Vad händer, Västerås?

Det här är en berättelse om hur en krisande klubb i en tilltufsad sportstad fick nytt liv, om ett föreningsliv i förändring och om ett supporterinitiativ utöver det vanliga. Och att det bakom en ­sketen sjätteplats i norr­ettan kan dölja sig något betydligt ­större.

Att åka ur en serie kan vara fullständigt förödande för en fotbollsklubb. Spelare som är ointresserade av att spela på lägre nivå, publik som struntar i att se ett sämre lag, företag som vägrar betala sponsorpengar till en sämre klubb … att degraderas kan sätta igång en kedjereaktion av händelser som klubbar i många fall aldrig lyckas hämta sig från.

Allt detta visste Västerås SK:s spelare, ledare och supportrar när de en kall och klar novemberdag 2014 tog plats på Nya Parken i Norrköping. Tre busslaster med Västeråssupportrar hade timmarna innan vällt in på arenan. Men ute på läktarna, med plats för nästan 16 000 åskådare, krymptes de till en obetydlig klick i änden på den ena långsidan. Ändå vibrerade luften av nervositet.

Det var bara fyra år sedan Västerås SK senast hade spelat i Superettan, men nu riskerade man att degraderas från division ett till division två – och att sjunka så lågt i seriesystemet att de kanske aldrig skulle kunna ta sig tillbaka till toppfotbollen. Laget hade legat på uråkningsplats sedan i juni men hade i säsongens näst sista omgång lyckats kravla sig över nedflyttningsstrecket genom en 3–0-vinst hemma mot Umeå.

Annons

Och nu skulle allt avgöras. På säsongens sista dag stod det klart att den som vann på Nya Parken – elfteplacerade Västerås eller tolfteplacerade Sylvia – skulle klara kontraktet.

Som för att addera ytterligare till den nervösa stämningen blåste domaren Jonas Karlsson oförklarligt av spelet efter bara två minuter och beordrade Västeråsspelarna av planen. Karlsson menade att lagens randiga tröjor var för lika varandra och bortalaget tvingades byta. Men eftersom de själva inte hade med sig några andra tröjor fick de använda dem som fanns att tillgå på Nya Parken: IFK Norrköpings röda reservställ.

Avbrottet tycktes inledningsvis störa Västerås: hemmalagets Allan Borgvardt nickade in 1–0 i den 14:e minuten innan VSK fick ordning på spelet. Först kvitterade man genom Patrik Grönvall och strax före halvtid tog gästerna ledningen genom Diego Montiel. I andra halvlek tappade VSK fokus igen och Borgvardt kunde trycka in 2–2. Västerås var just då borta från vidare division ett-spel. Närmsta konkurrenten Valsta Syrianska, med lika många poäng som Sylvia, ledde nämligen sin avslutande match och gick om i tabellen.

Båda lagen anföll desperat i jakt på ett segermål – men utan resultat. När matchen blåstes av stod det alltjämt 2–2 och arenan föll i tyst förvirring medan folk febrilt försökte ta reda på hur det gått i Valstas parallella match. När det så förkunnades att Valsta Syrianska förlorat mot Huddinge med 2–1 gick det upp för västeråsarna: med en enda poäng hade de lyckats hamna på rätt sida nedflyttningsstrecket och var därmed klara för vidare spel i Division 1 Norra. De lättade spelarna omfamnade de tillresta fansen och firade med sång och dans som om alla världens problem var bortblåsta.

Personerna som utgjorde Västerås SK:s styrelse hade däremot svårt att dras med i festandet. De visste att det trots det klarade kontraktet fanns en stor risk att Västerås SK ändå inte skulle spela division ett-fotboll 2015. De visste att klubben hade 2,5 miljoner kronor i skulder, med allt fler fordringsägare som aggressivt knackade på dörren. Och de visste att totalt 600 000 av skuldkronorna behövde betalas redan före års­skiftet om klubben ville undvika konkurs.

Drygt tre veckor efter Sylviamatchen gick klubbens ordförande Bengt-Åke Nilsson ut med den ned­slående nyheten. Det fanns inga undanstoppade pengar att ta av. Inga företag som på kort tid kunde putta in rejäla sponsorsummor i klubben. Inga spelare att sälja för stora övergångspengar. Inga lån att ta. Inga vägar verkade finnas upp ur den skuldgrop som Västerås SK under åren grävt åt sig själva.

Den sista, heroiska insatsen på Nya Parken verkade ha varit förgäves.

Tjugofem hjässor, alla täckta av kalufser i nyanser av grått och vitt med hårfästena i olika grader av reträtt, guppar framför Anders Tengström då han tar plats vid ett skrangligt podium och harklar sig. Tengström har kortklippt mörkt hår, buskigt skägg och tjockbågade svarta glasögon. Han ser snarare ut att höra hemma i köket på någon av Södermalms hipsterkrogar än i en trång möteslokal några hundra meter från Västerås SK:s hemmaarena. Han är 50 år gammal och minst 20 år yngre än någon av de andra i rummet och sneglar på sin mobil medan de vita och grå kalufserna hittar fram till sina platser.

Det är måndagen den 12 september 2016. Snart två år har förflutit sedan VSK ställdes inför sin svåraste utmaning någonsin. Det är några timmar kvar till match – VSK ska möta Brommapojkarna i Division 1 Norra – och en av klubbens trognaste supporterföreningar, kallad VSK-vännerna, håller möte. Framme vid podiet tar en kort man till orda på bred västmanländska:

– Vi hälsar Anders Tengström – mannen som skaffat stålar så att VSK har kunnat överleva och värva spelare – välkommen. Även om jag tycker att vi egentligen borde ha värvat några andra istället …

Kalufserna i stolsraderna skrockar.

– Vi behöver försvarare, utropar mannen. Det är min åsikt!

– Vi får sparka Johan Mjällby, flinar Anders.

Fler skratt från publiken. Presentatören får börja om igen.

Annons

– Det här alltså Anders Tengström. Han ska prata ett litet slag för oss om sitt projekt. Och förresten: stålarna för kaffe och macka lägger ni bara på bordet när ni går, så kommer jag och hämtar opp dem. Var så god, Anders. Hjärtligt välkommen. Ordet är ditt.

Rummet fylls av skrammel då småmynt och sedlar läggs på borden. Anders Tengström ler igen genom helskägget och tar till orda:

– Tack, jättekul att vara här. Det är en ära att bli inbjuden till ett så celebert sällskap. Men jag konstaterar direkt att det finns en massa kontanter på borden här. Det är oroväckande. Mycket oroväckande. Det känns inte bra på något sätt. Vi lever numera i ett kontantlöst samhälle. I dag swishar man! Det vet ni väl?

Några åhörare skrattar medan andra ser frågande ut.

»Det var vi supportrar som räddade klubben. Det ska vi vara väldigt stolta över.«

– Skämt åsido, tillägger Anders innan han kastar sig in i den berättelse han blivit inbjuden att berätta. Han berättar att han är född och uppvuxen i Västerås och själv fostrades i VSK:s ungdomsled. Att han började gå på matcher då klubbens första klack grundades under 70-talet, men sedan flyttade från staden och kom att följa VSK på avstånd medan han utbildade sig till psykolog. Då brukade han bara resa tillbaka hem för att gå på någon enstaka hemmamatch – annars passade han på att se sitt lag då de spelade borta mot någon klubb i Stockholm, där Anders numera bor och arbetar som docent i psykologi på Karolinska Institutet. Han förklarar att hans engagemang, som han kallar det, började först hösten 2014 – då det stod klart för honom att hans barndomsförening riskerade att gå i graven.

– Jag hade ingen insyn i klubben vid den tiden, jag fick ta del av det på samma sätt som ni. Men då hände något. Ni vet kanske att det funnits en supporterförening som heter Forza Grönvitt som sedan 90-talet samlat ihop pengar till en krisfond. Det är bara supportrar som pyntat in en hundring eller två då och då. När det hösten 2014 stod klart att vi behövde få in 600 000 eller gå i konkurs lade de in 250 000 på ett bräde för att klara av skulden.

Han pausar.

– Men det räckte ju inte. Det behövde komma in 350 000 till före årsskiftet om vi skulle klara det. Så i december började det i sociala medier spridas uppmaningar om att vi fans borde försöka samla in mer pengar. Ingen annan verkade ju vilja betala. Då sa en kille som heter Daniel Blomberg, supporter i många år: »Swisha in pengar till mig så ser jag till att klubben får dem!« Det kanske låter lite risky, men han är en välkänd supporter och folk litade på honom. De började swisha pengar till hans privata telefonnummer.

Bleknad kärlek. Anders Tengström skaffade en tatuering av VSK:s emblem 1990, när klubben spelade i division ett. Då hette lagets skyttekung Peter Markstedt och backlinjen styrdes av Daniel Majstorović.

Anders Tengström inser att han glömt att förklara en grundläggande bit i sin berättelse. Han tar fram sin telefon och börjar bläddra bland applikationerna, tills han hittar symbolen märkt med texten »Swish« och öppnar den.

– Det är så här det funkar: jag tar fram min Swish-app och skriver in vem jag vill skicka pengar till, och därefter skriver jag in hur mycket pengar jag vill swisha. Låt oss säga 100 kronor. Därefter trycker jag på »klar«, sedan på »betala« … Sedan öppnas en ny app, där jag får signera med en personlig kod för att telefonen ska veta att det verkligen är jag, och så skriver jag under. Och nu har jag swishat 100 kronor!

Anders stoppar ner telefonen i byxfickan igen.

– Det var Swish som gjorde det så enkelt – vi behövde inte hålla på att samla in en massa kontanter och gå till banken. Daniels idé fick spridning direkt. Folk skrev på Facebook och i andra sociala medier att Västeråsfans skulle swisha in pengar. Det skapades en hajp. Ni förstår ju själva: man sitter på fredags­kvällen och har tagit ett glas vin, en snaps eller en grogg, kanske … Och känner: »Ja, vad fan! Jag swishar några hundringar till VSK!«

– Då blev det mycket swishande, gastar någon i publiken.

Anders ler och nickar.

– Dessutom var det jultider, så folk var extra generösa. Det kom in drygt 200 000. Sedan skänkte ni i VSK-vännerna pengar, folk arrangerade en insamling på en bandymatch och när klockan slog tolv den sista december hade Västerås SK:s supportrar samlat in 500 000 kronor.

Anders Tengström pausar effektfullt och tittar sig om i lokalen.

– De pengarna räckte för att rädda klubben. De kom inte från någon sponsor, inte från vår systerklubb i bandyn. Det var ingen som trodde att klubben skulle överleva, utom vi. Vi tillsammans fixade det. Hör ni någon annan historia så är den falsk. Det var vi supportrar som räddade klubben. Det ska vi vara väldigt stolta över.

Västerås SK FK

Grundad: 29 januari 1904

Stadion: Solid Park Arena (7 000)

Meriter: 4 säsonger i ­Allsvenskan, 37 säsonger i ­Sveriges näst högsta ­division

Säsongen 2017 kommer det att spelas allsvensk herrfotboll i Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala. Men i Sveriges femte största tätort har toppfotbollen lyst med sin frånvaro i 20 år.

Med en befolkning på strax under 150 000 borde Västerås ha underlag för att ha en fotbollsförening på hög nivå. Problemet är att traditionen inte finns.

Senast Västerås SK spelade i Allsvenskan var säsongen 1997, då man slutade på tolfteplats och slutligen degraderades efter kvalspel mot BK Häcken. Dessförinnan spelade man i högsta serien säsongen 1978, samt mellan 1955 och 1957.

Istället har bandyn och ishockeyn härskat i den västmanländska staden. Västerås Hockey har spelat 35 säsonger i landets högsta division och bandyklubben Västerås SK – fotbollens systerförening – är Sveriges mest framgångsrika herrklubb med totalt 20 SM-titlar.

Fotbollen har sålunda, trots att den lockat flest utövare, alltid kommit i andra eller tredje hand. Man har fostrat spelare som Fredrik Stenman, Pontus Kåmark och Victor Nilsson Lindelöf, men sällan förmått bygga ett eget framgångsrikt seniorlag. Västerås »lider av sin placering på kartan«, brukar det heta, där den ligger inkilad vid Mälarens strand mellan Stockholm och Örebro. Staden har haft liknande förutsättningar som många andra framgångsrika fotbollsstäder: liksom Norrköping, Borås, Åtvidaberg och Degerfors är Västerås en industristad. Här grundades storföretagen Asea och Svenska Metallverken, varav det förstnämnda under namnet ABB fortfarande är stadens största arbetsgivare utanför den offentliga sektorn. Men medan andra klubbar har kunnat leva på ett nära samarbete med näringslivet har VSK haft det svårare. Samtliga idrottsklubbar i staden får sponsorpengar från ABB – de sponsrar bland annat stadens bandy- och ishockeyhallar – men sedan huvudkontoret flyttades till Zürich i Schweiz upplever många företagets engagemang för lokalidrotten som betydligt mindre.

Inte bara fotbollen i staden har dragits med ekonomiska problem. Hockeylaget Västerås IK gick i konkurs år 2000 efter att länge ha dragits med stora skulder och återuppstod som Västerås Hockey. 2009 hade bandylaget VSK en skuld på en miljon kronor som hotade klubben – säsongen efter att de blivit svenska mästare.

Senast VSK Fotboll stod på randen till konkurs – utöver kaoset 2014 – var 1999, då klubben beräknades ha en skuld på fyra miljoner kronor, inklusive en skatteskuld till kronofogden på 130 766 kronor som löstes först då VSK ansökte om rekonstruktion.

De många ekonomiska kriserna har fått allt fler att ställa sig frågan: Vad är det för fel på Västerås? Den vanligaste förklaringen brukar lyda att Västerås är en större stad i Sverige men ändå inte en storstad, och att få av föreningarna därmed lyckas attrahera nationella storsponsorer. Istället konkurrerar för många likvärdigt attraktiva lag om samma begränsade, lokala sponsorkaka.

Annons

Dessutom har flera styrelser gjort sig skyldiga till sportekonomins kardinalfel: glädjekalkyler och överbudgeteringar. Man har räknat med större publik- och sponsorintäkter än vad man faktiskt fått, och därmed trott sig ha mer pengar att spendera på löner och värvningar än vad som verkligen varit fallet.

Med varje kris har man så förlitat sig på den goda viljan från kommunen och ett fåtal trogna sponsorer. 1999 samlade klubben in pengar från ett antal företag, samt övertalade kommunen att efterskänka 700 000 i obetalda planhyror, för att klara fortsatt spel i dåvarande Division 1.

VSK:s struliga styre och dåliga prestationer i Super­ettan och Norrettan har också gjort det svårt för ­klubben att etablera något riktigt supporterengagemang runt klubben. VSK har alltjämt varit stadens lag – lokala klubbar som Gideonsberg, Franke och Syrianska har spelat på en ännu lägre nivå – men de senaste åren pendlat mellan att dra några hundra trogna fans till strax över 1 000 åskådare till sina matcher.

När den goda viljan i november 2014 tycktes ha tagit slut hos såväl sponsorer som kommunen var det därför ingen som förväntade sig att en sådan kraft slumrade hos supportrarna i Västerås.

Än mindre hos en exilvästeråsare i Stockholm.

Moderniteter. Det är inte bara »VSK Swish« som ­använder den nya betaltjänsten i Västerås. På Solid Park Arena kan ­besökarna handla mat, öl och souvenirer med mobilen.

Anders Tengström slår sig ner vid ett långbord och fäller upp en laptop framför sig. Bredvid den placerar han en mugg svart kaffe och en ostfralla, som han mumsar på med jämna mellanrum medan han knattrar på tangenterna. På hans högra tumme blänker en tjock silverring med bokstäverna »VSK« löpande längs med bandet.

Eftersom den ordinarie webbredaktören för VSK:s hemsida är sjuk får Anders, utöver att hålla låda för VSK-vännerna, också ägna tiden före matchen åt att rapportera om förutsättningarna inför mötet med Brommapojkarna. Mellan tuggorna av frallan och sörp­landet på kaffet mumlar han tröjnummer och efternamn för sig själv medan han skriver ner startelvan för kvällen.

– De senaste åren har jag verkligen blivit mer och mer involverad i klubben, säger han. Det är många som undrar: »Hur kommer det sig att du, en supporter som suttit i Stockholm och inte ens gått på matcherna för att du inte orkat åka till Västerås, engagerar dig i det här?«

Han stannar upp som för att fundera över sitt svar.

– Det jag kan säga är: Till mitt yrke är jag psykolog. Jag har jobbat mycket som forskare och är docent på Karolinska. Jag kan något om hur människor tänker, vill jag hävda. Så i januari 2015, när klubben var räddad … Alla som kunde tänka lite längre insåg att det fortfarande fanns en massa skulder som inte var betalda. Vi hade räddat klubben för tillfället, men vi behövde mer pengar. Annars skulle vi snart vara där igen.

Han fortsätter:

– Och jag såg under de här månaderna vilken kraft som fanns, hur många supportrar som var beredda att engagera sig. Och med de kunskaper jag har från mitt yrke tänkte jag att man borde kunna göra ännu mer av den kraften.

Anders berättar att han dök upp på Västerås SK:s pressträff i januari 2015, då fotbolls- och bandysektionen lanserade ett tätare samarbete, och meddelade att han själv var villig att ge 140 000 kronor av sina egna sparpengar till klubben.

– De såg glada ut över att jag ville skänka pengar och bjöd mig till ett styrelsemöte samma dag. Så jag gick in där och sa: »Jag tror att jag har en bra idé som skulle kunna hjälpa klubben att få in mer pengar än vad vi fick i december. Pengar som kan göra att vi klarar oss över tid.« Och så sa jag att jag ville kalla projektet för »VSK Swish«.

Anders idé var enkel: att hålla liv i de swishgåvor som räddade klubben genom att lansera konkreta kampanjer för supportrarna att ge pengar till.

– Psykologin har lärt mig att man måste vara tydlig med sitt budskap. Folk vill skänka pengar till konkreta saker. Så en kampanj måste vara avgränsad i tid, i summor och det måste vara tydligt vad pengarna ska gå till.

Frivillig förmåga. VSK:s kanslist Georg Zandstra arbetar i dag många timmar utöver dem han är kontrakterad för – gratis. Ekonomiansvariga Christina Liffner ­hoppas att Anders Tengström ska lansera en kampanj för att ge Georg en heltidsanställning.

Västerås styrelse fattade tycke för idén och kom överens om att Anders fick testa sitt projekt. Klubben kom med förslag på ändamål de behövde pengar till och varför de behövde dem. Sedan var det upp till Anders att försöka konstruera en donationskampanj kring ämnet.

Han startade en Facebooksida med namnet »VSK Swish« och började fila på upplägget. Ett av de områden där klubben behövde ekonomisk hjälp var resorna; klubben hade flera småskulder till resebolag och en del av resorna i Division 1 Norra var alldeles för långa för en klubb med VSK:s sparbössa.

– Då kom vi på att vi skulle försöka få ihop 50 000 kronor så att laget kunde flyga till bortamatchen i Piteå. Så jag åkte till Västerås och besökte en av lagets träningar, och lät spelarna leka flygplan medan jag filmade dem med min telefon. Sedan publicerade jag filmen på Facebook och redogjorde för förutsättningarna med uppmaningen att supportrar skulle swisha in pengar till ett telefonnummer som gick till klubbens ekonomiansvariga Christina Liffner.

Anders hade bestämt att kampanjen skulle pågå en månad, men de 50 000 kronorna samlades in på enbart två veckor. Han kände att konceptet verkade fungera. Nästa kampanj: en insamling för att låta klubben behålla sina två omklädningsrum på Solid Park Arena. VSK hade inte råd att betala hyran för två rum, så Anders bad klubben ta ett kort på hur trångt det blev när seniortruppen och ungdomslaget försökte dela omklädningsrum med varandra. Sedan publicerade han bilden med målet att samla in 48 000 kronor.

– Även de pengarna fick vi in på kort tid. När det blir konkret, när människor känner att det finns ett mål att kämpa för tillsammans … Då funkar det.

 

Sedan dess har Anders Tengström förfinat och utvecklat sitt koncept än mer. Bland annat har han använt sina psykologikunskaper inom spelifiering – teorin om hur företag kan låna mekanismer från datorspelens värld för att öka sina kunders engagemang, bland annat i form av tävlingar, utmaningar och andra spelmoment. I VSK Swish syns spelifieringen bland annat genom att det finns ett antal olika Swish-lag och Swish-divisioner, där de som donerar mest pengar spelar i den högsta divisionen, och de som donerar mindre degraderas till de lägre serierna. Likaså har det funnits möjlighet för supportrarna att vinna priser då de skänkt pengar.

– Jag har haft kampanjer av typen: »Swisha 100 spänn och var med i utlottningen av 2 000 kronor!« Då har jag tagit 2 000 av mina egna besparingar som prispengar. På en sådan kampanj kan det komma in 10 000–20 000, och då har jag ju fått jäkligt stor utväxling på mina 2 000 kronor, som jag annars skulle ha donerat via VSK Swish.

Ett annat exempel: Anders övertygade klubben om att ett av priserna skulle bestå av att en supporter ska få coacha A-laget i en träningsmatch kommande vår.

Därtill har VSK Swish bidragit med 700 000 kronor till värvningar, donerat pengar varje månad till spelarlöner genom att utse två Swish-spelare (vilka spelare som skulle »avlönas« av supportrarna bestämdes i en omröstning på Facebook­sidan) samt våren 2016 samlat ihop en del av pengarna som krävdes för att anställa Johan Mjällby, tidigare assisterande manager i Celtic och Bolton, som ­manager.

Allt som allt har supportrarna från december 2014 och till dags dato swishat in 1,4 miljoner kronor.

– Det är inte enbart vi supportrar som varit med och stöttat klubben, säger Anders. Det har funnits sponsorpengar och andra inkomstkällor. Men det var vi som räddade klubben och vi har varit en viktig del i att hålla den vid liv. Utan oss tror jag inte man hade kunnat behålla sina bästa spelare, eller plockat in Mjällby som manager. Utan oss hade klubben nog inte varit där den är i dag.

»Enligt mina beräkningar behöver en klubb ­omsätta 10 miljoner kronor för att ha råd att spela i Superettan.«

Med »där den är i dag« menar Anders att Västerås inför BP-matchen ligger på fjärde plats i Division 1 Norra. Fortfarande med skulder, men ljusår från nedflyttningsstriderna säsongerna 2014 och 2015. Under första säsongen av swishande lät effekterna vänta på sig, men efter en rad värvningar under sommaren lyckades Västerås i sista stund vända formen och klättra ovanför nedflyttningsstrecket. Den här säsongen är man plötsligt involverade i uppflyttningsstriden, även om man under höstsäsongen sett första- och andraplatsen försvinna allt längre bort.

Klubben verkar ha fått andrum. Dels genom swishdonationerna och anställningen av Johan Mjällby. Men också genom de 100 000 euro som klubben via en klausul hade rätt att få av Benfica, då exväster­åsaren Victor Nilsson Lindelöf genomfört tre U21-­landskamper från start. Pengarna utbetalades våren 2015 och användes till att betala av skulder. VSK väntar nu på ytterligare 275 000 euro från den portugisiska klubben, då det också fanns en klausul om betalning när Nilsson Lindelöf spelat från start i både ligan och Champions League. Benfica har bestridit uppgifterna, varför Västerås dragit dem inför Fifas skiljenämnd – en juridisk process vars kostnader VSK Swish är med och stöttar. Får VSK Fotboll dessa pengar kan alla ­skulder betalas och man skulle ha ett positivt eget kapital.

Klubbens sportsliga ambition är spel i Superettan 2018. Därefter väntar det stora framtidsmålet: Allsvenskan säsongen 2021.

Västerås ekonomiska och sportsliga resultat har också fått allt fler klubbar att snegla på swish­modellen. De är nämligen långt ifrån ensamma om sin prekära situation i Fotbollssverige: under säsongen 2016 har exempelvis 9 av 16 lag i Superettan brottats med ekonomiska problem.

En stor bov i sammanhanget är elitstödet, som betalas ut av Föreningen svensk elitfotboll (Sef) till lagen i Allsvenskan och Superettan. Stödet baseras på vilken slutplacering laget får i tabellen och kan variera ­mellan tre och sex miljoner kronor. Det ger upphov till glädje­kalkyler med pengar som inte finns: Vågar föreningarna budgetera med en dålig placering och ett lägre elitstöd och därmed kanske gå miste om upp till tre miljoner kronor att spendera? De pengarna kan vara skillnaden mellan upp- och nedflyttning. Har klubben överbudgeterat men underpresterat kan det betyda större skulder än eget kapital, och saneras inte dessa till årsskiftet mister klubben sin elitlicens och riskerar att degraderas. Och åker man ur Superettan får man, likt Västerås SK, finna sig i att spela utanför elit­systemet – utan en enda av Sef:s gratismiljoner.

När klubbarnas prestationer, publiksiffror och sponsorer sviker, måste de hitta någon annan kraft, menar Anders Tengström.

– Frågan alla brottas med är: Hur skapar man den nya, moderna fotbollsklubben i Sverige? En klubb som inte bygger på storsponsorer och ett internationellt flygbolag på magen – för det är få förunnat. En klubb måste ha sponsorer, men det måste vara dynamiskt. Sponsorer kommer till klubbar som är dynamiska, där det känns »wow – här händer något kul«.

Han fortsätter:

– Naturligtvis ökar sannolikheten för marknads­avdelningen att sälja varumärket Västerås SK med VSK Swish, eftersom många företag känner: »Vad duktiga de är. De är kreativa och de syns och hörs.« Ekonomiskt utsatta klubbar, som Västerås, Ljungs­kile eller Åtvidaberg, hur ska de få det att vända? Hur ska de kunna bli den lilla klubben som presterar de stora resultaten? De måste hitta ett nytt sätt att driva klubben som inte består i att komma undan kronofogden hela tiden. Jag sitter inte på hela svaret, men jag tror att VSK Swish är ett sätt att göra det på.

Anders Tengström är smickrad över att fler klubbar börjat titta på egna versioner av VSK Swish – han säger att »alla klubbar med självaktning« måste ha ett swishkonto – men menar också att de missat de grundläggande funktionerna med projektet. Han tar Åtvidaberg som exempel, som i en insamlingskampanj under 2016 ville få ihop en miljon kronor.

– »För att säkra ÅFF:s framtid och ge fortsatt möjlighet till en bra fotbollsverksamhet i Åtvidaberg«, heter det. Men då har du ingen aning om vad du ger pengar till! Du stoppar dem bara i ett svart hål. Du vet inte varför de behöver så mycket pengar, och du vet inte vad pengarna du ger ska gå till. De kanske går till … en resa för styrelsen. Vem vill vara med och finansiera den? Ingen! För just nu har de bara samlat in 40 000 kronor.

Fansens favorit. Anfallaren Karwan Safari – lagets bästa målskytt och en gång i tiden provspelare i Bayern München – är en av två spelare som avlönas genom VSK Swish. Den andra är mittfältaren Simon Johansson.
Utmanare. När VSK tar emot Brommapojkarna på Solid Park Arena har laget fortfarande en teoretisk chans att nå Superettan. Men då krävs seger mot serieledaren.

Det luktar rakvatten, armhålesvett och grillad korv. 1 709 personer är samlade på Solid Park Arena för att se VSK ta emot Brommapojkarna. Klacken har placerat sig på sin vanliga plats, på ståplatsläktaren på ena långsidan. Anders Tengström, iklädd grönvita Adidas Supreme och en t-tröja med märket »VSK Swish« tryckt över bröstet, står på nedersta raden och spanar ut över planen. Bara några minuter tidigare pratade vi om vad det skulle innebära om Västerås gick upp till Superettan i år, och Anders svarade:

– Enligt mina beräkningar behöver en klubb omsätta tio miljoner kronor för att ha råd att spela i Superettan. Man måste kunna betala högre löner, ha fler sponsorer … VSK omsätter 5,5 miljoner i dag. Så om vi skulle gå upp i år … Jag vet inte ens om det skulle vara bra. Jag vet inte om vi är redo för det.

Men nu, på läktaren, tycks den pragmatiske psykologen i honom vara som bortblåst. Hans bruna, vänliga ögon, som brukar skrynklas ihop när han skrattar eller ler, är uppspärrade och svarta. Medan de grönvita VSK-spelarna kämpar för att ta ledningen mot serieledarna BP, sjunger han med full kraft:

V-S-Kååååå! V-S-Kååååå! Krossa BP! Krossa BP!

Hade man inte känt till Anders bakgrund hade man direkt antagit att han sett varje hemmamatch på plats i många år. Han tycks vara navet som resten av VSK:arna rör sig runt; folk kommer ideligen fram för att hälsa och byta några ord. Optimismen och nervo­siteten i klacken är tydlig. Hela tiden utbrister folk saker som: »Nio raka så vinner vi serien!« Eller: »Nu måste vi vinna, så är det bara!«

All Anders logik är lagd åt sidan – nu är det bara uppflyttning som gäller.

Inledningsvis ger VSK också fansen skäl att ­hoppas. De skapar halvchans på halvchans, och efter ett väggspel mellan anfallaren Allan Kosik och yttermitt­fältaren Filip Tronêt kommer den senare fri med målvakten. Han placerar bollen till höger om målvakten, och VSK-klacken ger ifrån sig ett vrål då bollen rasslar in i nätmaskorna.

I första halvlek fortsätter Västerås att dominera och ser ut som ett lag som kan utmana BP om topp­placeringen. Men efter paus tar bortalaget över alltmer, och VSK börjar slarva. När Brommapojkarna får sin första vassa målchans av hemmalaget dunkar ­Stefano Holmquist Vecchia in kvitteringen.

– »Tengan«, vad fan händer? skriker en ­klackmedlem.

– Någon måste avgå! svarar Anders.

Desperationen och ilskan i klacken stiger. Managern Johan Mjällby gör två byten på kort tid, men spelarna fortsätter att fumla; ett 1–2-mål tycks ligga i luften. Svordomarna haglar.

– Vad fan är det för fel på dig? utbrister Anders efter en markeringsmiss. Det är ju din gubbe! Framååååååt!

Men det blir inga fler mål. Västerås tar en poäng av serieledarna – ett resultat man vanligtvis borde vara nöjd över. Men det går inte att ta miste på besvikelsen i supportrarnas ögon. Med åtta matcher kvar har VSK elva poäng upp till förstaplatsen och nio poäng upp till kvalplatsen. De får ställa in sig på att spela sin sjätte raka säsong i Divison 1 Norra 2017. Anders Tengström  säger:

– Det kanske är bäst så.

Kärt återseende. När VSK och BP möts ställs också två före detta landslagskollegor mot varandra. Efter matchen disktuterar Mjällby och Mellberg entusiastiskt ekologiska bagerier i Vasastan i Stockholm.

Klockan är strax efter åtta på morgonen. Alla spår av matchen mot Brommapojkarna är bortsopade runt Solid Park Arena. Ulf »Kurre« Wallert, materialförvaltare i VSK tillsammans med sin bror Bo, sätter på en kanna kaffe och rotar i en låda, ur vilken han plockar fram några Delicatobollar. Förr arbetade han på ABB och hade skräddarsydda arbetstider för att också kunna ställa upp ideellt för klubben. Nu är Kurre 73 år gammal och pensionerad med en kropp som börjar svika honom – det går långsamt och stelt när han slänger in gårdagens matchkläder i tvättmaskinen.

I dag är han ensam på Solid Park Arena, så när som på en annan eldsjäl. Christina Liffner är också på plats tidigt för att kontrollera att allt står rätt till efter ­gårdagen.

»Föreningslivet skulle inte existera utan en massa ideella idioter som ställer upp jämt och ständigt.«

En gång i tiden var hon på Asea och ABB och senare som vice VD på storbolaget Assidomän. I dag är hon ett så kallat styrelseproffs med engagemang i ett tiotal olika styrelser och föreningar. Christina började engagera sig i VSK år 2014, då hon på grund av sina meriter kallades in för att se över den krisartade ekonomin. Och fastän hon uttryckligen sagt att hon inte ville ha något styrelseuppdrag fann hon sig snart vara vald till styrelse­ledamot och ekonomiansvarig i föreningen. Snart därefter blev hon dessutom – eftersom hon enligt henne själv »aldrig kan hålla tyst« – utsedd till vice ordförande. När andras engagemang trutit har hon därtill fått axla ansvaret som matchansvarig.

Christina är den sortens person som »drar åt sig jobb« och säger själv att hon fått vara något av en skolfröken, eller en »bitch«, för att få ordning på klubben. Hon har förhandlat med fordringsägare, dragit upp avbetalningsplaner med kommunen och främst av allt – försökt ingjuta ett annat ekonomiskt resonemang i klubben. När hon ska förklara problemet som Västerås och många andra fotbollsklubbar har, väljer hon att citera familjen Wallenbergs motto:

– Det är inte de höga inkomsterna utan de små utgifterna man blir rik på. Alltså: säljer du något för 100 kronor kanske du får 10 kronor i vinst. Men sparar du in 100 kronor på ett inköp, då har du 100 kronor kvar! Det försöker jag säga här också: det gäller att hålla i pengarna och använda dem till rätt saker. Det går inte att budgetera med mer pengar än vi faktiskt vet att vi har.

Hon häller upp en kopp av Kurres kaffe och konstaterar att orken börjar ta slut. Enligt hennes egna beräkningar lägger hon 30 ideella arbetstimmar i veckan på VSK.

– När det är matchdag, som i går, arbetar jag här i runt tio timmar. Men jag har ambitionen att dra ner på det där. Jag ägnar mig gärna åt ekonomin, men det andra … det måste komma några nya och ta över ansvaret.

Det slår mig att om VSK Swish är den konstgjorda andning som supportrarna gett sin förening för att hålla den vid liv, så är det här i Solid Park Arenas innandöme som klubbens hjärta finns. Ett hjärta som envist fortsatt pumpa genom alla år men som blir allt äldre och tröttare. Eller som Christina Liffner själv säger:

– Föreningslivet skulle inte existera utan en massa ideella idioter som ställer upp jämt och ständigt.

Med den meningen sätter Christina fingret på de problem och utmaningar som svensk fotboll står inför. Svenskt föreningsliv är uppbyggt på gratis arbetskraft. Folk som lagar mat, tvättar kläder, säljer lotter, bokför, klipper gräset och river biljetter. Men de blir också allt äldre och allt färre. Få yngre generationer verkar intresserade av att hänge sig på samma sätt åt sina klubbar. Vad kommer att hända med Västerås SK när Kurre Wallert och Christina Liffner är borta? Alla pengar – från sponsorer eller givmilda supportrar – kommer inte att göra någon skillnad om det sam­tidigt inte finns människor som är beredda att ge allt för klubben utan att begära något tillbaka. Kommer någon annan att orka plocka upp Christina Liffners stafettpinne då hon måste lämna den ifrån sig? När jag ser Kurre Wallert vanka av och an bland högarna av smutstvätt, i ett rum täckt av bleknade fotografier och luggslitna vimplar, känner jag tydligare än någonsin att den ideella tidsåldern verkar gå mot sitt slut.

Samtidigt är ett projekt som VSK Swish ett annat uttryck för samma sak. Människor som ger till sin förening utan att förvänta sig något tillbaka. Christina Liffner och Anders Tengström brukar samtala för att komma på nya kampanjer att lansera, och fick Christina som hon ville skulle supportrarna swisha in pengar till en heltidstjänst på kansliet. Kanske också ge pengar så att någon kan få betalt för att ta över hennes matchvärdsansvar. Kan supporterstödet ersätta det ideella arbete som byggt Sveriges föreningar under alla år?

Jag tänker på Anders Tengströms kommentarer om hur VSK Swish kan hjälpa Västerås att bli »den lilla klubben som presterar de stora resultaten«. Hur fansen har hjälpt till att öka klubbens attraktionskraft och stärkt deras varumärke. De är onekligen ett fantastiskt exempel på supporterinflytande och engagemang, och Anders Tengströms idéer har spridits långt utanför Västerås gränser. Men projektet VSK Swish har bara varit igång i två år – i en tid då klubben desperat behövt deras hjälp. Kommer supportrarnas betalningsvilja alltid att vara lika stor? Kommer de att orka ge pengar om klubben blir kvar i division ett? Och framför allt: Bör supportrarna ens fortsätta att ge pengar? När jag talade med Anders ifrågasatte jag inställningen att det var upp till fansen att hålla sin förening vid liv.

– Då har man missat poängen med supporterskapet, svarade han. Att komma på matcher och köpa kaffe och sitta och applådera, det är jättebra. Men en supporter är något annat. En supporter dör för sin klubb. Behöver klubben pengar? Då får vi fixa det. Det handlar inte om hur mycket pengar du ger, det handlar om att du gör det. 10 000 eller 25 kronor spelar ingen roll. Är du en supporter är klubben ditt liv.

När jag frågar Christina Liffner, som också ­skänker en summa varje månad via VSK Swish, hur länge hon tror att projektet kan hållas igång, svarar hon mer ­diplomatiskt:

– Så länge klubben och supportrarna respekterar varandra och vi är tydliga med vad pengarna går till tror jag att det kommer att fungera. Vad som kan hända i framtiden, om vi blir skuldfria, är att man som privatperson kanske blir mer noga med att man verkligen gillar kampanjen man ger pengar till. När det inte behövs lika mycket pengar kanske man väljer sina ändamål mer noggrant. Men att det ska ta slut helt … Det tror jag inte. Att swisha tror jag har blivit en god vana här.

Realist. Precis som Anders Tengström tror Christina Liffner att det var bra att Västerås SK inte gick upp i Superettan. »Det är nog bättre att hinna bygga både laget och organisationen runt omkring«, säger hon.

När Johan Mjällby lägger armarna i kors över bröstet buktar blodådrorna på dem ut som hos en tyngdlyftare. Det blonda håret ligger delat i samma sidbena som alltid, blicken är hård, och utöver några djupare rynkor och ärr i ansiktet är det svårt att se någon skillnad på den Mjällby som spelade mittback i svenska landslaget och den Mjällby som numera är manager i ett bortglömt gäng i Division 1 Norra. Trots att han sitter i ett par mjukisbyxor i en hotellobby i Västerås lyckas han utstråla samma auktoritet som om han vore på Celtic Park, stadion där han först spelade åtta säsonger och därefter var assisterande manager i ytterligare fyra. När han, efter en kort sejour i Bolton med sin Celtickollega Neil Lennon, återvände till Sverige hade han erbjudanden från två Super­ettanklubbar. Men i februari 2016 skrev han ändå på för Västerås SK.

– Många höjde på ögonbrynen, säger han. Varför skulle jag börja så långt ner? Det är inte så många som har den erfarenheten jag har; även om jag bara var assisterande, så har jag coachat Celtic i Cham­pions League och jobbat för en väldigt stor klubb. Men jag såg snabbt att det fanns något här. Västerås har underpresterat i många år – jag mötte dem med AIK i Allsvenskan 1997 och sedan vet jag fan inte vad som hände. Men det är Sveriges femte största stad, det är en idrottsstad, det finns en drivkraft – och det finns en supporterkultur. Som VSK Swish. Det var en ny företeelse för mig, men en som visar att det finns ett stort intresse för att göra något och få upp VSK högre i ­seriesystemet.

Det var också med en presentation av klubbens långsiktiga plan – spel i Superettan säsongen 2018 och Allsvenskan 2021 – som Västerås SK lyckades övertala Johan Mjällby. Det var en »aggressiv vision« helt i hans smak. Dessutom: Mjällby skulle få fria tyglar. I Västerås är han inte huvudtränare, som han skulle varit i de flesta andra svenska klubbar, utan manager, en kombinerad roll som huvudtränare och sportchef. Han ska under de kommande säsongerna få bygga sin egen trupp och sin egen organisation – men just nu går det långsamt på den fronten. VSK är fortfarande skuldtyngt: enligt Christina Liffner var det egna kapitalet minus 1,2 miljoner vid förra årsskiftet. Om hennes budget på plus 200 000 för säsongen infrias innebär det att det fortfarande finns ett minuskapital på en miljon. Det finns därmed inga stora pengar att lägga på spelarköp, löner eller andra rekryteringar.

– Jag har ärvt en trupp och en organisation, säger Mjällby. Jag gick med på det när jag tog jobbet och jag har gjort så gott jag kan med det jag har. Men just nu är det väldigt spretigt och många olika viljor – och det är väldigt jobbigt och väldigt svårt. Jag har inte riktigt fått bestämma som jag velat än. Jag har förståelse för att folk jobbar ideellt och går i invanda fotspår, men samtidigt måste de förstå varför de tog in mig. Det var för att jag ska få använda min erfarenhet och göra hela klubben mer proffsig. Då måste jag få bestämma.

När jag frågar Mjällby vad som måste förändras och utvecklas för att Västerås SK ska göra sin vision till verklighet låter han som ett eko av Anders Tengström:

– Omsättningen i klubben är i år budgeterad till 5,5 miljoner. Nästa säsong är kravet att vi ska omsätta 10. Det måste vi göra, för oavsett vilken nivå man spelar på bör 65–70 procent av omsättningen gå till löner – och i dag ligger den procentsatsen på typ hälften. Mer pengar ger utrymme att få in några nya spelare, att ge några spelare högre lön, att lägga in extra träningspass, att ha fler folk runt omkring mig. De behöver inte vara heltidsanställda, men jag menar: jag har inte ens haft en fystränare den här säsongen. Det är superviktigt med sådant på den nivå vi strävar efter att nå.

Han fortsätter:

– Skulle vi nå de omsättningssiffrorna men inte gå upp skulle jag avgå självmant. Men om vi inte når dem … då kan jag inte riktigt stå bakom visionen och säga att vi absolut ska gå upp. Inte om vi är kvar på de siffror vi har nu.

Att dubbla omsättningen är ännu en av Mjällbys aggressiva – för att inte säga ouppnåeliga – visioner, men det är tydligt att han själv arbetar frenetiskt för att göra den verklig. Managern själv tjänar mindre än 30 000 kronor i månaden och pendlar varje dag sammanlagt 20 mil för att leda laget, samt för att dra in pengar till klubben genom att hålla föredrag och tala på sponsorträffar. Han är Västerås SK:s största namn och den som klubben väljer att marknadsföra i alla sina kanaler.

– Vi måste dra in ännu mer pengar från sponsorer, det är så det funkar. Jag ska vara ansiktet utåt och dra in pengar, vi ska vara ärliga med vad pengarna går till, ge folk stor insyn i vad som händer, vilka spelare jag är intresserad av och vad det kommer att kosta. När folk vill får de komma och sitta med mig, komma och kolla på träningarna. Vi ska ha en jävla service till dem som lägger ner pengar. För det är genom dem vi bygger en bättre organisation.

I »de som lägger ner pengar« ingår också VSK Swish. Mjällby har gått med på att låta sitt lag coachas av en supporter i en träningsmatch nästa säsong, och har också haft möten med Anders Tengström om vad Mjällby skulle vilja se för insamlingar och kampanjer framöver. Bland annat har de kommit överens om att supportrarna ska samla ihop pengar till ett tränings­läger – under förutsättning att fansen också får resa med och »dricka öl medan laget tränar«. Samtidigt har han ett tudelat förhållande till supporterinitiativet:

– Det negativa är att många supportrar nu tror att de äger spelarna. De kan tro att den spelaren eller den spelaren ska få starta, men jag hoppas de vet att jag är tillräckligt stark för att ta ut det lag jag vill ska spela. Jag skiter fullkomligt i dem. Men mest av allt är det positivt, för jag tycker det är fantastiskt att de hjälper till. De har gjort något otroligt och de lyssnar när vi ber om hjälp. De är viktiga för mig och klubben att ha med oss.

Jag frågar honom vad han tror kommer att hända med VSK Swish om klubben så småningom blir skuldfri. Kommer han att behålla sin nära relation med supportrarna, eller är det något han upprätthåller av nödvändighet just nu? Kommer det alltid, som Anders Tengström tror, att finnas behov som VSK Swish kan vara med och tillfredsställa?

– Vi måste ha förhoppningen att vi ska kunna klara av att leva själva, svarar han. Annars har vi misslyckats. Vi kan inte lita på att supportrarna ska lösa ut oss. De ska hjälpa oss genom att stödja oss verbalt, genom att vara där i svåra tider och dra folk till matcherna och vara stora och starka och skapa stämning.

Johan Mjällby halsar den sista skvätten espresso i koppen och plockar upp sin dosa lössnus från bordet. Han ska vidare till Solid Park Arena, där VSK-spelarna väntar på dagens träningspass.

– Målet måste vara att vi inte ska behöva använda våra supportrar på något annat sätt än att de betalar sina säsongskort.