Foto: Bildbyrån

»Tryggheten går före äventyret«

En medelålders man utanför arenan klappar honom på axeln, en tonårskille med svartvit halsduk ropar »hallå  kungen« och en skäggig familjefar ber »snälla, snöra på dig skorna igen«. I Landskrona var allt bättre på Sonny Johanssons tid.

Sonny Johansson drar igen dörren till sitt arbetsrum och klär av sig sin rutiga Marco Polo-skjorta. Den skära huden spänner över axlarna. Han sträcker sig efter sin »promenadtröja«, en svart urtvättad Umbro-t-shirt i storlek XXL som hänger över ryggen på besöksstolen.

För att hinna promenera åtminstone en halvtimme måste han äta en snabb lunch. I dag bestod den av en mikrovågad nässelsoppa från Findus, som han åt ensam i matsalen på Barn- och ungdomsnämnden i Landskrona.

Sonny går ut från kontoret i det gamla kasernhuset på Kavallerigatan och över grusgången i Slottsparken, innan han fortsätter norrut längs Citadellets vallgrav och ner till strandpromenaden. Han promenerar under fyra lunchraster i veckan. Samma runda varje gång, sedan sex år tillbaka.

Annons

Sonny spottar på marken. Bakom Strandpaviljongen spänner dimman ut sig som en tät spindelväv över Öresund.

På 70-talet gick Sonny och lagkamraterna i Bois ofta till just »Strand« när de vunnit en match på Idrottsplatsen. Efter ett par groggar kunde Sonny och högeryttern Tommy »Gyxa« Gustafsson kliva upp på scenen. Som så många andra radarpar var de olika till utseendet. Den långe, bredaxlade Sonny i Ringo Starr-frisyr med yviga polisonger och ett par utsvängda finbyxor som spände runt hans timmerstockslår. »Gyxa« – kort, smärt och livlig med välkammad mörk lugg.

Förläget flinande satte sig Sonny bakom trumsetet medan »Gyxa« lånade husbandets trumpet. Sonny kunde inte spela, men när »Gyxa« blåste började Sonny banka. Ofta dunkade han så hårt på baskaggen att spiken som höll trumsetet på plats gav vika, varpå kaggen flyttade sig framåt ett par centimeter varje gång Sonny stampade på pedalen. Lagkamraterna skrattade och »Gyxa« fortsatte att blåsa i sin trumpet medan den svettige Sonny bankade sig fram mot scenkanten.

Sonny var en lågmäld och lite blyg person, men i sällskap med »Gyxa« kunde han visa upp en mer lättill­gänglig sida. När »Gyxa« kom till Bois, säsongen innan laget gick upp i Allsvenskan, blev de snabbt vänner. De kom från liknande uppväxtförhållanden, de var unga, idrottsintresserade och fastnade ofta i diskussioner om brottning i spelarbussen på väg hem från borta­matcherna. När Sonny gjorde mål, var det oftast »Gyxa« som dribblat sig fram på kanten och slagit inlägget.

 

Sonny promenerar snabbt utan att pendla med armarna. Luften är kall och fuktig. När han lämnat Citadellets vallgrav bakom sig känns luften mindre rå och han viker in bland de välansade plommonträden i ett koloniområde.  Landskrona är Sveriges kolonilotts­tätaste stad. I slutet av 1800-talet beslöt man i stadsfullmäktige att ge fattiga familjer möjlighet att sköta ett mindre trädgårdsområde. När Sonny var 13 år köpte hans föräldrar en kolonilott. Strax efteråt diagnostiserades Sonnys mamma Elsa med bröstcancer. Ett år senare dog hon. All den tid och omsorg som Sonnys pappa Oscar tidigare hade ägnat sin sjuka fru la han nu på kolonilotten. Han promenerade dit varje dag för att vattna hallonbuskarna, klippa gräset och beskära körsbärsträden. I 15 år höll han sin lott i toppskick. När Oscar också dog, tog Sonnys äldre bror Stig över den lilla trädgården.

På Artillerigatan går Sonny som vanligt in i spelbutiken och fyller i en Dagens dubbel-kupong. Kvinnan bakom disken ger honom en förtrogen nick. Tidigare ägde Claes Cronqvis­t – som spelade i Bois med Sonny under hela 70-talet – spelbutiken och drev den tillsammans med sin fru.

I Landskrona uppfattar många Claes Cronqvist som Sonnys antites. Under 70-talet irriterade han många support­rar med sin uppkäftiga stil. Cronqvist var en lirare som kunde klacka bollen tillbaka till målvakten på volley, han var tills helt nyligen också den mest ut­visade spelare­n i Allsvenskan någonsin. I en tid då de flesta svenska spelarna lät jobbet på planen tala för sig självt, var Cronqvis­t en medialt medveten citatmaskin. Han arbetade som reklamare och sägs ha infört hårfönen i de svenska omklädningsrummen. Efter ett ovanligt viktigt mål, när Boisspelarna euforiskt slängt sig i en hög ovanpå målskytten, kunde de andra höra Cronqvist ropa:

– Ligg kvar! Ligg kvar så att fotograferna hinner fram och ta sina bilder!

Sonny ignorerade alltid den typen av uppmaningar, han gav fan i fotograferna och lommade därifrån, även om det var han som gjort målet och låg underst i högen.

Den inställningen i kombination med hans mål­farlighet gjorde Sonny Johansson till den störste hjälten på Landskronas skolgårdar och arbetsplatser. Samtidigt menar många – och Sonny med dem – att om han bara varit lite mer som Cronqvist, om han bara vågat ta större plats, om han sagt ifrån alla de gånger när Bois klubb­ledning körde med honom, då hade han säkert blivit både proffs och etablerad landslagsman.

– Motståndarna hängde rätt mycket på mig, men man kan ju inte sparka ner dem. På planen tog jag ändå för mig, även om folk säger annat. Vid sidan av där­emot… där skulle jag ha varit mer framfusig. Jag var för snäll i många situationer.

 

När Sonny skulle döpas vägrade prästen att ge den lille pojken ett utländskt namn. Sonny var för engelskt, sa prästen. Oscars och Elsas protester hjälpte inte. Familjen stod i kyrkan, finklädda och vattenkammade, och tvingades acceptera att deras Sonny fördes in i folkbokföringen som Sune.

Sonny hade fötts som sladdbarn in i en familj av brottare. Pappa var ordförande i den lokala brottnings­klubben Argos, och Sonnys bröder Åke och Stig var framgångsrika ungdomsbrottare. De tre pojkarna göddes upp på korv, kotletter och ofta stek till söndags­middag – Oscar var charkuterist och kunde ofta plocka med sig kött hem. Annars var förhållandena enkla. Lägenheten saknade varmvatten, och toaletten i trappuppgången delade de med grannarna. Bröderna sov i köket, Sonnys säng stod i föräldrarnas sovrum tills han var tolv.

Annons

Tre år senare dog mamma Elsa. De andra syskonen hade redan flyttat hemifrån, så Sonny blev ensam kvar i lägenheten med sin 60-årige pappa.

Snart ägnade Sonny lika mycket tid åt fotbollen som Oscar lade på sin kolonilott. Precis som sin far – som fortfarande gick under smeknamnet Oscar Center – blev Sonny anfallare. 1966 vann BK Landora Skånemästerskapen efter att 16-årige Sonny gjort det enda målet i finalen mot Malmö FF. Som 18-årigt superlöfte erbjöds han sedan kontrakt av Djurgården, som nyligen hade vunnit Allsvenskan.

Landskronasonen Claes Cronqvist hade fått ett liknande kontraktsförslag från stockholmsklubben två år tidigare. Han tackade ja direkt – hur skulle han kunna säga nej till utmaningen att försöka ta en plats i ett av Sveriges bästa lag? Nu hade han tipsat klubbledningen om Sonny.

Oscar och Sonny reste till Stockholm för att träffa Djurgårdens ledare. De fick sitta på hedersläktaren i seriefinalen mellan Djurgården och Helsingborg. Allt verkade klart för en övergång, men Sonny ångrade sig i sista stund. Han tackade nej eftersom »far skulle bli så ensam« om han flyttade till Stockholm. Någon månad senare skrev han på för hemmaklubben Landskrona Bois.

Precis som så många andra ungdomar i Landskrona gick han också ner till Öresundsvarvet, stadens i särklass största arbetsgivare, och skrev in sig på en lärlings­utbildning. Han arbetade där i tre år som rörmontör innan Bois ordnade jobb åt honom som vaktmästare på Idrottsplatsen. Under nio år klippte Sonny ensam gräset under vardagarna på samma plan som han sedan gjorde mål på inför tusentals åskådare till helgen. Trots att Sonny var lagets stjärna var han långt ifrån den bäst betalde spelaren, men spelar- och vaktmästarlönen räckte för att betala hyran. 20 år gammal hade Sonny flyttat hemifrån till en lägenhet i samma uppgång som pappans. Sonny var redan etablerad i Bois, och Oscar, som var pensionerad, reste runt hela landet i bil för att se sin sons alla bortamatcher.

 

Efter tre framgångsrika säsonger i Allsvenskan ville holländska AZ 67 köpa både Sonny och »Gyxa«. De åkte till Alkmaar och spelade en testmatch som imponerade på holländarna. Klubben lade ett seriöst bud, men Bois ville ha ännu mer pengar. Landslagsmålvakten Ronni­e Hellström hade nyligen gått från Hammarby till K­aiserslautern för en miljon kronor, och Bois krävde lika mycket pengar för sina spelare.

Det blev ingen övergång och »Gyxa« blev så arg att han i protest skrev på för Gunnarstorp i division fyra. Sonny höll besvikelsen för sig själv och stannade i Bois. Allting såg ju så ljust ut – för honom själv, för klubben och för hela stan.

På Öresundsvarvet sa förmännen att de kunde läsa av Bois resultat i produktionen under arbetsveckans första dagar. Hade Bois vunnit helgens match bankades fler bultar in i fartygsskroven. Bois vann för det mesta.

Inför industrisemestern 1974 var varvets behov av arbetskraft så stort att man delade ut reklambroschyrer till de anställda som de skulle ta med sig till campingplatser och badstränder för att locka nya arbetskamrater till Landskrona. Stadsdirektören förberedde sig på att stadens invånarantal skulle fördubblas under de kommande tio åren.

Samtidigt skördade Bois sina största framgångar sedan 30-talet. 1970 hade man tagit sig tillbaka till Allsvenskan efter 21 års frånvaro. Två år senare vann Bois Svenska cupen, vilket fick många unga män i staden att köpa sin första kavaj, eftersom det var ett krav för att komma in på Strand, där segerfesten hölls. Samma år besegrades den ena ärkerivalen, Malmö FF, med 2-1 på Landskrona IP efter två mål av »Gyxa«. Den andra, H­elsingborgs IF, spelade inte ens i Allsvenskan längre.

Säsongerna 1975 och 1976 spelade Bois till sig det allsvenska bronset med en effektiv kontringsfotboll, där kollektivet ställdes främst. Det var ett spel som passade i en tung industristad som Landskrona. Något förenklat byggde taktiken under hela 70-talet på att spela hårt, hålla tätt och skicka iväg bollen till Sonny som – även om han såg ut att höra hemma i en brottningsring snarare än på en fotbollsplan – sprang 100 meter på elva sekunder blankt.

Med sina 110 allsvenska mål blev Sonny 70-talets sammanlagda skyttekung. Men han vann aldrig skytte­ligan. Om Sonny gjorde 13, 15, eller 16 mål tycktes inte spela någon roll, varenda säsong fanns där en Ralf Edström, en Roland Sandberg eller en Reine Almqvist som gjorde ännu fler.

 

Från vip-parkeringen en gräsplätt utanför bad­anläggningen – till vip-entrén på Landskrona Idrottsplats är det knappt femtio meter, men den sträckan är tillräckligt lång för att Sonny ska behöva stanna och hälsa på ett otal människor.

En medelålders man nickar och ger honom en klapp på axeln som lämnar ett försvinnande handavtryck på mockajackan. En tonårskille med olycklig acne och svartvit halsduk ropar »Hallå kungen!« och en skäggig familjefars andedräkt blir till rök när han skämtsamt ber: »Snälla, snöra på dig skorna igen!«

Det är den första riktigt klara, kalla höstdagen, och Landskrona Bois ska ta emot Falkenbergs FF i säsongens sista hemmamatch. Den är betydelselös eftersom Bois redan misslyckats med sitt mål – att ta sig tillbaka till Allsvenskan.

Sonny tar i hand och vinkar, han ler och säger att Bois nog ska lyckas nästa år.

I Landskrona känner alla »Kung Sune«. Själv har han svårt att känna igen alla, de flesta har han inte ens träffat. Ändå brukar han ta sig tid att prata, och han har aldrig hört att någon tyckt att han är divig eller högfärdig.

»Kung Sune« blev han inför ett av 70-talets första allsvenska derbyn mot Malmö FF. Som en parafras på det tyska landslagets »Kaiser Franz« Beckenbauer hade några MFF-supportrar börjat kalla Bosse Larsson för »Kejsar Bo«. I Landskrona kontrade man med: »Ni har Kejsar Bo men vi har Kung Sune.«

På väg till sin plats går Sonny in i »Kung Sunes hörna« – hedersläktarens lilla restaurang med Bois-memorabili­a på väggarna – och tar en flaska mineralvatten. Han behöver inte betala.

Ute på läktaren sitter »Gyxa« Gustafsson redan på platsen bredvid Sonnys. Som vanligt.

»Gyxas« son Jens är mittback i gästande Falkenberg och fyller år i dag.

– Minns du vad vi gjorde i dag för 28 år sedan? frågar »Gyxa« och pekar på Sonnys flaska.

Sonny ser oförstående ut och »Gyxa« ger en ledtråd.

– Då drack vi min själ inte vatten.

Samma dag som Jens föddes hade Bois bortamatch mot IFK Norrköping. På vägen hem åkte Sonny och »Gyxa« förbi Helsingör för att fira »Gyxas« faderskap. Först nästa dag hälsade »Gyxa« på fru och son på sjukhuset.

– Det var de bästa åren, säger Sonny. Tiden har runnit iväg snabbt. Man får ta vara på den. Jag hoppas att spelarna gör det nu också, fast de är heltidsproffs. De hinner ju varken studera eller ha roligt.

Det blåser kallt på läktaren. E-Types Campione spelas i högtalarna och Sonny klappar försiktigt med händerna mellan knäna. De flesta på vip-sektionen är en bra bit över pensionsåldern.

I den tredje matchminuten får Jens en armbåge i ansiktet och blir liggande i straffområdet. Mathias Eklund snor åt sig bollen och gör 1-0 till Bois. Eklund var en av de spelare Sonny tog till Bois när han var t­ränare i slutet av 90-talet. Han är den ende i laget som är kvar från den tiden.

Annons

– Vad fan, han ska ju blåsa av där, säger »Gyxa« medan Jens hjälps av planen, får jacket ihopknipsat och sedan blir utbytt.

När »Gyxa« såg Falkenbergs hemmamatch mot Bois gick Jens ut efter 12 minuter. Nu var han på planen i fem minuter, varav två liggande. Sonny minns en match mot IFK Norrköping på 70-talet då »Gyxa« blev nedsparkad och skadade ett ledband så illa att han var tvungen att föras till sjukhus. När laget skulle ta tåget hem bar Sonny sin invalidiserade vän till stationen.

En kvart efter Bois ledningsmål kvitterar Falkenberg efter ett missförstånd i Bois backlinje. Lee Baxter, Landskronas målvakt, överröstar de knappt 2 000 åskådarna när han skäller på Karl Corneliusson.

Det dröjer emellertid bara tre minuter innan Bois mittfältare Håkan Söderstjerna gör 2-1 med ett väl­placerat skott vid stolproten. En ensam gastuta tjuter bland Bois svartvitrandiga supportrar på Engelska läktaren.

I dag är klacken gles, men på 70-talet sjöng den för Sonny och »Gyxa«. Så sent som vid Bois hemmapremiär 2005 hissade klacken upp en banderoll med Sonnys ansikte över hela kortsidesläktaren. Sonny, som satt på sin vanliga plats bredvid »Gyxa«, blev blossig om kinderna. Det kändes förlegat att de fortfarande hyllade honom, mer än tjugo år efter att han gjorde sitt sista mål för Bois. De borde lyfta fram någon av de nya spelarna i stället.

Han skruvade på sig och tittade besvärat på »Gyxa« innan blicken föll mot skorna. Samtidigt tände en supporte­r på kortsidesläktaren en bengalisk eld. Bande­rollen började brinna, lågorna svalde långsamt Sonnys porträtt och lätt panik utbröt på läktaren innan man lyckades få ner lakanet på marken. Medan halva klacken stampade på banderollen för att släcka elden fortsatte några att sjunga:

»309 mål

Och ett jättevrål

Han är vår store idol

Sonny Johansson, Sonny Johansson, Kungen Johansson.«

Nu går slutsignalen för säsongen 2006 på Landskrona IP.

– Vilken avslagen fotboll! Men vädret var fint, säger Sonny.

– Det är en bedrift att ligga i Superettan överhuvudtaget med de spelarna. Klubben har gjort alldeles för många misstag och dåliga köp, säger »Gyxa«.

 

Claes Cronqvist togs ut i truppen till de båda världsmästerskapen 1970 och 1974, trots att han genom att spela med nedhasade strumpor gjorde sig ovän med förbundskaptenen Georg »Åby« Ericson.

Cronqvist frågade »Åby« varför han inte ville satsa på Sonny. Han hade ju spelat tillsammans med Sonny och visste hur svårstoppad Bois skyttekung var. Cronqvist förstod aldrig »Åbys« kryptiska svar och antog att han helt enkelt hade en personlig aversion mot Sonny.

När Sonny till slut debuterade i landslaget 1977 hade han varit en av Allsvenskans dominerande anfallare under sex år. Inför debuten mot Danmark på Parken undrade danskarna på pressläktaren vem den store svenske anfallaren var. Sportjournalisten Kalle Berggren från Landskrona Posten, förklarade myndigt att Sonny Johansson var snabbare, starkare och målfarligare än de flesta på planen och att han borde ha fått chansen i landslaget för länge sedan, men att han var för snäll för sitt eget bästa.

Nere på planen hörde inte Sonny när nationalsången började spelas. Han var inte van vid det väsen som 45 000 sjungande danskar kunde åstadkomma och fortsatte
att värma upp tills han såg att alla andra spelare stod i givakt.

Sverige förlorade med 2-1, och även om Sonny inte gjorde mål skapade han tre farliga lägen och lovordades av den samlade presskåren. Även »Åby« gillade vad han såg. En månad senare tog han ut Sonny till ytterligare en träningsmatch, mot Island. Det var kallt, blåsigt och folktomt på Laugardalsvöllur, och i den andra halvleken gjorde Sonny matchens enda mål.

Vid den viktiga VM-kvalmatchen mot Norge placerade »Åby« emellertid Sonny på läktaren, trots att det innebar att Sverige bara hade en anfallare på avbytarbänken. Sverige förlorade matchen, sedan Ralf Edström blivit skadad och »Åby« tvingats sätta in mittfältaren Lennart »Lie« Larsson i anfallet.

På hotellet efter matchen hamnade »Åby« och Sonny i samma hiss.

– Ja, sa »Åby« och tvekade. Det hade ju varit bra om jag hade haft dig att sätta in.

Sonny som länge känt sig åsidosatt av »Åby«, men aldrig protesterat, utan bara gjort som han blivit tillsagd, visste inte vad han skulle svara. Han tittade ner på den välkammade förbundskaptenen som vek undan med blicken.

– Det är så dags att tänka på det nu, sa Sonny.

Så stod de tysta en stund innan hissen stannade och de gick till sina rum.

Trots förlusten mot Norge lyckades Sverige kvalificera sig till VM i Argentina. Sonny togs ut i den första 40-mannatruppen och fick en kostym i största storleken från Svenska fotbollförbundet. När den slutgiltiga truppen presenterades saknades Sonnys namn. Hemma i TV-soffan följde han ett VM där Sverige bara lyckades göra ett mål. Den stora, beiga kostymen med fotbolls­förbundets emblem hängde i garderoben.

 

Mot slutet av 70-talet blev stämningen ängslig i Öresunds­varvets verkstäder och styrelserum. Oljekrisen hade minimerat behovet av nya oljetankers samtidigt som varven i Japan och Sydkorea blivit betydligt billigare än de svenska, där man dessutom precis bytt ut ett lärlingssystem med ackordslöner och arbetslag mot ett månadslönesystem, som ledde till arbetsbrist i de mest produktiva arbetsleden. Varvet var hotat.

I februari 1978 dog Sonnys pappa. Samma månad blev 450 landskronabor arbetslösa när Schlasbergs textil­fabrik gick i konkurs. En konsekvensundersökning från Lund underströk Landskronas nästan totala beroende av Öresundsvarvet. Rapporten visade att en eventuell nedläggning skulle innebära att hälften av Landskronas arbetsföra befolkning blev arbetslös.

Knappt två månader senare, när spelarna i IFK Göteborg och Landskrona Bois tågade in på Nya Ullevi för att spela den allsvenska seriepremiären 1978, sprang Claes Cronqvist fram till pressfotograferna och förvarnade dem:

– Var med nu, vi ska göra nåt lite speciellt före avspark.

När de kommit ut på mittplan vecklade Boisspelarna ut en väldig banderoll med texten »Rädda varven!«.

Götaverken i Göteborg hörde, tillsammans med Öresundsvarvet, till de arbetsplatser som drabbats hårdast av varvskrisen. De 23 199 åskådarna gav motståndar­lagets otillåtna demonstration en stående ovation. Den hjälpte inte. Några månader senare möttes landskronabor på väg till jobbet av NST:s uppgivna löpsedel:

FÖRVIRRING

I LANDSKRONA

– VARVET LÄGGS NER

MEN INGEN

VET NÄR

I september samma år förlorade Bois mot Djurgården med 7-0. Laget slogs inte längre om de allsvenska medalj­erna. Nu kämpade man för att hänga kvar.

1979 drog Skandinavisk Linietrafik in sin färjetrafik till Landskrona. Det var som om de dragit slutsatsen att ingen längre ville åka till staden. De sista turerna till Tuborg var proppfulla av landskronabor som ville festa på färjan en sista gång.

En månad senare åkte Bois ur Allsvenskan.

Och i juni 1981 kom det slutgiltiga beskedet – verksamheten på Öresundsvarvet skulle upphöra. Från varvet som 1974 haft 3 500 anställda tvingades nu de sista
1 900 att gå. Det var Sveriges största nedläggningsbesked någonsin. Även de många underleverantörerna i staden drabbades hårt. Folk flyttade, och lämnade tomma lägenheter mitt i staden efter sig.

1981 följde Sonny med Bois ner i andradivisionen. Han hade inte missat många matcher sedan han kom till Bois som 18-åring, men nu började även han drabbas av krämpor. »Gyxa« minns en match där Bois låg under med 2-0. Sonny sprang fram till bänken och frågade massören:

– Har du nåt för trampdynorna?

Massören letade igenom sin läkarväska, men hittade inget.

– Då kan du fara åt helvete, svarade Sonny och sprang iväg mot straffområdet.

Sonny själv menar att »Gyxa‹ minns fel. Så skulle han aldrig uttrycka sig.

I juli 1984 spelade Sonny sin sista hela match, mot Myresjö. Den nye tränaren, Claes Cronqvist, hade några veckor tidigare börjat använda Sonny som libero, eftersom han inte tyckte att Sonny var lika snabb längre.

I matchens 31:a minut tog Sonny emot bollen på egen planhalva. Han avancerade över mittplan men hittade inga passningsalternativ och fortsatte framåt.

Från 30 meter sköt han sitt sista mål.

På tilläggstid jagade Sonny en anfallande Myresjöspelare när det plötsligt brände till över hälen. Hälsenan hade brustit och Sonnys karriär var slut, efter 637 matcher och 309 mål i Landskrona Bois Juventusrandiga tröja.

Vid säsongens sista hemmamatch hyllades Sonny av lagkamrater, klubbledning och supportrar. Landskrona Domareklubb överlämnade presenter. Kommunfullmäktiges ordförande Evert Persson och kommuna­l­rådet höll tal.

Sonny minns:

– Jag hade varit i klubben i 17 år. Det kändes i själen. Jag hade velat tacka dem allihop, men gråten satt i halsen. Det var svårt att få till orden. Hade jag försökt så skulle det inte blivit så bra.

Bois förlorade sedan matchen mot Häcken, men det spelade ingen roll eftersom klubben redan var klar för nedflyttning till tredjedivisionen. Säsongen därpå tog Sonny över som tränare för sin moderklubb BK Landora.

Fem år senare, 1990, kom han tillbaka till Bois för att träna laget tillsammans med »Gyxa« och Ronny Sörensson. Sejouren blev bara ettårig. Sonny och »Gyxa« hade svårt att dela på ledarskapet samtidigt som de umgicks privat.

1997, efter några nya framgångsrika år i Landora, blev Sonny återigen tränare för Bois, denna gång fick han ensam huvudansvaret. När han kom kämpade laget för sin existens i tvåan, men Sonny förde upp dem till Söderettan och ett allsvenskt kval, innan han etablerade dem i den nyskapade Superettan.

Efter säsongen 2000 ville styrelsen förlänga Sonnys kontrakt, men en styrelseledamot från kommunikations­företaget Parajett hotade att säga upp sponsoravtalet om klubben inte skaffade en ny tränare, någon som var mer medial och utåtriktad. Sonny hade aldrig gillat att sitta i möten med sponsorer.

Styrelsen vek sig för kravet, men kontaktade inte Sonny som väntade på att skriva på det nya kontraket. Till slut ringde »Gyxa«, som satt i styrelsen, till Sonny och förklarade uppgivet att kapitalet segrat över förnuftet. Sonny drog sig besviken ur kontraktsförhandlingarna.

Han hade passerat 50 och hade hållit på med fotboll ända sedan han började spela med BK Landoras pojklag. Plötsligt hade han en massa tid över. Han började promenera. På ett år gick han ner från 116 till 100 kilo. Sedan dess har han fortsatt med promenaderna.

Sonny Johansson

Född: 1948

Karriär: BK Landora (-1967), Landskrona Bois (1968-85). Tre landskamper, ett mål. 
Cupmästare 1972.

Allsvenskan: 243 matcher, 110 mål. Lilla silver i grundserien 1975 och 1976. 70-talets sammanlagda allsvenska skytte­kung.

Gör i dag: Arbetar som ekonomi­assistent på Barn- och ungdoms­nämnden i Landskrona. Tränar BK Landora i division fem Västra Skåne.

Det är Sonnys 58:e födelsedag, men det vet ingen av hans 20 arbetskamrater som sitter runt mötesbordet med den gröna pappersduken på Barn- och ungdomsnämnden.

– Det har de inte med att göra, tycker Sonny.

Hans kollegor redogör för vad som händer inom deras verksamhetsområden. Några planerar att sätta upp en teaterpjäs med elever från olika skolor i Landskrona. Målet är att locka ungdomar med olika sociala och kulturella bakgrunder och få dem att arbeta tillsammans på scenen.

Barn- och ungdomsnämndens kontor är inrymt i den gamla regementsbyggnaden på Kasernplan. På 50-talet, när Sonny växte upp, var han här nästan varje dag. Då höll brottnings- och bordtennisklubben till i lokalerna med de mörka ekväggarna.

På en klädhängare hänger sju neongula jackor med texten »Lugnt på sta’n« på ryggen. De tillhör plusjobbare som patrullerar i Landskrona på helgnätterna. De senaste åren har Landskrona varit en av Sveriges mest brottsbelastade kommuner. I mars 2006 publicerade Landskrona Posten en artikelserie om stadens ungdomsgäng. Två medlemmar i Gatu, Gangsta Albanish Thug Unit, berättade hur de rånade och slog ner sina ensamma offer:

– Blir de skadade får de skylla sig själva, för då är de svaga, sade en av killarna.

Artikeln åtföljdes av en lista med »ett urval av gängbrotten det senaste halvåret«. Listan bestod av 22 misshandelsfall och rån.

I samma artikelserie beskrev tre anonyma killar hur de misshandlats, men inte vågat polisanmäla, eftersom de var rädda att få mer stryk:

– De försöker provocera fram bråk genom att skrika »svennejävlar« och »vi ska knulla din morsa«. Vi råkar illa ut för att vi är svenskar. Omvänd rasism är vad det är, sade en av dem.

I valet fick sverigedemokraterna 22 procent av rösterna och blev stadens tredje största parti med 12 mandat i kommunfullmäktige. Sonny känner väl till bakgrunden. Under kriget i det forna Jugoslavien kom många invandrare till Landskrona, eftersom det efter varvsnedläggningen fortfarande fanns så gott om lediga lägenheter mitt i staden. Men det fanns inte arbete åt de nyinflyttade. I dag är en tredjedel av invånarna arbetslösa, många saknar eftergymnasial utbildning och var tionde lever på socialbidrag.

Väggarna i mötesrummet pryds av affischer med Muhammad Ali, Eminem och Bois A-lag. På kvällarna används lokalen som ungdomsgård. Sonnys kollegor på fält- och fritidsavdelningen berättar att de ska anordna en »ungdomsdag« med fotbollsturnering och tävlingar i datorspelet Counter-Strike. De talar om vikten av integration och att locka ungdomar från alla stadsdelar.

Sonny sitter vid bordets kortsida och för protokoll, han skriver med blyerts och prydlig skrivstil, som en skolelev.

När den planerade julfesten kommer upp på dagordningen pekar en ung kvinna på Sonny och skriker:

– Tomte!

Han ler avvärjande, håller upp med antecknandet, och säger försiktigt:

– Naej, naej.

Mötet avslutas med att avdelningschefen läser en dikt av självhjälpsgurun Dale Carnegie. Den handlar om vikten av att le och känna glädje medan man arbetar.

Sonny går tillbaka till sitt rum.

På skrivbordet står sju stämplar och en miniräknare. Ovanför promenadtröjan i besöksstolen hänger en grön almanacka från KFUM-KFUK, sorten där man river av gårdagens datum och slickar fast en ny bild för varje månad – barn som bygger snögubbar, barn som badar, barn som krattar löv.

Sonny sätter på P4 på Sveriges Radios hemsida och sätter igång att registrera fakturor. Han fyller i bokförings­dag, inkommet datum, bankgironummer och ger slutligen fakturan ett unikt nummer innan han stämplar den. Sedan scannar han in fakturan i datorn för att den ska kunna lagras elektroniskt.

En kvinna i jeansjacka, matchande Crockerjeans och ingångna vita gymnastikskor kliver in i hans rum och knackar på dörren. I den ordningen.

– Hej, jag vill ha pengar av dig, säger hon och ler.

– Jaha, säger Sonny. Har du kvitto?

Kvinnan räcker honom en skrynklig papperslapp. Sonny tittar på den och låser upp det stora kassaskåpet som står bredvid skrivbordet. Han plockar ut två ovikta hundralappar. De ser ut som leksakspengar i hans bamsiga händer.

I kassaskåpet finns ett ensamt och tunt kuvert med 5 000 kronor. Om personalen har gjort något mindre utlägg kommer de till Sonny för att få ersättning.

Kvinnan tar emot pengarna, tackar och lämnar rummet. Sonny häftar fast kvittot på baksidan av ett gammalt utskrivet mejl. Man ska inte slösa på papper. Han sätter in pappret i en pärm och ställer den i bokhyllan.

Kvart över tolv lägger Sonny fakturorna åt sidan och knappar in SVT Texts hemsida. Han ögnar igenom huvudrubrikerna, sedan går han direkt till sidan 300, sporten. Tobias Linderoths fru har fortfarande inte fött parets första barn och det är osäkert om Linderoth kommer att kunna vara med när FC Köpenhamn ska möta M­anchester U­nited på Old Trafford.

Mike Tyson har sagt att han vill boxas mot kvinnor. Sonny skakar på huvudet.

– Det har han ju redan gjort, Tyson är inte klok, mumlar han innan han drar på sig Umbro-t-shirten och går till matsalen för att äta lunch.

Han sätter snabbt i sig en skål yoghurt med müsli och går ut på sin promenad.

I Citadellbadets tomma utomhuspool ligger röda regniga höstlöv som en blöt kaka i botten av en urdrucken tekopp. När Sonny går förbi Strand saktar han ner. Havsvinden blåser kallt genom t-shirten. För tre år sedan stängde Strand sin restaurangverksamhet eftersom stadens invånare inte längre gick dit för att äta, dricka och dansa. I höstas påbörjades ett nytt försök att driva restaurang i lokalen, men i dag går de flesta dit för att suga fett eller förstora läpparna – en klinik för plastikkirurgi har flyttat in i delar av stadens gamla nöjespalats.

När Sonny passerat koloniområdet möter han en cyklande man i kavaj och ljusa chinos.

– Hallå Sonny, ropar han och vinkar.

Det är Torkild Strandberg, den före detta folk­partistiske riksdagsledamoten. Han är nytt kommunal­råd i Landskrona och väntas bli ny ordförande i kommun­styrelsen. Det är på dagen en månad efter valet och Torkil­d Strandberg har en delikat uppgift framför sig. De borgerliga partierna har kommit överens om att samarbeta med miljöpartiet för att inte behöva släppa in sverige­demokraterna.

Sonny tror inte att sverigedemokraternas väljarstöd kommer att bestå, han menar att det handlar om en desperat protest mot att politikerna låtit problemen växa under 25 år.

– Många människor oroar sig över våldet. De känner att det har hänt för lite. Det ska inte vara så att man inte vågar gå ut i sin egen stad. På 70-talet var det lugnt i stan. Vi gick ut och dansade, på Strand eller Nils Holgersson, annars satt man väl hemma och spelade kort eller tittade på TV. Man hörde inte om lika många brott som nu, men den utvecklingen ser man ju inte bara i Landskrona.

– Sedan har media uppmärksammat invandrare som bråkar och bidragsfuskar. Men det är ju arbetslösheten som är problemet. Hade alla haft jobb hade de inte hängt på stan. Invandrarna har fått ett oförtjänt dåligt rykte i Landskrona.

I Slottsparken faller löven. För några år sedan drabbades träden i Landskronas parker av almsjuka. I stället för att såga ner almarna anlitade en kommuntjänsteman en motorsågsskulptör och anordnade en omröstning – landskronaborna skulle själva få bestämma hur konstnären skulle forma de döende träden. En del av resultatet kan beskådas i Slottsparken, bakom S­onnys arbetsplats. Där står en enorm fotbollssko och Bois klubbmärke uthuggna ur en stubbe.

– Bois har en stor betydelse för staden. Det är ett aktat namn i Sverige och gör att Landskrona syns i pressen. Sedan är ju Bois ett ständigt samtalsämne här. De flesta kan snacka fotboll, säger Sonny.

I en omröstning på Lands­krona Postens hemsida förra året röstades Sonny fram som den »mesta landskronakändisen«. Claes Cronqvist, som också var med under hela Bois gyllene 70-tal, och dessutom regelbundet blev uttagen till landslaget, var inte med på listan. När Sonny promenerar förbi samma gathörn, samma tid, fyra dagar i veckan, ser landskronaborna en man som växte upp under små omständigheter och som alltid har lyckats behålla fötterna på jorden, trots framgångarna. Han påminner dem som minns om en tid då Landskrona var annorlunda, när man hade flera framgångsrika industrier och ett fotbollslag att vara stolta över. Man kunde gå till Strand för att dansa, man kunde besöka någon av stadens fem biografer eller ta SL-färjan till Tuborgbryggeriet i Danmark.

I dag är det tomt, tyst och mörkt i centrala Landskrona efter klockan sex på kvällen, med undantag för stammisarna som dricker fatöl och pratar med bröderna i baren på restaurang Akropolis.

I dagens Bois bor nästan alla spelare i Malmö eller Helsingborg. Men Sonny Johansson har blivit kvar. Han har aldrig bott någon annanstans än i Landskrona, om man inte räknar Glumslöv, som ligger i samma kommun, sju kilometer norr om centrum.

På andra plats i Landskrona Postens omröstning kom Siw Malmkvist, hon som en gång sjöng »I Landskrona är det toppen, tycker jag«.

 

Det luktar svett och lite mögel i omklädningsrummet på Idrottsplatsen. En av spelarna slår i väggen med en ihoprullad Kvällsposten.

– Fan, det är fullt med getingar här ju!

En annan ligger på en bänk med upprivna dynor och får behandling av klubbens massör. Ur högtalarna som är uppspikade på väggarna hörs Kal P Dals Raka rör.

Det dunsar i golvet när Sonny går genom omklädningsrummet med en kaffekanna i handen. Han är klädd i fotbollsskor, en instoppad vit t-shirt och blåa träningsbyxor som det står »H.C.« på. Head coach.

– Hallå kungen, flinar den blonde killen på massage­bänken.

Sonny går in i duschen och fyller kannan till kaffebryggaren med vatten. Efter sitt sabbatsår tog Sonny ännu en gång över tränarsysslan i sin moderklubb BK Landora.

Efter att ha tränat Bois hade han till en början svårt att vänja sig vid Landoraspelarnas låga ambitionsnivå. Ibland kunde de låta bli att dyka upp på träningarna utan att höra av sig, och ändå förvänta sig att bli uttagna till matcherna. Nu, efter fem år, har Sonny och laget anpassat sig till varandra.

Flera av de gamla lagkamraterna från Bois gyllene generation är i dag tränare för skånska lag i de lägre divisionerna. Den gamle mittfältaren Göran Pettersson tränar Ramlösa och Claes Cronqvist har hand om Borsta­husen – som vann division fem förra säsongen och därmed byter division med Sonnys Landora som slutade sist i division fyra.

Landora delar träningsanläggning med Landskrona Bois, men har en egen rödmålad klubbstuga på Idrottsplatsen. För fönstren sitter nymonterade galler. Det senaste året har man haft tre inbrott och spelarna vågar inte längre lämna sina fotbollsskor i omklädningsrummet.

Sonny sätter sig vid sitt skrivbord i hörnet. Där ligger laguppställningar, taktiktavlor och tuschpennor. På en liten stol bredvid sitter Bosse »Puma« Persson, Sonnys assisterande tränare, en smal man med krulligt hår och vältrimmad mustasch.

Sonny hoppas att Landora ska kunna locka till sig några spelare från Claes Cronqvists Borstahusen, trots att spelarna då får gå tillbaka till division fem.

– Jag vet flera stycken där som skulle vara bra för oss som kanske vill gå.

– Jo, Claes är ju rätt skrikig, säger »Puma«.

– Jao, säger Sonny och sörplar i sig lite kaffe ur en plastmugg.

– Men de stannar nog.

Efter träningen samlas laget i klubbstugan. Materialförvaltaren Christer Hallbäck har kokat te och ställt fram rostat bröd, prästost, ägg, kaviar och västkustsallad. När de sista spelarna åkt hem diskar Sonny deras koppar och tallrikar. Sedan cyklar han iväg i mörkret på sin nyköpta Monark – genom koloniområdet, förbi Claes Cronqvists hus på Pjäsgatan och hem till det nybyggda envåningshuset i Västra Fäladen utanför stan.

 

När Sonny kommer hem sitter hans fru Birthe och läser i TV-soffan. De träffades första gången på Strand i början av 70-talet. Sonny var övertygad om att hon visste vem han var – det gjorde ju de flesta – men Birthe hade aldrig sett den store mannen med polisongerna förut. Ett år efter att de träffades blev de ett par. På de vita väggarna i hemmet har de hängt upp »Varvsarbetaren« och andra tavlor med Landskronamotiv. De flesta konstverken är priser som Sonny har vunnit när han utsetts till matchens bästa spelare.

Bredvid en mörk ekbokhylla i vardagsrummet hänger en inramad grågrön biljett. »Danmark-Sverige, Idraetsparken Köpenhamn 15 juni 1977« står det på den.

– Jag fick den i 50-årspresent, säger Sonny. Christer Strandberg, som var ordförande i Bois tidigare, hade sparat den i 20 år.

– Det var mitt bästa år, 1977. Det hade varit roligt om jag fått spela fler landskamper. Jag tycker att jag kansk­e borde ha fått chansen tidigare, men det var svårt för en landskronapåg. I landslaget var det många från Stockholm, och från Norrköping och Åtvidaberg. De var »Åbys« favoriter. Ralf och Sandberg och Benno var ju duktiga, men jag borde nog ha fått chansen redan 1972 när vi vann cupen. Vi slog ut AIK och Åtvidaberg och jag var riktigt bra. »Åby« såg matchen mot Åtvid. Han berömde mig efteråt.

Var du för snäll?

– Jag var aldrig direkt högljudd under landslagssamlingarna. Jag hängde med bara. Om jag tagit mer plats hade jag nog kunnat komma längre. Men man är den människan man är. Man kan påtvinga lite, men om man ändrar sig för mycket blir man inte äkta.

Bois stoppade dig från att bli proffs, men du tackade själv nej till flera erbjudanden.

– Jo. Jag känner en trygghet här. Landskrona är en fin stad. Det är nära till Danmark, Helsingborg och Malmö. Det har alltid varit viktigt för mig att vara trygg och det var under de där åren på 70-talet som jag skapade min trygghet. Det var de bästa åren i mitt liv, mellan tjugo och trettio. Det hände så mycket då, dels var det idrotten, och så bildade jag familj också, vi fick vår dotter. Det var då man la grunden för framtiden… Så gör man ju i regel.

– Efter att varvet la ner var det många familjer som blev arbetslösa och flyttade härifrån. Det kan ju vara positivt också. För en del. Det tvingade dem att få ändan ur vagnen. Man vet vad man har, men man vet inte vad man får sen. Så är jag själv. Jag kommer inte att flytta härifrån. Tryggheten går före äventyret.

Men du hade kunnat tänka dig att flytta utomlands för att spela som proffs?

– Det är klart att jag var sugen på det. Till stor del är det mitt eget fel att jag aldrig blev proffs. Jag var inte tillräckligt tuff. Men det där har ändrat sig, i dag kan jag säga ifrån och ta för mig bättre.

 

Bredvid den inramade matchbiljetten, fast utanför de höga fönstren, står tre blomkrukor på den stenlagda innergården. När Sonny och Birthe för tre år sedan sålde villan i Glumslöv och flyttade hit, lade Sonny stenplattor över hela trädgården.

Efter tjugo år som villaägare och nio som vaktmästare på Landskrona Idrottsplats vill han inte klippa en kvadratmeter gräs till i sitt liv.