Tonårsprojektet

Endast två av de 23 svenska VM-spelare som nådde kvartsfinal i Ryssland har födelsedag under årets sista kvartal. Kan ett särskilt landslagsläger för fysiskt sent utvecklade talanger göra skillnad?

I en av villorna på Ringarevägen i Sölvesborg lyser tre takspotlights upp det oktoberdunkla köket. Klockan är 06.25 och tre femtedelar av familjen Rosengren är redan uppe. Mamma Eva förbereder kaffebryggaren och i hallen trär pappa Patrik en överdragströja över huvudet. Tröjans bröstparti pryds av en svartvit fotboll som omges av orden »Elitfotbollsgymnasiet Sölvesborg«. 47-årige Patrik Rosengren, eller »Bagarn« som han kallades under sin 22 år och 530 seriematcher långa seniorkarriär, varvar ledaruppdrag för Mjällbys U19-lag med instruktörsjobb på ortens fotbollsgymnasium. Om en timme väntar morgonträning.

Döttrarna Ebba, 18, och Inez, 11, sover fortfarande på övervåningen, men vid det runda köksbordet sitter parets blonda 15-åring och sörplar i sig en skål mjölk och flingor.

Bagarn sätter sig på stolen jämte Otto.

Annons

– Är du nervös? 

– Nä, svarar Otto lågt och hukar hakan över frukostskålen för att lyfta in en ny sked flingor.

Han har gått upp en halvtimme tidigare än en vanlig skolmåndag. Istället för att sitta i ett klassrum och nöta tyska glosor ska han träna fotboll i Svenska fotbollförbundets regi. Men först väntar en fem timmar lång tågresa till Stockholm.

Otto har varit på ett liknande läger tidigare: sommarens upplaga av det så kallade Utvecklingslägret (tidigare Elitlägret) i Halmstad. Det talanglägret, som drog igång 1956 och samlar upp de främsta 15-åringarna i respektive distrikt, har betydligt fler år på nacken än det som Otto nu är på väg till. Han vet inte exakt vad »Future Team«-samlingen innebär, mer än att det blir tre späckade lägerdagar och att han ska få bära träningskläder med landslagets emblem på. Det har han sett fram emot sedan kallelsen för två veckor sedan.

Precis som i Halmstad i somras får han sällskap av kompisen Hugo Borstam. Tillsammans utgör de en målfarlig offensiv duo i Sölvesborgs P18-lag och går i samma niondeklass på Malmö FF:s akademiskola i Fjälkinge.

Fotbollsarv. Enligt Bagarn delar Otto sällan med sig av sina inre fotbollstankar. »Vi pratar mest Liverpool och andra spelare«, säger pappan.

Otto snörar på sig ett par svarta sportsneakers, kramar sin mamma adjö och lastar in ryggsäck och skopåse i familjens ljusgrå stadsjeep. Tre minuter senare parkerar Bagarn bilen vid stationshuset med 17 minuters marginal till tågets avgång.

– Vi lär få vänta på Borstamgrabbarna, va? säger Bagarn.

– Ja, svarar Otto och ler. De kommer ju alltid på minuten.

De pratar med samma dämpade, nästan sävliga blekingska, med den skillnaden att Ottos röst väntar på pubertetens inverkan.

Med fyra minuter till tågets avgång lunkar far och son Borstam fram bland morgonjäktade pendlare på perrongen.

– God morgon, grabbar! utbrister Thomas Andersson Borstam med ett brett leende.

Kalmar FF:s sportchef ska åka med till Stockholm för att följa killarnas träningar och träffa agenter inför vinterns allsvenska transferfönster. Han möter Bagarn i en kamratlig highfive.

– Jag får passa på att gratulera, säger Thomas direkt och syftar på att Mjällby 14 timmar tidigare säkrade sin återkomst till elitfotbollen.

Det har gått sex och ett halvt år sedan Thomas, då sportchef i Mjällby, inte helt opartiskt hävdade att Bagarn »mycket väl kan vara Allsvenskans bästa mittback«. Han hade precis övertalat Mjällbykaptenen att spela vidare i ytterligare en säsong, då 41 år gammal. 

På tåget till Stockholm sitter killarna ett par säten ifrån varandra och Thomas i en annan vagn. Hugo drar sin gråa hoodiehuva över huvudet och slocknar. Otto har svårare för att sova på tåg. Han leker med mobilen. Youtubeklipp om nya Fifa 19 och videor inifrån Liverpool FC, favoritlaget som han ärvt av pappa. Instagram går också varm. På sitt eget konto titulerar sig Otto som »Idrottare« och beskriver sina intressen med hjälp av två emojis: en fotboll följd av två uppsträckta handflator i en jubelgest. Ottos senaste uppdatering är en skärmdump från när han blev kallad till landslagssamlingen, och bildflödet domineras av fotbollsrelaterade bilder. På en av dem möter han ett lag från Berlin med Blekinges distriktslag. Otto singlar slant med en jämnårig tysk som nästan är ett huvud längre. Den instoppade gröna Blekinge FF-tröjan ser ut att vara minst en storlek för stor.

Annons

När tåget rullar in på Stockholms centralstation stegar en jämnårig kille i rödsvart träningsoverall fram och hälsar. Han ska till samma landslagsläger på Bosön. Med hjälp av Thomas hittar trion till samlingsplatsen vid Vasagatan, där en ledare i förbundsmundering bockar av deras närvaro.

»Många spelare har hört av sig till mig och sagt: ›Jag vet att jag inte räcker till fysiskt, men hur ska jag göra?‹«

Allteftersom strömmar fler 15-åringar med sportbagar till från de ankommande tågen. Klubbmärken från alla tänkbara stads- och landsortshörn runtom i landet: IFK Stockaryd, Angered MBIK, AFC Eskilstuna, Djurgårdens IF, Östersunds BK, IFK Göteborg, FK Karlskrona, IFK Grimslöv, AIK, Essviks AIF, Tranås FF, Hammarby IF, Selånger FK, IK Sirius …

När klockan slår samlingstid står 33 ungdomar utspridda utanför stationens snurrande entrédörr och väntar på förbundets abonnerade buss. Några av dem kollar storögt på de lunchjäktade stockholmare som skyndar förbi. Det är ett gäng ungdomar som sticker ut av två anledningar: de är några av landets mest bollskickliga och talangfulla 15-åringar – men alla är de också fysiskt underutvecklade för sin ålder.

Berättelser om idrottare som under uppväxten fick höra att de »var för små för att lyckas« är inte sällsynta. Dramaturgin är tacksam: ingen trodde på dem som småväxta knattar, att motbevisa folk blev en drivkraft och när de väl lyckas ser ledarna ut som förvillade ignoranter. I Sverige har Henrik Larsson blivit omslagspojke för den revanschlystna företeelsen. I en intervju med Offside kort efter att ha vunnit Champions League 2006 hävdade Larsson att han i hela sitt liv har fått bevisa någonting för någon. »›Du är för liten, du är för klen‹. Då blir man envis om man inte accepterar det.«

Flera av 2000-talets mest framträdande landslagssvenskar ställdes inför liknande utmaningar under pojklagsåren. Liksom Larsson platsade inte Christian »Chippen« Wilhelmsson i sitt pojklag förrän han var 15 – än mindre var han aktuell för distriktslagssamlingar. Jämnårige Marcus Ekenberg har beskrivit kompisen som »rätt liten på den tiden« och »efter i utvecklingen«. Varken Henrik Larsson eller Chippen togs ut till Elitlägret i Halmstad. Det gjorde Fredrik Ljungberg, men även Vittsjötalangen omgavs av frågetecken. I en intervju med Svenska Dagbladet har Lars Lagerbäck berättat att han, i egenskap av instruktör på Elitlägret, tvekade gällande 15-årige Ljungbergs framtidsutsikter: »Man undrade om han var för liten för att lyckas«, sade Lagerbäck.

Kompisar. Hugo (till vänster) och Otto (­mitten) har följts åt sedan de var sex år, då de började i samma skolklass och fotbollslag. »Jag gör mest assist«, säger Otto. »Hugo står för målen.«

I slutändan är »Henke«, Chippen och Ljungberg tre framgångshistorier. Bakom dem finns tusentals sent utvecklade ungdomar som inte orkat knyta näven när de känt sig bortvalda av sina tränare. Och medan landslagen kryllar av spelare födda första halvåret har forskningsrapporter visat att det främst är ungdomar med sena födelsedatum som väljs bort – naturligt kopplat till en senare muskelutveckling. Exempelvis har Tomas Peterson, professor vid Malmö högskola, i flera år haft som käpphäst att varannan svensk fotbollstalang försummas som en konsekvens av att »tävlingsidrott för barn i huvudsak premierar fysisk mognad«.

Mot den bakgrunden började några av ledarna på Svenska fotbollförbundet diskutera en lösning för ett par år sedan. De fem förbundskaptenerna för pojklandslagen, Magnus Wikman, Hans Wildow, Claes Eriksson, Tomas Turesson och Roland Larsson, hörde allt oftare idrottsforskare prata om en hög »relativ ålderseffekt« inom fotbollen, ett begrepp som beskriver snedfördelningen. Men gick den överhuvudtaget att komma ifrån?

Ett par korta besök söderut ledde in dem på rätt spår. 2014 sjösatte förbundet talangprojektet »Future Team«. Den grundläggande tanken var att ge även sent fysiskt mognade fotbollsungdomar bekräftelse och elitförberedande utbildning. Istället för fysiska egenskaper fångar man upp spelare med god spelförståelse och teknisk förmåga. 

Inspirationen kom från Belgien, och även Danmark hade nyligen sparkat igång ett liknande projekt för sent utvecklade talanger. Ambitionen är att de spelare som blir uttagna till landslagssamlingar i nästa steg ska inspirera sina klubbkamrater, dels genom att förmedla sina erfarenheter, dels genom att kompisarna också vill åka på läger och satsa ännu mer. Och förstås: att undvika att potentiella framtida A-landslagsspelare tröttnar på att ligga efter fysiskt och överge fotbollen.

Hans Wildow blev förste ansvarig för futuresatsningen:

– Under mina 30 år inom fotbollen har många spelare hört av sig till mig och sagt: »Jag vet att jag inte räcker till fysiskt, men hur ska jag göra?« Då fick man svara: »Vänta ett par år, du kommer att växa ikapp.« Istället kunde vi nu, genom en seriös lägerverksamhet, ge dem energi att orka vänta in sin kropp och hänga i ett tag till.

Efter en testomgång med P97:orna slogs upplägget fast: Året de fyller 15 samlas först 33 spelare som bedöms ha en senare fysisk utveckling än genomsnittet. Ett halvår senare tas 18 spelare ut för att spela landskamper. Fram till att ungdomarna är 17 år har de möjlighet att få erfarenhet av landslagsmiljön som Future Team-verksamheten innebär.

»Om jag jämför med min son är han långt före mig i samma ålder, jag hade aldrig den tekniken eller spelförståelsen. Men jag gnuggade på.«

Men satsningen stötte också på problem. En viktig aspekt för att lyckas var att sprida konceptet till klubbarna och distrikten.

– I början var det svårt, säger Hans Wildow. Flera stora klubbar var ganska ointresserade, de förstod inte vilken typ av spelare vi letade efter. Den inledande processen handlade om att fortbilda elitklubbarna, och efter ett par år visste alla vad de skulle titta efter. Då vände allt. De stora akademierna fick upp ögonen.

En nära dialog mellan förbund och akademier låter inte dumt, och visst är det svårt att hitta något negativt med en verksamhet där det är okej att det tar längre tid för vissa ungdomar att mogna. Pratar man med före detta futurespelare har de bara positiva erfarenheter. Elfsborgs Jesper Karlsson berättade att han aldrig tänkte på att det inte var en »vanlig« landslagssamling. Han kände bara stolthet över »en dröm som blev sann«. Och medan flera av hans talangfulla lagkamrater slutade fick han ännu mer energi att dra på sig landslagsdressen igen.

Men faktum kvarstår: det selekterande systemet är fortfarande centralt och sumpar oundvikligen många talanger på vägen. Jesper Karlssons kompisar, till exempel.

 

Tre timmar har gått sedan spelarna anlände till Bosön, en naturskön anläggning på Lidingö i Riksidrottsförbundets regi, som regelbundet används för landslagssamlingar, tester och utbildningar för ett sextiotal olika sporter. Sedan Ottos, Hugos och de andra killarnas ankomst har de hunnit mata sina magar med köttbullar och pyttipanna, inkvarterats i sina färjehyttliknande fyrbäddsrum och lyssnat på förbundskaptenen Ulf Kristianssons taktiska genomgång. De har också svidat om till landslagskläder.

Nu snörar hela gruppen på sig sina fotbollsskor i en av Sveriges mest moderna fotbollshallar. Bara ventilationen hörs inne i Vinnarhallen, trots närvaron av 33 fotbollsungdomar. Blyga pojkblickar slängs i olika riktningar. En av ledarna, landslagsmeriterade Annica Svensson, kommer släpande på två bollnät.

– Ni ser lite vilsna ut, killar. Är det för att ni inte har några fotbollar eller? 

När Annica tömmer bollnäten över konstgräset överröstas den nervösa tystnaden av det dånande ljudet av fotbollar mot vrister. Liksom de andra flippar Otto upp bollen och börjar trixa. Man behöver inte betrakta honom i många sekunder för att se att det är en 15-åring med bollbegåvning.

Jag tänker på samtalet med hans pappa vid köksbordet i morse. Liksom Otto var Bagarn sen in i puberteten. »Äpplet faller väl inte så långt från trädet«, som Bagarn uttryckte det. Först i 18-årsåldern växte han till sig, och i samma veva blev han nedflyttad från ytter till mittback. Något ungdomslandslag var det aldrig tal om.

– Jag var inte på toppnivå när jag var mindre, sade Bagarn. Om jag jämför med min son är han långt före mig i samma ålder, jag hade aldrig den tekniken eller spelförståelsen. Men jag gnuggade på.

Jag frågade vad han, utifrån sina gedigna erfarenheter av elitfotboll, tycker om Future Team-satsningen.

Annons

– Även om jag tror att Otto vill ännu mer är detta ett nyttigt förstasteg. Det handlar mycket om storlek i de åldrarna. Vi har en kille i vårt U19-lag i Mjällby som har varit med i Future Team och som gynnades mycket av att få chansen i den landslagsmiljön. Nu är han på väg upp i A-truppen i Mjällby.

Till våren ska Otto välja gymnasium. Då kan det bli Sölvesborgs fotbollsgymnasium och ett byte till Mjällbys akademi. Än så länge spelar han främst matcher med Sölvesborgs P18- och B-lag samt tränar med A-laget två gånger i veckan. Fysiskt är han långt efter division två-spelarna. Med sina 47 kilo kan han väga hälften så mycket som sin motståndare.

I Vinnarhallen får Otto nu istället mäta sig med jämnåriga med liknande egenskaper som han själv, även om de flesta ändå är något längre eller har mer muskler.
Träningen går i högt tempo och efteråt är förbundskapten Ulf Kristiansson imponerad.

– Det känns som om vi har träffat mer rätt än jag trodde innan, säger han medan han vecklar ihop kamerastativet som filmade hela träningen från ett videotorn på ena långsidan.

Han går ut ur hallen och siktar in sig på huvudbyggnaden.

– Vi har spelare här som absolut uppvisar landslagsmässig nivå i spelförståelsen. Och det är precis den kategorin spelare vi är ute efter: som gör det, men som i dagsläget inte fixar att spela en landskamp eftersom de skulle bli överkörda fysiskt.

För tre år sedan lämnade Ulf sin roll som assisterande tränare i AIK. Där ansvarade han främst för videoanalyser, liksom han gjorde i Örebro, Nigerias A-landslag och på förbundet tidigare. Nu har han haft ansvar för Future Team-landslagen sedan årsskiftet.

Genomgången före träningen inledde han med att slå fast att detta inte är »någon form av B-lag bara för att det står Future Team«. Med hjälp av en simpel powerpointillustration visade han de fyra delar som man bedömer en fotbollsspelare på: psykologi, fysik, teknik och spelförståelse.

– Varje aktion man gör på en fotbollsplan – en passning, tackling, nick, löpning eller vad det nu kan vara – består av de sakerna, sade han inför storögda åhörare. Det vi gjort nu är att vi har tagit bort den fysiska aspekten. Det vill säga: det här är ingen nivågruppering på annat sätt än fysiskt.

Driftig. 14-årige Sixten Sköldqvist (mitten) från Östersund har uppmärksammats i lokala medier, dels för sitt medborgarförslag om en ny konstgräshall, dels för sin förmåga att bakåtvolta när han trixar.

I själva verket är uttagningsförfarandet krångligare än så, förklarar Ulf medan han klickar ner hissen till huvudbyggnadens källarplan.

– Tar man bort den fysiska mognaden hänger den med extremt stark korrelation ihop med den psykiska utvecklingen. Då blir det mer komplext. Särskilt om man ska bedöma om spelarna är landslagsmässiga på de andra tre delarna. 

När Ulf kommer fram till Bosöns matsal tassar några spelare försiktigt förbi. Förbundskaptenen är van vid att anspänningen och nervositeten är hög hos den här kategorin spelare. Han säger att han vet att det stundtals är svårt att vara i en grupp och våga visa att man inte förstått något. Därför ska han ha individuella samtal med alla spelare senare under samlingen.

 

Senare på kvällen ligger Otto i sin säng. I rummet, som han delar med Algot Pärleholt  från Göteborg och Nils Arvidsson från Grimslöv, är det mestadels tyst. De pillar på varsin mobil. Tystnaden bryts emellanåt av ömsom kallprat, ömsom rapporter om vad som händer i kvällens Nations League-match mellan Spanien och England.

– Det känns som om det var länge sedan vi kom hit, säger Nils. Gick du upp vid sex, Otto? Du måste vara skittrött.

– Mm, tåget gick vid sju.

Fingrandet på mobilerna fortsätter. Det blir tyst igen. 

Det har varit en lång dag, med träningspass och föreläsning om fotbollsfysiologi med Örebro SK:s assisterande tränare Jimmy Högberg. De har fått middag och kvällsmackor. Otto känner sig stel i kroppen. Han ångrar att han spelade fotbollscupen i Varberg i helgen. Även om han vilade i gårdagens finalspel och bara spelade de tre gruppspelsmatcherna i lördags, satt cupen kvar i benen under eftermiddagens träning.

Det plingar till i Ottos livescore-app.

– 3–0. Sterling igen, mumlar han.

Shit, vad händer? säger Nils.

Lägerliv. I Bosöns lokaler har otaliga landslagsspelare drillats genom åren. AIK:s Jordan Simpson (bilden nedan) går i pappa Pascals fotspår, som utvecklades från spinkig tonåring till SM-guldvinnande centertank.

Jag lämnar killarna och rör mig vidare mot anläggningens sällskapsrum. Det är en ovanlig syn för att vara lägrets första dag, men här är ljudvolymen plötsligt uppsluppen. Ottos tredje rumskamrat, Michele Esterling från Hammarby, spelar rundpingis med Ben Engdahl från Brommapojkarna och Felix Felder från Djurgården. Stockholmskillarna känner varandra sedan tidigare.

Medan de utan någon vidare pingislycka irrar runt bordet frågar jag hur de uppfattar stämningen på lägrets första dag.

– Det är ganska tyst, säger Michele. Men man fattar ju, ingen känner de andra.

– Och alla kommer typ från olika ställen i Sverige, fyller Felix i.

De fortsätter att högljutt roa sig runt pingisbordet. När klockan är 22.12, tolv minuter efter beordrad läggdags, lägger trion ifrån sig racketarna och skyndar till sina rum.

I korridoren funderar jag på om någon av killarna ens vågar vänta in slutresultatet i Spanien-England innan de släcker lamporna. 

 

Även om killarna kommer från platser i nästan hela landet saknas spelare från Skåne, Halland och Västergötland. De tre distrikten har satt sig på tvären till den tidiga selekteringen och skickar inte längre några spelare till Utvecklingslägret, där förbundets första urvalsprocess till flick- och pojklandslagen görs.

Beslutet aktiverade en infekterad selekteringsdebatt som i somras nådde klimax när F15-landslagets förbundskapten Pia Sundhage kallade distrikten »illojala« och vägrade ta ut spelare därifrån.

»Någon av de här kanske blir allsvensk spelare om ­några år.« 

I oktober lyfte Expressens Noa Bachner upp debatten till ytan igen. Med en färsk uträkning visade Bachner att 77 procent av spelarna i de svenska pojk- och herrlandslagen var födda under första kvartalet, med liknande tendenser på damsidan. 

Bara ett par dagar efter Expressens genomlysning belyste även Fotbollskanalens webb-TV-program Fotbollslabbet de snedfördelade åldersstrukturerna, med den lätt retoriska utgångsfrågan: »Slinker spelare födda tidigt på året lättare igenom?« Efter att ha uppvisat »frapperande siffror« efterlyste en skjutglad Hasse Backe lösningar från förbundshåll för att minska det stora spelarbortfallet. Future Team-verksamheten nämndes inte.

Faktum är att Futureprojektet egentligen bara har väckt uppmärksamhet en gång sedan starten 2014. För ett år sedan, när den dåvarande förbundskaptenen Hans Wildow i en intern powerpointpresentation efterlyste spelare med »pojkkroppar« och »pojkutseende«, gick såväl Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson som idrottsministern Annika Strandhäll i taket över ordvalen.

Späckat. Träningar, taktiska genomgångar och rejäla teoripass – spelarna får knappt en ledig lägerstund. »Vi försöker klämma in mer fritid, men det är svårt«, säger förbundskapten Ulf Kristiansson.

Claes Eriksson, pojklandslagschef på förbundet och en av dem som var med och sjösatte Future Team, har svårt att förstå varför inte fler fått upp ögonen för satsningen.

– Hela konceptet går ut på att vi ser de här killarna, säger han. 

Att åldersstrukturer kritiseras är naturligt, menar Eriksson, men diskussionen missar målet.

– De snedfördelade födelsedatumen är bara symptomet på den sjukdom som finns. Istället för att behandla symptomen med Alvedon borde vi ta hänsyn till sjukdomsbilden: den fysiska mognaden.

Ulf Kristiansson är inne på samma spår som sin förbundskollega men understryker att frågan om relativ ålderseffekt är komplexare än att Future Team kan lösa upp alla knutar.

– I teorin kan futureprojektet så klart spela en roll. Dels i enskilda fall, dels som någon form av vägvisare som sprider sig till distrikt och föreningar. Men ett stort problem är att den här effekten inte är unik för landslagsverksamhet utan finns i varje steg under den också.

Hur menar du?

– Förenklat är detta en pyramidstruktur med landslag och akademilag högst upp, och med distriktslag, föreningar och skolgårdarnas grusplaner längre ner. Om den relativa ålderseffekten finns i varje steg under landslagsverksamheten är tyvärr urvalet på de lägre nivåernas underlag redan snedfördelat. Därför kan den »sista« selekteringen mycket väl vara helt proportionerlig gentemot steget under och fortfarande ha helt galen relativ ålderseffekt. 

Vad ska man göra då?

– För att vi ska närma oss en bättre fungerande helhet behöver vi bli bättre på att hitta den här kategorin spelare i de lägre delarna av pyramiden, och många klubbar behöver nog också bli bättre på det.

Som alltid när man testar nya saker finns det kritiker. Per Mattsson, docent i klinisk neurovetenskap och forskningschef för ett fotbollsanalysföretag, har undersökt åldersstrukturer i fem år. Han menar att Future Team riktar sig till för få spelare samt att uttagningarna borde vara mer objektiva.

– Idén är bra men utförandet suboptimalt, säger Mattsson. Om de hade varit noggranna på förbundet hade de mätt objektivt, vilket går att göra om man verkligen vill. Genom att kolla testikelstorlek och tillväxtkurvor ser man exakt var i puberteten en människa befinner sig. Nu går ledarna mest på känsla och så råkar det sluta med att de flesta fortfarande är födda under första halvåret. Vi ska självfallet inte absolutbestämma pubertetsnivån på varenda fotbollsspelare, men varför inte uppskatta deras mognadsutveckling med ett spelarindex?

Mattsson har en poäng. I den här futuretruppen är 18 av de 33 uttagna killarna födda under det första halvåret. Mönstret verkar vara svårt att bryta. 

Ett annat problem, enligt Mattsson, är att många sent utvecklade ungdomar spelar på fel position.

– I de tidiga tonåren är det ofta kopplat till fysisk mognad. Man har en stor spelare därframme, en stor på det centrala mittfältet och stora mittbackar. Både tidigt och sent utvecklade ungdomar utvecklas alltså fel. Med en simpel algoritm, baserad på spelarens tillväxtkurva, går det att komma nära en spelares »rätta« position redan före puberteten.

»Testikelstorlek«, »simpel algoritm« och »spelarindex« – det är ganska långt ifrån att »ha kul och spela boll så ser vi hur det går«. Ännu tydligare indexering och kategorisering … Vad gör det med en 15-åring? Den forskningen kanske också borde prioriteras. 

Proffshjälp. Inför andra träningen tejpas Hugo Borstams stukade fot av fysioterapeuten Annica Svensson. »I går tejpade pappa på tåget«, säger Hugo. »Det här blir lite bättre.«

Tisdagens träning är välbesökt. Ett tjugotal betraktare står längs ena långsidan i Vinnarhallen. En av dem är Thomas Andersson Borstam – en annan Marcus Allbäck, som sedan två år tillbaka jobbar som spelaragent. Iklädd en blå kavaj lutar sig den gamle landlagsanfallaren mot väggen ett par meter från sidlinjen. När jag hälsar ursäktar han sig direkt.

– Jag brukar inte vara och titta på så här unga killar, säger Allbäck. Jag var på möten inne i stan och hade några timmar till nästa möte. De är väl unga, de här killarna. Det är bara kul att se.

Allbäck känner igen några av de andra åskådarna från agentvärlden men hoppas att de flesta som är här har blodsband till spelarna. Han pratade med en av mammorna tidigare.

– Jag kunde inte med att säga att jag är agent. »Jag bara kollar lite, jag gillar fotboll.« Jag skäms nästan över att stå här, men jag gör det verkligen som fotbollsälskare. 

Har du koll på någon av dem?

– Lite. Grejen är att man måste ha lite koll på yngre spelare, men oftast stannar vi där. Vi håller koll på killarna från 15 års ålder men sajnar sällan någon som är yngre än 17. Det är kul att se hur otroligt snabbt det kan gå för en 17-åring när polletten trillar ner.

Han funderar i några sekunder. 

– Någon av de här kanske blir allsvensk spelare om några år. Det känns väldigt långt bort när man tittar på några av killarna, men det är inte så långt bort. Att spela i Allsvenskan som 18-åring är inte orimligt. 

Några meter från honom slår en av spelarna ut en simpel passning över sidlinjen och tar sig för ansiktet. Marcus grimaserar medlidsamt.

– De vill så mycket, säger han och pekar. Den kommer han att tänka på i kväll när han går och lägger sig. »Vad fan gjorde jag där?« 

Innan Marcus smyger ut och skyndar tillbaka till mötena i stan jämför han 15-åringarnas situation med sin egen spelarkarriär. 

– Jag spelade aldrig i något ungdomslandslag. Jag brukar säga det till 17- och 18-åringarna som jag hjälper om de inte kommer med i något landslag: »Skit i det. Det går att lyckas ändå.« Det finns fler vägar, men om jag får välja spelar jag hellre några VM och EM än att ha 22 U17-landskamper på kontot. Trägen vinner. Kanske.

Ett gräsgrönt sken lyser upp det nedsläckta »Barcelona 1992«-rummet på Bosön. I en av de främsta bänkraderna sitter Otto och Hugo tysta med blickarna fokuserade på projektorduken. Sveriges U21-landslag möter Belgiens i en avgörande EM-kvalmatch och Ulf har kopplat in sin laptop för att killarna ska kunna följa matchen tillsammans. Långt ifrån alla är här, och fler spelare droppar av ju längre matchen lider. När en halvtimme återstår och ett decimerat Sverige ligger under med 2–0 är Otto och Hugo nästan ensamma kvar. Snart börjar även Sölvesborgsduon tappa fokus och möter varandra i ett fotbollsspel på mobilen istället. Den ene skjuter frisparkar och straffar – den andre är målvakt.

»Vi börjar inte selektera ­förrän spelarna är 15 år och det är vi nog sist i Europa med.« 

På duken byts Jordan Larsson ut, kort före Belgiens 3–0-mål. För fyra år sedan fanns Larsson med i Sveriges allra första futuretrupp som mötte just en belgisk motsvarighet. Den svenska Futureverksamheten var ännu i sin testfas och med tanke på att nästan halva laget platsade i det »ordinarie« P17-landslaget var det inte konstigt att de belgiska futurespelarna besegrades i två raka matcher.

I samband med dubbellandskampen utökade förbundet sitt samarbete med Belgiens futureansvariga, ledda av talangutvecklaren Bob Browaeys. Influerad av engelsmannen Steve Lawrences omfattande forskning om relativa ålderseffekter inom idrotten initierade Browaeys idén i den belgiska talangmodellen och såg till att futurekonceptet tog fart 2008. En av de första som drog nytta av satsningen var mittfältaren Yannick Carrasco, som i somras fanns med i Belgiens VM-bronslag.

Intensivt. Futuresamlingens träningar är inte lika fysiska som Otto är van vid från A-lagsträningarna med Sölvesborg. Spel­tempot är däremot högre.

En stor skillnad mot Sveriges futurestruktur är att belgarna använder den sortens spelarindex som Per Mattsson efterlyser. När jag pratade med Claes Eriksson om Belgiens sifferfokus förklarade han varför det inte är aktuellt i den svenska Futuremodellen.

– De gör det enkelt för sig med en siffra, sade Eriksson. Visst, när alla spelaruttagningar baseras på en subjektiv bedömning görs det förstås fel, då hade det varit bättre med ett tal som mäter och väger spelare. Men uttagningar som blir fel gör också att diskussionen lever vidare i klubbarna och distrikten, och det är den som är viktig för svensk fotboll.

Eriksson frågade sig också:

– Ärligt talat: Finns det inte ett problem i att programmera in index för att mäta människors utveckling?

Jag tar upp saken med Ulf Kristiansson, som sitter längst fram i rummet och rynkar pannan över U21-svenskarnas oförmåga att stå emot de starka och snabba belgarna. Han erkänner att några av killarna på den här samlingen har kommit längre i sin muskelutveckling än vad som egentligen är »futuremässigt«.

– Här får jag vara självkritisk, säger Ulf. Synen på vad en futurespelare är spretar uppenbarligen för mycket. Siffror behövs inte, men vi behöver tydligare klargöra för distrikten och klubbarna vilka spelare detta riktar sig till. Annars är risken att det blir en B-lagsverksamhet som inte hjälper grundproblematiken.

Hur ser du att en spelare är en »futurespelare«?

– Om spelarens fotbollsaktioner tyder på god spelförståelse och god teknik, och att spelaren i fråga sannolikt inte kommit in i sin muskelväxtperiod.

 

När U21-matchen går mot sitt slut inleder Ulf sina individuella samtal med spelarna. Han kallar in Ottos rumskompis Algot, som är en av gruppens till växten minsta. Algot sätter sig på en stol framför Ulf och knyter händerna i knät.

Ulf börjar med att fråga hur 15-åringen upplever samlingen hittills.

– Jag har lärt mig att anpassa mig till nya saker, svarar Algot. Jag är van vid att spela högre upp på planen.

– Jag tycker att du gör jättebra ifrån dig, säger Ulf. Du har ett naturligt sätt att göra dig spelbar och förstår när du ska vara bakom eller framför en motståndarlinje.

Algots båda ben guppar nervöst.

– Vad jag tror kan hjälpa dig ännu mer är att försöka förstå din roll på planen ännu mer. Om vi har pratat om spelyta ett och inre korridoren, titta dig omkring och tänk: »Är jag där nu? Kan jag komma högre upp i banan? Är det smart för mig att krypa så här nära?« Så att du hela tiden funderar och snabbare ser de sakerna.

Algot nickar.

– Hitta din position, få bollen i rätt lägen, balansera upp så att vi alltid är en innermittfältare kvar. Fixar du det kommer det att gå bra nog, för du är så naturligt skicklig i övrigt. Känns det okej, eller?

– Ja, säger Algot.

– Du ska verkligen känna att du uppfyller de kriterier vi har, du är en jätteduktig fotbollsspelare, säger Ulf.

Han kallar in nästa 15-åring och betar sedan av spelare efter spelare. Alla samtal låter ungefär likadant. Spelarna svarar kortfattat på Ulfs frågor, nickar artigt till feedbacken och försöker förstå hur de ska ta sig in och ut ur spelytor och spelkorridorer. Om tolv timmar väntar ett matchspel där de har en sista chans att imponera på förbundskaptenen.

Nästa morgon är Roger Franzén på plats. Som förbundskapten för P03-landslaget är han ansvarig för hela åldersgruppen. Nu ska han följa de tre internmatcher som utgör futuresamlingens avslutande moment.

Roger presenterar sig kort för gruppen och när den första av de tre 30-minutersmatcherna drar igång ställer han sig jämte Ulf uppe i videotornet. Han har koll på de flesta av spelarna sedan Utvecklingslägret. Några av dem såg han mer av i Gothia Cup i somras.

– Det är viktigt att jag är här och visar mitt intresse för den här verksamheten, säger Roger och nickar mot spelarna.

– I den här åldern kan det hända så mycket på bara ett år. I det P01-landslag som jag hade fram till sommaren fanns det tre killar som hade spelat futurelandskamper från början. På bara ett år, från 16 till 17 års ålder, hände det så pass mycket att de blev landslagsmässiga.

Han stödjer armbågen mot räcket och tänker efter.

– I den här gruppen finns det blivande pojklandslagsspelare. Säkert redan om ett år. Därför vill vi ge dem samma utbildning som de andra.

 

I Roger Franzéns senaste P03-landslagstrupp fanns tre spelare som baserat på sin muskeltillväxt faller under futurekategorin. Enligt Roger väger de upp för sina fysiska tillkortakommanden.

– Har man tillräckligt bra spelförståelse, teknik och psyke klarar man de delarna. De här tre spelarna blir i vissa fall begränsade men kan hantera sin litenhet genom att flytta sig snabbt.

Hur mycket väger fysiken in i dina uttagningar?

– Det är ju en av fyra delar. Det är det man ser här. 

Han pekar med handen mot planen. 

– Många är skickliga, men om de kommer ut och ska möta internationellt motstånd men inte har fysiken …

Roger skakar på huvudet.

– Våra motståndare är fysiska så det är tyvärr en parameter som man måste ha med sig. Vi börjar inte selektera förrän spelarna är 15 år och det är vi nog sist i Europa med.

Varför?

– Landslagsverksamheten börjar vid 15 års ålder, så därför selekterar de flesta tidigare. I Sverige är all distriktsverksamhet öppen, vem som helst bjuds in att träna, och sedan selekteras de från 15 år. Det är jättesent. Men det är en diskussion som pågår i distrikten. På »politikernivå«. Vi jobbar efter de förutsättningar vi har – så är det alltid på verkstadsgolvet.

Efter tre dygn och en internmatch som gick »okej« packar Otto ner kläder och skolböcker i ryggsäcken. Tyskaläxan är gjord. Nu är det dags att säga hej då till de nya bekantskaperna. Några av dem kommer han säkert att stöta på i cuper, andra i seniorsammanhang längre fram. Kanske också på kommande landslagssamlingar.

Efter tre dagar då jag pratat med ledare, förbundsrepresentanter och kritiker har jag fått olika perspektiv på selektering, åldersstrukturer och vilken roll Future Team kan tänkas fylla. Åsikterna är många och alla tycker något. Det finns lösningar och problematik i allt. De enda som tycks obrydda är killarna själva, som nu är på väg till tågstationen för att ta sig hem till sina föräldrar och moderklubbar. När jag frågat dem om det är speciellt att bli kategoriserad som senare utvecklad än normalt har jag genomgående fått samma svar. De är medvetna om att de är mindre än många av sina jämnåriga, men ingen verkar tycka att det är jobbigt. Åtminstone säger ingen det högt. Inte ens Bagarn upplever att hans son är orolig över sin fysik. Grabben vill bara spela boll.

Desto jobbigare tycker Otto att det är att återlämna landslagskläderna. 

– Det hade varit häftigt att ta med dem hem, säger han. Men jag hoppas få dra på mig dem igen.