Strandfynd

Jonas Therns perfektionism och vinnarskalle gjorde honom till VM-bronsvinnande landslagskapten och utlandsproffs på högsta nivå. Så varför tycker han att m­eningen med livet är att drilla juniorer av blandad kvalitet på en öde sandstrand?

Jag känner igen allt. Tillslaget på träningsplanen minner om den perfekt avvägda passningen till Martin Dahlin i VM-kvalmatchen mot Frankrike 1993. Den kutade ryggen ger associationer till terrierjagandet en midsommarnatt på Pontiac Silverdome. Armarna hänger lika slappt längs sidorna som när han vandrade av planen efter att ha kapat Dunga och blivit utvisad i VM-semifinalen mot Brasilien.

Just därför kommer det som en total överraskning när Jonas Thern plötsligt berättar hur han reagerade efter att laget han tränar, IFK Värnamo, hade förlorat en av sina matcher. Spelarna slängde skor och tröjor i ilska omkring sig när deras tränare kom in i omklädningsrummet.

Annons

– Jag sa: »Tänk er att ni skopar upp en näve sand från stranden. Alla sandkornen ni har i handen är så många fotbollsmatcher som spelats i världen just i dag. Ert lilla sandkorn, det betyder inte så mycket. Vad spelar det för roll om vi vinner eller förlorar?«

Jonas Thern flinar:

– Min son spelade i den matchen. Han glodde på mig och sa: »Du är så jävla dum i huvudet, pappa!«

Jonas kisar mot solen och horisonten. Precis här börjar Atlanten, strax bortom Gibraltar, nära spanska gränsen mot det Portugal där Jonas Thern hade några av sina bästa fotbollsår och bland annat spelade Europacupfinal med Benfica. Och nu säger han alltså: »Vad spelar det för roll om vi vinner eller förlorar?«

Detta är samme man som på lägret före VM 1990 utmanade Sven Andersson på tennis utan att veta att målvakten varit elitspelare i sporten – och som när han väl blev medveten om fakta vägrade ge upp och istället jagade tennisbanan runt, med grava ryggproblem och en spolierad VM-turnering som följd. Samme man som rasande lämnade en träning i Benfica efter att tränaren Sven-Göran Eriksson tilldömt lagkamraten António Veloso en frispark, och som när Eusébio försökte stoppa honom slängde västen i ansiktet på Portugals nationalhjälte. Detta är samme man som löpte planer upp och ner under en sommar 1994 och blev hela Sveriges härförare, han som aldrig gav sig och som senare fick smeknamnet »Dogshit« av lagkamraten Paul Gascoigne i Glasgow Rangers eftersom »han finns överallt på plan och är omöjlig att bli av med«.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?