Att åka ur en serie kan vara fullständigt förödande för en fotbollsklubb. Spelare som är ointresserade av att spela på lägre nivå, publik som struntar i att se ett sämre lag, företag som vägrar betala sponsorpengar till en sämre klubb … att degraderas kan sätta igång en kedjereaktion av händelser som klubbar i många fall aldrig lyckas hämta sig från.
Allt detta visste Västerås SK:s spelare, ledare och supportrar när de en kall och klar novemberdag 2014 tog plats på Nya Parken i Norrköping. Tre busslaster med Västeråssupportrar hade timmarna innan vällt in på arenan. Men ute på läktarna, med plats för nästan 16 000 åskådare, krymptes de till en obetydlig klick i änden på den ena långsidan. Ändå vibrerade luften av nervositet.
Det var bara fyra år sedan Västerås SK senast hade spelat i Superettan, men nu riskerade man att degraderas från division ett till division två – och att sjunka så lågt i seriesystemet att de kanske aldrig skulle kunna ta sig tillbaka till toppfotbollen. Laget hade legat på uråkningsplats sedan i juni men hade i säsongens näst sista omgång lyckats kravla sig över nedflyttningsstrecket genom en 3–0-vinst hemma mot Umeå.
Och nu skulle allt avgöras. På säsongens sista dag stod det klart att den som vann på Nya Parken – elfteplacerade Västerås eller tolfteplacerade Sylvia – skulle klara kontraktet.
