Strandfynd

Jonas Therns perfektionism och vinnarskalle gjorde honom till VM-bronsvinnande landslagskapten och utlandsproffs på högsta nivå. Så varför tycker han att m­eningen med livet är att drilla juniorer av blandad kvalitet på en öde sandstrand?

Jag känner igen allt. Tillslaget på träningsplanen minner om den perfekt avvägda passningen till Martin Dahlin i VM-kvalmatchen mot Frankrike 1993. Den kutade ryggen ger associationer till terrierjagandet en midsommarnatt på Pontiac Silverdome. Armarna hänger lika slappt längs sidorna som när han vandrade av planen efter att ha kapat Dunga och blivit utvisad i VM-semifinalen mot Brasilien.

Just därför kommer det som en total överraskning när Jonas Thern plötsligt berättar hur han reagerade efter att laget han tränar, IFK Värnamo, hade förlorat en av sina matcher. Spelarna slängde skor och tröjor i ilska omkring sig när deras tränare kom in i omklädningsrummet.

Annons

– Jag sa: »Tänk er att ni skopar upp en näve sand från stranden. Alla sandkornen ni har i handen är så många fotbollsmatcher som spelats i världen just i dag. Ert lilla sandkorn, det betyder inte så mycket. Vad spelar det för roll om vi vinner eller förlorar?«

Jonas Thern flinar:

– Min son spelade i den matchen. Han glodde på mig och sa: »Du är så jävla dum i huvudet, pappa!«

Jonas kisar mot solen och horisonten. Precis här börjar Atlanten, strax bortom Gibraltar, nära spanska gränsen mot det Portugal där Jonas Thern hade några av sina bästa fotbollsår och bland annat spelade Europacupfinal med Benfica. Och nu säger han alltså: »Vad spelar det för roll om vi vinner eller förlorar?«

Detta är samme man som på lägret före VM 1990 utmanade Sven Andersson på tennis utan att veta att målvakten varit elitspelare i sporten – och som när han väl blev medveten om fakta vägrade ge upp och istället jagade tennisbanan runt, med grava ryggproblem och en spolierad VM-turnering som följd. Samme man som rasande lämnade en träning i Benfica efter att tränaren Sven-Göran Eriksson tilldömt lagkamraten António Veloso en frispark, och som när Eusébio försökte stoppa honom slängde västen i ansiktet på Portugals nationalhjälte. Detta är samme man som löpte planer upp och ner under en sommar 1994 och blev hela Sveriges härförare, han som aldrig gav sig och som senare fick smeknamnet »Dogshit« av lagkamraten Paul Gascoigne i Glasgow Rangers eftersom »han finns överallt på plan och är omöjlig att bli av med«.


Vi beklagar, men du har gått in i väggen. Dessbättre är det bara en betalvägg.

Vi låser delar av vårt material för att våra prenumeranter (som gör det möjligt för oss att existera) ska få valuta för sina pengar. Nu hoppas vi på dig också!

Kom igång med din gratis provperiod!

  • 2 fria månader, sedan 35kr/mån.
  • Ingen bindningstid, enkelt att avsluta.
  • Papperstidning i brevlådan varannan månad.

Dessutom får du tillgång till hela vår webb – med hyllade reportage, personporträtt och granskningar från de senaste tio åren.

Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

För dig som redan är prenumerant är det bara att logga in och botanisera i vårt digitala arkiv.

Glömt lösenord?