Talangen som kom in från kylan

På mindre än fyra år gick Ken Sema från ratad av IFK Norrköping-tränaren Janne Andersson till landslags­uttagen av samme man. Men räcker det med en ­allsvensk vår för att spela sig in i en VM-elva?

Tisdag förmiddag, Arlanda flygplats, terminal 4. En brokig skara människor samlas utanför gate 43 i väntan på att få gå ombord på planet mot Östersund. Två äldre Röda Korset-kvinnor ska lotsa en östafrikansk flyktingfamilj – mamma, två små döttrar och en tonårsson – till en ny boplats i norra Sverige. Ett gäng fnittriga ungdomar ser fram emot några dagars skidåkning och after ski i Åre. Ett tiotal samer, finklädda i traditionella blågulröda dräkter, tjattrar ivrigt om nationaldagsfirandet de ska delta i under den samiska festivalveckan i Östersund. Och en solbränd Daniel Kindberg – ordförande i den allsvenska succéklubben Östersunds FK, och precis återkommen till svensk mark efter ett par veckors semester i USA – fyrar av ett rungande skratt, där han i ett hörn av en slump sprungit på några bekanta som ska med samma flyg hem.

Det är inte undra på att Ken Sema, vänstermittfältare i Kindbergs lag, väljer att gå rakt förbi den stökiga gaten och vänta i juicebaren tjugo meter bort istället. De senaste veckorna har varit turbulenta nog. På nyårsdagen drog han till Abu Dhabi för landslagets januariturné. Han hann knappt landa i Sverige två veckor senare före han ryckte in som Östersunds representant på Idrottsgalan, bara för att dagen därpå sätta sig på ett nytt flyg och ansluta till ÖFK:s läger på Teneriffa. Den 22 januari återvände truppen för att spela träningsmatch i Sundsvall. Direkt efter slutsignalen drog hela skaran söderut på ännu ett läger, till Marbella. Ken återvände till Sverige först i förrgår och tillbringade årets första hellediga dag hemma hos familjen i Norrköping.

Parallellt med flackandet har Ken brottats med funderingar om framtiden. Hans framgångsrika 2017 – då han avgjorde en cupfinal, imponerade i Europa League och blev uttagen i landslaget – har lett till att en drös utländska klubbar i de stora ligorna anmält intresse för att värva honom. Men ÖFK har inte visat någon större vilja att släppa honom. Ordförande Kindberg har till och med deklarerat att bud under 30 miljoner kronor inte ens är värda att beakta, och när ryktet om att Champions League-satsande Malmö FF ville ha spelaren avfärdade Kindberg det med att skratta, som om han precis hört en bra vits, medan Ken själv konstaterade att det inte lät så intressant.

Annons

Nu är transferfönstret stängt. Och istället för acklimatisering i en ny klubb i södra Europa lufsar Ken nu mot gaten för att ta sig hem till ett snöbelägrat Östersund och en utomhusträning i tio minusgrader.

I boardingkön till planet vänder sig en kille i 20-årsåldern mot honom:

– Spelar du i Östersund? I A-laget?

Ken nickar.

– Sjuuukt. Om några veckor ska ni väl möta de där …

Killen kliar med fingret under den stickade mösskanten, letar i minnet.

– Arsenal, säger Ken. Om en vecka.

– Spelar du då?

– Hoppas det.

– Wow!

Hårt jobb. Extraträning är självklart för Ken. »Jag måste vara all in. Jag beundrar dem som pluggar till typ sjukgymnast vid sidan av, jag fixar inte det. Efter ett pass måste träningen nästa dag vara den viktigaste i mitt liv.«

Ken går ombord på planet och får omedelbart ögonkontakt med Daniel Kindberg som tagit plats på första stolsraden. Ordföranden skiner upp med hela ansiktet när han hälsar.

– Du ser stark ut, säger Ken.

– Jo då, nu har jag laddat energi, svarar Kindberg.

Kindbergs leende byts mot en mer allvarsam min där han tittar upp från sitt säte.

– Du vet, nu börjar det.

Annons

Ken nickar. När han vandrar vidare i gången och sätter sig på sin plats längre bak i planet kan han konstatera att ordföranden satt ord på hans känsla. Allt som varit är ingenting mot det som komma skall: Arsenal hemma i nästa vecka, retur på ett fullsatt Emirates Stadium veckan därpå, landslagssamlingar i slutet av mars, allsvensk premiär i april, en VM-trupp som tas ut i maj. Fyra månader. Fyra månader som avgör allt.

Från sitt flygplanssäte, inklämd mellan två affärsmän som brer ut sig med varsin tidning i händerna, kan Ken se röda tofsar från samemössor sticka upp från stolsryggarna framför sig, som om någon vill banka in budskapet att det inte blev Sydeuropa den här gången heller. Men faktum är att det var så här han ville ha det. Att stressa sig till framgång funkar ändå inte. Om någon vet det, så är det Ken Sema.

Ken Sema 

FÖDD: 30 september 1993

KLUBBAR: IF Sylvia 1998–2005, IFK Norrköping 2005–2012, IF Sylvia 2013 (lån), Ljungskile SK 2014–2015, Östersunds FK 2016–

MERITER: Svenska cupen-guld 2017, SM-guld i futsal för gymnasieskolor 2012

LANDSKAMPER: 3 A, 4 U21

Att Ken Sema en februariförmiddag sitter på ett flyg fyllt av nationaldagsfirande samer och parytsugna utförsåkare får betraktas som något av en skräll. Särskilt med tanke på att bollen en gång sattes i rullning i Kongo.

Ndongala och Kia Sema växte upp i samma område i huvudstaden Kinshasa, blev ett par i tonåren och snart också föräldrar till dottern Lyra. Drygt tio år senare hamnade Ndongalas pappa, som var politiskt aktiv, i onåd hos statsmakten. Eftersom sonen arbetat för pappan blev det farligt för familjen att stanna i Kongo, varpå de flydde landet. Familjen kom först till Belgien men ansåg att de inte gick säkra där heller med tanke på att Kongo varit en belgisk koloni. De ville till Sverige.

– I skolan hade vi läst mycket om de skandinaviska länderna och hur tryggt det var där, minns mamma Kia.

De kom först till Stockholm, slussades vidare till Flen och senare norrut till västerbottniska Åsele. Väl där födde paret sitt andra och tredje barn – Amanda och Maic. 1989 drog de söderut, till Norrköping där pappa Ndongala fått jobb. Fyra år senare, 1993, föddes Ken.

– Vi har alltid varit Familjen fotboll, säger Kia. Min man spelade på högsta nivå i Kongo när han var ung, på samma position som Maic och Ken har. På något sätt var det självklart att barnen skulle börja spela.

Storasyster Lyra var först ut med spel i Sylvia. Amanda hängde snart på och något år senare hade de två yngre bröderna fått upp ögonen för sporten. Sladdbarnet Ken slet hårt för att hålla takten med sina äldre syskon redan som tvååring. När han var fem och äntligen fick börja i IFK Norrköpings Boll-Lek tyckte han att det var tråkigt, eftersom barnen inte fick spela fotboll på riktigt – ibland var det innebandy, ibland fick de bara studsa omkring en boll med händerna. Femårige Ken var så långt framme i sin utveckling att IFK tyckte att han kunde börja spela med deras P9-lag, men pappa Ndongala ansåg att det var ett för stort steg och valde istället att flytta sonen till klubben Sylvia som hade yngre pojklag i sin organisation. Där blev Ken kvar fram till han var tolv, då IFK Norrköping lockade över honom till sin akademi.

Fans. Flickvännen Sara, mamma Kia, kusinen Chris ­Namputu och pappa Ndongala är Kens stöd i karriären. När brorsan Maic nu lämnat Sverige för proffsspel i Indien kan de övriga i familjen lägga all tid på Kens matcher.

– Tekniskt var Ken väldigt långt framme, och det var därför vi lyfte in honom ett år för tidigt, berättar Cay Kindlund, som då var ansvarig för IFK:s akademi.

Trots att Ken spelade med och mot äldre var han ändå bäst på plan. Så kom puberteten. Ken växte inte på samma sätt som lagkamraterna. Som 14-åring fick han se den ene efter den andre, som tidigare legat långt efter honom, skjuta i höjden och ta för sig. Motgången kom vid värsta tänkbara tidpunkt. IFK Norrköpings juniorlag kikade på lämpliga spelare att lyfta upp från det yngre pojklaget, omgivningen talade om elitsatsning och Ken kunde samtidigt se hur hans fem år äldre bror Maic fått upp ångan i karriären – som hyllad spelare i Hammarby. Dessutom skulle ett stadslag tas ut till Elitpojklägret.

Ken kom till slut med i Stadslaget, men han var inte längre någon som stack ut. Och än värre blev det två år senare när han som 17-åring var bland de äldsta i U17-laget eftersom de flesta jämnåriga och många som var yngre hade fått flytta upp till U19. Ken var dessutom oftast petad.

– Få hade klarat av de motgångar som Ken gick igenom, säger IFK Norrköping-tränaren Stefan Hellberg. Han var fullkomligt outstanding upp till 12, 13 års ålder. Bäst i stan. Och att gå från det till att inte platsa … De flesta jag stött på genom åren skulle ha vikt ner sig.

I viss mån blev Ken Sema ett offer för en ovanligt lyckad IFK-satsning. I princip bjöd varenda årgång av 90-talisterna på minst en »supertalang«. Där fanns David Mitov-Nilsson (91:a), Christoffer Nyman (92:a), Alexander Fransson (94:a), Muamer Tanković och Kristoffer Olsson (95:or), Linus Wahlqvist (96:a) …

Allt ställdes på sin spets när Ken skulle fylla 18. Antingen flyttades han upp från U17-lage, eller så betraktades han som överårig och därmed ute ur föreningen. IFK Norrköping behövde aldrig fatta några dramatiska beslut för som tur var kunde samtliga äldre spelare just det året flyttas upp till U19-truppen.

I den nya miljön kom vändningen. Det dröjde bara några veckor innan U19-lagets tränare Sören Cratz sökte upp Ken: »Du är ju riktigt bra, varför har du inte fått spela mer?« Från den stunden löpte allt på: Ken tog sig in i startelvan och imponerade 2011. Han flyttades upp till U21 året därpå. Och i december 2012 kallades han och fyra andra talanger upp till A-truppen för en månads provspel. Tränaren Janne Andersson var tydlig: den som imponerade mest skulle få A-kontrakt. Strax före jul fick Ken beskedet att han var den utvalde.

Det var perfekt tajmning. Han hade nyss gått ut gymnasiet, han fick lön, han kunde bo kvar hemma – och drömmen om allsvenskt spel i favoritklubben var nära. Men två veckor in på försäsongen värvade Janne Andersson estländaren Slim Luts. Vänstermittfältare, precis som Ken. Vänsterfotad, precis som Ken. Strax därefter lånades Ken ut till samarbetsklubben Sylvia.

Glädjen från december, då han visat sig bättre än fyra av sina lagkamrater, var plötsligt borta. Nu återförenades han med samma spelare i division ett-klubben. Han bet ihop, inspirerad av att Janne Andersson sagt att det kunde bli aktuellt med en återkomst till A-truppen redan till sommaren. Men något samtal från IFK kom aldrig.

 

När säsongen var över kunde Ken konstatera att det gått rätt hyggligt under hans första seniorår: fyra mål, fyra assist. Så han väntade återigen på samtal från IFK, inte minst eftersom hans A-kontrakt höll på att löpa ut. Ingen ringde. Till slut fick han nog och hörde själv av sig till Stefan Hellberg, A-truppens assisterande tränare. Hellberg bad om ursäkt för att de prioriterat andra samtal. Sedan meddelade han att både han och Janne tyckte att spelaren skulle fortsätta i Sylvia.

För Ken var det en katastrof. Han ville vidare, uppåt. Han skulle fylla 21 och hade fortfarande inte ens nosat på Allsvenskan. Samtidigt hade storebror Maic, hans stora förebild, redan lämnat Sverige för spel i norska Haugesund. Pappa Ndongala presenterade en lösning. Han ringde upp Tor Arne Fredheim, en Norrköpingsprofil som både spelat och varit ledare i IFK men som numera tränade Ljungskile i Superettan. Fredheim gick med på en veckas provspel. Ken tackade ja på stående fot.

Under första veckan träningsspelade Ljungskile mot Häcken. De fick stryk med 5–1, men Ken stod för LSK:s mål. Fredheim bad honom stanna en vecka till – eftersom de skulle möta Gais, ett förmodat topplag i Superettan. »Presterar du där vet jag att du håller«, sade tränaren. Ken satte ett mål och fixade en straff. Veckan därpå skrev han treårskontrakt med klubben.

– Jag visste att Ken var fantastisk en mot en, berättar Fredheim. Men jag såg också hans brister. Han behövde träna upp styrka och snabba fötter. Och det gjorde han verkligen, helt på egen hand. När han kom till oss höll han för 60 minuter. Redan när vi nått till sommaren var han en 90-minutersspelare.

Säsongen 2014 blev en succé. Ken gjorde sju mål och tre målpassningar och Ljungskile gick obesegrade i sex månader – från början av maj fram till det allsvenska kvalet mot Gefle. Säsongen därpå blev tuffare för klubben men minst lika bra för Ken, som höjde sin poängskörd. Allsvenska klubbar i närområdet – som IFK Göteborg och Häcken – försökte locka över honom. Överraskande nog valde Ken en annan väg: i januari 2016 skrev han på för den allsvenska nykomlingen Östersund.

 

Annons

Ken huttrar i kylan utanför Åre Östersund Airport. Minus tio grader, meterhöga snödrivor vid vägkanterna.

– Men det är inte som när jag kom hit första gången. Då var det minus 32.

Ken skakar på huvudet.

– När jag skrev på visste jag inte ens var Östersund låg. Jag visste att det var långt åt helvete någonstans, men inte åt vilket håll. Det enda jag visste var att de spelade en fotboll jag gillar, den typen som man spelar på gården med kompisarna.

Ändå tvekade han. För även om ÖFK hade imponerat i Superettan var det inte säkert att de skulle kunna praktisera samma bolltrillande spel i Allsvenskan. Telefonsamtalet med tränaren Graham Potter blev avgörande.

– Graham är en sådan säljare, alltså. Han målade upp bilder av vad vi skulle kunna göra, han berättade saker om mitt spel som jag inte ens själv tänkt på. Det var … wow! Allt låter så mycket bättre på engelska också. Jag bara: »Yes, yes!« Jag köpte allt.

En taxi svänger in till trottoaren och Ken kliver in i bilen. Chauffören vänder sig mot honom:

– Var är de andra i laget? Kom de med samma flyg?

– Några, men vi har haft ledigt, så många är nog redan här, svarar Ken.

Chauffören är en sådan »som går på alla matcher«, och avslöjar med illa dold stolthet att Ken är den »andra Östersundsspelaren han kör« på kort tid. Före jul var det målvakten Aly Keita som fick skjuts. På väg från flygplatsen in mot Östersunds stadskärna haglar frågorna. Ken svarar lika pliktskyldigt som om han hamnat i en förutsägbar efter-matchen-intervju.

– Hur känns det, då?

– Bara bra, faktiskt.

– Ska det bli kul att möta Arsenal?

– Jo, självklart. Det är ju sådana matcher man vill spela.

– Hur känner du inför att flytta utomlands, då? Något du vill?

– Klart det är en dröm. Men nu är det fullt fokus här.

Glädje. Ken anar att han inte har lång tid kvar i Östersund, och även om han vill bort finns det något som skaver: »Den trygghet jag känt här kommer jag inte att uppleva någon annanstans.«

Ken ber om att få bli avsläppt vid Coop. Chauffören önskar lycka till. Mittfältaren släpar sin rullväska genom snön, tvärs över gatan och in på den kinesiska krogen för att äta lunch, men hinner knappt innanför dörren förrän en mörkhyad man iklädd färgglad särk vill hälsa. De har setts förut, och mannen ber om ursäkt för att han då talade engelska i tron att Ken »inte kunde svenska«.

– Vi ber för dig, säger mannen fromt och för handflatorna mot varandra.

Sedan knyter han högernäven och ler:

– Och du … Vi ska mosa dem!

Ken strålar med hela ansiktet när mannen avlägsnar sig. På den månad han befunnit sig på resande fot har fotbollsintresset i Östersund höjts ytterligare några snäpp. Det är som om hela staden är upptagen av de kommande matcherna mot Arsenal.

– Jag känner stolthet över det, säger han. För ingen kan komma och säga att det har gått lätt för mig.

Han berättar om ungdomsåren, då han gick från överlägsen till bänknötare som 17-åring, och att han ändå aldrig var nära att ge upp. Dels för att han innerst inne visste att han var bra, men mest för att han älskade fotboll för mycket för att sluta.

– Alla som känner mig i Norrköping skulle nog säga att jag är »en fotbollskille«. Jag spelade hela tiden. I skolan, sedan var det träning och efter träningen körde jag med kompisarna på gården eller i någon inomhushall. För mig är fotboll en lek. Att köra två mot två på en streetplan … det finns inget roligare. Så är det än i dag.

Går du fortfarande ut på gården och spelar?

– Absolut. Är jag i Norrköping och det är varmt ute ringer jag runt till polarna. Men i dag är det svårare. De svarar: »Vi orkar inte. Fan, vi är inte unga längre.« Då känner jag: »Men det är ju fotboll!« Om jag inte får någon med mig går jag ut själv och kör.

Med den passionen för fotboll lär det ha varit ännu tuffare för dig när du stagnerade i IFK?

– Jo … Min bild ända sedan jag var liten var att jag skulle spela för Norrköping i Allsvenskan och göra mål. När jag fick A-kontrakt kände jag att jag var på gång, sedan kom utlåningen till Sylvia som en käftsmäll. Det blev konstigt sedan också, när mitt kontrakt gick ut. De tycker nog att de sa till mig att jag skulle stanna i Sylvia, men så uppfattade inte jag det.

Hur uppfattade du det?

– Att det var svävande. I Sverige är det så försiktigt. Jag vill att man ska vara stenärlig mot mig. Om jag inte platsar – säg det. Om ni inte vill ha mig – säg det. Hur jag sedan tar det är mitt problem, men då vet jag. Att säga att jag inte platsar just nu, men att jag är jätteduktig och så … för mig är det bara att gå i sidled.

Mötte du den typen av ärlighet i Ljungskile?

– Tor Arne [Fredheim] var brutalt ärlig: »Du ska inte stanna här, du ska bli en toppspelare i Allsvenskan. Men för att lyckas måste du bli starkare och snabbare. Det är upp till dig.« Och när jag kände att jag borde få spela mer sa han: »Då får du träna upp dig så du håller hela matcher.« Jag gjorde som han sa.

Hur mycket extra körde du?

– Enormt. Från där jag bodde i Uddevalla var det två minuter till gymmet, och två minuter till en fotbollsplan. Jag var ny i en ny stad och hade inget att göra. Perfekt läge! Efter träningarna körde jag extra hela tiden. När jag kom hem till Norrköping första sommaren sa kompisarna: »Vad fan har du ätit?« Träningen hade gett resultat.

Men att du skulle bygga på dig måste du ha hört tidigare från andra tränare. Varför bet det just då?

– Jag tror att jag var redo – både fysiskt och mentalt – att köra hårdare. Sedan var det nog sättet Tor Arne förde fram det på. Han ville att jag skulle lyckas göra det jag redan var bra på och förklarade att fysiken var vägen dit.

Vad har andra sagt?

– I Sverige ska alla vara hyggligt bra på allt. Det blir lätt mer fokus på det man inte kan än på det man är bäst på. Som ung var jag en showspelare – bollkär, mycket dribblingar. Då fick jag alltid höra att jag skulle träna på defensiven och positionsspelet. Men det var först när jag kom till Ljungskile som jag verkligen fattade poängen, för där var det mycket försvarsspel. Vi var en liten klubb som krigade på planen.

Samtidigt poängterade Fredheim ständigt att du var bäst i Superettan en-mot-en och skulle utnyttja det. 

– Ja, varje gång vi hade en back på provspel pekade Tor Arne på mig och sa till killen: »Tar du bollen från honom några gånger vet jag att du håller.« Men det var inte många som tog bollen från mig en enda gång. Spelare efter spelare ratades. Till slut kändes det rätt taskigt, som om jag var skyldig till att de inte fick kontrakt.

Var det aldrig aktuellt med en återkomst till Norrköping efter framgångarna i Superettan?

– Nej. Jag trodde att de skulle höra av sig, jag är ju ändå Norrköpingskille. De var väl inte intresserade. Men några dagar efter att jag sagt till min agent att jag ville till Östersund undrade jag vad jag hade gjort. Jag funderade över hur mitt CV skulle se ut: Ljungskile – en bondhåla i Bohuslän, Östersund – en stad någonstans i Norrland. Det var inte alls sexigt.

Ken skrattar.

– Men i slutändan handlar det ju inte om hur flashig klubben är. Det handlar om att prestera. Nu har vi gjort det och då är det plötsligt oss alla pratar om.

Bolltrillare. Ken tror att en orsak till att laget vågar visa mod på planen är klubbens kulturengagemang. »Att vi dansade på Fotbollsgalan … hur många hade gjort det? Jag har svårt att se Rosenberg och Hysén göra något sådant.«

Under debutsäsongen i Allsvenskan behöll ÖFK sitt bollförande spel och slutade åtta i tabellen, efter att ha tagit poäng mot samtliga lag i serien förutom AIK. Ken Sema å sin sida imponerade så från sin kant att han med bara några månaders allsvensk rutin fick en plats i det U23-landslag som representerade Sverige vid OS i Rio.

2017 blev ännu bättre. Ken gjorde blågul A-landslagsdebut på januariturnén, och under försäsongens Svenska cupen-spel segrade Östersund sig hela vägen fram till final. Där väntade IFK Norrköping.

– För mig var det en chans till revansch, säger Ken. Varje gång jag kom hem till Norrköping under tiden i Ljungskile kände jag att folk tyckte att jag var bra, men att det ändå inte var samma nivå som stadens lag. Det var Superettan. En bonnklubb.

Han berättar om en händelse som etsat sig fast. På ett återbesök i Norrköping gick han till Östgötaporten för att se IFK Norrköping möta Malmö FF. På läktaren sökte en gammal pojklagstränare upp honom och sade: »Ken, det är kul att det gått bra för dig. Men jag måste säga en sak, det här trodde jag faktiskt aldrig!«

– Först kände jag: »Vad fan säger han?« Men i efterhand måste jag berömma honom för att han var ärlig. Jag tror att många i Norrköping har tänkt så även om de inte sagt det. Därför kom cupfinalen mot IFK perfekt. Jag kände: »Nu ska jag bevisa att jag är bättre än de. De ska få känna att de gjorde fel.«

ÖFK vann finalen med 4–1. Ken spelade fram till tre av målen. Gratulationerna från hans forna lagkamrater och ledare efteråt värmde mer än titeln i sig.

Inspiration. Familjen Semas devis är att man ska våga tro på sin egen framgång. »Vi är religiösa och jag har alltid trott att Gud har en plan för mig«, säger Ken.

Cupvinsten gav ÖFK en kvalplats till Europa League. När de lottades mot Galatasaray blev Ken inte det minsta förvånad.

– Så typiskt Östersund. Vi får inte ett sopgäng från Färöarna, utan vi får värsta tänkbara motstånd för att få chansen att bevisa att vi fixar det.

ÖFK slog turkarna med 2–0 hemma och klarade 1–1 borta. Allt var frid och fröjd, men inte för Ken. På en träning hade han fått en smäll på foten och även om han spelat mot Galatasaray var han inte helt frisk. Och det blev värre. I nästa omgång, mot Luxemburglaget Fola, blev Ken utbytt efter 70 minuter på hemmaplan, i returen spelade han inte alls. I nästa runda väntade grekiska Paok och Ken byttes ut under 3–1-förlusten borta. När det en vecka senare var dags för hemmamötet meddelade tränaren Graham Potter vid frukosten på matchdagen: »Ken, du börjar på bänken i dag.«

– Jag blev oerhört besviken. Hela familjen var här, det var en av de största matcherna i min karriär, vi behövde vinna med två mål, min agent hade meddelat att en massa klubbar var intresserade …

Ken återvände hem efter frukosten och berättade för familjen. Det blev tvärtyst i den lilla lägenheten. När mamma Kia såg sonens besvikelse tog hon till orda: »Sluta sura! Lägg av! Jag vet vad som kommer att hända. Du kommer att komma in och avgöra matchen. Ni vinner det här och då är du på plan.«

Det stod 0–0 när Ken byttes in. När domaren 30 minuter senare blåste av matchen hade ÖFK vunnit med 2–0 och gått vidare. Ken hade varit inblandad i båda målen.

– När vi sprang ärevarv efteråt såg jag mamma på läktaren. Hon skrek: »Jag sa ju till dig, det var inte din match att starta! Gud är stor och har en plan för oss alla.«

Efter matchen träffade han sin agent Stefan Selaković som berömde honom för insatsen. Ken skakade på huvudet och menade att han kunde betydligt bättre.

– »Nu ska du få se.« Exakt så sa jag till honom! Och så blev det också. Efter det slog det.

I gruppspelet i Europa League imponerade Ken från sin kant. Inför hemmamötet med Athletic Bilbao pekade baskernas tränare José Angel Ziganda ut honom som ett särskilt hot.

– Skadan förra sommaren kom lägligt, säger Ken. Jag hade börjat bli bekväm. Efter att jag fick känna på hur det är att inte kunna prestera max på plan höjde jag mig något snäpp.

 

Det räcker med en snabb titt in i Ken Semas lilla lägenhet i centrala Östersund för att få en bild av hans livsfilosofi. En vardagsrumsvägg är pyntad med fina minnen från karriären: en fotbollsbild från Ljungskile, en från Östersund och en samling inramade tidningsklipp från ungdomsåren i Norrköping där rubriken »Semagi« sticker ut. En annan vägg är belamrad med inspirerande peptalk. Som skylten med texten: »It’s impossible, said pride. It’s risky, said experience. It’s pointless, said reason. Give it a try, whispered the heart.« Eller tavlan med en Bibelvers från Filipperbrevet: »I Can Do All Things Through Christ Who Strengthens Me.« På vardagsrumsbordet ligger boken Relentless – From Good to Great to Unstoppable av Tim Grover, mannen som fostrat basketlegendarerna Michael Jordan och Kobe Bryant.

Ken sammanfattar sin inställning:

– Du måste tro på något innan det blir verklighet, annars händer det aldrig. Jag har det från min familj, det har alltid varit »låt ingen annan säga till dig vad du inte kan bli, allt är upp till dig«.

Den positiva inställningen verkar avspegla sig i det mesta. IFK Norrköpings akademichef Tony Martinsson beskriver det han kallar »Sema-klanen« som en familj där »det alltid varit tjo, tjim, sång och dans«. När Kens mamma Kia efter cupfinalen i fjol bröt in i Kens efter-matchen-intervju, och gjorde sådant avtryck att reportern ville intervjua henne efteråt, blev klippet så uppmärksammat att Fotbollsgalan senare den hösten ville ha med henne och sönerna Maic och Ken som prisutdelare. Dansen de bjöd på från Globens scen fick Viasatreportern Johan Kücükaslan att twittra ut en vädjan: »Mamma Sema, adoptera mig!«

– Att mamma blivit en allsvensk profil förvånar mig inte, säger Ken. Vi har alltid hörts och synts. Redan när jag var sju stod mamma och pappa vid sidan av plan med maracas och trummor.

Showådran har gått i arv. ÖFK:s omtalade kultursatsning – där ordförande Kindberg bland annat fått spelarna att dansa Svansjön och läsa poesi från en scen – var inget Ken hört talas om innan han skrev på för klubben. Men när han väl var på plats var det inget han ryggade för. Under hans första år arrangerade ÖFK en galakonsert med sång och dans inför 1 500 betalande åskådare. Ken fyrade av låten Fire on the Mountain, dansade och deltog också i en grupp som framförde Stand by Me.

– Om jag inte hade varit fotbollsspelare hade jag lätt varit artist, säger Ken.

Han berättar att han fått mycket beröm för sina insatser från scen. Inte minst efter att laget dansade på Fotbollsgalan 2016. I minglet efteråt letade Ken och ett par andra spelare upp Zlatan Ibrahimović för att ta en bild med honom. När Zlatan konfronterades av gänget riktade han direkt blicken på Ken: »Det var väl du som dansade innan?« Ken nickade. Zlatan såg konfunderad ut: »Men, är du fotbollsspelare eller dansare?« »Både och«, fick Ken ur sig. Zlatan sprack upp i sitt patenterade leende: »Jag med! Det är därför vi är artister!«

– Efteråt drev jag med killarna i laget om att jag och Zlatan är tajta. Det var rätt coolt, faktiskt. Av alla oss som var på scen var det mig han kom ihåg.

Ken menar att allt de tvingats göra på scen har stärkt dem som spelare.

– Det har tagit oss längre än vi själva trodde var möjligt. Om vi klarar av att göra sådant vi inte är bekväma med, så vågar vi ta mycket större risker ute på plan där vi gör något som vi redan kan. När jag utmanar min back och inte kommer runt de första nio gångerna tänker jag inte längre att jag ska sluta. Jag tänker: »Nästa gång, när jag kommer runt, kan det bli ett mål som avgör matchen.«

När Ken denna februaridag hoppar in i ännu en taxi är det för att ta sig till träningen på Jämtkraft Arena. Mannen bakom ratten ler lika stort som kollegan som körde Ken från flygplatsen. Han är dock inte lika frågvis, utan mer rakt på sak när han slår av taxametern.

– Fast pris i dag: 0 kronor. Under förutsättning att jag får ta ett foto på dig och mig när vi kommer fram. Min dotter kommer att bryta ihop när hon får se vem jag kört.

Ken flinar och accepterar dealen.

En timme senare lufsar han runt inne på arenan med en boll vid fötterna. Snödrivorna ligger höga runt stadion. På läktarna skottas det, klubben har efterlyst frivilliga som kan göra en insats inför cupmötet mot Trelleborg. Många har ställt upp. Bortom ena kortsidesläktaren skymtar Ica Maxis flaggor bakom talltopparna, än längre bort en skylt där det står Bilbesiktning. Det är en råkall, ursvensk miljö som många med ambitioner att spela europeisk toppfotboll skulle fly så fort de fick chansen.

Att Ken resonerar annorlunda är inte så underligt om man frågar dem som följt honom på nära håll under uppväxten. De beskriver en människa som vill framåt och uppåt, men som varit smart nog att inte lockas av genvägar.

Cay Kindlund, som en gång tränade talangen i Norrköpings akademi, beskriver en spelare med »ett inre driv« som fick honom att fortsätta kämpa när det gick tungt. Och att det där drivet helt enkelt handlar om kärlek. Ken älskar fotboll mer än någon annan han stött på. Norrköpings pojklag ledde ofta matcherna rakt igenom, men en spelare vägrade slå av på takten.

– Satte han vårt 7–0-mål jublade han som om han avgjort en VM-final, säger Cay Kindlund.

Inställningen och spetsegenskaperna har räckt långt – och det har gått snabbt. Från att 2013 ha ratats i IFK Norrköping till att fyra år senare imponera i Europa League och bli uttagen i landslaget, till VM-kvalmötena med Luxemburg och Holland samt playoff-spelet mot Italien.

Frågan är ändå om det har gått fort nog. Historiskt har det visat sig svårt att slå sig in i en mästerskapstrupp med enbart allsvenska meriter i bagaget. Visst har varje svenskt landslag som deltagit i VM och EM de senaste tre decennierna haft något namn med ingen eller begränsad erfarenhet från seniornivå utomlands – Oscar Lewicki (2016), Tobias Hysén (2012), Karl Svensson (2006) – men vi får gå tillbaka till EM 2004 och Halmstads Mikael Nilsson för att hitta någon som kan sägas ha gått från Allsvenskan och verkligen gjort avtryck i ett mästerskap. Drar vi klockan än längre tillbaka, till VM 1990, landar vi på Tomas Brolin, som gick från okänd till världskänd på tre månader. Sedan dess har det inför varje mästerskap talats om ifall någon ska lyckas »göra en brolinare«.

Talang i arv. Mamma Kia har alltid vetat att sönerna ska bli proffs: »Deras pappa var väldigt duktig i fotboll, så de har det i sig. ­Därför kunde jag lugna dem när de var små: ›Ni kommer att bli proffs, ta det lugnt bara.‹«

Stefan Hellberg, som var assisterande tränare i IFK Norrköping när Ken fick A-kontrakt, hade samma roll när Tomas Brolin en gång i tiden slog igenom i samma klubb. Han menar att Brolin »var ett extremt fall« i så motto att tajmningen blev perfekt. Dels var spelaren redo för nivån, dels halkade han in i IFK:s startelva i sista stund eftersom den givne anfallaren Janne Hellström bröt benet strax före seriestart. Brolin gjorde tre mål i första matchen och tre mål i andra och blev uttagen till VM i Italien, där han också satte ett vackert mål i Sveriges premiär mot Brasilien.

– Så svaret på hur man lyckas är väl att man tar chansen när man får den, säger Hellberg. Ken har säkert möjlighet att fixa det. Han har ju unika egenskaper i sitt en-mot-en-spel. Dessutom skulle jag säga att Ken har en annan talang för att vara med i en VM-trupp: han är lätt att ha att göra med, han kan acceptera en plats på bänken.

Även mannen som i slutändan ska fatta beslutet, förbundskapten Janne Andersson, erkänner att Ken ligger bra till. Att Andersson en gång ratade Ken i Norrköping ligger inte spelaren i fatet inför uttagningen.

– Jag tycker att Ken är ett bra exempel på att det inte är kört bara för att du inte slår igenom med dunder och brak när du är 17 år, säger förbundskaptenen. Jag har jobbat med många talanger genom åren och alla har sin väg framåt. De som säger att Norrköping gjorde fel som inte tog in honom ska tänka en gång till. Detta kanske var den enda rätta vägen för Ken? Om han kommit upp i A-truppen 2013 hade hans karriär kanske inte alls blivit så bra.

 

På Jämtkraft Arena är träningspasset slut och de flesta har joggat in till värmen. Ken Sema är kvar på plan. Dagens personliga utmaning: att tjonga bollen rakt upp i luften och dämpa den genom att låta den landa på ovansidan av en fot som knappt lyft från marken. Kvällen sveper in, den råa vinden får det att kännas avsevärt kallare än de tio minusgrader termometern visar. Ken leker vidare i 20 minuter till.

– Ligger där en boll har jag svårt att slita mig, ursäktar han sig när han väl duschat.

Han tar plats på översta våningen på Jämtkraft Arena, i »loungen« där sponsorerna huserar under matcherna. Utanför glasrutorna har solen nu gått ner, den sista frivilliga skottaren har åkt hem till sig.

– De närmaste månaderna alltså, säger Ken. Jag har bara ett år kvar på kontraktet här, och det blir väldigt spännande att se vad som händer. Jag vill utomlands, men till rätt klubb. Jag är inte 21 längre. Jag kan inte chansa på något bara för sakens skull. Jag vill ut för att flyga vidare.

Han vet att vägen dit går via bra prestationer. Helst redan mot Arsenal, men framför allt under vårens allsvenska och förhoppningsvis också VM i Ryssland.

– Jag har drömt om VM sedan jag var liten, säger han. Det är upp till mig att prestera.

Han blickar ut över arenan. Enda ljuskällan där ute kommer från resultattavlans skärm som hälsar välkommen och räknar upp kommande matcher: »Trelleborg 9/2 – Arsenal 15/2.« Kens kompisar pratar om hur stort det är att han ska möta Arsenal, men själv tänker han inte så. Fjolårets insatser har fått honom att titta mindre storögt på namnkunniga lag.

– Det är inte så stor skillnad. Det finns kanske 10–20 spelare i de stora ligorna som är helt fantastiska, men resten är ingen big deal.

Han berättar om mötena med Athletic Bilbao, och hur han förvånades över att han ägde sin kant från första matchminut.

– Jag tänkte: »Det här är ändå killar som möter Barça, men de har svårt mot Sema!«

Känslan är dramatiskt annorlunda en vecka senare på Jämtkraft Arena. Arsenal har inte det minsta svårt mot vare sig Ken Sema eller Östersund. Hemmalaget blir utspelat och förlorar matchen klart med 3–0. ÖFK:s bollinnehav slutar på 39 procent, och värst drabbad av det är Ken: totalt rör han bollen 49 gånger, minst av alla ÖFK:are som spelar hela matchen.

Efter slutsignalen är han riktigt nere. Besviken över att laget inte visat vad de kan, förbannad över att han inte lyckats få ut någonting av sitt spel. Och medveten om att han gått miste om en chans att visa upp sig.

– Det kändes som om alla såg matchen, säger han. Och så blev det så här. Visst, det är Arsenal vi möter men … de är ju inga övermänniskor.

Veckan senare på Emirates Stadium visar han vad han menar. Redan i den fjärde matchminuten utmanar han Héctor Bellerín – en av Premier Leagues snabbaste spelare – på vänsterkanten. Ken vandrar ner mot kortlinjen och tunnlar spanjoren på sin väg in i straffområdet.

Insatsen sätter tonen för hela ÖFK, som efter det tar över matchen. I 22:a minuten frispelar Saman Ghoddos högermittfältaren Hosam Aiesh som med en bredsida placerar in 0–1 bakom David Ospina i Arsenals mål. Minuten senare når samme Ghoddos fram med en djupledsboll till Ken Sema, som precis innanför straffområdeslinjen får kontroll på bollen med ryggen mot mål. Ken väntar tills hans får lätt kroppskontakt med Calum Chambers och rullar sedan bollen under vänsterfoten i en rörelse som tyder på att han ska gå åt vänster, för att istället tvärvända och vrida sig runt mittbacken åt höger. Chambers hänger inte med, Ken rycker loss och skjuter lågt mot bortre hörnet.

 

Söndag eftermiddag, Arlanda flygplats, terminal 4. En brokig skara människor vandrar ut från gate 41, där planet från Åre Östersund Airport nyss landat. Några sportlovsfirare återvänder efter en veckas skidåkning. Några stressade affärsresenärer laddar för den kommande veckans arbete i Stockholm. Och några fotbollsspelare som för några dagar sedan slog Arsenal på Emirates Stadium är tillbaka i vardagen. Uddamålssegern (1–2) räckte visserligen inte till avancemang, men insatsen gav eko i England, där Arsenaltränaren Arsène Wenger försvarade ÖFK:s kvaliteter när de brittiska journalisterna attackerade honom för det överraskande resultatet. Mittbacken Rob Holding spädde på genom att i den mixade zonen förklara hur jobbigt det var att möta Ken Sema: »Snabb och stark. Vi hade stora problem med honom.«

Dominant. Arsenals försvar har svårt att hänga med svensken på Emirates Stadium. Ken förklarar insatsen med perfekta förutsättningar: »Gräset, ­arenan, fansen som kommit dit … Jag visste att det skulle gå bra, och ja, jag hade show faktiskt.«

Nu är ÖFK på väg till Östergötland för en match mot division ett-laget Åtvidaberg i Svenska cupen. Ken har de senaste dagarna unnat sig att njuta av segern i London. Redan vid avsparken på Emirates Stadium kände han att det skulle bli en bra match, och när han lyckades tunnla Bellerín förstärktes övertygelsen.

– Jag bara kände: »Det här är min match«, berättar han över telefon i bussen på väg ner mot övernattningshotellet i Linköping.

Målet har han vevat flera gånger i hjärnan sedan dess.

– Det var en sådan oerhörd boost. Fan, jag gör ändå mål på Emirates. Jag brann inombords!

Ken anar att insatsen har noterats runtom i Europa. Helt säkert av klubbar som redan är intresserade av att köpa honom, och högst troligt av Janne Andersson. Om 79 dagar ska förbundskaptenen presentera den trupp han vill ta med sig till VM i Ryssland. ÖFK-ordföranden Daniel Kindberg menade efter Arsenalmatchen att Ken är »hur given som helst« där. Själv vågar Ken bara hoppas. Samtidigt ger han inte mycket för dem som undrar om han verkligen, med endast två allsvenska säsonger i bagaget, är mogen uppgiften. Han känner sig inte »som någon orutinerad 20-åring«.

– Jag har tagit den långa vägen för att komma dit jag är i dag, säger han. Och jag har lärt mig saker hela tiden. En sak jag fattat är att fotboll inte är så komplicerat, det handlar bara om att gå ut och köra sin grej. Oavsett nivå. Givetvis ska man ha respekt för bra spelare och bra lag, men man måste också respektera sig själv och det man faktiskt kan.

Han tystnar i telefonluren. Sedan säger han:

– Ta den där finten jag gjorde mot Arsenal när det blev mål. Den har jag kört sedan jag var tio år – och den har alltid gått hem! Och det gjorde den ju den här gången också.