The lucky one

Som galjonsfigur för damfotbollen har Pia Sundhage fått ta de värsta smällarna och de hårdaste fajterna i 40 års tid. Som förbundskapten för världens bästa landslag tvingas hon sätta relationer med dem hon älskar på spel. Offside åkte till Florida för att fråga: Hur mycket får en dröm kosta?

En söndagskväll i januari satt jag mittemot Pia Sundhage vid köksbordet i hennes systers lägenhet i Solna. Det var dagen innan hon skulle flyga till Fifa-galan i Zürich där hon var nominerad till priset för världens bästa damtränare.

– Jag vill inte åka, sade hon.

– Varför inte? frågade jag.

Annons

– Vad ska jag göra där? En massa slipsgubbar och minglande. »Åh, du är så duktig«, ska man säga och höra hela tiden. Jag hatar sånt.

– Det är ju bara för en kväll, fortsatte jag.

– Jo, jag vet. Jag tänker inte ta på mig någon klänning i varje fall. Kan man ha jeans och t-shirt på en sån gala?

– Kanske pikétröja i så fall, sade jag.

Pia tittade ut genom köksfönstret. Det snöade. Hon berättade att de senaste veckornas julfirande och familjegemyt gjort henne gott, att jobbet som förbundskapten för USA – med ständiga resor och ett liv på andra sidan Atlanten – innebär att hon alldeles för sällan umgås med dem som betyder mest för henne. Inte minst partnern Marie, som får finna sig i att träffa Pia några ynka veckor om året.

– Marie orkar väl inte hur länge som helst, inte så som det är nu, sade hon.

– Varför flyttar hon inte till dig i USA?

– Varken hon eller jag vill ha det så. Jag vill ha fullt fokus på fotbollen och mitt jobb kräver att jag är iväg mer än vad jag är hemma. Vad ska jag göra? Säga upp mig från världens bästa jobb, där jag får träna världens bästa lag?

Hon fingrade på den OS-ring som hon fick efter guldet i Beijing 2008 och fortsatte:

– Jag har läst någonstans att efter sju år, då måste man vara på tårna för att vänskapsband och relationer inte ska brytas. Tydligen är det någon slags brytningspunkt. Jag har väl flängt omkring ungefär så länge nu – USA, Norge, Kina, USA igen…

– Men är det värt att riskera relationer för fotbollen? frågade jag.

Pia skrattade.

– Det låter så dramatiskt. Du vet, alla som håller på med idrott på elitnivå brukar säga: »Jag gillar utmaningen.« I det ordet ligger ju också ett motstånd, annars är det ingen utmaning. Min utmaning är att få ihop ett liv som gör att jag kan kombinera fotbollen med mitt privatliv. Men om det är värt det? Ja, ibland undrar man…

Hon tystnade, lutade sig över köksbordet och sade:

– Min mamma var väldigt sjuk precis innan jag åkte till OS 2008. Några veckor före premiären dog hon. Då funderade jag på vad jag sysslade med. Fotboll är ju ändå bara fotboll.

Annons

– Ändå fortsätter du välja bort så mycket saker för fotbollen.

– Du vet, jag har inget val, detta är mitt liv. Oftast är det roligt, men jag har också fått ta många fajter: när de lade ner satsningen på damlaget i Ulricehamn, när jag var tränare i Hammarby och man sa åt mig att pojklagens träningstider var viktigare än damlagets, eller när… ja, det finns så många tillfällen då jag hade kunna ge upp. Men det har jag inte gjort.

– Och i morgon får du belöningen genom att mingla med Messi, Mourinho och Marta?

– Mmm. Belöning och belöning… Vinner vi VM i sommar är det en belöning. VM är det enda jag inte vunnit.

Fyra månader senare kommer Pia Sundhage gående genom en hotellobby i West Palm Beach. Staden på Floridas östkust är en av USA:s lyxigaste. Hit flyttar de som har råd för att på ålderns höst dricka lemonade och spela golf bland palmerna. På 90-talet försökte West Palm Beachs borgmästare bredda besöksklientelet med sloganen »Florida, more than just a great place to die« – och USA:s landslag verkar ha lyssnat till devisen. Pia Sundhage säger att valet av plats för det nästan månadslånga träningslägret var givet. Florida erbjuder fint väder, hotell med bra value for money  och närhet till hemmabaserna för de sex ligalagen i WPS, Women Professional Soccer. Framför allt det sista är viktigt, förbundskaptenen vill förenkla logistiken och minska jetlaggen för de spelare som är VM-aktuella.

Hon säger att hon älskar förutsättningarna – att få så här mycket tid till förberedelser inför ett mästerskap är unikt och ett bevis på hur viktigt förbundet anser sommarens VM vara. Först försökte de ändå korta ner lägret då WPS-klubbarna ville behålla sina spelare inför helgens matcher. Pia svarade: »För varje dag som ni tar bort skapar ni en ny utmaning för oss.« Hon fick som hon ville. Under vardagarna samlas de 29 spelare som hon tagit ut här i West Palm Beach, under helgerna får de ledigt för att spela med sina respektive klubblag. De 29 spelarna ska efter lägrets slut bli 21 – de som får åka till Tyskland. I dag ska Pia granska några av tjejerna – i ligamatchen mellan Floridalaget Magic Jack, som har sex potentiella VM-spelare, och Philadelphia, med fyra aktuella spelare.

När vi kommer ut i solen frågar jag om hon inte borde hedra dagen – det är den 1 maj och då ska väl inte hon arbeta, hon som varit prenumerant på tidningen Proletären?

– Jag gillar det inte, men vad ska man göra?

Vi hoppar in i bilen, rullar ut på Highway 95 som slingrar sig längs Floridas östra kust. Jag säger att det är varmt som i en bastu och vrider på AC:n.

– Äh, det är väl gott, protesterar Pia käckt i baksätet.

Jag frågar om hon har bestämt sig för vilka åtta spelare som inte får följa med till Tyskland.

– Ja, det har jag nog. Några har redan fått veta. Det var mycket tårar. Jag försöker förklara att de kommit långt som nått hit till lägret, och att de ligger bra till för att komma med till OS nästa sommar om de fortsätter att utvecklas. Det är okej med tårar, men jag säger också att är man med i leken får man leken tåla.

USA:s landslag, trefaldiga OS-mästare och dubbla världsmästare, är mitt i ett generationsskifte. Av dem som var med och vann OS-guldet i Kina 2008 har sju spelare fallit bort, på grund av eget beslut eller bristande form.

– Att vi vann 2008 berodde på att vi hade ett bra försvarsspel och bra teamwork, säger Pia. De nya spelarna som kommit in kommer att bidra med ungefär samma egenskaper. Däremot har jag jobbat hårt på att putsa till attityden. Den amerikanska stilen är »yeah, go for it« och full fart framåt. Den ska jag inte ta bort, däremot vill jag att vi blir lite mer sofistikerade i vår kommunikation. Det var väldigt högljutt på planen när jag kom in i landslaget, och inte alltid så konstruktivt. Jag gillar ordet »lagom«, men det finns inte någon motsvarighet här till det. Dessutom tror jag att en nyckel i sommar blir att överraska motståndarna mer.

– Hur gör man det?

Hon skrattar.

– Ja du. Jag är väl inte så smart om jag avslöjar det…

USA möter Sverige i den sista gruppspelsmatchen – efter att de har mött Nordkorea och Colombia. Sveriges förbundskapten Thomas Dennerby ska inte få något gratis inför den matchen.

– Vi är givetvis favoriter i gruppen. USA är nog favorit oavsett motstånd. Därför måste vi förbättra oss när det gäller att föra matcher. Lag kommer att backa hem och vi måste hitta sätt att komma igenom då.

Jag försöker en gång till:

– Hur gör man det då?

– Till exempel genom inlägg. Vi måste komma runt på kanterna och få in bollar i boxen. Där har vi Abby Wambach, en av de bästa huvudspelarna i världen. Problemet är att just inlägg är något som jag känner att vi inom damfotbollen borde jobbat mycket mer med. Det är för dålig kvalitet. Om man jämför med när jag själv var aktiv så har spelet utvecklats enormt, det går knappt att jämföra, men just inläggen har det inte hänt mycket med. Jag tror att man lagt så mycket fokus på teknik och spelförståelse de senaste åren att man glömt bort grundläggande saker som tillslag.

Vägen mot drömmen.

För 30 år sedan fick Pia Sundhage en förfrågan om hon inte ville hjälpa till på ett flickläger.  I dag tränar hon världens bästa lag. Här berättar hon om resan däremellan.

Elitflickläger och landslag 1981–1991

»Förbundskaptenen drog igång ett elitflickläger. Trots att jag inte hade gått några utbildningar frågade han om jag ville hjälpa till. ›Du älskar fotboll mer än någon annan, det vill jag att du sprider vidare‹, sa han till mig. Sedan ordnade Lars-Åke Lagrell en tjänst som lärare i ledarskap på Markaryds folkhögskola åt mig. Från 1990 tränade jag även olika flicklandslag.«

Hammarby, spelande tränare 1992–1996

»Efter VM-bronset 1991 lekte jag med tanken på att sluta och satsa allt på tränarkarriären. Då fick jag erbjudande om att bli tränare i Hammarby, och blev spelande tränare i tre år. När jag la skorna på hyllan 1996, hade jag flera kollegieblock fyllda med anteckningar från alla tränare jag haft under åren.«

USA, klubblag 2001–2004

Annons

»Efter VM i USA 1999 slog damfotbollen igenom på allvar i landet. 2001 blev jag assisterande i Philadelphia. Jag hade aldrig varit med om en sån satsning på fotbollen tidigare. 2003 blev jag huvudtränare för Boston och vann ligan direkt. Det var nog det året som gjorde att man inte glömde bort mig i USA. Inför OS 2004 var jag spion åt USA.«

Kobotn, Norge 2004

»När ligan i USA rasade samman gick jag till norska Kobotn, vilket var ett misstag. Jag lyckades inte sälja in min idé till spelarna. Efter en storförlust frågade jag om de hade förtroende för mig. Två sa ›nej‹ och då lämnade jag.«

Kif Örebro 2005–2006

När jag krävde att min tjänst i Kif Örebro skulle vara heltid, svarade ›Dala‹ Dahlkvist: ›Det har vi inte råd med‹. ›Men du vet ju inte hur mycket jag kräver‹, sa jag. Det blev15 000 i månaden.«

Kina 2006

»Marika Domanski Lyfors frågade om jag ville vara assisterande till henne i kinesiska landslaget under VM 2007. Det var viktigt för mitt självförtroende att få ett så fint jobb. ›Mackan‹ lärde mig att bli ännu tydligare i mitt ledarskap.«

USA, landslag 2007–

»Efter intervjun tog det ett par veckor. När de sa ›jobbet är ditt‹, vrålade jag rakt ut i luren. Den förra förbundskaptenen fick sparken efter sin första förlust på nästan 50 matcher, så höga är kraven. Jag är dessutom den första utländska tränaren, vilket gör pressen ännu större.«

Ingen kan prata med större auktoritet om utvecklingen än Pia Sundhage. Hon har levt mitt i den sedan begynnelsen.

När hon växte upp på 60-talet höll knappt några tjejer på med fotboll. Särskilt inte i västgötska Marbäck. Därför fick Pia spela med pojklaget. För att inte avslöja hennes kön bestämde tränaren att Pia skulle kallas »Pelle«, något hon accepterade med stolthet. Pia ville hellre vara kille – de spelade alltid fotboll på skolrasterna medan tjejerna bara »hoppade rep och sån skit«. Hemligheten höll i tre år. När en motståndarklubb avslöjade att »Pelle« var en tjej tvingades Pia sluta.

Räddningen blev att familjen flyttade till Ulricehamn, där man nyligen startat damverksamhet. Elva år gammal gjorde Pia debut i damlaget. Två år senare satt hon hemma och tittade på de svartvita TV-bilderna från Sveriges första officiella damlandskamp – mot Finland 1973. Pia minns hur Agneta Björck gick i djupled utan att hinna ifatt passningen, och hur hon själv satt hemma framför TV:n och tänkte: »Den hade jag hunnit.« Siktet var inställt – Pia skulle till landslaget.

När Ulricehamn 1974 gick upp i den högsta regionala divisionen kändes målet nära. Då bestämde klubbens styrelse att man inte skulle satsa på damlaget – det kostade för mycket. Pia blev förbannad men bestämde sig snabbt för att fortsätta karriären – i Falköping. Pappan Lars var orolig att pendlandet, fem mil, skulle få dottern att tröttna. Men aldrig hörde de henne klaga. Lämpligt nog löste busschauffören Lars ett billigt månadskort genom sin arbetsgivare.

I Falköping märkte lagets tränare Lars-Åke Björck – landslagsspelaren Agnetas man – direkt att den nya anfallaren var något utöver det vanliga. Han skickade Pia till ett läger där han visste att förbundsledare skulle närvara. 1975, när Pia var 15, gjorde hon A-landslagsdebut inför 2 963 åskådare på Nya Ullevi, då publikrekord inom damfotbollen.

Samtidigt började Pias vänsterknä krångla. Mamma Karin tog med henne till en läkare som menade att »tjejer inte var byggda för att spela fotboll«, och att enda botmedlet var att sluta med sporten. Karin tog sin dotter i handen och sade: »Då hittar vi en annan doktor.« När det stod klart att det skulle krävas en operation för att få ordning på knäet fick Pia reda på att det var två års väntetid. Än i dag tror hon att väntetiden berodde på att hon var något »så ovanligt och ointressant som en kvinnlig fotbollsspelare«. Pia bet ihop och spelade med smärta fram till 1978, då hon flyttade till Jitex. Med ekonomiskt stöd från klubben, och en hel del pengar tagna ur egen ficka, betalade hon för operationen och kunde snart röra sig utan problem.

Jitex vann SM-guld under hennes första år i klubben. Någon lön var det inte tal om. För att kunna betala hyran tvättade hon bilar, arbetade på Jitex kansli och vände papper på Skatteverket. 1979 vann hon skytteligan med 25 mål på 18 matcher. Efter tre år i Jitex skrev hon på för Öster. Hon fick fyra vinterdäck i ersättning.

Pias största tillgång var spelsinnet. Tekniskt fanns det de som var bättre, fysiskt likaså, men när det gällde att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och att göra medspelarna bättre genom löpningar och genomskärare fanns det få som var skickligare. Lagom till att Sverige inledde tidernas första EM, ett mästerskap som spelades i cupform 1984, hade Pia etablerat sig som landslagets nya stjärna.

Sverige ställdes mot Italien i semifinalen och vann bortamötet med 3–2 efter ett mål av Pia. Även returmatchen slutade med vinst, 2–1, och Pia gjorde båda målen. Östgöta Correspondentens sportchef Åke Stolt utsåg henne till världens bästa spelare. Italienska sporttidningen La Gazzetta dello Sport kom fram till samma slutsats.

Finalen mot England var ett dubbelmöte där Pia gjorde enda målet hemma. Bortamatchen slutade 1–0 till England efter full tid, och på en lerig plan i Luton skulle det första dam-EM-mästerskapet avgöras på straffar. Pia drog in den avgörande straffen stenhårt och Sverige vann guld.

Framgångarna innebar två saker. Dels fick svensk damfotboll ett efterlängtat genombrott: spelkvaliteten gick snabbt framåt, medias intresse väcktes och fler och fler damlag bildades. Dels blev Pia det där utlandsproffset som hon alltid hade drömt om. Efter ännu ett SM-guld 1984 med Jitex, flyttade hon till Rom och spelade för ROI Lazio.

Fotbollsmässigt var det katastrof, de få gånger laget tränade gjorde man det på en grusplan och när Pia ställde sig för att stretcha efter passen undrade lagkamraterna vad hon sysslade med. Socialt var det okej: Pia åkte runt och tittade på Romas och Lazios matcher, alltid med ett kollegieblock i knäet. Efter sex månader och 17 ligamål kände hon att det italienska äventyret ändå inte var det bästa för hennes utveckling. När hon fick beskedet att hon antagits till GIH:s fotbollsutbildning, som enda kvinna, bestämde hon sig för att flytta hem.

De följande åren radade Pia upp titlar. Hon vann EM-silver, EM-brons, VM-brons, ytterligare ett EM-silver och blev återigen svensk mästare med Jitex. Hon utsågs till Sveriges bästa fotbollsspelare och avbildades på frimärke. I en ny sport med begränsad spridning i världen gick det inte att nå längre. Hon var damfotbollens frontfigur – och med det kom också en ständig kamp för sportens existens. Som när hon 1987, efter år av tjat på förbundet om att damfotbollen måste få en riksserie istället för de regionala ligor där kvaliteten varierade för mycket, bestämde sig för att det fick vara nog: »Jag kommer att sluta med fotbollen om vi inte får en egen liga snart«, sade hon i en intervju.

Ett år senare var Damallsvenskan igång.

När Pia åkte till OS i Atlanta 1996 låg hennes landslagsdebut 21 år tillbaka i tiden. Hon hade hört snacket om att hon »var slut« och »borde ha lagt av för länge sedan«. Hon visste ibland att kritikerna hade rätt men hon tyckte helt enkelt att fotbollen var för kul.

Sverige förlorade de två inledande matcherna i Atlanta, mot Kina och USA, och vann den sista mot Danmark. När domaren blåste för full tid brast det för Pia. Hon satt i avbytarbåset och grät tills lagkamraterna hade lämnat planen, och fortsatte att gråta i duschen. Inte förrän den assisterande förbundskaptenen Marika Domanski Lyfors kom fram och sade »du ska vara riktigt stolt över vad du gjort för damfotbollen, men nu får du fan ge dig, Pia!« slutade tårarna trilla.

Hösten efter OS blev den jobbigaste tiden i Pia Sundhages liv. Även om hon hade påbörjat en ny karriär som tränare för Hammarby och som förbundskapten för Sveriges F18-landslag, kände hon sig låg. Hon var ledsen för att hon inte skulle få fler chanser att göra det hon älskade mest i livet – spela fotboll. När hon tittade på en match kunde hon få ont i hjärtat av längtan tillbaka ut på planen. Det dröjde några månader innan hon bestämde sig: hon tänkte kämpa för att bli lika bra som tränare som hon hade varit som spelare. Hon skulle bli bäst i världen.

Bollbesatt. Under sin karriär som spelare fanns det en enda sak som Pia Sundhage ogillade – löpträning. Därför gör USA:s landslagsspelare samtliga övningar, utan undantag, med boll.
Ärrad. I sena tonåren var både korsbandet och ledbandet i det vänstra knäet trasigt. En operation, som hon fick betala själv, gjorde att karriären varade i ytterligare 20 år.
Framtidsplaner. Vinner Pia guld i sommar kommer troligen förbundet att erbjuda henne nytt kontrakt. »Det enda som kan få mig att stanna är om jag får se ännu mer fotboll. Om förbundet låter mig resa runt i hela världen, utan att ifrågasätta kostnaderna, då kanske jag tackar ja.«

Några minuter i fyra på eftermiddagen sätter Pia sig jämte fystränaren Dawn Scott och målvaktstränaren Paul Rogers på läktaren som tillhör Florida Atlantic University. Arenan ligger alldeles bakom skolans basebollplan och tar cirka 500 åskådare.

– Det är märkligt, säger Pia. En match här i ligan kan locka 6 000 åskådare. En annan, som i dag, blir det inte mer än några hundra.

– Please stand up for the national anthem!

Alla reser sig från stolarna. En ung tjej med falsettröst tömmer lungorna i mikrofonen. Nästan hela publiken placerar högerhanden över hjärtat och fäster blicken på den amerikanska flaggan. Pia granskar laguppställningarna istället.

Jag ser mig omkring. En handfull av åskådarna är mörkhyade. Resten är hårt sminkade vita »soccer mums« som tagit med sina chinos- och klänningsklädda barn till matchen, eller plastikopererade pensionärer med stora hattar och ännu större solglasögon.

Det är svårt att tänka sig en plats på jorden där Pia Sundhage känns mer malplacerad, uppvuxen som hon är i ett hem där solidaritet var ledordet, där familjen sjöng kampsånger och inte The Star-Spangled Banner, där hunden fick lika många av mamma Karins pannkakor i rättvisans namn… Att Pia Sundhage inte känner sig helt hemma i USA visade hon också efter OS-guldet då hon vägrade sätta sin fot i den republikanske presidenten George W. Bushs vita hus. »Vad ska jag där och göra?« sade hon och avböjde den officiella inbjudan. 

– Inte så mycket mångfald här, säger jag.

– Nej du, soccer är en väldigt vit idrott i USA. Medelklassen och uppåt.

Hon tittar upp mot den blå himlen och stryker handen över pannan.

Anyone got sunscreen?

Presschefen räcker över en flaska och Pia smörjer in näsan och öronen. Det är 33 grader varmt.

– Stackars Philadelphia, de kommer svimma i värmen.

Pia pekar bort mot »avbytarbåsen« – små partytält som ska fungera som solskydd för spelare och ledarstab fladdrar till i eftermiddagsbrisen.

När matchen startar dröjer det en halvminut innan Philadelphias landslagsaktuella Amy Rodriguez springer i djupled och drar i väg ett lågt skott. Landslaget förstemålvakt, Hope Solo, klistrar bollen. Pia och målvaktstränaren utbyter nöjda blickar med varandra. Solo har varit given i landslaget sedan 2005. Under en period stod hon 1 054 minuter utan att släppa in ett mål. Men trots sina 92 landskamper är hon långt ifrån den mest rutinerade i Magic Jack – bara i hennes klubblag finns landslagets anfallsstjärna Abby Wambach med 154 landskamper, forwarden Lindsey Tarpley med 124, mittbacken Christie Rampone med 234 och mittfältaren Shannon Boxx med 143.

I den tionde minuten gör Philadelphia 1–0. Även om Solo ligger som ett streck i luften hinner hon inte ut till stolproten.

Jag frågar Pia vilken liga som är bäst – den svenska eller den amerikanska?

– Många hemma i Sverige hävdar ju att Allsvenskan är bäst i världen. Det tror jag inte en sekund på. Den tyska ligan har kommit starkt på sistone, precis som den här. Jag menar, här finns bland annat Caroline Seger, en av de bästa i landslaget, och Marta och Kelly Smith, världens två bästa spelare. Och så då alla mina spelare. De vann trots allt OS-guld.

Fem minuter senare nickar Abby Wambach in 1–1. Pia är ändå inte nöjd.

– Ingen bra match, säger hon. Det är oorganiserat och slarvigt i båda lagen. Försvarsspelet vid kvitteringen var inte bra, de låg fel i positionerna. Kanske är det värmen?

Jag nickar. Min t-shirt är genomblöt och det rinner svett längs ryggen, men kvaliteten kan inte bara skyllas på hettan. En tremeterspassning kan lika gärna hamna några meter åt höger som den kan hamna rätt. Men jag noterar också att det är skillnad på spelare och spelare – de som är aktuella för Pias VM-trupp är på en helt annan nivå än de övriga. Felprocenten är mindre, löpningarna bättre och energin högre.

Pia är medveten om att nerver spelar in hos de spelare som känner att de är på gränsen att komma med till VM. Det är inte bara en biljett till VM som står på spel. VM-truppen får också en »anställning« av fotbollsförbundet, en månadslön de kommande tolv månaderna. Ersättningen, som ligger ovanpå klubblönen, gör att de kan lägga undan en slant för livet efter karriären.

– Det är spelarna som har fått igenom det med förbundet, inte tvärtom, säger Pia. Det ska de vara stolta över. För det är så, även om damernas landslag når betydligt fler framgångar än herrarnas får vi mycket färre fördelar. Herrlandslagen är alltid viktigare, oavsett vilket land det handlar om. De får exempelvis ta med en landslagskock. Det hade inte vi i Kina, då gick vi och åt på en amerikansk skola. Men det funkade ju fint ändå!

– Jag gissar att herrarna genererar mer TV-pengar, säger jag.

– Visst, så är det såklart. Och jag säger inte att vi har det dåligt, vi har det bra. Det är bara så typiskt att vi måste ta fajten hela tiden. Om vi inte hade vunnit ett OS-guld, eller varit så framgångsrika under alla år, då hade det kanske inte ens varit lönt att ta fajten. Så ska det inte behöva vara.

Efter några sekunders tystnad fortsätter hon:

– Eller förresten, så är kanske livet? Upp till kamp, aldrig ge sig.

Pia skrattar.

– Det där lät väldigt amerikanskt, va?

– Eller väldigt vänster, säger jag.

– Ja, då är det ju bra, säger hon och flinar.

Vi fortsätter att följa matchen. Magic Jack tar över spelet. Pias teori om inläggen stämmer – i mitt anteckningsblock har jag noterat tre lyckade och tio misslyckade. Bäst inlägg slår Abby Wambach. I andra halvlek leder ett av dem fram till slutresultatet, 2–1.

När vi går tillbaka mot bilen frågar jag Pia om hon inte saknar spelet på plan.

– Skojar du? Jag känner för fan för att rusa in på planen och dra iväg ett stenhårt skott. Det gör jag ibland på träningarna. Och det är ingen som säger något, det är nästan det bästa med att vara förbundskapten.

Kollegor. Magic Jacks ägare (mitten) och tränare (höger) berättar för Pia hur nöjda de är med ligavinsten mot Philadelphia. Däremot är de mindre nöjda med klubbens ekonomi – samtliga klubbar i WPS visade förlust i fjol.
Hemlängtan. Under sina år i USA har Pia insett hur mycket hon gillar det svenska ordet »lagom«. I USA upplever hon att allt är överdrivet eller marginaliserat.

I flera av de artiklar som skrivits om Pia Sundhage under hennes långa karriär har man framställt henne som »besatt av fotboll«. Efter några dagar i hennes sällskap förstår jag att det inte bara har varit en slapp formulering av trötta reportrar. En förmiddag när vi sitter och pratar i hotellobbyn – efter att ha gått igenom detaljerade utläggningar om löpvägar, damfotbollens utveckling, försvarsspel och kontringsspel – blir jag nyfiken på hur hon kopplar av från fotbollen. Hon skiner upp.

– Jag lyssnar på musik och spelar gitarr, det hade jag nytta av när jag tog över USA:s landslag!

Hon berättar om sin första landslagssamling, då hon var tvungen att skaffa sig respekt från spelarna bara några månader före OS. Hon ställde sig i omklädningsrummet och sjöng Bob Dylans The Times They Are A-changin’.

– Okej, du spelar gitarr och sjunger, säger jag. Men du kopplar det ändå till fotbollen. Gör du inget annat?

Hon funderar.

– Du har ju haft hund, försöker jag. Gillar du hundar?

– Jo, jag hade ju en boxer. Pelé-Cruijff-Beckenbauer hette han. Men jag kallade honom mest för Cruijff.

– Något annat då?

– Jag skriver ju dagbok. Det har jag gjort hela mitt ledarskapsliv. Det får mig att koppla av och att reflektera.

Jag ler. Fyra månader tidigare, när vi satt hemma hos hennes syster i Solna, bad jag henne läsa upp något som hon nyligen hade skrivit i sin dagbok. Hon läste högt:

– »Dictate the tempo. Change the point of attack.«

Jag påminner henne om högläsningen och avslöjar att jag trodde att dagboken skulle handla om relationsproblem, om rädslan för att bli gammal, om vänner som får cancer… Hon rycker på axlarna:

– Jag fokuserar på saker som är roliga i livet. Och vad är roligare än fotboll?

Hon berättar att hon redan som spelare visste att hon ville bli tränare. Ända sedan hon började instruera unga tjejer på elitläger 1981 har processen att bli en så bra ledare som möjligt pågått. En del lärde hon sig som spelande tränare i Hammarby, en del som förbundskapten för ungdomslandslagen. När hon sedan blev huvudtränare och vann damligan i USA med Boston Breakers 2003 förstod hon vad det innebar att ta helhetsansvar för en trupp. Som spion åt USA:s landslag vässade hon analysförmågan. Och i rollen som assisterande tränare för Kinas landslag 2007 insåg hon vad som krävs för att vara bäst när det gäller. Alla erfarenheter tog henne så småningom till det här jobbet – förbundskapten för världens bästa landslag. »Nu lever jag min dröm«, som hon säger.

– Jag har tre ledord i mitt ledarskap, förklarar hon. Men överrubriken är glädje. Det är det viktigaste. Allt ska göras med glädje och passion. I det ingår att överraska spelarna. Varje tillfälle ska innehålla något nytt, något som får spelarna att reflektera. Det har jag lärt mig av Orvar Bergmark. I mitt fall kan jag dra fram gitarren och dra av en Paul Simon-låt, bara för att överraska. Det ska vara »wow«, liksom.

Hon är inte en tränare som bara står med händerna i fickorna vid sidlinjen. Istället medger hon att hon möjligen slår över åt andra hållet – som när hon går in och tacklar, viftar med armarna eller »pekar åt alla håll och kanter« på träningarna.

– Jag hade inte gjort det om jag inte visste att spelarna gillar det. Kristen Lilly, som har världsrekord i antal landskamper (352), sa häromåret något fint: »Your passion for soccer is contagious.« Att ens passion smittar av sig måste ju vara bra?

Hon tittar på mig och ler.

– Okej, det första ordet som jag har är Medvetenhet. Min roll går ut på att göra mina spelare medvetna om vad som krävs av dem. Som individ och som lagkamrat. Vad behöver jag göra för att göra mina lagkamrater bättre? Vad krävs för att ta guld i VM? Det måste mina spelare veta. Det handlar också om detaljer. Var ska den och den stå på fasta situationer? Varför ska jag vara sofistikerad i kommunikationen med mina lagkamrater?

Hon hämtar andan för ett ögonblick och tar ny sats.

– Det andra ordet är Ansvar. Alla måste ta ansvar för sina egna handlingar. Det är spelarnas ansvar att komma till mig om de undrar över något. Men i USA är det inte inarbetat, man anses vara osäker om man frågar något. Det har jag jobbat mycket med och jag märker att spelarna kommer till mig alltmer ju längre jag varit här. I ordet ansvar ligger också att ge spelarna frihet. Jag har så lite spelarmöten det bara går. Vi har inte heller några »regler« i laget, alla får röra sig fritt när det är samlingar. Däremot vill jag inte att en spelare kommer till mig efter en match och säger att »jag trodde inte att jag skulle markera henne«. Då har hon inte tagit ansvar. 

– Ord tre är Tålamod. Det är det svåraste. Förändring sker över tid. Det är så lätt att bli engagerad och då tar spontaniteten över. Kanske gör jag ett byte för tidigt. Eller så ändrar jag taktik bara för att det är en OS-final.

Hon berättar att hennes största ledarförebild är hennes gympalärare från Tingsholms gymnasium i Ulricehamn, Margareta Svedberg.

– Hon hade förmågan att ge alla uppmärksamhet. Alla kände sig därför viktiga, säger hon.

Men hon gillar även golfledaren Pia Nilssons »trädgårdsmetafor«:

– Man går runt i sin trädgård och tittar på sina olika blommor. Några behöver mycket vatten för att växa, andra vill inte ha vatten alls. Några är vilda och växer på bredden, andra står prydligt för sig själva.

Andra gånger citerar hon Bob Dylan:

Jag har sagt till spelarna i landslaget, att i Dylans självbiografi står det: »I became what I was practising.« Det har stämt när det gäller såväl min tränarkarriär som min tid som spelare. Jag kunde knappt gå innan jag bestämde att jag skulle bli utlandsproffs, precis som min idol Cruijff. Det spelade ingen roll att det inte fanns damproffs, jag skulle bli det ändå.

Analytiker. Om Pia fått bestämma hade förbundet anställt en videoanalytiker på heltid. Nu får hon och målvakts­tränaren dela på uppgiften.
Positiv. Pia har en filosofi som hon döpt till »sju-ett«. För varje negativ sak hon tar upp med sina spelare, till exempel ett insläppt mål, måste hon visa sju positiva saker. Annars går deltagarna från mötet med negativa tankar.

Att Pia Sundhages ledarskap funkar råder det inget tvivel om. Under dagarna i West Palm Beach hör jag inga spelare som gnäller över träningar eller hänger uttråkade i hotellobbyn. Alla är glada, pratsamma och välkomnande. Och alla talar gott om sin förbundskapten.

Paul Rogers, målvaktstränare sedan 2009, säger att han aldrig har sett Pia Sundhage arg, inte ens irriterad.

– Det finns de som säger att ett glas är fyllt till hälften och de som säger att ett glas är halvtomt. Med Pia svämmar det alltid över. För henne finns det inga bekymmer och det har smittat av sig på truppen.

När jag en kväll snurrar bort mig själv på det enorma hotellet ser jag en dörr stå öppen till rum 711. Det kommer stön från rummet och jag smygtittar in. Målvakten Hope Solo ligger på en brits och får massage. Jag skäms över min nyfikenhet men hinner inte dra undan huvudet från dörren innan Hope Solo glatt utropar:

You are from Sweden, right?

Jag erkänner, och berättar att jag bor i Göteborg. Solo skiner upp och säger att hon saknar staden som hon spelade i säsongen 2004.

– Visste du att de har börjat sälja den där cidern, Kopparbergs, här i USA?

Jag skakar på huvudet.

– Så du är här för att skriva om Pia! Hon måste vara huge hos er? Har ni någon inom fotbollen som är större? Okej, bortsett från Ibrahimovic då.

Jag förklarar att damfotbollen inte anses lika fin som herrfotbollen och att Pia ofta glöms bort.

– Det är ju löjligt, säger Solo. Vinner man OS-guld när allt annat anses vara fiasko, då förtjänar man respekt.

 

– Defending crosses, that’s what we need to practise more, säger Pia.

Pias läsglasögon vilar på nästippens yttersta spets när hon lutar sig över A4-pappren som ligger utspridda på bordet framför henne. Målvaktstränaren Paul Rogers och fystränaren Dawn Scott nickar. De har spenderat många timmar under lägret här på Pias hotellrum med den vita projektorduken utrullad. I dag står premiärmotståndarna i VM, Nordkorea, på agendan.

– Jag har funderat en del på hur de anfaller, säger Pia samtidigt som hon klickar igång datorn och letar fram ett klipp från en match hon såg på plats i Nordkorea tidigare i år.

– Kolla så brett de ligger! Alltid en spelare längs med kanten som är beredd att slå inlägg. We need to put pressure on that player, pressure, pressure, pressure.

Sorry, did you say pressure? flinar Paul utan att titta på Pia.

Pia skrattar och slår till Paul på axeln.

Shut the fuck up!

När Paul och Dawn har lämnat rummet sträcker Pia på ryggen och tittar ut genom fönstret. Ännu en solig dag. Hon konstaterar att hon, trots två veckor på plats, inte har haft tid att besöka stranden en enda gång. Det har varit jobb från åtta på morgonen till åtta på kvällen – och det verkar inte bekomma henne. Hon är van att resa och ständigt arbeta. Till sitt hem i Charlotte, North Carolina, har hon bara hunnit köpa en enda möbel – en Ikeasoffa – sedan hon tillträdde som förbundskapten 2007.

– Det är det jag menar när jag säger att det inte hade gått att ha Marie här. Hon skulle inte se röken av mig. Det är speciellt med USA:s landslag, jag jobbar i princip som en klubbtränare med träningar varje vecka, landslagsläger varje månad, bevakningar på helger… Och hade det inte varit så hade jag inte älskat mitt jobb, jag mår som bäst ute på planen, när jag kan sprida min entusiasm och glädje till spelarna. Men det är lite konstigt, egentligen är jag ju väldigt hemmakär…

Hon kikar ut mot palmerna som vajar i vinden utanför fönstret.

– Låter det som att det är synd om mig? Nej, herregud! Jag är the lucky one, som man säger. Hade Marie och jag haft barn hade det varit annorlunda. Men jag gillar inte barn, det har aldrig varit något för mig. Jag tänker så här: Jag kör på och vinner det där guldet i Tyskland i sommar. Sedan har jag ett år till på mitt kontrakt, över OS. Där tänkte jag vinna ett guld till. Med tre guldmedaljer i bakfickan flyttar jag hem till Sverige.

– Och slutar med »världens bästa jobb«? undrar jag.

– Du får ställa en annan fråga.

Jag tittar på henne, osäker på vad hon menar

– Så gör jag ofta, fortsätter hon. När man hamnar i situationer då det ställs negativt laddade frågor, då kan man formulera om frågan och göra den positiv.

– Vad kan jag fråga istället?

– Till exempel: Och börja leva ett vanligt liv?

– Okej. Och börja leva ett vanligt liv?

– Men du förstår, jag ser egentligen inte fram emot det. Fotboll har alltid varit, och kommer alltid att vara, mitt liv. Känslan av att träna de bästa som finns är väldigt speciell. Har man varit förbundskapten för USA blir allt annat mindre i jämförelse. Även ett »vanligt liv«. Men det finns ju en snabbare väg till det där vanliga livet. Vinner vi inte guld i sommar då ryker jag. Det är bara guld som räknas för USA.

– Hur känns det?

– Jag älskar det. Har man den pressen på sig, att man måste vara bäst i världen, vet man att man har lyckats med sin karriär.

Detaljer. Under lägret i Florida lämnar spelarna dagligen urinprov för analys. Värdena avgör hur hårt spelarna kan träna dagen efter.
Kvitto. OS-guldringen, med graveringarna »­Soccer«, »USA« och »Olympic team«, påminner
Pia om hennes största ögonblick som tränare.

Ambassadör för damfotbollen i Sverige, den stora pionjären inom sporten, den mest meriterade tränaren som finns med svenskt pass… Ändå har Pia Sundhage aldrig varit förbundskapten för A-landslaget. I intervjuer genom åren har hon sagt att hon gärna skulle vilja coacha Blågult men att hon »aldrig har fått frågan«. Istället har andra länder värvat henne. Skottland ville ha henne som förbundskapten 2007 men då lade Kina beslag på hennes kunskaper istället – och nu är det USA som drar nytta av hennes erfarenhet.

Aftonbladets Jennifer Wegerup skrev 2008 att den verkliga orsaken var att Svenska fotbollförbundet inte vågar placera en stark kvinna med egna åsikter som huvudansvarig för damlandslaget, »egenskaper som är usch och fy i det land där samförstånd hyllas«. Wegerup antydde också att Pia Sundhages image låg henne i fatet: »Den andra anledningen är att man inom förbundet och klubbarna, delvis medvetet och delvis på ett mer subtilt plan, arbetat för att få fram en annan typ av galjonsfigurer för damfotbollen. Spelare som Malin Moström som, förutom att vara duktiga, är fotogeniska och heterosexuella.«

En dag efter träningen frågar jag Pia om hon fortfarande vill bli förbundskapten för Sverige.

– Ja, det har varit en dröm länge nu. Men då hade jag fått förhandla till mig lite saker. Jag hade velat vara ute hela tiden och föreläsa, utveckla juniorer och hålla på med en massa projekt. Dennerby får inte träffa spelarna alls lika ofta som jag får, och det hade jag inte klarat av.

– Hur tror du att man ser på dig hemma i Sverige?

– Jag får ofta höra att jag är en »ambassadör för damfotbollen« och det gör mig glad. Jag har väl varit en pionjär på många sätt. Jag har varit med om hela resan, om kampen för att få träningstider för damlag, om striden för att få ett erkännande, om att utveckla fotbollen. Åt det mer privata hållet hoppas jag att man ser på mig som en positiv, sprallig och passionerad person. Och att jag är en duktig tränare.

– Men känner du att svenskarna förstår din storhet? När du nominerades till priset som världens bästa tränare i januari fick det som mest några notiser i svensk media.

– Äh, sånt tänker jag inte på. Jag har mitt OS-guld. Eller… det hände en sak i Algarve tidigare i våras som får en att fundera. Jag blev intervjuad och jag pratade om förberedelserna inför VM och sa att det var skönt att vi hade erfarenhet från OS 2008. Då ställde en reporter från TT, en svensk, frågan: »Ursäkta, men hur gick det för er i OS?«

Pia skakar på huvudet.

– Det är nonchalant, tycker jag. Jag kommer ihåg att jag blev irriterad på 70-talet inför någon match, när Expressen skickade en kvinnlig reporter som såg ut som ett frågetecken när vi pratade om glidtacklingar. »Vad är det för något?« undrade hon. Man trodde att det skulle ha hänt något mellan då och nu, men så är det kanske inte alltid.

Hon säger att hon aldrig upphör att förvånas. I hela sitt liv har hon fått höra att damfotbollen är för dålig.

– Jag har både läst och hört män som påstått att de hade platsat i det eller det damlaget. Det hade de kanske också. Men man missar förutsättningarna. Vad det är som skiljer i fysik, i tradition, i resurser? Varje gång någon jämför herr- och damfotboll tar man bort en möjlighet från damfotbollen att skina. Tittar man på en dammatch ska man titta på den med objektiva ögon. Vilka förväntningar kan man ha? Att Caroline Seger ska slå passningar som Xavi? Kom igen!

– Men inläggen då?

– Just inläggen håller jag med om, de håller inte. Men att en tjej inte kan slå en crossboll på 70 meter  med precision finns det fysiska förklaringar till. Jag har spelare som har fött både två och tre barn. Det spelar kanske in i utvecklingen?

– Du har i princip kommit så långt det går som tränare för ett damlag. Känner du inte att det hade varit intressant att träna ett herrlag?

– Absolut! Jag har fått den frågan tusen gånger och säger alltid samma sak: »Den är felaktigt ställd.« Frågan borde vara: »När är en manlig klubb redo för en kvinnlig tränare?« Det verkar vara oerhört känsligt inom fotbollen med kvinnor i overall. Klart som fan att det hade varit skitroligt att träna ett herrlag, både vad det gäller det fotbollsmässiga och alla de resurser man hade fått. Jag stänger inga dörrar. Samtidigt är jag realistisk. Det är nog några år bort. Herrfotbollen är inte redo.


Pia Sundhage

Född: 13 februari 1960

Spelarkarriär: LIFK Ulricehamn –1977, Falköpings KIK 1978, Jitex BK 1979–1981, Östers IF 1982–1983, Jitex BK 1984–1985, ROI Lazio 1985, Hammarby IF 1986, Jitex BK 1987–1989, Hammarby IF 1990–1996

Landskamper: 146 A (71 mål)

Spelarmeriter: EM-guld (1984), 2 EM-silver (1987, 1995), EM-brons (1989), VM-brons (1991), 1 OS (1996), 4 SM-guld (1979, 1981, 1984, 1989), 4 svenska cuptitlar (1981, 1984, 1994, 1995)

Tränarmeriter: EM-guld U21 (1999), Årets tränare i Women’s United Soccer Association (2003), 1 amerikanskt ligaguld (2003),
VM-kvartsfinal med Kina (2007), OS-guld med USA (2008), 2 Algarve

Faktum är att hon redan har fått en förfrågan. 2005 ringde division två-klubben Grimsås ordförande och undrade: »Vågar du träna ett herrlag?« Pia funderade i några dagar. Att hon vågade visste hon, men »det kändes inte proffsigt i klubben« och hon tackade nej och började träna Kif Örebro istället.

I dag funderar hon över vad som skulle ha hänt om hon tagit jobbet i Grimsås – för den personliga utvecklingens, men också för damfotbollens, skull. Det hade varit ett sätt att bryta ner ännu en barriär.

Så sent som i oktober 2009 fick hon ett bevis på hur hög den fortfarande är. Dagens Nyheters krönikör Johan Esk föreslog – när Lars Lagerbäcks ersättare i herrlandslaget skulle utses – att jobbet skulle gå till duon Sven-Göran Eriksson och Pia Sundhage. Läsarkommentarerna på DN:s webb haglade. »En kärring, herregud«, skrev någon. »Esk, du måste skämta?! Det var det dummaste förslag jag någonsin hört!« skrev en annan.

– Någon sa att jag lika gärna kunde bli förbundskapten för pingislandslaget, säger Pia. Så stor skillnad var det tydligen att träna ett herrlag jämfört med ett damlag. Det gjorde mig ledsen och besviken. Jag har gått samma utbildningar som Erik Hamrén…

– Och vunnit mer som både spelare och tränare.

– Japp! Det brukar heta att det finns ett förtäckt glastak i samhället mellan kvinnorna och männen. Det glastaket är väldigt tjockt inom fotbollen. Allt är svårare för kvinnorna. Att alla klubbar i herrallsvenskan, att landslagen, att alla läkare, massörer, säkerhetsansvariga är män – det uppfattar jag som en aktiv handling av dem som bestämmer. Jag har alltid försökt trösta mig med att »nästa generation, då kommer det bli annorlunda«. Jag väntar fortfarande på den generationen.

– Är det så enkelt att det finns så få damtränare på elitnivå på grund av det där glastaket?

– Nej. Det har ju inte funnits pengar inom damfotbollen förrän de sista åren. När jag tränade Kif Örebro för fem år sedan var jag heltidstränare. Jag hade 15 000 kronor i månaden. Det funkade för mig eftersom jag inte har några barn, men för andra? Sedan kostar det i princip 85 000 kronor att gå alla tränarutbildningar. Vilken kvinna har de pengarna efter en spelarkarriär? Ingen allsvensk klubb vill ta den kostnaden för att utbilda en spelare som lägger av. Jag tycker att förbundet kunde gjort mycket mer på det här området.

Pia rufsar sig i håret.

– Herregud, säger hon. Jag vet inte hur länge det höll i sig, till 90-talet i alla fall. Under mina första år som förbundskapten för F16 stod det »damfotbollskonsulent« på min dörr, medan en herrtränare var »fotbollstränare«. Det hjälpte kanske inte utvecklingen. Men det går inte heller att spela martyr. Jag har varit med om en otrolig resa och i dag tjänar jag mer än jag behöver. Jag har världens bästa jobb. Jag kanske inte ska vara den som säger det men jag säger det ändå: Ibland känner jag att många av oss på damsidan pratar om herrfotbollen som om det är paradiset. Är det allt vi eftersträvar, ett erkännande från dem? Jag möter många tränare, spelare och massörer som i princip tänker: »Är vi lika bra som de på herrsidan?« Vi drar på oss ett mindervärdeskomplex helt i onödan. Fan, det är bara att köra. Visar vi gång på gång att vi är tillräckligt bra, för media, för publiken, ja för herrsidan, då kommer vi att fortsätta att växa.

Pia reser sig upp. Om en timme ska hon träffa landslagets general manager.

– Då ska jag få reda på om vi får ta med oss en kock till Tyskland. Det ser ut som om det blir så. Upp till kamp! Hela tiden, vet du.

Hon knyter näven. Jag frågar om det är så hon känner.

– Ofta. Samtidigt, det händer så mycket så fort inom damfotbollen. Nya ligor och nya möjligheter. Jag såg en underbar bild från när Syrien mötte Iran i en damlandskamp. Det tycker jag är fint. Kvinnor i slöjor som lirar och kämpar tillsammans.

 

Tisdag förmiddag. Displayen på min mobiltelefon visar 35 grader. Från min plats i gräset, med solen stekande på mina smalben, ser jag hur Pia stegar ut på planen. Spelarna diskuterar upphetsat nattens nyhet om Usama bin Ladens död medan de stretchar. Pia får syn på en boll. Hon joggar fram, chippar upp den i luften och kickar höger, vänster, höger, sedan en vänster igen och bollen är uppe i huvudhöjd innan den faller mot högerbenet som redan pendlat bakåt. En vristträff senare studsar bollen in i klungan med spelare. Hon ler när hon lunkar iväg mot dem och berättar att dagens träning ska handla om inlägg.

De senaste fyra månaderna har hon varit hemma i Sverige några ynka dagar för att träffa Marie och sina vänner. Den egna lägenheten i Charlotte har hon bara sovit en handfull nätter i. Och då har tiden sedan vi träffades i hennes systers kök i Solna varit lugn i jämförelse med vad som nu väntar. Det är en och en halv månad till VM, hon kommer vara helt upptagen av analyser av Nordkorea, Colombia och Sverige, och när VM startar är hon helt inne i bubblan.

Ett par dagar efter min ankomst till Florida påpekade jag att allt hon företar sig verkar komma till ett visst pris – efter ett liv på barrikaderna där hon fått slåss mot fördomar och inskränkthet för att nå sina mål måste hon nu, när hon är framme vid målet, betala med ett liv på resande fot, långt bort från dem hon älskar och egentligen vill vara nära.

– Jo, detta liv jag har valt har inneburit väldigt många uppoffringar, erkände hon.

Jag frågade henne om det var värt det. Hon bara log.

När träningen drar igång anar jag svaret; att se Pia Sundhage på en träningsplan är som att se en tioåring i en godisbutik. Hon kan inte få nog. Hon joggar omkring och pratar med spelarna, tittar och ropar ut direktiv. Hon känner på bollar, pekar och skrattar. Under alla år som fotbollsreporter har jag aldrig sett en tränare vara så lycklig under ett pass. Och innan jag träffade Pia hade jag aldrig mött någon som jag befarat skulle gå ner i djup depression om fotbollen inte fanns.

Inläggsträningen börjar. Vänstermittfältaren Megan Rapinoes två första försök flyger över målet och in bland palmerna. Pia går fram till Rapinoe, lägger handen runt henne och visar med foten hur hon ska träffa för att få fart på inläggen. Sedan drar Pia iväg bollen, hårt och pressat. Rapinoe tar ner den på bröstet och slår ett hårt, inåtskruvat inlägg. Anfallaren Alex Morgan möter perfekt och nickar bollen förbi Solo i mål. Pia höjer båda armarna och vrålar:

– Yeah! I love it!