Stor fisk i litet vatten

Landslaget har tappat i slagstyrka, publiksnittet i ligan sjunker och två lag tvångsnedflyttades i vintras. Finsk fotboll sparkar i motvind. Men det finns ett undantag. Offside åkte till Helsingfors för att fånga en klubbledare som aldrig står still.

Ett finskt telefonnummer på displayen. En välbekant röst som hälsar på dubbla språk.

How are you, hur är läget? frågar Aki Riihilahti.

Annons

Även när han spelade i Djurgården 2007–2009 växlade han ofta språk mitt i meningarna. De gånger man lyckades få tag på honom. Bland fotbollsjournalisterna i Stockholm var han känd som en av Allsvenskans mest svårnådda spelare, men ofta var det värt ansträngningen. När Aki väl pratade lade han gärna ut texten.

Nu är det mars 2015, fyra veckor före den finska ligastarten, och HJK Helsingfors VD har anledning att känna sig nöjd. Hans klubb har vunnit serien de sex senaste säsongerna. En sjunde raka titel ger 1,15 gånger pengarna hos Veikkaus, det statliga spelbolaget som är ligans huvudsponsor.

– Hur länge har du varit tillbaka i HJK nu? frågar jag.

Det är en ren kallpratsfråga, jag vet redan svaret, och Aki Riihilahti tar chansen att visa sig slagkraftig.

– Det är bara att titta när vi började vinna, säger han och skrattar.

Sedan frågar han när jag tänker komma till Helsingfors.

– Då ska du få se, säger han. Du tror att du vet. Du har sett att vi har vunnit ligan och så där, men egentligen har du nog ingen aning. You’ll be surprised när du kommer.

 

När Aki Riihilahti flyttade hem till HJK Helsingfors sommaren 2009 hade han inte spelat för sin moderklubb på över tio år. Men han mindes fortfarande varenda spark från Champions League-äventyret hösten 1998. Kvalvinsten mot franska Metz, hemmasegern mot Benfica i gruppspelet, krysset mot Kaiserslautern, 2–2-matchen i Lissabon. Matcher som bevisade att man inte behövde känna sig underlägsen bara för att man var en finsk fotbollsspelare.

Finsk fotboll var överhuvudtaget på uppgång åren runt millennieskiftet. Jari Litmanens stjärna stod fortfarande i zenit och bakom honom hade en ny lovande generation slagit sig fram. Spelare som Sami Hyypiä, Mikael Forssell, Jonatan Johansson, Teemu Tainio och Aki Riihilahti själv förde Finland allt närmare Europa­toppen. Samma år som HJK var finska pionjärer i Champions League besegrade landslaget Turkiet med 3–1 på bortaplan i EM-kvalet. Tredjeplatsen i gruppen följdes upp med en ny tredjeplats i den tuffaste kvalgruppen (England, Tyskland, Grekland, Finland, Albanien) till VM 2002. Finländarna krossade grekerna med 5–1 i Helsingfors, tog poäng av tyskarna såväl hemma som borta, och mot engelsmännen på Anfield i Liverpool gjorde Aki Riihilahti sitt livs match. Fyra dagar före mötet med England hade han skrivit på för Crystal Palace. Hade han väntat till efter matchen hade han förmodligen kunnat gå till en ännu större klubb: England vann visserligen med 2–1, men det var den blonde finländaren som imponerade mest på Anfield den dagen. Förutom att han gjorde mål vann han duell efter duell mot Steven Gerrard och Paul Scholes på innermittfältet.

I London blev Aki snabbt en favorit bland Palacefansen, inte bara för sitt uppoffrande spel på planen. Det tog inte lång tid innan de upptäckte mittfältarens egenproducerade hemsida, vars innehåll – som gick att ta del av på såväl finska som engelska – flitigt diskuterades på Selhurst Park. Det hörde trots allt inte till vanligheterna att fotbollsproffs skrev långa redogörelser om sitt liv, berättade om sina fläckfria skolbetyg, uttryckte sin beundran för Al Gore eller listade Fjodor Dostojevskij som sin favoritförfattare. Allt det gjorde Aki. Hemsidan lästes också av engelska medier och snart hade finländaren kolumnisterbjudanden från en rad olika tidningar. Han valde The Times.

Efter fem säsonger i Crystal Palace fortsatte Aki 2006 till Kaiserslautern. Ett år senare skrev han på för Djurgården. Klubben var i behov av en bollvinnare på mitten, men efter en lovande start fick Aki problem med både skador och tränare. Totalt blev det bara tolv allsvenska matcher på två år. Våren 2009, då han hade många verbala duster med tränarduon Zoran Lukić/Andreé Jeglertz, spelade han inte alls. Aki tyckte att såväl tränare som klubbledning drev Djurgården åt fel håll, men utåt – när journalisterna frågade – höll han masken.

Han tränade på, bet sig i tungan och funderade över framtiden. När kontraktet gick ut i juni vände han hem till H­elsingfors.

 

Precis som Riihilahti hade HJK då några tunga säsonger bakom sig. Sedan Champions League-hösten 1998 hade klubben bara blivit finsk mästare två gånger, och inte en enda gång sedan 2003. Aki fick en mittfältsplats – och en tjänst som stadionbolagets utvecklingschef. Det var tydligt att han inte var vilket nyförvärv som helst.

Annons

På planen städade Aki snart framför backlinjen medan offensiven styrdes av 40-åringen Jari Litmanen. Laget tog 49 av 51 möjliga poäng på hemmaplan. Ett halvår efter Akis återkomst var HJK åter ligamästare – och Jari Litmanen fick, 24 år efter sin debut i finska högstaligan, äntligen lyfta pokalen. När han byttes ut i den 78:e minuten i säsongsavslutningen mot Haka överraskade de små gesternas man publiken på Sonera Stadium genom att dyka ut över sidlinjen som en bobollspelare. »En liten tribut till nationalsporten«, förklarade Litmanen efteråt. Huruvida han tänkte fortsätta spela fotboll ville han inte svara på.

För Aki var det dock ingen tvekan. Han, som dessutom gjort mål mot Haka, hade fått det perfekta slutet på spelarkarriären. Kroppen var sliten och arbetet utanför planen krävde allt mer tid. Med fotbollsskorna på hyllan kunde han koncentrera sig mer på att utveckla klubben. HJK:s ägare Olli-Pekka Lyytikäinen hyllade hans insatser i stadionbolaget och hade större planer än så för den 69-faldige landslagsmannen. I december 2013 utnämndes Aki Riihilahti till VD för klubben. Hufvudstadsbladets fotbollsskribent Jonas von Wendt kommenterade nyheten: »En oerhört stark HJK-identitet har han, Aki Riihilahti. Kanske starkare än någon annan (…) Han hade en begränsad talang som spelare men en sjuhelsikes attityd och arbets­kapacitet. Det bär också långt i rollen som VD.«

Under sitt första VD-år fick Aki se HJK vinna sitt sjätte raka ligaguld. Men framför allt tog sig laget till Europa Leagues gruppspel. Där slutade man efter Club Brügge och Torino – men före FC Köpenhamn, vars spelarbudget var drygt 20 gånger större än HJK:s. Samtidigt bekräftade deltagandet i Europa League ett svårlöst dilemma. Det tog tre utklassningar – tre förluster, noll gjorda mål, sju insläppta – innan HJK-spelarna vande sig vid nivån och började samla poäng. Deras vardag, den finska ligan, var helt enkelt för dålig.

Aki Riihilahti vet det här bättre än någon annan. Visst är det trevligt att få lyfta pokalen varje höst, men den framåtanda som råder i klubben är inte på något sätt typisk för finsk fotboll i dag. Hans HJK är en stor fisk i en liten sjö. Och sjöns storlek är svår att göra någonting åt.

Det är därför Aki nu har börjat fiska i främmande vatten.

HJK Helsingfors

Grundad: 1907

Tränare: Mika Lehkosuo

Arena: Sonera Stadium (10 770)

Meriter: 27 finska ligaguld, 12 titlar i finska cupen, gruppspel i Champions L­eague säsongen 1998/1999

Det borde vara en högtidsdag. Tränare, lag­kaptener och ledare från Finlands tolv bästa klubbar har samlats i ett kongresscenter i Helsingfors för att prata om den kommande säsongen. Men stämningen är dämpad.

– Är det lika dystert på den svenska upptaktsträffen? frågar Niklas Storbacka, VD för FF Jaro från Jakobstad.

Två dagar tidigare förlorade Finland en EM-kvalmatch mot Nord­irland med 2–1. Lands­laget tar inga skalper längre och är definitivt inte nära några mästerskap. På fem EM-kvalmatcher har Finland skrapat ihop fyra poäng. Förbundskapten Mixu Paatelainen är hårt pressad, men sitter än så länge kvar. Frågan om vem som borde ersätta honom diskuteras flitigt i finska medier. Det mest spännande namnet är HJK-tränaren Mika Lehkosuo, som tidigare delade mittfält med Aki Riihilahti i både landslag och klubblag, men han har inte signalerat att han är sugen på att byta jobb. Sami Hyypiäs namn nämns. Och Jari Litmanens förstås, även om ingen tror på det. Sedan han gjorde den där bobolldykningen i HJK 2011 har han inte spelat en enda match. Ändå väntar Finland fortfarande på att landets bästa fotbollsspelare genom tiderna officiellt ska meddela att karriären är över. Numera bor Litmanen i Estland och är »rådgivare« till finska fotbollsförbundet. Exakt vad det innebär verkar ingen riktigt veta.

Utanför kongresscentrets auditorium har varje klubb varsin monter och för de närvarande finska j­ournalisterna är det en hel del nya ansikten att bekanta sig med. Eftersom både MyPa och Honka efter förra säsongen tvångsnedflyttades på grund av usel ekonomi har ligan i år hela tre nykomlingar. Den enda klubben som har tagit steget upp av egen kraft är Helsingfors IFK, som nu för första gången på 42 år kan se fram emot spel i högstaligan och derbyn mot HJK. Men inte ens bland HIFK:s delegation är det särskilt muntra miner. Lagkaptenen, tränaren och ordföranden – vars allvarsamma uppsyner komiskt kontrasterar mot deras käcka rödvita halsdukar – vet redan att deras efterlängtade återkomstmatch i Finlands högsta serie kommer att ställas in. Konstgräset på arenan hinner inte bli klart i tid till hemmapremiären.

– Det är skamligt, säger Jaros VD Niklas Storbacka. Jag tycker synd om dem. Det är precis sådana saker den här ligan inte behöver. Men många klubbar blöder ekonomiskt och kämpar för sin överlevnad.

Förra året sågs en genomsnittlig finsk ligamatch av 2 045 personer, en minskning med några hundra åskådare jämfört med säsongen innan. Storbackas Jaro, som slutade sexa i serien, hade ett hemmasnitt på 1 564.

– Vi är ändå en av få städer där fotbollen är förstasport, säger lagledaren Pontus Backlund. Hockeyn dominerar givetvis på många ställen, och i östra F­inland finns det till och med platser där bobollen är nummer ett.

Niklas Storbacka ler och skakar på huvudet. Han är van vid att jobba med små resurser. Varje år tippas hans lag åka ur, varje år håller sig Jaro kvar – som en finländsk motsvarighet till Gefle. Skillnaden är att Gefles spelare tjänar betydligt mer på sin fotboll.

– Våra löner är kvar på 90-talsnivå, säger Storbacka. I snitt tjänar kanske våra spelare mellan 1 000 och 1 500 euro i månaden.

Han låter varken bitter eller ledsen när han redovisar siffrorna, han bara konstaterar. Betydligt mer upprörd är mannen som står två montrar bort. Holländaren Job Dragtsma har tränat Åbolaget Inter sedan 2008. Den säsongen, den senaste som inte vanns av HJK, slutade med guld. Förra året blev Inter bara tia. Men det är inte därför Dragtsma är upprörd.

– Jag skulle säga att kvaliteten på fotbollen har höjts något sedan jag kom till Finland, säger han. Men resten, allt runt omkring … where do I fucking start?

Han vet att jämförelsen med hemlandet Holland, där fotbollen alltid regerar, är orättvis. Ändå kan Dragtsma inte låta bli.

– Problemet med Finland är att det inte finns någon gammal fotbollskultur att stå på. I Holland – och även i Sverige, inbillar jag mig – går man och ser sitt lag spela varannan vecka. Man bara gör det! Men finländarna tittar ut genom fönstret på matchdagen: »Vad är det för väder? Usch, regn! Jag stannar nog hemma istället.« Eller så väntar de tills laget har klättrat i tabellen. Om fotbollskulturen är svag blir resultaten så mycket viktigare. När vi vann 2008 var det festligt i Åbo, men intresset lade sig snabbt när vi slutade vinna. I en sådan miljö kan fotbollen bara bli the flavour of the month.

Den holländske tränaren försäkrar att han inte menar att låta oförskämd. Efter åtta år i Finland bryr han sig om den inhemska fotbollen. Han håller en tumme för det finska landslaget och ser gärna att HJK – trots att de är en seriekonkurrent – lyckas i Europaspelet.

– En stor framgång för landslaget eller HJK är nog vad som krävs för att hela den finska fotbollen ska ta ett språng framåt. Och landslaget går det ju inte så bra för. Så vi får hoppas att HJK har något att komma med.

Hemma bäst. Aki Riihilahtis sista utländska klubb blev Djurgårdens IF. Tiden i Sverige fick ett tråkigt slut, 2009 spelade han inte en enda allsvensk match. »Jag älskar Djurgården, men det var så många fel som begicks då – både av tränarna och av klubbledningen. För många olika agendor. Det fanns varken enighet eller någon röd tråd.«

Den ende som saknas i det finska fotbollsminglet är Aki Riihilahti. Han anländer först när klubbarna och journalisterna samlas i auditoriet för gemensamma diskussioner om den stundande säsongen. Och han ska inte stanna länge, säger han – senare under eftermiddagen har HJK ett styrelsemöte som han inte får missa.

Medan konferencieren hälsar alla välkomna slår han sig ner på en av de bakersta platserna i salen. Därifrån kan han konstatera att mycket av det som sägs låter som ett eko från tidigare upptaktsträffar. Tränaren i Jaro får den obligatoriska frågan om hur det känns att vara nederlagstippad, kollegan i HJK får prata om hur det är att vara storfavorit och som alltid är det en klubb (i det här fallet SJK från Seinäjoki) som sturskt säger att de i år minsann tänker utmana mästarna från Helsingfors.

Några saker är ändå nya. Kuopioklubben KuPS har till allas förvåning värvat fotbollsvagabonden Freddy Adu, han som en gång kallades »den nye Pelé« och »världens bästa 14-åring«. Och så är det den stora greje­n: TV-sända matcher. Förra året var lagens supportra­r tvungna att resa om de ville se borta­matcherna. Till den här säsongen satsar Finlands största kvälls­tidning Ilta-Sanomat på att sända samtliga matcher på sin hemsida. För en svensk hundralapp får man tillgång till hela paketet. Aki Riihilahti välkomnar initiativet. När han spelade i Djurgården förvånades han över hur mycket Expressen och Aftonbladet rapporterade om Allsvenskan.

– Klassen på Allsvenskan var sämre än vad jag hade trott, säger han. Men intresset var fantastiskt. Jag är säker på att de svenska kvällstidningarna har betytt jättemycket för Allsvenskan. Framför allt skrev de mycket även före matcherna, vilket man inte gör i Finland. Och med införrapportering väcker man folks intresse: »Den här matchen måste jag se!« Nu när Ilta-Sanomat ska sända matcher själva kommer de också att rapportera mer inför matcherna. De måste ju marknadsföra sin egen produkt.

På ett sätt kan man säga att Ilta-Sanomat också är en konkurrent till HJK. Som enda ligalag kunde man redan förra året – på sin egen hemsida – erbjuda sina supportrar streamade livematcher. Under årets försäsong har intresset för streamingtjänsten ökat kraftigt. När HJK i februari spelade en ligacupmatch mot Rovaniemi i en inomhushall i Uleåborg följde över 40 000 personer matchen på HJK-webben.

Annons

– Normalt sett brukar en sådan match locka typ 500, säger Aki.

Så – varför blev Helsingforsborna plötsligt så vansinnigt nyfikna på en inomhusmatch mot Rovaniemi? Det blev de inte. Den stora trafikökningen kom från Japan.

 

Efter säsongsavslutningen förra året reste Aki och HJK:s sportchef Tuomo Saarnio runt i Japan i några veckor. De såg ett tiotal matcher i J-League och träffade ett flertal japanska spelare. Ville de kanske komma till Helsingfors och spela fotboll? Aki visste att han inte skulle kunna locka dem till Finland med ekonomiska argument. Lönerna i J-League är generellt sett höga och även om HJK:s spelarbudget (1,2 miljoner euro) är högst i Finland är den skratt­retande låg jämfört med en etablerad klubb i Japan. Förmodligen är det därför, tror Aki, som få andra nordiska klubbar ens letar spelare där. Istället reser de till Brasilien eller Västafrika för att fynda.

Men det japanska spåret var ändå värt att undersöka, tyckte Aki. Under sin tid i Crystal Palace hade han vid ett tillfälle haft tre kinesiska lagkamrater. På press­konferenserna brukade knappt tio engelska journalister närvara – och dubbelt så många kinesiska. Även japanska spelare i Europa följdes på nära håll av journalister hemifrån och uppmärksamheten gjorde att deras nya klubbar plötsligt också skaffade sig en mängd färska supportrar. Samtidigt, hade Aki noterat, blev nivåskillnaden ofta för stor för de japanska spelarna eftersom de gick direkt från hemlandet till någon av Europas bättre ligor. I HJK kunde han erbjuda en bekväm sluss in i den europeiska ligafotbollen, kval till Champions League samt ett löfte om att klubben inte skulle hindra spelaren när han väl ville vidare till större ligor. Dessutom, kunde han också påpeka, bor det över tusen japaner i Helsingfors. Flera japanska företag är etablerade i den finska huvudstaden och Finnair flyger direkt till Tokyo.

Svårt var det förstås ändå, Aki fick nej från flera spelare. Men den offensive mittfältaren Atomu »Atom« Tanaka nappade. Det var därför så många japaner följde HJK:s match i Uleåborgs inomhushall den där februaridagen. Som belöning fick de se Atom göra HJK:s 2–0-mål på tilläggstid.

Sedan dess har HJK värvat ytterligare en japan. Den storväxte forwarden Mike Havenaar har visserligen holländska föräldrar, men är född och uppvuxen i Japan och har landslagsmeriter. Utöver det har klubben startat ett japanskt twitterkonto och, enligt Aki, »sålt fler Atomtröjor på en vecka än vad någon spelartröja sålde under hela 2014«.

Tillsammans med det svenska målvaktsnyförvärvet Daniel Örlund, som HJK värvade från Rosenborg, är det japanerna som ska se till att luckan efter de sålda nyckelspelarna Anthony Annan och Mika Väyrynen inte blir för stor. De ska visa vägen mot ännu en ligatitel. Men ännu hellre: till ett nytt europeiskt cupäventyr.

Konichiwa! Chefen för Japan Airlines Helsingforskontor (i lång täckjacka) har den här säsongen fått en anledning att bry sig om finsk fotboll. Eller två snarare: HJK:s japanska nyförvärv Mike Havenaar och Atomu »Atom« Tanaka. I och med de japanska spelarna öppnar sig nya sponsormöjligheter för klubben.

HJK:s kontor ligger inbyggt i Sonera Stadium, som i sin tur ligger bredvid Helsingfors Olympiastadion. Kolossen från 1938, som statyvaktas av de gamla löparfantomerna Paavo Nurmi och Lasse Virén, ska snart renoveras för 220 miljoner euro.

– Jag växte upp fem kilometer härifrån, säger Aki Riihilahti. Började spela i HJK när jag var sex år. Var bollkalle på A-lagets matcher.

Det är fredagen den 17 april, två dagar före HJK:s hemmapremiär mot FC Lahti. Förra helgen besegrade laget Rovaniemi på bortaplan med 3–1 i ligaöppningen. Atom gjorde ett av målen.

He’s such a clever player, säger Aki.

Efter tiden i Djurgården pratar HJK:s VD ganska bra svenska, men han är mer bekväm med engelskan och frågar om det är okej att vi håller oss till den. Han tar med oss till ägarfamiljen Lyytikäinens rymliga loge med perfekt utsikt över planen. Ute på konst­gräset håller ett av HJK:s ungdomslag på att slutföra ett t­räningspass.

– Han där kommer att bli riktigt bra, säger han och pekar på en av juniorerna.

Själv blev Aki uppflyttad i A-laget av den svenske tränaren Bosse Johansson 1995. Hans första kontrakt gav honom 4 000 euro på ett år. Han drygade ut inkomsten med att arbeta som mellanstadielärare. När han lite senare spelade i landslaget och Champions League kombinerade han fortfarande fotbollen med att leda lektioner i hemkunskap och syslöjd.   

– Bosse Johansson var viktig för mig. En finsk tränare hade nog inte gett mig chansen i A-laget.

Varför inte?

– Han såg något andra inte såg. Jag ansågs inte vara en talang, jag spelade inte i några ungdomslandslag eller så. Jag var faktiskt extremt begränsad som spelar­e, men jag var duktig på två moment: fasta situationer och bollvinster. 40 procent av målen i fotboll kommer från de tre sekunder på mittplan när du antingen vinner eller förlorar bollen i en duell. När jag hade vunnit bollen gömde jag mig direkt och lät någon medspelare göra något kreativt med den. Jag byggde en hel karriär på de där tre sekunderna.

Han fortsätter:

– Så försöker vi tänka när vi utbildar spelare i dag också. Spetsegenskaper! Att vara riktigt bra på något är viktigare än att vara ganska bra på det mesta. Jag minns när jag spelade med Teemu Pukki i HJK. At times he was a fucking frustrating player, stod och petade sig i näsan hälften av tiden. Men när han gjorde något bra – wow. Så blev han också såld till Schalke 04.

Aki skrattar till. Han gör ofta det. Trots att han är 38 år finns det något pojkaktigt över honom. Seriösa utläggningar om affärsutveckling och sponsorstrategier blandas med kvicka skämt om vädret och det stundande finska valet. Kläderna han bär – svarta sneakers, mörkblå chinos, mörkblå pikétröja, mörkblå kavaj – är sportiga och propra på samma gång och förstärker intrycket av en man som med lätthet rör sig mellan styrelserum och bollförråd. Förmodligen är det därför alla – från supportrarna i klacken till slipsnissarna i styrelsen – säger att han passar så bra som VD.

– Stegen vi har tagit de senaste åren beror förstås inte bara på mig. Men jag har förhoppningsvis bidragit. När jag kom hem hit såg jag en klubb med fantastisk potential, men som levde kvar i dåtiden. Det fanns en känsla av att »så här gör vi för så har vi alltid gjort«. Jag började jobba med att utveckla anläggningen eftersom en bra anläggning är en förutsättning för att göra vinst. I dag säljer vi fitness- och dietprogram till olika företag, vi har byggt om ett förråd till ett fint gym, vi har tre konstgräsplaner och en inomhushall … Den andra stora grejen var att förbättra ungdomsverksamheten. När jag återvände hade klubben sju anställda tränare – i dag har vi 15. Vi har prioriterat att förbättra spelarutbildningen framför att ha en stor personalstyrka på kansliet.

Samtidigt värvar ni friskt.

– Jag skulle önska att vi hade fler egenproducerade spelare i A-laget, men resultatet av ungdomssatsningen har vi inte sett än. Jag är säker på att den betalar sig inom några år. När vi värvar utifrån är vi också mycket tydliga med vad vi vill ha. Vi vill ha internationell erfarenhet – inte den bästa målskytten i något annat finskt lag. Men höga löner kan vi inte erbjuda. Vår spelarbudget är en tredjedel av Djurgårdens. Även om vi skulle dubbla den skulle vi vara en europeisk dvärg.

Så hur övertalar du spelare med »internationell erfarenhet« att välja den finska ligan?

– Jag snackar mycket … Nej, men seriöst: de väljer inte den finska ligan, de väljer HJK. Vi är det bästa fönstret mot Europas större ligor. De ser också att vi inte stoppar spelare som vill vidare. Tvärtom säljer vi dem ofta även när priset är för lågt. Det måste vi göra. Annars skulle vi själva inte kunna värva etablerade spelare.

Hur skulle ni klara er i Allsvenskan?

– Malmö är i en klass för sig, men mot de andra lagen skulle vi hävda oss bra. Jag tror till och med att vi skulle kunna vara on top of them.

Hockeyklubben Jokerit bröt sig nyligen loss från finska ligan och började spela i ryska KHL. Rent hypotetiskt: om HJK fick chansen att …

– Stopp! Den diskussionen tänker jag inte ge mig in i. Däremot kan jag konstatera att många klubbar och supportrar i början blev förbannade på Jokerit. Men att de nu har fullt på varje hemmamatch.

Nya supportrar. Före matchen mot Lahti håller Aki Riihilahti ett tal till de särskilt inbjudna japanska gästerna. »Njut av matchen – ni kan sjunga på finska, engelska eller japanska«, säger han. Däremot säger han inte att han räknar med att Atom, nyförvärvet från Albirex Niigata, säljs vidare redan i augusti.

Att HJK Helsingfors inte är helt nöjda med sin finska ligavardag är ingen hemlighet. Samma dag som vi träffar Aki har Iltalehti, den andra finska kvällstidningen, en stor intervju med HJK-ägaren Olli-Pekka Lyytikäinen. I den svingar han vilt mot finsk fotboll i allmänhet och ligan i synnerhet: »Är ligan het? Nej. Håller spelet hög nivå, går spelarnas utveckling framåt? Icke. Har klubbarnas ekonomiska situation förbättrats? Nej. Anar vi en förbättring vid horisonten? Inte utan en stor förändring.«

HJK vill banta ligans tolv lag till tio. De tycker också att marknadsföringen är för dålig, och saknar en större plan för hur finsk fotboll ska få ett lyft.

– Vi kommer inte att få några nya vänner efter dagens artikel, säger Aki Riihilahti och ler. Men det är saker som behöver sägas. Om finsk fotboll ska sluta gå baklänges krävs bättre organisation och en tydlig riktlinje. Vem som ska träna landslaget är en liten fråga i sammanhanget.   

Jag frågar vad han skulle göra om han fick uppgiften att utveckla finsk fotboll i stort. Svaret blir långt, men han ber mig att inte skriva ut det. Det kan vara känsligt, menar han. Dessutom har han inga planer på att lämna HJK. Han tänker göra vad han kan utifrån sina förutsättningar och närmast handlar det om att förstärka det japanska samarbetet. Till söndagens match mot Lahti har han bjudit in flera japanska företagare som bor i Helsingfors. Några av dem har redan köpt årskort och visat intresse för att sponsra HJK.

– Till och med Japans ambassadör kommer på matchen, säger Aki.

Han berättar att han ska träffa de japanska gästerna några timmar före avspark på söndag. Då ska han också – förhoppningsvis – presentera ännu ett nyförvärv samt hinna med ett möte med HJK:s klack för att prata om klubbens planer för säsongen.

Det är viktigt att kärntrupperna inte känner sig bortglömda mitt i allt nytt.

 

Lördagen i Helsingfors bjuder på kyligt och gråmulet väder. Utanför centralstationen spurtar politikerna inför morgondagens riksdagsval och på TV visas en hockeylandskamp mellan Finland och Ryssland. Dan Ronimus kliver in på en mörk pub som inte sänder matchen. Hockey intresserar honom inte.

– Bara fotboll, säger han. Det finns sådana som jag också.

Han är 23 år och spindeln i nätet bland de mer aktiva HJK-supportrarna. Dan organiserar bortaresor, säljer halsdukar under hemmamatcherna och är även involverad i tifoarbetet. Till vardags pluggar han på universitetet och jobbar extra i en kiosk i centrum. Ingen av arbetskollegorna känner till hans stora passion för HJK.

– De skulle inte förstå.

Själv förstår Dan Ronimus inte de många fotbollsintresserade Helsingforsbor som inte bryr sig ett skvatt om HJK. Klubben hade visserligen ligans bästa publiksnitt förra året, men 4 017 åskådare är ändå inte särskilt imponerande för ett mästarlag med en arena mitt i huvudstaden.

– Många bryr sig bara om Champions League och Premier League, säger Dan. De största engelska lagen har egna supporterklubbar här. När det är match samlas de på någon bar och sjunger engelska sånger framför TV:n. 

Han tar en klunk av sin öl.

– Så otroligt löjligt. Man ska ju stötta sitt lokala lag.

När Dan var liten spelade han ungdomsfotboll i HJK och gick på matcher tillsammans med sin pappa. 2009, samma år som Aki Riihilahti kom hem, blev han en mer aktiv supporter. Skolan han gick på låg alldeles i närheten av Sonera Stadium. Dan och några kompisar brukade smita dit på dagarna för att se HJK träna. 2010 började han åka på bortamatcher. Förra helgen var han på premiären i Rovaniemi och såg HJK vinna med 3–1. När han berättar om resan verkar det som om han uppskattade utekvällen i staden vid polcirkeln mer än själva matchen.

– Vinna är vi ju så vana vid, säger han.

Precis som Aki menar Dan att det ständiga segrandet har blivit något av ett dilemma. Varje gång HJK spelar sjunger han högt för att hjälpa laget till vinst. Samtidigt: nog vore det kul att bli utmanad också – både på planen och läktaren.

– Att vinna ligan borde inte vara vardagsmat. För att många ska komma krävs nerv och spänning. Nu blir det nästan bara det de gånger vi spelar Europamatcher. Jag tror att alla finska supportrar är avundsjuka på Sverige och rivaliteten som finns mellan klubbarna i Stockholm.

Han gör ändå sitt bästa för att se positivt på saker. Nykomlingen Helsingfors IFK lär inte utmana om guldet, men det kommer åtminstone att spelas derbyn nu. Och HJK-klacken har växt sedan Dan började stå där under matcherna. Sedan är det Aki Riihilahti. Man kommer inte ifrån honom. Dan är inte alldeles förtjust i den japanska satsningen, men konstaterar att klubben nu »äntligen har en VD som vet hur man pratar med supportrarna«.

– Före Aki var kontoret fullt av samma gamla gubbar som alltid suttit där. De visste ingenting om supporterkultur. Men Aki har fört supportrarna närmare klubben. För honom är HJK en livsstil. Han brinner verkligen för klubben. Allt har blivit bättre med honom i ledningen.

Dan tar HJK:s marknadsföring som exempel. Tidigare, menar han, kunde en ful affisch vid spårvagnshållplatsen vara det enda tecknet på att det var match på gång. Numera är klubben aktiv i sociala medier och kan skryta med prisvinnande reklamkampanjer.

Jag frågar Dan vad han tror om morgondagens publiksiffra.

– Det är lurigt, säger han. Å ena sidan är det hemmapremiär och Lahti har vi ändå en viss rivalitet med, deras supportar är lite the bad boys of Finnish football. Å andra sidan är det derby mot HIFK bara fyra dagar senare, så en del kanske sparar sig till det. Vad ska jag tro … 6 000 kanske?

Gamla supportrar. Personerna i HJK:s klack blickar avundsjukt mot supporterlivet i Allsvenskan – publiksnittet i finska ligan förra året var 2 045 personer. Men i år är IFK, det andra Helsingforslaget, åtminstone tillbaka i högsta serien. När det första Helsingforsderbyt på 42 år avgjordes i april var det äntligen fullsatt på Sonera Stadium.

Matchdag. Och valdag. Alla opinionsundersökningar pekar på att den sittande statsministern Alexander Stubb kommer att förlora makten. Hans kompis Aki Riihilahti har betydligt större förhoppningar om en rolig söndag. När Aki var landslagsman och utlandsproffs skickade den fotbollsintresserade Stubb beundrarbrev till mittfältaren. Numera umgås de privat. När ett finskt TV-program inför valet gjorde ett långt porträtt av Stubb fick statsministern välja två personer som skulle uttala sig om honom. Han valde Carl Bildt och Aki Riihilahti.

Inne på HJK-kontoret vid Sonera Stadium råder full aktivitet, trots att tre timmar återstår till matchen mot Lahti. När Aki dyker upp stiger tempot ytterligare. Han hälsar glatt på sina medarbetare:

Moi! Hej! Konichiwa!

Den japanska ambassadören har tyvärr ställt in dagens besök, men flera viktiga företagare kommer. Bland annat chefen för Japan Airlines Helsingforskontor. I väntan på att gästerna ska anlända tar Aki med oss till A-lagets omklädningsrum. På hyllan ovanför Atoms plats ligger ett samurajsvärd i plast. På bordet i mitten av rummet står resterna av en tårta.

– Robin Lod [mittfältare i HJK] fyllde år i går, säger Aki. Det är förresten han som har hand om bötessystemet också. Kolla här.

Han visar papperet med reglerna som sitter uppklistrade på en av väggarna. Jag läser: 10 euro i böter om man kommer för sent till en träning. 30 euro om man tar ett »onödigt rött kort« i en match. 50 euro om man glömmer att bjuda på tårta när man fyller år. 2 euro om man kommer »klädd som en lodis från Korso eller liknande«.

– Korso är som Finlands Gävle, säger Aki och ler.

Efter besöket i omklädningsrummet går han upp till personen som sköter arenans kameraövervakning och kollar så att allt är okej. Sedan tittar han till logerna där klubbens sponsorer snart ska sätta sig och äta mat. Därefter skyndar han ner till planen för att säkerställa att det nya konstgräset håller.

– Inget av det här måste jag göra, säger han. Men det känns skönt att ha som rutin.

I arenans innandömen stöter han ihop med Kai Koskinen, som sitter i HJK:s styrelse och dessutom ansvarar för ungdomssektionen.

– Kai hade knappt sett en fotbollsmatch i hela sitt liv när vi rekryterade honom, säger Aki. Eller hur, Kai?

Den kepsprydde Koskinen nickar och ler. Aki ger honom en klapp på axeln.

– Kai är mycket värdefull för oss, fortsätter han. Att han inte har fotbollsbakgrund är bara bra. Det ska inte vara en massa gamla spelare på viktiga poster i klubben.

Han förekommer den givna följdfrågan.

– Det räcker med mig.

Hej små knattar. Sedan Aki Riihilahti tillträdde som VD i december 2013 har han lagt mycket kraft på att förbättra HJK:s ungdomsverksamhet. Ambitionen är att klubben framöver inte ska behöva skriva lika många korttidskontrakt med utländska spelare som man gör i dag. Själv började Aki spela i HJK som sexåring.

När vi kommer tillbaka till kontoret börjar spelarna dyka upp för matchsamlingen. Yttermittfältaren Nikolai Alho passerar utanför fönstret. Ari vinkar till honom och halar fram sin smartphone.

– Titta här, säger han och klickar sig fram till ett Youtubeklipp.

Klippet visar en musikvideo där Nikolai Alho rappar tillsammans med några av Finlands mest framstående hiphoppare. Rappen är på engelska och förvånansvärt bra.

– Alho är kanske inte vår bästa spelare, säger Aki. Men vår klart mest berömda. Tack vare honom kommer alla de stora finska rapparna till våra matcher.

Marknadschefen Sari Mikkonen-Mannila stegar fram till VD:n och ger honom en blåvitrandig slips. Medan Aki knyter den passeras han av HJK:s lagledare Markku Peltoniemi, och ropar snabbt:

– Här kommer han ju, Mr HJK! Jämfört med den här ikonen är jag en rookie, han har varit i klubben i 60 år. Berätta om ditt mål mot Manchester United!

Den 67-årige lagledaren gör så, mycket sakligt:

– Vi mötte Manchester United. Det var 1965 på Olympiastadion. Jag gjorde ett mål. Vi förlorade med 3–2. I returen i Manchester förlorade vi med 6–0.

Det börjar bli trångt inne på kontoret, stämningen är hög och glad. En av dem som skrattar mest är Yumi Matsumoto. Till vardags arbetar hon på Japans ambassad i Helsingfors och sedan en dryg månad tillbaka sköter hon också – utan betalning – HJK:s japanska twitterkonto.

– Det är så spännande, säger hon. Snart har kontot 2 000 följare i Japan. Mest skriver jag om Atom och Havenaar, men folk är även intresserade av de andra spelarna. Många japaner kommer säkert att se dagens match på nätet.

Efter matchen mot Lahti ska Yumi Matsumoto göra en kort intervju med Atom. Men redan nu har hon fullt upp. När Lahtis spelarbuss anländer rusar hon ut från kontoret och fotograferar den. Sedan twittrar hon ut bilden och skriver, på japanska: »En timme till avspark. Folk börjar samlas utanför arenan.« Det är en sanning med modifikation. Än så länge är det knappast någon trängsel vid arenans insläpp. Men påfallande många av dem som lunkar omkring utanför kontoret är faktiskt japaner. Yumi pekar på en skallig man klädd i den typ av sovsäcksliknande täckjacka som Arsenals manager Arsène Wenger brukar bära under kyliga matcher.

– Det är flygbolagschefen.

I väntan på att matchen ska börja går flygbolagschefen in i HJK-shopen och köper en halsduk. Aki är snabbt framme och tar i hand.

– Atom är i väldigt bra form, säger han. Mike har också gjort det väldigt bra hittills. Jag ska försöka se till så att ni kan träffa dem efteråt.

Flygbolagschefen nickar allvarligt. Aki ursäktar sig och jäktar vidare. Det är 50 minuter kvar till matchen börjar och mycket ska hinnas med innan dess.

Atomkraft? Ja tack. Sedan den offensive mittfältaren Atom skrev på för HJK har klubben både fått nya fans och startat ett Twitterkonto på japanska. Yumi Matsumoto, som till vardags jobbar på Japans ambassad i Helsingfors, skriver några inlägg per dag. »Egentligen håller jag på Liverpool, men HJK är mitt nya favoritlag«, säger hon.

Man skulle kunna tro att det är Aki Riihilahti själv, och inte hans kompis Alexander Stubb, som försöker vinna ett val. När han susar runt på och utanför arenan påminner han inte så lite om en kampanjande politiker. Han skakar hand eller gör en high-five med i princip alla han möter: knattespelare, pensionärer, volontärer, ungdomstränare, supportrar, bollkallar … Oftast byter han några ord med dem också. Man skulle kunna misstänka att han bara är väldigt skicklig på att spela intresserad, men mer troligt är att han faktiskt uppskattar varje konversation.

– För mig är HJK lite som en stor familj, säger han.

– Börjar du bli trött? frågar jag.

– Trött? Nej. Att träffa folk är ju bara kul. Dessutom är det här en ganska lugn dag.

Kvart över tre kliver han in i rummet där de inbjudna japanska gästerna väntar. Han hälsar alla välkomna och berättar kort om sin Japanresa förra året. Sedan säger han att han hoppas att »det här kan vara starten på en ny brygga mellan våra länder« och att »alla japaner i Helsingfors ska vilja komma och se HJK spela«. Sin vana trogen slänger han också in några skämt:

– Jag hörde att en av er har spelat fotboll, så om någon av våra spelare är dålig i dag sätter vi in dig.

Japanerna skrattar, Aki också.

– Jag hoppas att vi ses många gånger igen. En annan bra sak är att jag har ett väldigt japanskt namn. Aki. Aki-San!

Exakt fyra minuter senare har han tagit sig till arenans ena kortsida, där HJK-klacken håller till. En supporter kommer fram till Aki och ger honom en sax. Gemensamt för de saxen till ett blått sidenband som spänts upp vid läktaren för att markera invigningen av den uppfräschade supportersektionen. När bandet är sönderklippt kastar sig supportern i VD:ns famn och ger ifrån sig ett glädjetjut, samtidigt som han svingar vilt med saxen i luften. Aki brölar han också. Resten av fansen höjer sina ölglas och skrattar. Jag undrar vad den japanske flyg­bolagschefen hade tänkt om han följt med till kortsidan.

På vägen tillbaka till huvudläktaren frågar jag Aki varför supportern hoppade upp i hans famn. Han rycker på axlarna:

– Han var väl bara glad.

Nästa stopp, hos HJK:s »guldsponsorer«, blir l­ugnare. Sponsorerna har samlats i en av arenans större loger för att glufsa i sig buffé, dricka av klubbens eget vin och lyssna på tränaren Mika Lehkosuos tankar om mötet med Lahti. Aki tittar mest in för att kolla så att alla har det bra, men när han ändå är där passar han på att snacka lite också. När han är klar har klockan blivit halv fyra. En halvtimme kvar till match.

Aki vänder sig mot mig och fotograf Widing.

– Jag tänkte gå ut på planen före avspark och prata till publiken i mikrofonen. Behöver ni något mer?

Vi svarar att vi gärna skulle vilja ha våra väskor, som ligger i ett av rummen nere på kontoret.

– Men vi kan hämta dem själva, säger jag.

– Nej, nej, nej, säger Aki. Jag fixar det.

Han småspringer nerför trapporna till kontoret och försvinner in genom en dörr. När han kommer tillbaka slår han ut med armarna och ser skärrad ut.

– Väskorna är borta! Någon måste ha stulit dem.

Så spricker han upp i ett stort leende.

– Förlåt. Jag kunde inte låta bli. Vänta så ska jag hämta dem.

 

Drygt 5 000 personer har tagit sig till Sonera S­tadium, omkring 1 000 färre än vad Dan Ronimus t­ippade. Hur många av dem som är japaner är svårt att säga, men de syns lite varstans på huvudläktaren. En av dem håller upp en banderoll med Atoms bild och namn på. En sektion bort syns en stor japansk flagga bredvid en mindre HJK-flagga.

När Aki är färdig med sitt välkomsttal från innerplan kommer spelarna ut till den stompiga HJK-hymnen. Stämningen är mer trevlig än häftig. Hemmafansen verkar söndagssega och när Lahtis tillresta supportrar ger hals hörs de över hela arenan, trots att de max är ett hundratal.

HJK har flera nya spelare som anslutit sent till truppen och dagens startelva är reservbetonad. Båda de ordinarie yttermittfältarna är skadade, Daniel Örlund har haft feber och sitter på bänken.

Första halvlek präglas av felpass och hafsigt spel. Den långe Mike Havenaar lufsar omkring på topp, men eftersom HJK nästan aldrig slår några vettiga inlägg gör han ingen nytta. Atom tycks närmast ha en fri roll i offensiven och springer på alla bollar. Hans teknik och speluppfattning är en klass bättre än övriga spelares, men det syns också att han inte har spelat särskilt länge med sina nya lagkamrater. HJK ger överlag inget samspelt intryck, även om de är det bättre laget. Det står 1–1 i paus. I den andra halvleken har Lahti ett ribbskott, men i övrigt tycks gästerna nöjda med en poäng. HJK jagar ett segermål och i slutet tänder även publiken till. Atom får den bästa chansen. Just före full tid suger han in en boll i straffområdet, men i fritt läge skjuter han utanför. När domaren blåser av matchen ser han besviken ut. Han går fram till HJK-klacken och applåderar, sedan vandrar han bort mot huvudläktaren och vinkar artigt till landsmännen med den japanska flaggan.

Besvikelse. Matti Klinga, målskytt i 1–1-matchen mot Lahti, är ny för året i HJK. Det är även den svenske målvakten Daniel Örlund, som nobbade Allsvenskan för spel i Finland. »Klubben har samma ambition som jag – att nå Europacupspel – så det här kan nog bli kul«, säger Örlund.

– Vad spännande det var i slutet. Jättekul!

Twittraren Yumi Matsumotos goda humör har inte försvunnit, trots poängtappet. Hon står i den mixade zonen och väntar på att få intervjua Atom. Under tiden förser hon sina digitala följare med fakta från matchen. När Atom väl dyker upp ställer hon några snabba frågor, sedan fotograferar hon honom med sin smartphone och säger adjö.

– Det här blir perfekt att twittra ut, säger hon.

– Vad sa Atom? frågar jag.

– Jag frågade om han borde ha gjort mål och han sa: »Ja, jag borde ha gjort mål.« Sedan frågade jag om han såg japanerna på läktaren och han sa: »Ja, jag såg dem.« Han önskade nog att de varit ännu fler.

Aki Riihilahti står en bit bort i korridoren och pratar i telefon. De senaste timmarna har inte varit särskilt upplyftande. Han har varken fått räkna in tre poäng eller presentera någon ny spelare. Den La Liga-meriterade yttern Formose Mendy missade eftermiddagsplanet till Helsingfors.   

– Nu kommer han i kväll istället, säger Aki. Vi får göra läkarundersökningen då.

För första gången under dagen ser han ut att vara aningen låg på energi. Han har varit igång länge och utan uppehåll. Men åka hem och vila, det tänker han inte göra. Han ska snart bege sig till statsminister Alexander Stubbs valvaka för att visa sitt stöd.

– Han kommer att förlora, men just därför är det v­iktigt att vara där. Man får inte vara en glory hunter.