Samtidigt i Baskemölla

En efter en försvinner fotbollsföreningarna i glesbygden. I vintras pekade allt på att samma öde väntade Baskemölla IF på Österlen. En sjukskriven idrottslärare, en däckförsäljare och ett dussin afghanska flyktingpojkar ville annorlunda.

Det slår aldrig fel. När klockan närmar sig 16.30 på måndagar och onsdagar börjar det ringa och plinga i Bengt Anderssons Iphone. Bengt, som är 58 år gammal och som endast haft mobiltelefon i tre år, blev fram tills för några månader sedan stressad varje gång det ringde. I dag blir han varm i hela kroppen. När han dragit sitt finger över displayen och svarat får han nästan alltid höra samma sak: »Bengt, ska du träna oss i dag? Jaha. Ska du åka bil till träningen? Jaha. Okej, jag bara undrade.«

När Bengt, tränare för division sjuklubben Baskemölla IF, tvingas fråga om det kan vara så att personen i fråga vill ha skjuts till fotbollsträningen, blir svaret ofta: »Jaha, jo, om du frågar. Det är jättesnällt av dig.«

Annons

Så strax före klockan 18 på måndagar och onsdagar lämnar han sin villa i Brantevik på Österlen och sjunker ner i förarsätet på sin silvriga Mazda, rattar bilen längs med den böljande skånska kusten till Simrishamn och svänger upp mot hyresrättsområdet Bruket. De är alltid i tid, »de afghanska grabbarna« som står vid hållplatsen med sina träningsväskor över axlarna. De hoppar in i bilen och hälsar oftast glatt på sin tränare. När han fortsätter norrut längs med kusten händer det dock att Bengt noterar att någon passagerare är tystare än normalt. Då vet Bengt att de har fått dåliga nyheter från sitt hemland. Eller att deras förflutna hunnit ikapp dem. Han vet att en av killarna som oftast sitter i hans baksäte några år tidigare såg sin familj mördas av talibanerna, han vet att en annan inte får tag på sin familj när han försöker ringa hem till Afghanistan och han vet att en tredje inte ens vet om han får lov att stanna i Sverige.

När stämningen är sämre gör han som han så ofta gör – han drar en rolig historia. Lika känd som han är i Simrishamn för sitt engagemang i föreningsidrotten, lika lokalt berömd är han för sitt lager av fräckisar och lustiga anekdoter som aldrig tycks ta slut.

Den här kvällen behöver han inte lätta upp stämningen, killarna i bilen verkar vara på gott humör. Han hör hur de på knackig svenska – Bengt har förbjudit killarna att prata på sitt modersmål när de är med fotbollslaget – snackar om den kommande matchen på lördag, matchen mot Gislövsdals IK. Bengt försöker få dem att förstå att det är ett derby och en bottenstridsmatch, men inser att killarna inte vet vad ett derby är.

– Det andra laget, vi gillar inte det, förklarar han. De är våra värsta rivaler. Det finns före detta Baskespelare i det laget, jag tror till och med att det finns någon där som lämnade »Baske« eftersom ni kom till klubben. Så vi måste vinna på lördag. Förstår ni?

Han ser i backspegeln att killarna ler. Med tio minuter kvar till träningen parkerar han på den välkrattade grusplanen på Lorenzlund, Baskemölla IF:s lummiga hemmaplan som har havsutsikt om man står på tårna. Han ser att den andra »afghanbilen« redan är på plats, minibussen som en av föreståndarna på boendet för ensamkommande flyktingbarn kör till och från varje träning. När Bengt med sitt ömma knä lunkar mot klubbstugan går han bakom tio afghaner. Han funderar på vad han precis sade i bilen, det där om att de måste vinna på lördag. Han menade det, mötet med »Gislöv« är säsongens match för honom. Samtidigt innebär derbyt att han måste ta itu med det han kallar för sin »ångest«.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?