ledare.« Det enda svar hon fick var att inte ge upp; om de tog beslutet att lägga ner föreningen var det minst sagt svårt att återvända senare, om saker mot förmodan skulle förändras. Men vad skulle Elna göra? De få spelare som hade funnits kvar i A-laget lämnade ju, en efter en. Inom några veckor hade tio spelare försvunnit. Dåvarande ordföranden i Baskemölla IF, Birger Simonsson, såg ingen lösning på problemet. I samråd med en majoritet i styrelsen togs beslutet att fotbollsverksamheten skulle läggas ner. Elna grät när hon fick beskedet. Sedan ringde hon till den enda personen hon trodde skulle kunna ställa sig mellan Baske och graven.

Annons

Nyinflyttad. Reza Hosseini och hans flickvän flyttade ihop i våras. När hyran är betald har Reza 2 000 kronor kvar att leva på. Han hoppas få jobb som bilmekaniker i framtiden.

Elna berättade för Bengt Andersson vad som var på väg att hända. Hon vädjade: »Snälla Bengt. Kan du inte bli tränare igen?« Bengt var sjukskriven. Han hade fått en transitorisk ischemisk attack, syrebrist i hjärnan, som kan liknas vid en mildare variant av stroke. Ändå tackade han ja, så fort han var frisk nog skulle han sätta igång. Egentligen hade Bengt goda skäl att tacka nej. Dels hade han lämnat klubben efter ett par slitsamma år fyllda av stress och bekymmer, dels var han sjukskriven för något som mycket väl kunde härledas till just stressen. Men som så många gånger förr i Bengts liv gick hjärtat före förnuftet. Han ville inte att ännu en fotbollsförening skulle dö ut, särskilt inte Baskemölla IF.

Med det positiva beskedet i ryggen övertalade Elna styrelsen om att hon och Bengt skulle få ordning på föreningen igen. När klubben också utsåg Jürgen Dahlqvist till ny ordförande, en envis murare och fixare från trakten som själv hade spelat fotboll till och från i Baskemölla sedan han var tonåring, fick Elna och Bengt åtminstone känslan av att det skulle kunna gå. Men en ny ordförande var knappast lösningen på det verkliga problemet. Fortfarande saknades ett lag att ställa på benen. Spelarna som hade lämnat kunde omöjligen tjatas tillbaka och befolkningsantalet i Baske fortsatte att sjunka. Så var skulle Elna och Bengt hitta sina spelare?

Det skulle visa sig att Reza och hans kompis Mahdi satt på svaret, utan att de visste om det. Det enda de gjorde var att berätta för sina afghanska kompisar på boendet för ensamkommande flyktingbarn att det var kul att spela fotboll i Baskemölla. Bengt var snäll och lät dem spela. Ryktet spred sig. När Bengt den 15 februari i år drog igång inomhusträningen bestod truppen av tio spelare. Alla utom en var från Afghanistan. Det var en bra start, kände Bengt. Men den kom också med en jobbig insikt. Han visste att några svenskar hade slutat på grund av att de inte ville spela i ett lag som mest bestod av afghaner. Om det handlade om främlingsfientlighet eller bara överlägsenhet – han var väl medveten om att många av afghanerna aldrig hade spelat organiserad fotboll tidigare och att några av svenskarna kände att kvaliteten i laget skulle bli för låg – visste inte Bengt. Men för honom handlade det inte bara om att vinna fotbollsmatcher längre. Och om det var så att svenskar inte ville spela med utlänningar hade han ännu större anledning att fortsätta på det spår som Elna och han gett sig in på.

 

– Oooh, kolla, kolla! Han där på cykeln är över 80 år! En Baskesupporter!

Bengt släpper kniven på tallriken så att den landar på bergtungan. Han höjer sin högerhand och ropar ut ett högt »hallå!« i riktning mot den gamla mannen som cyklar förbi på kullerstenen. De andra restaurangbesökarna på uteserveringen i Simrishamns hamn sneglar på honom. Han ropar en gång till, ännu högre:

– Hallå, ja! Du kommer till matchen på lördag, va?

Mannen på cykeln gör tummen upp.

– Ja, det är bra det! ropar Bengt. Vi behöver er!

Bengt knyter näven och tar i ännu mer:

– Baaaaske!

Elna Knast sitter bredvid och flinar.

– Du är ju rent galen, Bengt. Ska du inte sjunga Baskelåten också när du ändå är igång?

Bengt tar en klunk av sin öl.

– Jo! Ojojoj, ojojojoj, Baske spelar mest på skoj! Ojojoj, ojojojoj, Baske spelar mest på skoj! 

Hade det inte varit för några skrikande fiskmåsar och Bengts ständiga ropande på förbipasserande Simrishamnsbor hade det varit knäpptyst i hamnen. Sedan bara en vecka tillbaka ekar gatorna tomma – turisterna har lämnat Skånes sydostliga spets och »stockholmarna« har låst igen sina sommarhus på Österlen. Återstår gör bara de som »bor här på riktigt«, som Elna uttrycker det.

När de sitter där och tittar ut över hamnen den här vindstilla torsdagskvällen är det som om Helan sitter bredvid Halvan. Bengt är stor, ganska många kilon över hundra. Elna är kort och tunn. De är som ett radarpar. Den lilla 63-åringen och den stora 58-åringen trivs ihop, ofta fyller de i varandras meningar.

– I går var det 20 …, kan den ena säga.

– … killar på träningen! kan den andra avsluta.

De pratar i telefon dagligen och har gjort det sedan samtalet i höstas, då Elna vädjade om att få Bengt tillbaka till klubben. Än handlar det om att en ny afghan vill börja spela i klubben och att spelarlicensen måste ordnas, än handlar det om att gräsklipparen har gått sönder.

Bengt lägger ner sina bestick.

– Sedan jag återvände till Baske i vintras har jag haft några av de bästa månaderna i mitt liv. Jag känner att jag lever igen, att jag gör något som gör nytta på riktigt. För mig är Baske något väldigt speciellt, det går nästan inte att beskriva.

Jag ber honom försöka.

– Ja … men alltså, Baske är ju Baske. Så enkelt är det!

Elna nickar som om det var en utförlig förklaring.

– Jag har bott här nere hela mitt liv, säger hon. Jag vet vad som händer med byarna när fotbollslagen läggs ner. Även om vi bara har 30 betalande personer på våra hemmamatcher gör matcherna och träningarna att en liten ort som Baske lever upp. Det handlar om att bevara många års historia och tradition. Men det är inte lätt. Jag förstår varför så många fotbollsföreningar lägger ner, det gör jag verkligen.

– Det är det som är så roligt nu, säger Bengt. Det såg ut som om vi var dödsdömda. Lika tradigt som det var i vintras, lika roligt är det nu. Det här med afghanerna har gjort att klubben lever igen. Det ser ut som att Baske är räddat. När jag tänker på det, plus att ganska många killar med fruktansvärda bakgrunder får en chans att integreras och släppa alla sina bekymmer för några timmar ett par gånger i veckan, ja att de känner att de gör något som betyder något, då mår jag bra.

Elna:

– På köpet har vi rensat bort alla strulpellar och divor. De som stack i vintras när afghanerna kom. De som …

Hon tittar på Bengt.

Annons

– Ja, jag vet ju inte helt säkert, fortsätter hon. Men det var nog lite främlingsfientlighet inblandat. Jag hörde ju hur snacket gick ibland. Någon som tyckte att det var tråkigt att Baske började bli ett lag för invandrare, någon som tyckte att det var fel.

– Vad fan gjorde de för klubben innan, då? säger Bengt. Ingenting. Inget annat än att gnälla och dricka öl. Nä, afghanerna rensade också bort människor som vi helst slipper i Baske. Utan att veta om det.

Bengt ler och fortsätter:

– När vi spelade en match tidigare i år blev jag förbannad. Motståndarna gnällde som fan hela tiden på våra afghaner, att vi inte gjorde korrekta inkast och sånt. Det finns knappt några invandrare i de andra lagen i vår serie, det är väldigt mycket svenskar här nere. Men i alla fall, då gick jag fram till deras avbytarbänk och sa: »Tack för att ni hjälper de här killarna! Vet ni vad de har varit med om? Hjälp dem istället!« Det är ju inte VM vi spelar.

– Ja, det var bra sagt, Bengt. Men vi har gjort oerhörda framsteg fotbollsmässigt, eller hur?

– I vår första match skulle Ehsan stå i mål. Han hade bara tränat som målvakt i ett par månader och visste inte att man fick sparka ut bollen från händerna. Så i premiären rullade han ut bollarna hela tiden. Det var makalöst. En annan kille svarade, när jag sa att han skulle spela från start: »Nej, Bengt. Byt in mig i andra halvlek istället. Jag vill se hur man gör först.« Jag räknade med att vi skulle förlora med 10–0. Det blev bara 2–0. Det kändes som en vinst.

– Som du har slitit, Bengt. Tänk att vi vann en match för 14 dagar sedan. Vem kunde tro det i vintras? Nu känns det som om vi kan vinna på lördag.

– Har du berättat om korvarna? frågar Bengt.

Elna flinar.

– Ja, jag brukar ju bjuda killarna på korv efter matcherna. En korv med bröd alltså. Så jag stekte en jäkla massa korvar efter en match i våras och gick runt med en bricka. Ingen av afghanerna ville ha. Då slog det mig. Gud, de äter ju inte fläsk! Så jag köpte kalkonkorvar. Men nu kommer invandrarpågarna ibland och säger »äh, ge mig en grisakorv«. Och de börjar prata skånska också! De skriker: »Skjuuud foor helvede!«

Elna säger att hon lägger motsvarande »ett heltidsjobb i veckan« på Baskemölla IF. Bengt är inte långt ifrån. Jag frågar varför de gör det. Elna flackar lite med blicken.

– Ja, jag vet inte, säger hon. Det är nog egentligen för min egen skull. Jag har aldrig fått några barn. Och jag har nog velat vara som en mor för någon. Jag vill ha någon att ta hand om. Jag har saknat det. Nu har jag hur många som helst att ta hand om. Det är underbart.

– Jag har ju barn, så jag kan inte svara så, säger Bengt. Men det känns bra att göra något bra, något för andra. Jag gillar när människor är glada, det lever jag för.

Vi sitter kvar på uteserveringen tills solen går ner. Bengt drar fräckis efter fräckis. Strax innan vi ska lämna vårt bord reser sig Elna någon decimeter från stolen och tittar ner mot hamnen. 50 meter bort promenerar fyra mörkhåriga killar i en klunga.

– Är det våra pågar, Bengt?

– Njaaa … Är det det? Nä, det är det nog inte.

Han tömmer sitt ölglas.

– Nu ska jag berätta om den ångest jag har, säger han. Det är så här: jag vill ju vinna matchen på lördag, det vet nog alla vid det här laget. Just mot Gislöv. Men hur ska jag tänka? Vi är så många i laget nu, vilket är fantastiskt, men det innebär att några inte ens kommer att få vara med i truppen. Några av dessa är våra afghaner. De som har tränat så hårt och varit med och räddat Baske. Jag bestämde mig i vintras för att det här laget skulle vara för alla, inte bara dem som var bäst. Men det går inte att bara ha afghaner i laget, det blir för rörigt då, de är inte mogna för det än. Vi måste ha några svenskar i laget. I försvaret och centralt på mittfältet. Eller hur, Elna?

Elna nickar.

– Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill ju så gärna att vi vinner. Vi har en vinst i år, och känslan efteråt … ojojoj! Det är jättejobbigt det här. Jag vill ju bara att alla ska vara glada och må bra. Speciellt afghanerna.

Framtid. Med 20–25 spelare på träningarna nuförtiden funderar Baskemölla IF på om det inte snart är dags att starta ett reservlag. Problemet är att det saknas tränare.
Fram och tillbaka. I perioder under föreningens nästan 85-åriga historia har man bedrivit knatteverksamhet. Just nu finns det ingen. 2003 startades ett damlag. I dag finns det inget sådant heller.
Fixaren. Paula arbetar på föreningens campingplats och ägnar dessutom dagarna åt vaktmästarsysslor på L­orenzlund. På sistone har det handlat mycket om att utrota grässaboterande grävlingar.
Lägenhetsbyte? Ehsan Safizade har kikat på en större lägenhet än den etta han bor i just nu. »Jag har råd att flytta. Men då kan jag inte spara till ett körkort.«

Ehsan Safizade hade precis fyllt 14 år när hans mamma en dag sade till honom att han var tvungen att lämna deras gård i utkanten av Ghazni i Afghanistan. Hon hade både hört och sett att talibanerna var ute på nya räder. De förflyttade sig från by till by i jakt på nya rekryteringar, men lika ofta handlade det om att sätta skräck i de oliktänkande, de icke-extremistiska afghanerna. För Ehsans mamma innebar den ökade närvaron av talibaner i området inte bara en oro för vad som skulle kunna hända hennes barn, det var också en plågsam påminnelse om vad som hade hänt. För precis som så många andra hazarer – ett folkslag som talibaner i flera år har torterat, mördat och trakasserat eftersom många har en avvikande och mer avslappnad syn på islam – hade hon också förlorat någon: Ehsans storebror, hennes son. Den här septemberdagen hade det gått drygt tre år sedan Ehsans storebror tillfångatogs av talibanerna. Ingen hade hört ett ord från honom sedan dess. Ehsan var övertygad om att hans bror hade mördats, han hade själv sett kompisar skjutas ihjäl och släktingar som sprängts i luften. Det hade hänt så ofta under så lång tid att han inte var rädd längre. Men hans mamma var livrädd.

Bara ett par dagar senare, när den heta solen hade gått ner över bergen och det var kolsvart utanför huset, kom en lastbil och hämtade upp honom. Han hann knappt ta farväl av sin mamma, pappa och sina fyra syskon – männen i lastbilen skrek stressat att han skulle hoppa upp på flaket och gömma sig. Fordonet studsade iväg på de ojämna grusvägarna, upp i bergen i riktning mot den iranska gränsen.

Det var långt senare som Ehsan skulle få reda på att hans föräldrar hade sålt av den landbit de hade fått ärva för att få ihop pengarna som det kostar att lämna Afghanistan. Enligt Ehsan betalar man de organiserade människosmugglarna, i det här fallet dem som han kallar »balucher« – ett iranskt folkslag som till stor del bor i området kring gränsen mellan Iran och Afghanistan – för olika saker. Den mest riskabla sträckan, den mellan de två länderna, kostar mest. Om talibanerna, den afghanska militären, eller för den delen iranska gränssoldater, upptäcker en slutar det antingen med döden eller med fängelse.

En vecka efter att han lämnade sin familj nådde han Iran. Han fördes till en liten gård som hade »ett stort träd och en källare« och fick stanna där i tio dagar. Varje dag kom det nya killar från Afghanistan, personer som hade liknande anledningar att lämna sina familjer bakom sig. De fick bara lämna källaren när solen hade gått ner. När Ehsan hade fått sällskap av totalt sju pojkar fick de besked om att de skulle resa vidare. De lämnade Iran och tog sig in i Turkiet. Han minns hettan om dagarna och den fruktansvärda kylan om nätterna. Ibland tvingades de gömma sig i grottor i bergen för att undkomma gränspoliserna. Efter en veckas resande rullade lastbilen in i Istanbul. Han fördes till en lägenhet och kunde duscha för första gången på två veckor.

Tre dygn senare klev han iland i Grekland. Nu var hans pengar slut, likaså hjälpen från människosmugglarna. Han liftade och tjuvåkte tåg till staden Patras, som fungerar som samlingspunkt för flyktingar från Afghanistan. Han hade fått adressen till en gård strax utanför staden. Där skulle en afghansk man hjälpa honom. Efter några dagar kom mannen och berättade att hans bästa råd var att Ehsan och de andra afghanerna skulle försöka hitta ett svartjobb. Utan pengar skulle de inte kunna ta sig ut ur Grekland. »Sikta på norra Europa, försök ta er till Sverige eller Norge«, sade mannen. Ehsan hade aldrig hört talas om Sverige eller Norge. Genom mannen fick han ett jobb på en bondgård. I perioder kunde han bo där, andra gånger, när rykten gick om att polis genomsökte området på illegala immigranter, sov han ute i skogen i tält eller i trappuppgångar inne i Patras. Det funkade i några månader, innan han greps av den grekiska polisen. Ehsan hade inga papper på vem han var, hur gammal han var eller vad han gjorde i Grekland. Han fördes till ett fängelse i Patras och låstes in i en cell på några kvadratmeter, tillsammans med tre andra afghanska pojkar som han aldrig hade träffat tidigare. Han hade ingen aning om vad som skulle hända med honom. Varje natt grät han sig till sömns. Efter 45 dagar släpptes han. Han hade två veckor på sig att lämna landet. Var han kvar i Grekland efter de 14 dagarna skulle myndigheterna skicka tillbaka honom till Afghanistan.

Ehsan packade sin ryggsäck med de få saker han hade: en tröja, ett par byxor och en jacka. Han tog båten till Italien, varifrån han reste vidare upp till Paris genom att gömma sig i och under lastbilar. Det var något som han hade lärt sig de senaste månaderna från andra flyktingar – hur man kunde hänga under lastbilar för att ta sig förbi gränspoliser. Som mest orkade man hänga under lastbilarna i två–tre timmar, sedan började armar och händer skaka så mycket att man riskerade att falla ner på asfalten. Ehsan hade hört många berättelser om folk som dött på det sättet. Dessutom flög stenar och bråte upp från asfalten som lastbilarna svischade fram på, blev man träffad kändes det som att få ett knivhugg i kroppen.

I Paris gick han till den samlingsplats för afghanska flyktingar som han under sin flykt fått höra om. Han tog kontakt med en äldre man som insisterade på att han skulle fortsätta norrut, till Sverige eller Norge. De två nordiska länderna hade en vänligare inställning till ensamkommande flyktingbarn än Frankrike och de flesta andra europeiska länder, menade mannen. Än en gång gömde han sig under lastbilar. Ibland åkte de åt helt fel håll, vilket gjorde att det tog ett par veckor att komma upp till Köpenhamn. Väl där tog han tåget över sundet och klev av på Malmö central. Det var en solig dag i juli 2009, och en nio månader lång resa var över. Han var orolig. Även om flykten var över, var det nu det gällde. Han hade fått höra hur man skulle göra – han skulle bara gå fram till någon som såg ut som en polis och säga att han var från Afghanistan. När han stod mitt på stationen såg han två patrullerande poliser, en kvinna och en man. Han gick fram och använde den lilla engelska han hade lärt sig från åren då amerikansk militär hade haft en bas i hans afghanska hemstad: »Hello, I have no passport. I’m from Afghanistan. Help me.«

Poliserna tog med Ehsan till en bil och bad honom hoppa in. Han skakade av nervositet när bilen rullade genom staden. Det var mycket folk på gatorna och det spelades hög musik. Väl framme på polisstationen bad de honom att sitta ner på en stol. Han satt där timme efter timme. En kvinna kom med vatten med jämna mellanrum. Hon frågade om han var hungrig. Ehsan var så orolig i magen att han tackade nej. Bortsett från kvinnan var det ingen annan som intresserade sig för honom. Efter tre timmar lämnade han polisstationen. Han gick rakt ut på gatan. Han irrade omkring i kvarteren och slogs än en gång av den höga musiken. Det verkade vara något slags festival. Han såg en man som såg ut som en afghan. Han tog kontakt med honom och berättade att han precis hade kommit till Sverige och att han behövde hjälp. Mannen förde honom till en byggnad och släppte av honom vid entrén. När han klivit in genom dörrarna såg han fler afghaner. Men där fanns också afrikaner och mer ljushyade personer. Snart förstod han att han befann sig på en flyktingmottagning. Det kom fram personal till honom, de verkade trevliga. Han fick rena kläder. Han tänkte på vad den afghanska mannen hade sagt till honom precis innan han lämnade honom. »Du ska inte vara rädd längre. Sverige kommer att hjälpa dig.«

Michelintant. Baskemölla IF:s motor Elna Knast tog över sin fars däckfirma och har arbetat i branschen i 45 år. »Efter semestern längtar jag alltid tillbaka till gummidoften. Det finns inget som luktar så gott som däck.«
Vattenhål. Nästa gång Baske vinner en match har Bengt lovat att bjuda hem samtliga spelare till en helkväll i sin garagebar. Han har också en »uteservering med havsutsikt« på taket.
Lärlingen. Efter 6 000 lärlingstimmar kan Ehsan kalla sig snickare. När han var liten drömde han om att bli lärare.
Kompisar från förr. Några av de afghanska spelarna träffades första gången i ett fängelse i Grekland. Andra träffades på flyktingförläggningen i Malmö. Nu bor de tillsammans på ett ungdomsboende i Simrishamn.

Fyra år senare står Ehsan i en verkstad med snickarbyxor på sig. Han har bara 20 minuter kvar av arbetsveckan innan han kan hålla helg. Hans chef, Dan Roos, kommer fram och hälsar. Jag frågar om han tycker att Ehsan är en duktig snickare.

– Han är arbetsvillig i alla fall. Det andra lär han sig förhoppningsvis, det är ju så när de är lärlingar.

Ehsan och jag ställer oss ute i eftermiddagssolen. Bengt, som följt med till Dans verkstad, promenerar omkring några meter bort med mobilen tryckt mot sitt öra. Jag hör hur han pratar om sin »ångest« och gissar att det är Elna som han diskuterar med. Med mindre än 24 timmar kvar till avspark mot Gislövsdals IK har han inte bestämt hur han ska göra med startelvan. Lyckligtvis har vissa omständigheter förenklat situationen en aning, några afghaner kan av olika anledningar inte vara med. Reza kan inte spela eftersom han nyligen opererade bort sin blindtarm, en annan kan inte vara med eftersom han jobbar i Kivik när matchen spelas.

Ehsan skrattar åt sin tränares vedermödor.

– Han är rolig, Bengt. Tänker mycket på Baske, hela tiden, tror jag. Viktig match i morgon, Bengt alltid nervös.

Ehsan berättar att han har avverkat de första av de 6 000 lärlingstimmar han måste göra för att få kalla sig snickare på riktigt. Sedan någon vecka tillbaka arbetar han fyra dagar i veckan på Dan Roos Bygg. Den femte dagen går han i skolan och läser svenska, engelska och matematik. Jag frågar hur han ska tillbringa sin fredagskväll.

Chilla. Ja, kanske träffa en kompis eller så. Match i morgon, måste vila också. Så mest chilla.

Ehsan är målvakt i Baske. Han tyckte det verkade kul när han började träna med laget i vintras efter att Reza, som han träffade första gången på flyktingförläggningen i Malmö, hade sagt till honom att klubben behövde spelare. Men han tycker också att han är »jättedålig«. Därför är han lättad över att Kaj Månsson kommit till Baske. Kaj är sedan några månader tillbaka förstemålvakt. Bengt gillar Ehsan så mycket för hans positiva inställning att han på sistone har låtit honom vara utespelare.

Det har varit fyra märkliga år sedan han kom till Sverige. Han säger att han äntligen börjar trivas i Simrishamn, att han inte tänker på sitt förflutna lika ofta och att han börjar komma in i sitt nya liv. Men det tog lång tid innan han kände så här. Efter att ha bott på flyktingförläggningen i tre månader placerades han på ett ungdomsboende för ensamkommande flyktingbarn i Borrby, några kilometer utanför Simrishamn. Med sig från förläggningen hade han papper på att han fick stanna i Sverige. Det var så tyst och lugnt i lilla Borrby att han varje dag kände en rastlöshet. Och så luktade det hästbajs – boendet ligger jämte ett stall. Han bodde i Borrby i två år, och när han hade fyllt 18 ordnade Simrishamns kommun en lägenhet åt honom. Han fick en sliten liten etta i stadsdelen Bruket och 12 000 kronor att köpa möbler för. Han är nöjd med lägenheten, men nu när han är 19 och nästan tjänar 9 000 kronor i månaden i lärlingslön vill han flytta till en tvårummare.

– Men det är svårt, säger han. Många lägenheter med två rum är jättedyra.

Han berättar att han sparar till ett körkort och att han skickar pengar till sin familj när han har några hundralappar över. De har inte setts sedan han lämnade Afghanistan för fyra år sedan. Han tänker på dem ofta och drömmer om dem på nätterna. Jag frågar om han pratar med sin mamma om den försvunna brodern, om hans familj fått höra något.

– Nej, jag vill inte fråga. Då tänker hon på det och blir ledsen. Så jag frågar aldrig. Det är svårt. Hon frågar hur det går med fotbollen. Hon gillar inte att jag spelar. Hon tycker det är bättre att jag tränar boxning. Så jag kan försvara mig. Hon tror det är farligt här.

Han skrattar.

– Nä, men fotboll är bra för mig. För alla oss som inte är från Sverige. Vi träffar svenskar, pratar mycket svenska. Det är bra. Vi umgås mycket med andra från Afghanistan när vi inte är i skolan eller jobbar. Då pratar vi inte svenska. Det är dumt, men ja, så är det. Vi kan inte skämt och sånt på svenska. Vi är blyga, vill inte säga fel och sånt.

Bengt har avslutat samtalet och kommer fram till oss.

– Hur tar du dig in till Simrishamn? frågar han Ehsan.

– Buss.

– Du kan åka med mig, jag kör dig.

Ehsan sätter sig i baksätet. Bengt berättar att han läst på internet om hazarernas situation i Afghanistan. Han frågar om talibanerna fortfarande är i hans hemtrakter.

– Ja, hela tiden, svarar Ehsan. De är där fortfarande. Jag läser varje dag på internet och hör från andra. Folk dör hela tiden.

Bengt skakar på huvudet.

– Vet du, Ehsan? Jag tror vi ska göra så här: någon dag ska ni få berätta för svenskarna i laget vad ni har varit med om. Hur det är i Afghanistan och varför ni är här. Hade bara fler vetat hade nog inga lämnat Baskemölla i vintras. Vad säger du? Det är väl en bra idé?

Ehsan nickar. Bengt byter ämne:

– Jo, i morgon tänkte jag att Kaj står i mål. Så får du vara utespelare. Är det okej?

– Inga problem, Bengt.

 

När jag träffar anfallaren Reza i en liten enrumslägenhet som han delar med sin flickvän, när jag träffar mittfältaren Fahim på gruppboendet där han bott i snart två år och när jag träffar målvakten Ehsan, är det nästan identiska historier som berättas. De har förlorat pappor, systrar eller bröder i Afghanistan och skickats iväg av sina familjer för att inte de också ska dödas eller tillfångatas av talibanerna. Hur de tog sig till Sverige är också snarlikt – man tar sig till Iran, vidare in i Turkiet, genom Grekland och sedan upp till Skandinavien. Somliga måste arbeta i Iran i flera månader innan de har råd att resa vidare, som Reza som arbetade på en kycklingfabrik tolv timmar om dagen i tre månader. Andra har pengar som tar dem till Grekland. Några har vandrat genom bergen till Iran, som Fahim som gick om nätterna i två veckor tillsammans med en annan pojke. Andra åker med professionella människosmugglare. Som Ehsan.

Ingen hymlar om varför de tog sig till Sverige – de visste att deras chanser att få stanna var bäst här. De säger att de inte hade en aning om statistiken, som att en fjärdedel av alla ensamkommande flyktingbarn som lyckas ta sig in i Europa också tar sig till Sverige och att inget land i världen tar emot så många ensamkommande flyktingbarn. 2009, när både Ehsan och Reza kom till Malmö, kom ytterligare 2 400 till Sverige. Tre år senare hade antalet nästan dubblats.

De har fler saker gemensamt än sin bakgrund. Samtliga jag pratar med har fått höra saker från svenskar. Att de är svartskallar, terrorister och att de ska åka hem till sina länder. Men de hävdar att de inte blir ledsna. Som Fahim sade:

– I Afghanistan är det också så, vissa människor gillar inte andra. Men där dödar de oss för att vi inte är som de. Här säger de bara saker på gatan.

Bengt och Elna blir däremot ledsna när jag tar upp att deras »afghanpågar« har fått uppleva främlingsfientlighet i Sverige. De säger att Simrishamn är som alla andra ställen i Sverige – »med sverigedemokrater som sprider lögner« – men de blev ändå förvånade när en tjänsteman från kommunen ringde i vintras.

– Han sa att det nog inte var en klok idé att så många afghaner spelade i Baske, säger Elna. Ja, det var otroligt märkligt. Han tyckte att det max skulle vara tre afghaner i Baske. Vi sa åt honom att han inte var klok i huvudet.

Bengt och Elna kallar det man håller på med i Baskemölla IF för ett »idrottssocialt projekt« som fungerar åt båda hållen. Invandrarna får komma in i omklädningsrum och umgås med svenskar och svenskar får kontakt med invandrare, som de troligen aldrig hade umgåtts med om det inte var för fotbollen. Och de som umgås mest med de ensamkommande flyktingbarnen, personalen som bor med tonåringarna på boendet i Simrishamn, är eniga. De märker att killarna anpassar sig betydligt snabbare till sitt nya hemland sedan de började spela fotboll i Baske. Det är inte bara språket som flyter på bättre, menar personalen. Fotbollen fungerar också som en distraktion och avslappning för annars ofta stressade och oroliga barn.

Samtidigt är fotbollen förstås inte svaret på allt. De afghanska spelarna har större drömmar än att bli derbyhjältar i en skånsk division sju-match. De är på väg in i vuxenvärlden och när de börjar tjäna pengar vill många vidare till större städer. De flesta har någon gång besökt Malmö, Stockholm eller Göteborg. Där verkar det hända mer än i Simrishamn. Där finns mer människor och fler arbetstillfällen. Bengt vet att de killar han skjutsar fram och tillbaka på Österlen inte kommer att spela i hans älskade Baske för alltid. Och han vet att han trots allt bara är deras fotbollstränare. Han kan inte hjälpa dem med allt. Men, tänker Bengt ibland, kanske kan han i alla fall bidra till att ge dem en bra start? Kanske kommer de att minnas honom om tio år? Det är en upplyftande tanke. Hur det står till med Baskemölla IF om tio år, när troligen både han och Elna är för gamla för att orka engagera sig i föreningen, känns inte lika roligt att tänka på.

 

Klockan tio på fredagskvällen går Bengt ut i sitt garage, tänder lysröret och sätter på en LP-skiva med Edvard Persson. Han öppnar kylen och tar ut en burk starköl av märket Kung som han varsamt häller upp i ett glas. Att gå ut i garaget har blivit som en rutin dagen före match. Här står han i sin hemmasnickrade bar, med vita A4-papper framför sig på träskivan som fungerar som bardisk. Han funderar på startelvan och hur taktiken ska läggas upp.

Han kallar baren för »Bengt – I love myself«-baren, vilket är en blinkning åt allt det som hänger på väggarna. Han vet att det är »skrytigt« att sätta upp diplom, tidningsurklipp och utmärkelser, men det är också hans sätt att påminna sig själv om varför han alltid engagerat sig så mycket i föreningsliv och idrott. Han vet att det är uppskattat.

Han tar en klunk och börjar skriva ner namnen som ska få chansen från start.

– Kaj startar i mål, det betyder att Ehsan är på bänken. Hmm … ska Mohsin starta på kanten? Och Ahmad, ska han ta andra kanten? Ismail får vara på topp, han springer som en galning men kan knappt göra mål. Så sätter vi Erik och Kim som mittbackar.

Några minuter senare är elvan klar.

– Oh, det var skönt att det var gjort. Det blir sex afghaner i truppen, och en algerier. Tre av dem börjar på bänken. Det är inte optimalt. Men jag vill ju vinna. Jag tror det är okej med killarna, jag får snacka med dem i morgon och förklara.

En timme senare lägger sig Bengt i sängen bredvid sin hustru Kerstin. Han somnar direkt.

Distraktion. Både vaktmästaren Paula och kassören Elna är så nervösa under hemmamatcherna att de försöker hitta andra saker att fördriva tiden med. Att stå i kiosken är det som fungerar bäst.
Supporter. Det kostar 30 kronor att titta på Baskemölla IF:s hemmamatcher. »Har man inte råd kommer man in gratis«, säger Elna Knast. »Och alla ungdomar får komma in gratis.« Publiksnittet i år är 30 personer
Engagerad. Bengt är, utöver att vara idrottslärare och fotbollstränare, också hjälplärare till barn med särskilda behov. »Hela mitt liv har handlat om engagemang. Det är väl min mening här i livet, att hjälpa andra.«

Jürgen Dahlqvist sitter nersjunken i en trämöbel vid kiosken på Lorenzlund. I luckan, alldeles bakom Baskemölla IF:s ordförande, sticker Elna Knast fram sitt huvud.

– Jürgen, vill du ha kaffe?

Jürgen skakar på huvudet. Det är drygt en timme kvar till avspark. Jag frågar om han är nervös.

– Nä, inte ett dugg. Vad skulle det vara bra för?

Fem minuter senare kommer ett par bilar med motståndarspelare inkörande och parkerar på grusplanen. Jürgen rätar upp kroppen. Spelarna kliver ur bilarna och inom 30 sekunder har flera av dem en cigarett mellan fingrarna. De promenerar mot omklädningsrummen. Jürgen iakttar dem noga när de passerar honom utanför kiosken.

– Fan, de ser ju riktigt laddade ut! säger han. Kolla på blickarna! Nä, nu blev jag nervös.

Strax därefter anländer Bengt och tre av de afghanska killarna. Tränaren är sammanbiten.

– Har de redan kommit, motståndarna? Ja, de är taggade, det misstänkte jag.

Bengt tittar på sin klocka.

– Jaha, nu är hon fem över ett, samlingen skulle börjat för fem minuter sedan. Jag har ringt honom flera gånger nu. Mohsin är inte här!

Han går stressat fram till afghanerna, som sitter tysta på rad bredvid varandra i omklädningsrummet och försöker förstå sina svenska lagkamrater när de pratar om gårdagskvällens kräftskiva. Bengt frågar om de vet var Mohsin är. De har ingen aning.

Han ringer igen och får äntligen tag på honom.

– Va! ropar Bengt. Är du på loppis?

Han sträcker bort mobilen från sitt öra och ropar ut till spelarna i omklädningsrummet:

– Mohsin är på loppmarknad!

Spelarna skrattar. Bengt säger till Mohsin att han ska stanna där han är, han skickar Elna att hämta honom i sin bil. Han kliver ut från omklädningsrummet och ställer sig helt stilla med armarna vilande över magen. Jag frågar vad han gör.

– Samlar mig.

När Mohsin kommer joggande över parkeringen går Bengt in och ställer sig i omklädningsrummet igen. Han höjer rösten och får samtliga spelares uppmärksamhet.

– Okej, killar. Min dröm i vintras var att vi skulle vinna en enda match i år. Det gjorde vi också. Men den här veckan har jag haft en ny dröm. Den handlar om att vi vinner i dag. Jag har tänkt på den här matchen hela veckan. Det är en fruktansvärt viktig match. Vi ska slå Gislöv, så är det bara! Vi ska visa dem.

Han vänder sig om så att hans blick vilar på de sex afghanerna och tunisiern Ismail.

– Ni från annat land – det här är ett derby! Det är fajt som gäller. Kämpa och springa. Förstår ni?

Killarna hummar tillbaka.

– Ja, i dag spelar vi 4–5–1. Det är fria byten, så in och spring som bara den. Byt när ni är trötta. Mohsin har en fri roll som offensiv mittfältare eftersom han var på loppis.

Spelarna skrattar.

Sedan går Bengt igenom hur spelarna ska agera vid fasta situationer, hur man ska göra när man läser spelet och att det är viktigt att man slår bra passningar. Han vill att laget utnyttjar löpstyrkan på kanterna och att laget inte gnäller på domaren.

– Jag har aldrig sett domaren förr, men han ser ut att vara en känslig kille. Vi gnäller inte. Lagmoralen är vår styrka, vi hjälper varandra. Några frågor?

 

När domaren blåser för avspark vänder Bengt sig om mot avbytarbänken.

– Det är förvånande lite folk här. Det är ju derby! Är det loppisen som drar?

Ehsan, Fahim och de andra rycker på axlarna. De är vana vid att det kommer 20–30 åskådare.

Elna, som står i kiosken även under matcherna, har berättat att Bengt är så nervös under matcherna att han ofta försöker småprata om ditten och datten för att lugna ner sig. Och det stämmer. Efter en spelad minut:

– Hur många matchbollar har vi? Kolla, nu kommer det in moln.

Efter två spelade minuter:

– Jaha, där kommer min grannfru, hon där på grusvägen på andra sidan.

Efter fyra spelade minuter pekar han mot de två flaggstängerna, en rödsvartrandig Baskeflagga fladdrar bredvid den svenska flaggan:

– Kolla! Milans färger. Som det blåser.

Det var till och med så att när Baske tog sin enda vinst för säsongen var Bengt så nervös vid ställningen 1–1 i slutet av matchen att han gick iväg och kissade. Han stod med ryggen mot planen när Mohsin gjorde det avgörande 2–1-målet.

Men i takt med att spelet ute på plan intensifieras ökar också Bengts fokusering på matchen. Baske inleder bäst. Efter tio minuter kommer Ismail fri med målvakten. Ehsan ställer sig upp i båset och ropar:

– Kooooom igeeen!

Ismail avslutar mitt på målvakten. Ehsan slår handen i bänken.

– Naaaaaj, ropar Bengt. Hur kan man inte göra mål där?

Egentligen är han inte förvånad. När Bengt började träna Baske i februari var det många av afghanerna som inte ens visste vad en bredsida var, andra visste inte hur många spelare som fick vara på planen samtidigt. Bengt fick börja med grunder som svenska barn lär sig när de börjar med knattefotboll. Men han tyckte bara det var kul, han ringde själv killar på ungdomsboendet som han visste aldrig hade spelat fotboll när det behövdes fler spelare på träningarna. Flera av de som kom hade innan de flydde sina hemländer aldrig ens hört talas om att det finns en klubb som heter Real Madrid eller en spelare som heter Messi. Fotboll var bara något man lekte på gatan innan oroligheterna bröt ut. Men i dag, fyra, tre, två eller bara ett år efter att de anlände till Sverige, är det flera som har köpt handdukar på någon loppmarknad med FC Barcelonas klubbemblem på. Andra samlas på kvällarna och streamar Champions League-fotboll på sina datorer. Så när Ismail missar ett friläge är det egentligen ett stort framsteg.

När 45 minuter är spelade står det 0–1. Baske tappade spelet ju längre halvleken pågick. Bengt samlar spelarna vid hörnflaggan för halvtidssnack och går fram till Ehsan. Han säger att han snart byter in honom. Men Ehsan vill inte.

– Bättre om de andra spelar, de är bättre än jag. Viktig match, Bengt!

– Är det säkert, Ehsan?

Ehsan nickar.

Bengt gör sitt bästa i halvtidspausen för att lyfta spelarnas humör. Han säger att Elna har lovat att bjuda hela laget på ett restaurangbesök om de vinner.

Fem minuter in i andra halvlek står det 0–2. Jag står bredvid Elna i kiosken när målet görs. Hon slår näven i korvlådan.

– Naj, naj, naj. Det är inte sant!

Tio minuter senare gör Gislöv mål igen, 0–3. Ordförande Jürgen, som har tagit sig in i kiosken, svär mest. Elna suckar tungt.

– Herre min Gud, vad är det som händer? Vi viker ner oss fullständigt i dag.

Sedan börjar det hända grejer. Först får Baske en straff, som målvakten Kaj sätter säkert i vänstra krysset. Fem minuter senare dömer domaren straff igen. Kaj sätter straffen mitt i målet. 2–3.

Jag tar mig bort till Bengt och avbytarbåset. Bengt står på tå, rycker med överkroppen, biter ihop käkarna, applåderar och hoppar fram och tillbaka de sista minuterna. Han är glansig i pannan av svett trots att det blåser kyliga ostanvindar.

Alla spelare från bänken har fått komma in, förutom Ehsan. Med tre minuter kvar av matchen, när Baske pressar för en kvittering, vänder han sig om och ser hur Ehsan står upp och skriker på sina medspelare:

– Kämpa, killar!

– Neeeej, domaren!

– Uppåt, upp i anfall!

Bengt går fram till Ehsan.

– Nu ska du in. Du ska in och avgöra matchen, okej?

Ehsan nickar.

– Du spelar i anfallet. Skjut om du får tag i bollen.

Ehsan springer in på planen. Bengt vänder sig om mot avbytarbänken:

– Nu har alla fått spela, va?

Baske får inte in bollen. Matchen slutar 2–3. När domaren blåser i pipan står Bengt vid sidlinjen. Han rör inte en min, säger ingenting. Blicken är tom. Fahim går fram till honom och klappar honom på ryggen. Bengt märker det inte. Han står så i en halv minut, helt stilla, med armarna längs med sidorna. Han mumlar för sig själv:

– Fan. Vi kunde ha vunnit. Eller fått oavgjort.

Han vänder sig om, avbytarbåset är tomt. Han öppnar en burk mineralvatten och tömmer den på innehållet. Han är på väg att börja gå mot omklädningsrummet men stannar upp en meter innanför sidlinjen. Han ställer sig helt stilla igen och blickar ut över planen.

Från andra sidan planen marscherar ordförande Jürgen med bestämda steg.

– Nu jävlar, säger han och går vidare mot flaggstängerna.

Sverigeflaggan och Baskemölla IF-flaggan fladdrar i vinden. Molnen har skingrat sig och solen tittar fram. Minuten senare är Sverigeflaggan nerhissad. Den rödsvartrandiga Baskeflaggan vajar på halv stång.

Bengt pekar mot flaggan.

– Så mycket betydde den här matchen för oss, säger han.

Han tittar upp mot flaggan igen.

– Ja, eller kanske inte riktigt så mycket. Det är ju ingen som har dött. Vi förlorade bara en fotbollsmatch. Man får försöka ha lite perspektiv.