Strandfynd

Jonas Therns perfektionism och vinnarskalle gjorde honom till VM-bronsvinnande landslagskapten och utlandsproffs på högsta nivå. Så varför tycker han att m­eningen med livet är att drilla juniorer av blandad kvalitet på en öde sandstrand?

Jag känner igen allt. Tillslaget på träningsplanen minner om den perfekt avvägda passningen till Martin Dahlin i VM-kvalmatchen mot Frankrike 1993. Den kutade ryggen ger associationer till terrierjagandet en midsommarnatt på Pontiac Silverdome. Armarna hänger lika slappt längs sidorna som när han vandrade av planen efter att ha kapat Dunga och blivit utvisad i VM-semifinalen mot Brasilien.

Just därför kommer det som en total överraskning när Jonas Thern plötsligt berättar hur han reagerade efter att laget han tränar, IFK Värnamo, hade förlorat en av sina matcher. Spelarna slängde skor och tröjor i ilska omkring sig när deras tränare kom in i omklädningsrummet.

– Jag sa: »Tänk er att ni skopar upp en näve sand från stranden. Alla sandkornen ni har i handen är så många fotbollsmatcher som spelats i världen just i dag. Ert lilla sandkorn, det betyder inte så mycket. Vad spelar det för roll om vi vinner eller förlorar?«

Annons

Jonas Thern flinar:

– Min son spelade i den matchen. Han glodde på mig och sa: »Du är så jävla dum i huvudet, pappa!«

Jonas kisar mot solen och horisonten. Precis här börjar Atlanten, strax bortom Gibraltar, nära spanska gränsen mot det Portugal där Jonas Thern hade några av sina bästa fotbollsår och bland annat spelade Europacupfinal med Benfica. Och nu säger han alltså: »Vad spelar det för roll om vi vinner eller förlorar?«

Detta är samme man som på lägret före VM 1990 utmanade Sven Andersson på tennis utan att veta att målvakten varit elitspelare i sporten – och som när han väl blev medveten om fakta vägrade ge upp och istället jagade tennisbanan runt, med grava ryggproblem och en spolierad VM-turnering som följd. Samme man som rasande lämnade en träning i Benfica efter att tränaren Sven-Göran Eriksson tilldömt lagkamraten António Veloso en frispark, och som när Eusébio försökte stoppa honom slängde västen i ansiktet på Portugals nationalhjälte. Detta är samme man som löpte planer upp och ner under en sommar 1994 och blev hela Sveriges härförare, han som aldrig gav sig och som senare fick smeknamnet »Dogshit« av lagkamraten Paul Gascoigne i Glasgow Rangers eftersom »han finns överallt på plan och är omöjlig att bli av med«.

Någonting har uppenbarligen hänt med Jonas Thern.

När Jonas Thern slutade sin aktiva karriär 1999, efter ett par skadefyllda år i Rangers, flyttade han hem till Värnamo. Han var trött på elitfotboll och suget hade egentligen inte kommit tillbaka när han två år senare fick frågan från Halmstads BK om att bli allsvensk tränare. Ändå tackade han ja till erbjudandet.

På en av de första träningarna samlade han spelarna för löpning runt Galgberget. »Ni springer i er egen takt men mig ska ni hålla bakom er«, sade Thern och klappade sig på den mage som börjat växa sig större innanför träningsoverallen. Sedan satte tränaren av och visade att grundkonditionen fanns kvar, spelarna fick slita för att hänga med. Och så fortsatte det. Thern introducerade övningen »fartleken«, där spelarna fick springa runt, runt planen i 40 minuter – det brukade sluta med att Sharbel Touma och Mikael Nilsson spydde. Thern refererade till sig själv som »Kungen«. Thern deltog i träningsspelet och dömde i egen favör – om någon protesterade höll han upp tre fingrar i luften för att visa vem på planen som blivit bronsmedaljör i VM.

– Han var en bra tränare, säger vänsterbacken Per »Texas« Johansson. Nackdelen var att han inte styrde upp defensiven tillräckligt, och så var det ju pedagogiken. Han var sjukt duktig och ibland tänkte man mest på att göra honom nöjd. Vissa gånger kunde han stanna upp spelet, säga »så här enkelt är det« och så slog han en crossboll på 50 meter som man själv aldrig skulle klarat av.

Första säsongen kom HBK sexa i Allsvenskan, året därpå nia. Resultatmässigt godkänt men för Jonas Thern blev pendlandet mellan Värnamo och Halmstad, och alla krav på honom som allsvensk tränare, allt jobbigare att hantera. Inför säsongen 2004 lämnade han över ansvaret till assisterande tränaren Janne Andersson och tog istället hand om IFK Värnamos P12-lag där hans egen son Simon spelade.

Samtidigt började Jonas och Christer Tonning – spelare för HBK på 60-talet och utlandsproffs i USA på 70-talet – diskutera svensk talangutveckling. De startade företaget Calcio Elit och drog 2005 igång ett fotbollsprogram i samarbete med John Bauergymnasiet. Utbildningen lanserades i Östersund, Örebro, Värnamo och Malmö – så när Simon Thern och hans lagkamrater så småningom skulle börja gymnasiet var John Bauer i Värnamo ett naturligt val. Därmed fick Jonas Thern ännu mer tid att drilla spelarna han vid det laget kände utan och innan. Det blev upp till åtta träningspass i veckan.

Men när spelarna var redo att kliva in i A-laget tog det stopp. Rutinerade seniorer stod i vägen. Hösten 2009 bestämde Jonas och kollegan Christer Tonning sig därför för att själva ta över A-laget – seniorspel var ett måste om den talangfulla kullen inte skulle stanna i utvecklingen.

Förra året spelade laget i division ett och ungdomssatsningen fullföljdes – i flera matcher låg snittåldern i startelvan på 19 år och innermittfältet med Simon Thern, 18, Loret Sadiku, 19, och Viktor Claesson, 18, styrde spelet som de ville. Vid ett besök sade Helsingborgs sportchef Jesper Jansson att de tre var »så nära jag kommit Barcelonas mittfältstriangel i Sverige«. När Värnamo vann mot Kristianstad i säsongens sista match blev laget klart för Superettan.

Löften. Loret Sadiku (till vänster) och Vikto­r Claesson (i mitten) utgjorde tillsammans med Jonas Therns son Simon ett anfallsinriktat mittfält i division ett södra – Viktor gjorde elva mål, Simon åtta och defensive slitvargen Loret tre.

Jonas Thern nickar ut mot träningsplanen:

– Det sista de ska tänka på är att spela bollen bakåt eller i sidled. Första tanken ska alltid vara framåt. De ska bli så duktiga i tanken att de hittar alternativen. Det kräver rörelse och teknik. 

Annons

Spelövningen på liten yta visar vad han menar. Två lag men inga mål är utställda, spelarna ska hålla bollen inom laget med få tillslag.

Det är femte året de är här nere i Costa Ballena. De bästa killarna från de fyra skolornas avgångsklasser har fått chansen att använda resan som utbildningens obligatoriska APU – arbetsplatsförlagd utbildning. Här nere tränar de en eller två gånger om dagen, spelar match en gång i veckan och ägnar återstående tid åt projektarbetet och »Människan socialt och kulturellt«, en kurs där eleverna jämför svensk och spansk kultur vad gäller mat, supporterliv, sociala beteenden. I gruppen finns också fem elever som tagits ut med andra kriterier än de fotbollsmässiga: de fungerar som sportchef, assisterande tränare och sjukgymnast. I en dryg månad – med start och avslutning i Värnamo – lever de som en professionell klubb. Eleverna ska lära sig vad det innebär att jobba med fotboll.

– När jag slutade i Halmstad ville jag göra något annat än att bara vara med i etablissemanget, säger Jonas. Något jag stod för. Med P12-laget jobbade vi fram ett spelsätt helt fokuserat på passningsspel. Och så har vi kört på sedan dess – både med det laget och i skolan.

Tidigare kullar från skolan ger en fingervisning om vilken typ av spelare Jonas Thern vill få fram. MFF:arna Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz, HBK:s Joe Sise och Elfsborgs Niklas Hult är alla individuellt skickliga spelare som någon gång levt lägerliv i Costa Ballena. I år skulle Simon Thern och Joseph Baffo hängt med, men eftersom båda har skrivit på för Helsingborgs IF valde de att stanna hemma och ladda inför januariträningen. Klass- och lagkamraterna Viktor Claesson och Loret Sadiku är däremot på plats – även de jagas av allsvenska klubbar. Säsongen 2011 lär ett tiotal spelare fostrade på utbildningen visa upp sig i den svenska högstadivisionen.

– Jag tycker att detta är det mest rationella sättet att fostra spelare på, säger Jonas. Man måste jobba mer med de kreativa bitarna än vad man gör i svensk fotboll. Om inte annat för att det är mest lönsamt. Det är de här spelarna du kan sälja för stora pengar, det är de här spelarna som lockar publik. Sedan är det mycket roligare att jobba med killar som hanterar sin teknik.

Ute på planen får Johan Hult, lillebror till Elfsborgs Niklas, en rejäl snedträff och bollen flyger ut på golfbanan bredvid. Christer Tonning skojar om att han måste ropa »fore« i de lägena, Jonas uppmanar Hult att »sparka ut betonggruset ur skorna«. Spelaren ler osäkert till svar.

Assistent. Gusta­v Andersson s­kriver sitt projektarbete om supporterkultur i Spanien och är överraskad av att Jerez supportrar har satt text till Pippi Långstrump-melodin. Gustav­s kommentar: »Tänk att Selma Lagerlöf är så stor«, väcker viss munterhet hos Jonas.
Hårdkörning. Jonas Thern förespråkar mycket t­räning, vilket spelarna på lägret får känna på. »Det finns inga ursäkter för att slarva med de fysiska förberedelserna. Men alla är inte mottagliga. Det som skiljer ut dem som går hela vägen är att de förstår vad som krävs.«

– I svensk fotboll har man redan i ungdomsåren ofta två forwards, säger Jonas. Då blir det lätt att man, när man är pressad, börjar lyfta upp bollen på dem – och eftersom de är två har de en bra chans att låsa fast den. Du kommer väl ihåg hur det såg ut efter VM 1994 när vi inte var lika bra i landslaget? Vi tjongade bara upp den på Kennet Andersson och hoppades på det bästa. Man kan få bra resultat på det sättet men jag tror inte att man lär sig mycket. Därför spelar vi alltid 4–3–3, då måste man använda mittfältet på ett annat sätt.

Jonas berättar om en träningsmatch mot Ljungby. Motståndarna var rutinerade och pressade unga, bolltrillande Värnamo högt upp i planen. Jonas skrek vid sidlinjen: »Lägg in bollar bakom backlinjen! De står för högt upp!«

– Inte en enda jävla djupledsboll kom! Dagen efter fick jag träna långbollar med dem. Man tror inte att man ska behöva göra det i ett seniorlag. »Blir vi pressade är djupledsbollen det enklaste alternativet«, förklarade jag. Killarna skakade på huvudet: »Vi ska inte slå långbollar har du ju sagt!«

Han är märkbart nöjd över hur väl hans filosofi har satt sig, glad att det går att förändra och spela på ett annat sätt än det traditionellt svenska. För i vissa avseenden har fotbollen stått och stampat sedan han själv spelade allsvenskt, menar han.

– Det är en lunk i svensk fotboll som jag inte gillar. Kommer du först till bollen i en duell blir du inte attackerad, motståndarna faller bara ner och intar position. Så var det när jag spelade och så är det i dag. När jag kom till Benfica märkte jag att spelarna inte resonerade på samma sätt. Du kunde vara först men motståndarna fullföljde ändå, de gick in stenhårt och vräkte bort dig. Och det var sällan man fick frispark för det. Man fick lära sig att bli snabbare i fötter och tanke för att klara sig. Här i Spanien har de det där naturligt. Jag minns när jag mötte spanska lag med Roma och Napoli – vi tyckte att vi hade kvicka spelare men spanjorerna hade något extra. Därför är det bra att komma hit ner och låta spelarna uppleva det.

Han tar tag i en boll och vänder ryggen mot mig för att visa vad han menar:

– I Sverige räcker det ofta att backen ligger två meter ifrån för att man ska spela hem den. Våga vänd upp istället! Bryt mönstret! Titta på Xavi, ligger du två meter ifrån honom ser det ut som om han har en hel ocean att vända upp på.

Jonas pekar ut mot planen och säger att detta inte är den bästa truppen de har haft här nere men att det spelar mindre roll. Kan man inte dominera i Allsvenskan så kan man i alla fall bli en kreativ spelare i division två – och känna att man kommit så långt man kunnat med sin fotboll.

– Alla har inte lika lätt för det här som mina killar i Värnamo. Det är en exceptionell kull. Det mittfältet vi ställde upp i höstas… jag ska inte säga för mycket men jag var och tittade på HBK–AIK och efteråt sa jag till Christer: »Jag hade inte velat byta ut en enda av dem på vårt mittfält mot någon av spelarna i de där två allsvenska lagen.« Våra killar är så snabba i tanken, och så sitter man på en allsvensk match och ser rädslan hos spelarna där, den där kantigheten som många har i Sverige.

 

Svensk fotboll har länge brottats med frågan hur man fostrar fotbollsspelare bäst. Blickarna har vänts utåt, mot länder som Frankrike, Spanien och Portugal som får fram talanger via akademier där ungdomar studerar parallellt med fotbollstränandet. Oftast med fotbollen i fokus och studierna avsevärt nedprioriterade. I Sverige har man försökt hitta en annan väg.

1965 behandlade riksdagen för första gången frågan om hur idrott kan kombineras med utbildning. En utredning ledde fram till att man sju år senare på prov startade två riksidrottsgymnasier för badminton, basket, bordtennis, skidor, tennis och volleyboll. Fotbollen fick egna riksgymnasier först fem år senare – i Sundsvall, Norrköping, Borås, Västerås och Kalmar. Syftet var att eleverna i första hand skulle studera, men med denna lösning fick de också möjlighet till bra fotbollsträning vid sidan av skolan. Först 1982 togs fotboll in på schemat under ämnet specialidrott.

I mitten på 80-talet tog Malmö FF nästa steg. Klubben siktade på att bli helprofessionell och ville också erbjuda de bästa ungdomarna den möjligheten. 1987 drog Fotbollsuniversitetet igång med elever som Joakim Nilsson, Stefan Schwarz, Jonnie Fedel, Martin Dahlin, Roger Ljung och Jonas Thern. Vissa studerade »riktiga« universitetsämnen men de flesta tog lätt på utbildningen.

Tomas Petersson, professor i idrottsvetenskap på Malmö högskola, anser att MFF:s initativ var ett trendbrott.

– Riksfotbollsgymnasierna gav folk möjlighet att spela fotboll samtidigt som man förberedde dem för ett liv efter fotbollen. Malmö FF:s Fotbollsuniversitetet var det första försöket där det blev tydligt att spelarna framför allt formades för ett liv som spelare.

I dag är riksfotbollsgymnasierna döende. Från och med i år kommer systemet helt att ersättas med 70 elitfotbollsgymnasier – Therns utbildning i Värnamo är ett av dessa.

Parallellt med skolverksamheten har klubbar och fotbollsförbundet arbetat på sina håll för att stimulera talangutvecklingen. Efter fiaskot i VM 1990 lanserade dåvarande förbundsordförande Lennart Johansson i samarbete med Tipstjänst projektet Tipselit 2000. Med finansiellt stöd från spelföretaget kunde varje elitklubb anställa en huvudansvarig tränare för ungdomslaget. 1998 lade IFK Göteborgs före detta huvudtränare Roger Gustafsson fram sitt bidrag, Fotbollens hemligheter – två böcker och tio videoband om totalt 16 timmars speltid där han delade upp fotbollskunskapen i 156 olika moment som ungdomstränare kunde använda i sin dagliga verksamhet. Gustafssons och IFK Göteborgs projekt Änglagårdsskolan – som tar in barn från årskurs fyra – har följts av andra samarbeten mellan elitklubbar och skolor: Djurgården med Vittra gymnasium, AIK med Solna Gymnasium …

Tränarthern.

Glädje, individuell utveckling och frihet är nycklar i Jonas Therns ledarskap. Här berättar han om sina inspiratörer.

Bosse Thern, IFK Värnamo
»Farsan körde hela tiden med utmaningar på träningarna för att väcka tävlingsnerven. Mycket övningar där man kunde slå rekord, mycket spel – sådant som man ska göra för att hålla glädjen uppe i den åldern. Det är lite så som jag kör nu, faktiskt.«

Roy Hodgson, Malmö FF
»Den överlägset bästa instruktör jag har haft på planen. Han var så duktig spelare att han kunde göra det man inte lyckades med själv. Slog du ett uppspel fel på träning skällde han, och drog sedan själv till bollen så den satt och sa: ›Det är väl inte så svårt.‹ Man vågade inte göra fel efter det.«

Sven-Göran Eriksson, SL Benfica
»Han förtjänar all respekt, en oerhört lugn ledarstil. Jag såg honom bara tappa ansiktet en gång. På väg till match satt vi i bussen när radion rapporterade att han var klar för Sampdoria. När vi kom till hotellet satt han själv och åt, ingen i ledningen slog sig ner bredvid honom. Då var han ensam.«

Claudio Ranieri, SSC Napoli
»Alla bra tränare jag har haft har en gemensam nämnare – social kompetens. De har brytt sig om hur spelarna mått, inte bara vad de kan ge för framgångar. Ranieri var bäst på detta. Varje hotellsamling inför match knackade han på allas dörrar och frågade hur läget var, om det var något man behövde prata om.«

Marcello Lippi, SSC Napoli
»Hade inte samma kvalitet som Roy och ›Svennis‹ i övningar på planen men han var otrolig på att få ut max av alla spelare när det väl gällde. Han såg vilka som fungerade ihop, anpassade spelet efter motstånd, var taktisk. En grym matchcoach.«

Annons

Walter Smith, Rangers FC
»Alla utlänningar ville träna hårt men skottarna ville bara spela tvåmål på träning. ›Jag måste anpassa mig, det är en skotsk klubb och det är deras tradition som gäller‹, minns jag att han sa. Så det blev mer vi spelare som fick styra upp det medan hans roll blev att hålla ihop gänget. Och det gjorde han bra.«

Christer Tonning frågar om alla vill ha kaffe.

– Nej, jag vill ha te, säger Jonas Thern.

– Tre espresso och en te – det blir ju fyra kaffe, svarar Tonning.

De drar skämtet minst en gång om dagen – ofta är det Christer som levererar poängen, ibland får Jonas äran. Det senaste året har de i princip umgåtts varje dag, på skolan i Värnamo, på träningar och matcher med IFK.

Christer Tonning fotbollsfostrades i Halmstad och spelade flera säsonger med HBK innan han 1967 värvades till Dallas Tornado under deras Europaturné. Det amerikanska laget åkte sedan jorden runt och spelade uppvisningsmatcher. Efter turnén flyttade Christer till Dallas för att spela i amerikanska ligan – den svenske mittbacken ställdes bland annat mot Pelé när Santos var på PR-turné. Amerikanerna ville sprida intresset för sporten, med syftet att få VM inom en snar framtid.

Det dröjde över 20 år, till 1994, innan USA fick sin turnering. Då var Jonas Thern lagkapten i svenska landslaget medan Christer hade blivit hotellchef för Kusthotellet i Varberg – platsen där det svenska landslaget laddade upp inför VM den sommaren. Christer hade redan i mitten på 80-talet lanserat idén att spaanläggningar var framtiden. Han hade då försökt övertyga Folkets Hus att investera på bred front men fått blankt nej från den ansvarige – Mona Sahlins pappa Hans Andersson. Istället byggde han i privat regi upp Kusthotellet i Varberg och Hagabadet i Göteborg.

– Jag har träffat många i den här branschen som har idéer, men få brinner för att förverkliga dem så som Christer gör, säger Jonas. Christer är en doer. Och det är allt som räknas när det gäller fotboll. Man kan prata teorier hur mycket som helst men det är ändå bara jobbet du verkligen lägger ner konkret som gör att du skapar bra spelare.

När Christer återvänder till bordet frågar jag hur de resonerar kring sin utbildning – varför den skulle vara bättre än tidigare försök – Tipselitsatsningar, riksgymnasier, Svenska fotbollförbundets genomarbetade tränarkurser i olika steg… Jonas funderar ett tag och säger:

– Svenska journalister använder ofta mig som slagträ för att attackera svensk fotboll. Jag har inget emot förbundets jobb, det finns bra saker där. Det jag vänder mig emot är att alla ska lära ut fotboll på samma sätt. Det är ju inte så att förbundet har kommit på mirakelmedicinen, då hade ju hela världen vallfärdat till Solna för att lära sig fotboll. Men det gör den inte, så vitt jag vet.

– För oss måste glädjen alltid vara nummer ett. Killarna ska ha kul. Sedan kommer individuell utveckling med fokus på det kreativa. Det andra – att sparka bort bollen – lär de sig ändå när de blir seniorer. Resultatet kommer först som nummer tre. Det ska alltid komma i sista hand när man jobbar med ungdomsfotboll. Egentligen är det logiskt: har du glädje och får rätt individuell utveckling så når du bra resultat i slutänden.

Jonas sörplar på teet och fortsätter:

– Egentligen är det mångfalden jag vill åt. Ska vi få fram många spelare med olika egenskaper måste det ju vara bra om vi jobbar på olika sätt. Jag tycker att svensk fotboll lägger mycket energi på skit. Förbundet öste ut 60 miljoner kronor på ett elitprojekt för några år sedan. Vad innebar det? Jo, att de skickade ett antal riksinstruktörer över hela Sverige för att fylla i blanketter tillsammans med de största talangerna. Det är väl inte vid kaffebordet de blir bra spelare?

Jonas har åsikter om svensk fotboll. I en intervju med Sportbladet 2008 sade han till och med att »den är tråkig, jag hatar den – den är stängd tidigt för utveckling och framför allt stryper du ungdomar som är kreativa«. De senaste månaderna – när han lanserats som framtida förbundskapten – har han tydligt deklarerat att han aldrig tänker följa förbundets utbildning, vilket han måste om han ska vara aktuell för jobbet. Jonas menar att han inte ska behöva lära sig hur man lägger ut koner enligt några mallar.

– Jag har ändå lärt mig en del under mina år som aktiv. Jag menar, om jag ska lära mig att spela gitarr – sätter man mig då i samma klass som en kille som turnerat med sitt band världen runt i 15 år? Ska han sitta och vänta på att jag får till de första, knackiga ackorden?

– Jag tog steg fyra-kursen på 70-talet och det var då allt vände för mig, skrockar Christer. Äh, jag håller med Jonas. Självklart är det bra med någon sorts certifiering men man måste utgå från individen. Varför ska Conny Karlsson och Henke Larsson sitta på samma kurs som en 20-åring och lära sig fotbollsträning? Och bli undervisade av en division fyra-tränare? Det är ju förnedrande.

– Men det är typiskt svensk fotboll, säger Jonas. Det är fyrkantigt istället för flexibelt. Det går hela vägen från förbundet och ner.

Han berättar om när han ryckte in som inspiratör vid en av skolorna. Jonas satte igång en passningsövning och den ordinarie läraren, förbundsutbildad, frågade: »Övar vi medtag eller mottag nu?« Jonas tittade på honom och svarade: »Det är nog mottag, för medtag har jag aldrig hört talas om.« Tränarkollegan poängterade att spelarna ju måste veta om de ska vända upp och gå framåt med bollen – medtag – eller bara ta emot bollen felvända. Jonas sade: »Jag jobbade med mottag i hela min karriär och ibland lyckades jag faktiskt vända upp ändå och lägga någon enstaka bra passning framåt.«

– Till slut gav han sig och sa: »Du har rätt, vi skiter i ordbajseriet.« Det finns en rädsla hos tränare i Sverige, alla ska göra på samma sätt. Ta en sån som Messi, som alla gillar för att han är så bra på att dribbla. Hur har han blivit sådan? Man måste ju uppmuntra det där och inte bli förbannad om de tappar bollen.

– Jag har haft en massa tränare i Sverige som ansett att man aldrig ska ta några risker. Jag minns Roy Hodgson när vi spelade med Malmö borta mot Inter. Vi låg under med 1–0 och tryckte på bra. Med tio minuter kvar fick vi en hörna. Vi var starkare än de i luften men Jocke Nilsson och jag fattade ett beslut över Roys huvud: att Jocke skulle slå en svepande boll mot straffområdescirkeln där jag skulle möta på volley. Jag fick en perfekt boll och det blev ett hyggligt skott som gick fem meter utanför. Roy blev helt jävla vansinnig: »Vad fan tror ni att ni är? Fucking stars?!«

 

Flera av landslagsspelarna från VM 1994 har fortsatt inom branschen. Martin Dahlin, Roger Ljung och Stefan Schwarz är agenter med världen som arbetsfält, Patrik Andersson åker Skandinavien runt som scout åt Manchester United, Roland Nilsson är SM-guldtränare i MFF, Henrik Larsson har börjat sin tränarbana i Landskrona Bois med siktet inställt på en internationell karriär.

Till skillnad från kollegorna har Jonas valt att gräva där han står. I Värnamo finns hans gård Herrestad. Genom att träna IFK har han visserligen förverkligat sina fotbollsidéer, men framför allt haft familjen nära – han har turnerat hela Småland och halva Halland runt med dottern Alicia på hästtävlingar. Att det nu strömmar talangfulla spelare till Allsvenskan från Värnamo, och att IFK är ett Superettanlag, är helt enkelt ett resultat av att det är i just denna lilla småländska ort som Jonas Thern vill bo. Andra bygder borde kunna leva upp på samma sätt – om de fick rätt förutsättningar och rätt tränare.

– Vi har sett oss som ett alternativ till storklubbarna, säger Jonas. Småorterna är fulla med talanger som inte sugs upp i det andra systemet. Utnyttjar man skolan rätt får man utdelning. Det där Fotbollsuniversitetet som jag gick på var bara skit. De ville bara locka till sig enstaka bra spelare. Det vi gör är att ta in många och få till mer träning. Genom att använda skoltiden, alla håltimmar och grejer som de har, kan vi komma upp i åtta pass i veckan. Och det behövs.

Christer menar att talangfostran handlar mycket om logistik. Ungdomarna vill träna mycket och utmaningen är att erbjuda dem möjligheten i deras närområde, så att de slipper lägga onödig tid på att pendla mellan skola och klubbstuga.

– Tipselitprojektet har många bra saker men det blir för låst, säger han. Där hamnar spelare som är duktiga men som inte riktigt håller för Allsvenskan, istället får de spela i den Kalle Anka-serie som jag tycker att U21-serien är. Inga riktiga matcher, inget som betyder något. Man måste hitta andra vägar i elitklubbarna, renodlade akademier där fler än klubbens egna talanger får plats i skola och träning. Vissa kan spela kvar i sina bonnklubbar i division ett och två, andra i den allsvenska klubben… Det viktiga är att många får möjlighet att träna mycket.

– Jesper Jansson i HIF är intresserad av det här, säger Jonas. Kanske kommer vi att hitta en form i samarbete med dem.

Lärljunge. Viktor Claesson har haft Jonas Thern som tränare i sex år. »Jonas är bra på att utveckla varje individ i laget. Andra tränare ser mer till resultat och så får spelaren komma i andra hand«, säger Viktor.
Överraskning. Isaac Thelin har utbildats på skolan i Örebro och imponerar i sin roll som central forward. »Det finns några stycken som har möjlighet att bli riktigt bra här. Isaac är en av dem«, säger Jonas.

Christer pekar in mot baren. Hotellets gäster har samlats för lunch. Medelåldern ligger runt 70. Gran Hotel Colón överlever lågsäsongen genom ett samarbete med ett företag som arrangerar pensionärsresor. En av Christers och Jonas favoritsysselsättningar när de är här nere är att betrakta korta spanska män som inte når ner med fötterna i golvet när de satt sig i lobbyns fåtöljer.

– Vi såg El Clásico inne i baren med killarna förra året, säger Christer. Det var bara vi som höll på Barça. När Zlatan gjorde mål kunde jag inte hålla mig: »Un sueco, un gol«, sa jag. Jävlar vad det retade de gamla gubbarna.

– Vi hade mött ett division fyra-lag, samma lag som vi ska möta i övermorgon, säger Jonas. Våra spelare var imponerade av dem och jag hade räknat ut att det sett till antal serier och lag i Spanien fanns drygt 2 000 spelare som var bättre än de vi hade mött. »Då kan ni ju fatta hur bra Xavi och Iniesta är«, sa jag till killarna. De nickade och jag fyllde i: »Och på den nivån spelade jag för några år sedan.« Ha, ha… Då har de inte mycket att komma med. 

– Det påminner mig om när jag var i Oddevold, säger Christer.

– Oddevold?! Nu pratar vi Barça och Real här.

– Jojo, men låt mig komma till poängen. Där fanns alltid några gubbar som pratade om hur bra det var förr. Till slut fick killarna nog och hittade en gammal Super 8-film från deras tid. De satte på den och gubbarna bara: »Är det något fel på filmen? Den går ju i slow motion?«

– Det fanns någon pik till mig där, va? Men du har rätt. Svärfar visade en gammal match när vi i MFF mötte Djurgården, cupfinalen 1989. Grabben orkade inte se mer än tio minuter. Men så är det, man kan inte leva före sin tid.

– Det är sant, säger Christer.

– Inte före sin tid, och inte efter sin tid.

– Nej, man måste leva här och nu.

Christer vänder sig till mig och ler:

– Du hör, det kommer rätt filosofiska visdomsord från oss när vi sitter här och tjötar.

Jonas telefon ringer. Han tittar länge på displayen, överväger att strunta i den men svarar till slut.

– Hej… nej, det är lugnt. Vi är i Spanien med treorna på skolan.

Jonas lyssnar. Det är uppenbarligen en svensk klubb som vill att han ska ta över dem nästa år.

– Nej, jag håller mig i Värnamo. Det blir inte att jag bryter upp därifrån nu.

Jonas Thern har sedan förra sommaren nämnts som tänkbar tränare i en drös elitklubbar: IFK Göteborg, Elfsborg, IFK Norrköping, AIK… Och när Jörgen Lennartsson slutade som U21-landslagets förbundskapten stod Therns namn först hos många experter. Bland annat propagerade Glenn Strömberg för sin före detta landslagslagkamrat i TV.

– Har du nytt jobb nu? flinar Christer när Thern tryckt av mobilen.

– Äh, jag kan väl inte ta något tränarjobb. Vem ska då mocka skit i stallet hemma?

 

Samma eftermiddag går vi ner till stranden. Ett par gånger i veckan ordinerar Jonas och Christer löpning i sanden.

– Vi har ju stött på brasilianska spelare både jag och Christer, säger Jonas. Jag spelade till exempel med Aldair, han hade inte varit på en fotbollsplan innan han fyllde 16. Var hade han fått sin styrka och balans ifrån? Från sandstränder. Springer man i sanden tränar man bålen, balansen, benen. Man sätter ner foten i mjuk sand och måste hela tiden parera för att fixa det.

– Vi ville bygga en sandlåda i Värnamo också, bredvid planen, säger Christer. Men det fanns inte pengar… till det heller.

Jonas kliver ut på stranden där spelarna väntar. Han höjer vänstra handen och vinkar till en imaginär läktare, sedan högra handen på samma sätt. Eleverna försöker härma honom. Gustav Andersson börjar skratta när han höjer händerna.

– För fan »Gurra«, du kan inte flina, säger Jonas. Det går inte hem på de stora arenorna. Du måste se tuff ut när du kommer dit.

Spelarna ställer upp sig för slalomlöpningar mellan koner. När Jonas klappar i händerna och släpper iväg förste man dröjer det bara till tredje konen innan Värnamosonen Johan Hult faller. Jonas ropar:

– Hoppsan Gösta Gigolo! Upp igen! Nu kör vi!

Jonas Thern

FÖDD: 20 mars 1967

SPELARKARRIÄR: IFK Värnamo –1985, Malmö FF 1985–1989, FC Zürich 1987–1988 (lån), SL Benfica 1989–1992, SSL Napoli 1992–1994, AS Roma 1994–1997, Rangers FC 1998–1999

TRÄNARKARRIÄR: IFK Värnamo (A-lag) 2000–2001, Halmstads BK 2002–2003, IFK Värnamo (pojklag) 2004–2009, IFK Värnamo (A-lag) 2010-

LANDSKAMPER: 75 A (6 mål)

MERITER: 2 SM-guld (1986, 1988), 2 svenska cupguld (1986, 1989), Guldbollen (1989), portugisisk mästare (1991), VM-brons (1994), Svenska Dagbladets bragdguld (1994)

En halvtimme senare börjar solen gå ner vid horisonten. Spelarna stretchar i sanden – utslagna och utmattade. Jag frågar Emil Brorsson och Gustav Andersson vad de vill med sitt fotbollsliv – båda är här som assisterande tränare eftersom de inte håller tillräckligt hög klass som spelare. Gustav funderar på att bli sportjournalist. Emil tänker fortsätta på tränarbanan, kanske i sin moderklubb Fristad Goif.

– Jag har sett många bra spelare som inte blir något för att det bara är någons pappa som tränar dem. Ofta vill pappan inte ens vara där utan ställer bara upp, säger Emil.

– Kan man få fler bra tränare i mindre klubbar kommer det fram fler bra spelare. Så enkelt är det. Den här chansen vi får här, att lära oss instruera fotboll på ett annat sätt än det tråkiga gamla svenska… jag tycker att det är spännande. Jonas har många bra idéer som jag vill sprida vidare i något ungdomslag. Samtidigt som jag spelar i ett A-lag på lägre nivå.

Jonas ansluter och Gustav och Emil pepprar honom med frågor. Ungdomarna som Jonas ägnar sitt liv åt vet ganska lite om hans aktiva tid. Pojklaget han tränade i Värnamo föddes samma år som han ledde landslaget i EM på hemmaplan, i truppen som är med här nere finns en spelare som föddes VM-året 1994. I fjol frågade killen som var uttagen till Costa Ballenalägret som »medieansvarig« om Jonas någonsin hade mött Zinedine Zidane. När Jonas nickade gick killen och hämtade ett block och bad om en autograf: »Den här ska jag visa för pappa. Han kommer att tycka det är stort att ha en autograf från någon som mött Zidane.«

– Var det någon dopning i Italien på din tid? frågar Gustav.

– Jo, det kom ofta in någon läkare som ville att man skulle ta dropp, svarar Jonas. Jag frågade alltid efter medicinburken och då kom de tillbaka med någon där de klistrat på en lapp som det stod vitaminer på. Jag vägrade och sa: »Om det bara är vitaminer så rinner de ju ändå rakt igenom, jag ska fråga min landslagsläkare vad han tycker.« Då var man inte populär kan jag säga. Och sedan när vi mötte Marseille med Benfica borta i Europacupsemi 1990, då stod ögonen på Papin och Waddle och grabbarna rakt ut. De var inte kontaktbara. Det var ruskigt, de kunde inte bedöma avstånd i tacklingar utan rusade bara rakt på. Men sedan kom vi på ett bättre knep i returen. Vi gjorde mål på en rätt tydlig hands, kan man säga.

Jag påpekar att det är den matchen Bernhard Tapie, Marseilles dåvarande president, har som ursäkt för sina senare mutförsök – efter matchen borta mot Benfica lärde han sig att alla är köpta och att man måste fuska sig fram i fotbollsvärlden. Jonas säger:

– Ja, det kan jag säga dig, han kunde fuska långt innan dess.

– Vilken är den bästa planen du spelat på? frågar Emil.

– Ja, jag har ju haft äran att få spela på gamla Wembley. Den var alltid bra. Sämst är utan tvekan Motherwells. Den lutade åt två håll, man fick springa uppför på egen planhalva och i nerförsbacke på offensiv. Men gamla Estádio da Luz var fin. 110 gånger 74 meter bred. Enorma ytor, motståndarna stod bara i backlinjen och slog långt. Det blev rätt långtråkigt, det brukade sluta med att Stefan Schwarz sa: »Nej, nu får vi gå in och kapa någon.«

– Var han brutal? frågar Emil Brorsson.

– Nja, han tappade tålamodet ibland. Både på motståndare och medspelare. 

Jag frågar om han har någon kontakt med sin gamla radarpartner som numera bor i Portugal. Jonas berättar att de träffades för ett år sedan. Han längtade ner till solen och bokade en resa till Lissabon. Med hyrbil letade han runt efter hotell men allt var fullbokat. När kvällen övergått till natt hittade Jonas till slut ett rum i Cascais, stället han bodde på under sina år i Benfica. Morgonen därpå tog han en promenad och gick in på ett café. Där satt Schwarz och åt frukost med sina barn. Jonas smög fram osedd och slog till honom i huvudet. »Vad gör du här?!« utbrast Schwarz, när han hämtat sig. »Jag flög ner för att äta frukost med dig din jävel«, svarade Jonas.

– Han är en bra person, Stefan, säger Jonas. Den första jag skulle ta med mig ut i skogen om det blev krig. Man kan lita på honom i alla väder.

 

Det är onsdag eftermiddag och spelarna samlas på fotbollsplanen i Costa Ballena. Atlético San Luqueña har bestämt sig – den här gången ska de inte få stryk. Förra året hade spanjorerna blandat upp sitt A-lag med juniorer. Den matchen fick avbrytas när Jonathan Ring snurrade upp en spanjor som blev så förbannad att han sprang efter tonåringen och sparkade honom i röven. Domaren vägrade döma vidare.

I år ställer San Luqueña därför upp med sin starkaste senioruppställning. De har en del att välja på. Klubben är egentligen en fotbollsskola som börjar redan på dagisnivå. Föräldrarna lämnar in sina barn från fyra års ålder och sedan fortsätter de under hela skoltiden. Totalt rör det sig om drygt 500 elever i verksamheten. Klubben startades av lokala vingårdar som ville ge sina arbetare en social samvaro – och ett ställe att placera barnen på medan föräldrarna slet bland vinrankorna.

I dag ligger representationslaget i division fyra. De håller hög klass. Efter 20 minuter leder de med 2–0 och har haft två ribbträffar. Jonas kommenderar sitt lag vid sidlinjen:

– Låt den gå, låt den gå. Var inte rädda för att passa bollen.

– Äh, din knallhatt! Det var ingen frispark!

Backlinjen söker hela tiden bollar in på mittfältet där Viktor, Loret och Mattias Candemir möter. Ofta bryter spanjorerna, men Jonas fortsätter att beordra kortpassningar.

– Lämna boll och ta löpning direkt.

– Möt med ryggen mot linjen, då har du hela planen framför dig sedan.

San Luqueña gör 3–0, 4–0, 5–0 innan Isaac Thelin äntligen får in en reducering. Matchen slutar 6–1. Efteråt ligger de svenska tonåringarna utslagna i gräset framför avbytarbåset med sänkta huvuden. Ingen säger något. Några av dem bankar jordkokor ur dobbarna och ser ut att skämmas.

– Ja, sådana här lag slog vi med juniorlaget på min tid, säger Jonas.

Viktor, som haft tränaren sedan tolv års ålder, reser sig bestämt.

– Nej, nu går jag innan han börjar igen…

Johan Hults deppiga min förbyts i ett leende. Jonas fortsätter:

– Helt ärligt killar, det var ett riktigt bra lag, riktigt bra spelare. Och ni är också bra. Samtidigt är det ju så att om man lägger ihop alla deras landskamper och alla era så har jag ändå gjort fler än ni tillsammans.

Spelarna tittar upp mot sin tränare. Nu kan de inte hålla sig. De garvar och skakar på huvudet.

Dynamisk duo. Christer Tonning menar att Jonas styrka som tränare är hans blick för spelet och förmåga att lära ut saker i praktiken: »Han visar alla övningar ute på planen och inte genom att rita i taktikblock. Så har det varit med Jonas tränare i karri­ären – inte fan ritade Lippi i något block.«

Jonas Thern är en paradox. Som spelare känd som en funktionell slitvarg som gjorde det otacksamma jobbet på mittfältet, som tränare en man som förespråkar kreativitet och teknik. Han har spelat de största mästerskapen och varit utlandsproffs i fyra länder, men kallar sig själv för »en bonnlurk som gillar att gå hemma i stallet och mocka skit«. Under sin tid som landslagskapten var han både den allvarlige härföraren och den galne upptågsmakaren. När han i VM 1994 delade rum med Henrik Larsson roade han sig med att skrämma kollegan genom att gömma sig under sängen och sedan hoppa fram och vråla när Larsson lagt sig för att läsa en bok. En annan gång gömde Jonas sig bakom duschdraperiet och väntade på att Larsson skulle pissa. När Jonas hoppade fram hade lagkamraten svårt att behålla riktningen på strålen.

En dag på väg från träningen passerar vi en orange plastkon. Jonas pekar på den och säger att »det blir bra ljud om man använder den som megafon«. Jag tittar förbryllat på honom innan han berättar om ett La Manga-läger med HBK då dåvarande förbundskaptenen Lars Lagerbäck bjöds in på sillmiddag. Efter maten och »alldeles för många snapsar« sprang Jonas i förväg, ryckte en vägkon på trottoaren och gömde sig i ett buskage. När Lagerbäck kom lullande på den öde gatan satte Thern konen till munnen och började sjunga: »Lasse Lagerbäck, sha-la-la-la-la! Lasse Lagerbäck sha-la-la-la-la!«

– Det hördes över hela La Manga. Det var fullt med svenska lag där nere och han tittade upp mot hotellbalkongerna men fattade inte var det kom ifrån. Jag gillar sådant. Det ligger i släkten. Farsan är likadan, full av skit i huvudet. Killarna i pojklaget jag tränade ville alltid att pappa skulle med på alla resor, de vägrade gå och lägga sig innan »Bosse Bus«, som de kallade honom, hade dragit någon av sina rövarhistorier.

Som ungdomstränare får Jonas Thern möjlighet att utnyttja hela sitt register. Han kan referera till sina erfarenheter av internationell fotboll under tränare som Roy Hodgson, Sven-Göran Eriksson, Marcello Lippi, Carlos Bianchi och Claudio Ranieri. Han kan påtala vikten av rollfördelning, att vissa ska stå för det defensiva jobbet medan andra ska få utmana och dribbla – själv täckte han ju upp bakom spelare som Gianfranco Zola och Francesco Totti. Och han kan hela tiden få utlopp för sina skämt, vara precis hur ironisk han vill, dra rövarhistorier och haussa den egna karriären för att hålla kaxiga ungdomar på mattan.

– Filosofin är egentligen att ha roligt. Spelarna ska inte vara rädda för att göra fel. Jag har lätt till skratt och använder det för att få bort spänningar. Det är bättre att skoja om en dålig passning än att stå och ryta »fan vad dåligt«. Spelaren vet ju själv vad som är dåligt och bra. Som tränare ska man lära ut hur man gör saker bättre. Är spelaren inte rädd för att göra fel har man kommit en bra bit på väg.

 

Det är sen kväll, middagen serveras spansk tid. Matsalen på Gran Hotel Colón är fylld av ett hundratal välklädda spanska pensionärer, 20 svenska ungdomar och två ledare i blå träningsoverall.

– Har du börjat öva, Jonas? Du får sjunga Upp till kamp emot kvalen…

Christer har precis läst en artikel på nätet av Aftonbladets Lena Mellin som skriver om Socialdemokraternas jakt på ny partiledare. »Partiet behöver en Thern – som är trygg på mittfältet«, lyder rubriken. Journalisten skriver: »Han kan samla människor bakom ett mål. Och istället för att njuta av gamla vinster fortsätter han ägna sig åt det han tycker är viktigt och kul. Thern är med andra ord den typ av ledare som Socialdemokraterna borde leta efter. En som redan är framgångsrik men som fortfarande har verklighetskontakt.«

– Fy fan, skrattar Jonas. Inte politik. Jag är en sådan som inte gillar att ta ansvar.

– Det låter som en kul valaffisch, påpekar jag.

– Ja, det är sant. »Rösta på Jonas Thern – mannen som inte tar ansvar.« Vill de trycka den kan jag tänka mig att ställa upp. Jag gillar att reta folk.

Christer och Jonas har analyserat matchen under kvällen. De individuella misstagen var för många, några spelare höll inte riktigt den klass de önskat. Jonas säger att det inte spelar någon roll – motståndarna var överlägsna och hade vunnit oavsett.

Jag frågar hur det är med vinnarskallen. Historien om sandkornen i handen, hur lite en fotbollsmatch betyder, känns inte riktigt… Jonas Thern.

– Som ledare har jag blivit mycket bättre sedan jag var i HBK, och det är för att jag numera har släppt det där att jaga segrar till varje pris. Allt gick bara ut på att vinna nästa match. Visst, det är ju fotboll, man ska besegra motståndarna, men ser man det lite långsiktigare tror jag att man blir en bättre ledare. Killarna vill ju alltid vinna och ledarens roll är att balansera det och få dem att komma tillbaka och prestera bättre nästa gång.

– Jo, men den gången med sandkornen, då gick du väl ändå lite för långt, säger Christer.

– Tror du det? Jag är inte säker. Det kanske var det som avgjorde hela säsongen för oss. Jag ser inte bara nästa match längre, matcherna är hållplatser på vägen. Vissa hållplatser är fantastiska, man vinner och är lycklig. Andra är tuffare. Det är hur du reagerar på resultaten som avgör hur bra du blir, hur du utvecklas.

Spelarna lämnar sina bord. De ska till rummen för att följa kvällens Champions League-omgång. Jonas följer dem med blicken och ler brett. Han berättar att han på ett av de här lägren skällde ut en kille för att han kom fem minuter för sent till samling. Spelaren började gråta och på väg bort mot planen sökte han upp Jonas för att förklara att föräldrarna funderade på att skiljas och att han därför haft svårt att sova på senaste tiden.

– Då kände jag: »Vad fan spelar mina fem minuter för roll i den killens liv? Vem fan är jag som står och gapar på honom?« Jag har börjat se människor på ett annat sätt. Som elitidrottare lever man i en bubbla och jagar segrar, man ser inte hur folk runt omkring en mår. Det är mer humant att utveckla ungdomar. Jag har tävlat färdigt.

Jonas Thern lämnade tränarjobbet i IFK Värnamo vid årsskiftet. Han fortsätter som tidigare med skolverksamheten och kommer även att fortsätta arbeta för IFK Värnamo i mindre utsträckning.