Vägvalet

I ena vågskålen låg drömmen om Champions League-miljonerna. I den andra: rädslan att ruinera föreningen. Det var en avgörande tid för både Helsingborgs IF och Jesper Jansson.

Redan före avspark skrålar Helsingborgs supportrar ut sin längtan på Olympias sydöstra läktare:

Hej, hå, hej, hå – till Champions League vi gå! Da-da, da-da, da-da …

Annons

Och minuten senare:

Vi ska ut i Europa igen! La, la-la, la, la, la, la, la, la!

Klubbdirektören Paul Myllenberg ler nervöst från sin plats på vip-läktaren. Han vägrar att ta ut något i förskott trots att HIF fick med sig 3–0 från bortamötet mot polska Śląsk Wrocław, och därmed har ett drömläge att ta sig till Europa Leagues gruppspel.

Dessutom har han kluvna känslor till Europaspelet överhuvudtaget, det har han haft ända sedan förra säsongen då HIF vann SM-guld. Å ena sidan har han sett möjligheten att satsa hårt och vinna jackpotten – spel i Champions League, vilket skulle ge över 100 miljoner i klubbkassan. Å andra sidan kan allt gå åt fanders, och då står klubben där med skulder upp över öronen precis som senast det begav sig – efter Champions League-äventyret 2000. Ett möte med styrelsen är inplanerat efter kvällens slutsignal. Då ska de enas om vilket manöverutrymme Paul och sportchefen Jesper Jansson får för att lägga de sista stenarna i truppbygget.

Det är inte bara HIF:s sportchef och klubbdirektör som vill veta – under middagen i restaurangen före matchen frågade folk Paul om det var dags för storsatsning, så att de äntligen fick uppleva Champions League-fotboll på Olympia igen. Klubbdirektören parerade frågan så gott han kunde:

– Allt avgörs ju i kväll. Säkrar killarna avancemang får vi kanske utrymme att värva, misslyckas vi blir det ett lugnt transferfönster för oss.

Pauls oro för matchutgången visar sig snart vara obefogad. HIF dominerar redan från avspark. Alfreð Finnbogason framstår den här kvällen som en anfallare av europeisk toppklass. Islänningen står för tre målgivande passningar till den tidigare notoriska målsumparen Thomas Sørum, och publiken uppfinner en ny ramsa:

Åh, Thomas Sørum gör tre när han vill! Gör tre när han vill!

När domaren blåser av matchen nickar Paul belåtet från sin plats på läktaren. En äldre man passerar för att gratulera. Paul replikerar snabbt:

– Ja, skyll dig själv gubbe! Nu får du sitta här och frysa i vinter.

Det är den 8 augusti. Transferfönstret är öppet i drygt tre veckor till. Tolv år efter att HIF slog ut Inter genom »bragden på San Siro« kan klubben kvala in till Champions League igen. De har chansen. Frågan är om de vågar ta den?

 

Jesper Jansson trycker upp två portionspåsar snus under läppen:

– Vi har en strategi som är lagd, vi ska i första hand lyfta upp unga spelare från de egna leden. Men i den här branschen händer saker hela tiden. Nu har vi en unik möjlighet att ta oss in i Champions League. Den enda som har insett det här är ju du, Paul …

Jesper vänder sig till klubbdirektören på andra sidan bordet och fortsätter:

Annons

– Du pratade tidigt om rankningspoängen, att vi skulle få ett överkomligt motstånd i playoff-spelet och att det inte skulle vara omöjligt att nå Champions League om vi spelade våra kort rätt.

Vi sitter i materialaren Sverker Eliassons rum på Olympias bottenplan. Paul konstaterar att »det är här de stora besluten tas, märkvärdigare än så är vi inte«.  Väggar och tak är dekorerade med vimplar från klubbar Helsingborg mött genom åren – alltifrån Skrea IF till Bayern München. Skåpen längs ena väggen är prydda med två tidningsurklipp: ett med surströmmingstest och ett med Maria Montazami i HIF-tröja.

Det har gått några dagar sedan mötet med polackerna. Även om styrelsen gav Paul och Jesper visst handlingsutrymme för att värva nytt, förordade de i vanlig ordning försiktighet. Utgångsläget inför diskussionerna hade kunnat vara gynnsammare. Redan före säsongen genomförde Jesper och Paul fler värvningar än budgeten tillät: efter köpen av Daniel Nordmark, Loret Sadiku och Walid Atta var pengarna egentligen slut, så när chansen att låna in Alfreð Finnbogason från Lokeren dök upp fick de vädja till styrelsen om lite flexibilitet. De klämde till slut in islänningen »med skohorn«, som Paul Myllenberg uttrycker det. Det var en chansning som gick hem. Finnbogason har gjort tolv mål och är, med fem assist och ett mål i dubbelmötet med polackerna, den enskilt främsta orsaken till att HIF kan planera för spel i Europa i höst.

Jag frågar om inte fingertoppkänslan de visade upp med värvningen av islänningen kan underlätta för dem under kommande veckor.

– Klubben har en historia av dålig ekonomi, säger Paul. Tanken på vad som hände förra gången ligger oss i fatet. På ett sätt är det bra, för det håller oss på tårna. Samtidigt får inte rädslan för att förlora bli större än ambitionen att vinna.

Det är inte bara bonuspengarna från Uefa som ligger i potten. Spel i Europa innebär också ett skyltfönster för klubbens spelare. Efter Uefacupäventyret 2007, då Henrik Larsson bildade anfallspar tillsammans med Razak Omotoyossi, såldes beniniern till Saudiarabien för 16 miljoner kronor. Det hade aldrig hänt om HIF inte spelat i Europa det året.

– Spelar man i Europa nämns klubben och spelarna i utländska tidningar och TV, ställen vi annars inte syns på. Det kan verka fjuttigt men sånt påverkar köpintresset, säger Paul.

Nyanställda. I juni lämnade tränaren Conny Karlsson HIF i protest mot att hans assisterande Per-Ola Ljung fick sparken. Jesper anställde ett nytt tränarpar – förre HIF-coachen Åge Hareide och förre landslagsmittfältaren Stefan Schwarz.

Redan när HIF lyfte SM-bucklan förra hösten började Jesper och Paul, tillsammans med tränarteamet, planera för hur de skulle få till bästa möjliga lagbygge inför det Europaspel som väntade. Att de inte lugnt kunde luta sig tillbaka och räkna med de spelare som redan fanns i truppen hade de fått bevis på under året som gått. Joel Ekstrand försvann till Udinese redan under januarifönstret 2011. När sommaren kom blev Pauls och Jespers jobb än mer intensivt. Tidigt i juli såldes Marcus Nilsson till Utrecht. Någon vecka senare köpte samma klubb Alexander Gerndt. Och på transferfönstrets näst sista dag blev Rasmus Jönsson klar för Wolfsburg.

– Det var den mest intensiva sommaren jag har varit med om, säger Paul. Ett tag kändes det som att Jesper och jag bodde på Hotell Mollberg här i stan och bara satt i olika förhandlingar.

– Det är en stor utmaning att bygga en slagkraftig trupp i en allsvensk klubb i dag, säger Jesper. I den här branschen vill man gärna ha framförhållning, men om budgeten bara tillåter att man säljer först och köper sen, innebär det att man alltid köper i sista minuten. Och alla förstår ju att det riskerar att bli dyrare då. Det är en ond cirkel.

Paul förklarar:

– Styrelsen följer en näringslivslogik: man ska inte köpa för pengar man inte har. Men det blir lätt en krock när man använder logik i en så ologisk bransch som fotbollen. Då kommer man in på risk management: Vilka risker finns i den här affären? Är de rimliga att ta?

Klubbdirektören ler:

– Vi ser en segregerad allsvenska framför oss. Vissa kommer säsong efter säsong att tillhöra toppen och andra hålla till i botten. Och vi vill naturligtvis ta plats bland topplagen, både när det gäller balansräkning och det sportsliga. Och om man tittar på vårt track record de senaste åren borde vi vara en väldigt attraktiv klubb att gå till just nu. Vi säljer spelare till topp fem-länder, vi är regerande mästare, vi har chans att ta oss in i Champions Leagues gruppspel …

Jag frågar om de ser fram emot ett nytt värvningsrace den här sommaren. Jesper garvar och berättar att han i augusti förra året snittade på runt hundra inkommande samtal om dagen från agenter, spelare och journalister. Ibland ringde tre reportrar från samma tidning – en från webben, en från papperstidningen och sedan ytterligare en för att uppdatera webben.

– Till slut kände jag: »Fan, pratar ni inte med varandra på jobbet? Jag har redan blivit intervjuad av er.«

– Jag tror det blir lugnare än förra året, tröstar Paul. Först ska vi lösa Finnbogason. Sedan får vi se. Det känns mer under kontroll i år.

 

När Fifa införde transferfönstret till säsongen 2002/2003 var det för att skapa lite ordning i fotbollsvärldens allt galnare köp- och säljcirkus. Europakommissionen hade i över ett decennium protesterat mot att det rådande systemet – där en spelare bara fick arbeta för klubben han var registrerad för, och registreringen endast kunde flyttas över till en annan klubb om både spelarens nuvarande och framtida klubb kom överens – inte var förenligt med EU-fördraget. Fotbollen var å andra sidan inte beredd att släppa marknaden helt fri. Diskussionerna ledde till en kompromiss: spelarna fick utökade rättigheter att byta arbetsgivare, men bara vissa tider på året – dels under tolv veckor efter avslutat ligaspel, dels under fyra veckor mitt i säsongen.

Sverige hakade på dessa internationella transferregler hösten 2004, och sedan dess har de varit ett återkommande debattämne mellan klubbar och Svenska fotbollförbundet. Det svenska vår/höst-upplägget placerar den korta perioden för spelarköp mitt i sommaren – då andra europeiska ligor har hela två månader på sig att köpa sönder allsvenska lag. Först var sommarfönstret öppet i juli, vilket hade fördelen att svenska lag snabbt kunde komplettera sina trupper om utländska klubbar värvade deras spelare under de tidiga sommarmånaderna. Samtidigt passade systemet illa för de allsvenska lag som skulle kvala till Europa, då de först i början av augusti visste hur chanserna till avancemang såg ut. En klubb som hade gått vidare till Champions League-kval kunde inte värva nya spelare eftersom fönstret redan var stängt, samtidigt som de riskerade att bli av med de bästa spelarna eftersom de redan hade fått visa upp sig på större arenor i Europa.

Från och med förra sommaren flyttades det svenska inköpsfönstret från juli till augusti, för att de klubbar som kvalificerat sig till Europakval skulle ha möjlighet att ersätta spelare som man sålt – och därmed faktiskt ha en chans att slå sig in i turneringen.

 

Helgen efter mötet med Śląsk Wrocław drar Helsingborg nytta av det flyttade fönstret. Med Europa League-platsen får de resurser att värva Alejandro Bedoya från Glasgow Rangers. Man bestämmer sig också för att omedelbart lyfta över David Accam från Östersund, trots att man tidigare bestämt att övergången skulle ske först efter säsongen.

Några dagar senare rapporterar Helsingborgs Dagblad att Finnbogason i princip också är klar för fortsatt spel i klubben – HIF och islänningen har kommit överens om ett treårskontrakt tre dagar före låneperiodens slut. Nu återstår det bara att lösa detaljerna med Lokeren. De är överens om pris, det föreslagna avtalet har signerats av HIF och återsänts till belgarna.

– Det kommer att gå undan nu. Jag var på väg till Belgien två gånger i går för att slutföra allt, meddelar Jesper Jansson på tisdagen när jag får tag i honom på telefon.

När sportchefen dagen därpå ringer till belgarna trilskas de om priset. Jesper föreslår en vidareförsäljningsklausul – om HIF om något år antar ett bud på spelaren kommer 25 procent av övergångssumman att tillfalla belgarna. Lokerens sportchef svarar: »My president is 82 years old, he does not care about money in two years.«

När Jesper ska fortsätta förhandlingarna dagen efter svarar klubben inte alls. Via omvägar får Jesper veta att Nordsjælland blandat sig i affären. Snart dyker även rykten upp om att Finnbogason begett sig direkt från landskampen på Island till Holland, och torsdagen den 16 augusti meddelar Lokeren att de sålt anfallaren till Heerenveen – utan att HIF fått möjlighet att lägga ett nytt bud. När Sportbladet når Jesper är han minst sagt frustrerad: »Någon jävla hederlighet får det väl vara även i fotbollsbranschen, trots att det är mycket skit.«

För Jesper och Paul är det mer än en missad värvning. Finnbogason är redan upptagen på listan över de spelare som får kvalspela mot Celtic, och han går inte att stryka för att göra plats för någon ny. Det innebär att de nu bara har en enda plats kvar att anmäla till matchen. Dessutom är tiden knapp – bara två arbetsdagar, fredagen och måndagen, återstår om en ny spelare ska registreras.

Under torsdagseftermiddagen lägger de upp strategin. Den ursprungliga planen att värva en mittback till Celticmatchen slopas. Istället går de tillbaka till de anfallsalternativ som de övervägt under våren. Den förre HIF:aren Rade Prica har uttryckt sin önskan att lämna Rosenborg – men meddelar nu att en hemflytt inte är aktuell. Därmed återstår en handfull namn. Mest aktuella är sydafrikanen Erasmus Kermit, som spelar i Supersport United, och serben Nikola Djurdjic i Haugesund. Huvudspåret Kermit utesluts redan samma eftermiddag eftersom Sydafrika inte är en del av Schengen, och därmed skulle spelaren behöva visum för att vara tillgänglig för bortamatchen i Skottland. Den pappersexercisen hinns inte med. Därför läggs allt krut på Djurdjic, som gjort 36 mål på tre säsonger för Haugesund i Tippeligan. HIF har bra koll på spelaren sedan de förra året värvade Sørum, tidigare anfallskollega med Djurdjic i Haugesund.

I bilen på väg hem från Borås Arena två dagar senare – efter förlust mot Elfsborg med 2–1 – förbereder Paul och Jesper förhandlingstaktiken inför mötet med norrmännen. Sportchefen tror att affären är omöjlig att genomföra – Haugesunds prislapp är för hög. Paul protesterar. Han menar att HIF har ett unikt läge att locka till sig spelare just nu. Bara två nordiska lag kan konkurrera med HIF:s sportsliga utmaning för tillfället: FC København, som liksom HIF ska kvala till Champions League, och Nordsjælland, som är direktkvalificerade för turneringen. Såväl Haugesund som Djurdjic lär lockas av att spelaren kan få visa upp sig i den största Europacupen. Det borde gå att hitta en lösning.

Annons

 

Jesper Jansson döljer en gäspning med handen:

– Ja, det vete fan om man överlever det här, suckar han.

Det är måndag morgon, natten blev sen. Jesper och Paul satt på Hotell Hilton på Kastrup fram till klockan två och förhandlade med Nikola Djurdjic och Haugesund. Till slut föll allt på plats. Nu har de en dag på sig att lösa pappersarbetet. Redan i morse höll det på att gå i stöpet. Efter gårdagens långsittning råkade Jesper i ren trötthet ta med sig alla de undertecknade kontrakten hem. När HIF:s administrativa chef Hans Carell kom till jobbet i morse hade han därför ingenting att jobba med. Han åkte hem till Jesper och fick banka på dörren i en kvart innan sportchefen vaknade.

Nu är kontraktet äntligen i rörelse – klubben skickade upp en kurir till Stockholm med första morgonflyget från Ängelholm.

Hjälpmedel. Ett av Jespers främsta arbetsverktyg är programmet Wyscout, som HIF betalar 7 000 euro per år för. På sajten kan han söka spelare i hela världen, se deras senaste matcher och få fram fullständig statistik.

– Det måste gå igenom tre instanser, förklarar Paul. Först ska Migrationsverket ge uppehålls- och arbetstillstånd. Sedan ska alla papper vidare till Svenska fotbollförbundet för godkännande och sedan är det Riksidrottsförbundet som sköter registreringen. När de har signerat är han vår spelare.

Vi sitter i tränarnas omklädningsrum längst ner i korridoren på Olympia. Laget är ute på arenan och tränar.

– Förbundet och RF är nog flexibla med sina arbetstider så här under transferfönstret, säger Paul. Men folket på Migrationsverket lär gå hem när kontorstiden är slut. Det är någon handläggare som sitter där uppe och jobbar med det just nu. Det är rätt kul. Efter alla förhandlingar med klubben, allt snack med spelaren om det sportsliga … i slutändan hänger allting ändå på en person som kanske inte är det minsta intresserad av fotboll.

Kvalitetstid. Under transferfönstret träffar Karin knappt maken Jesper alls. »När jag vaknade klockan tre i söndags och han inte låg i sängen undrade jag faktiskt var katten han höll hus egentligen«, säger frun.

Han berättar att kansliet under sådana här dagar förvandlas till ett slags »sambandscentral«. I ett rum uppe på kansliet håller ekonomiassistenten Anna Johansson och Hans Carell koll på TMS – Fifas Transfer Matching System. I denna databas ska varje steg i en övergång registreras: arbetstillstånd, det nationella förbundets godkännande, banktransaktioner … Först när samtliga delsteg har godkänts är spelaren klar för klubben.

– Med tanke på den svenska byråkratin, hinner ni verkligen få honom spelklar till i morgon? frågar jag.

– Jag vet faktiskt inte, säger Paul. I den här världen kan mycket gå snett.

Jesper oroar sig för mer än pappersarbetet. Om Djurdjic blir klar måste han ringa runt till alla andra anfallare han gett halva löften den senaste månaden.

– Jag måste alltid hålla alla spår varma. Det går inte att säga till en kille att »du är vårt tredjeval«, då kan man aldrig värva honom. Samtidigt finns det förstås en rangordning i våra huvuden …

Jesper grimaserar. Om allt går som det ska med Nikola Djurdjic måste han ringa till Erasmus Kermit och meddela läget. Även om man uteslöt möjligheten att ta in sydafrikanen till Celticmatcherna har Jesper »hållit spelaren varm« inför hösten. Men med serben i truppen finns det inte utrymme för Kermit.

– Det är tråkigt, för det är en jävla bra kille, säger Jesper. Det här är den jobbigaste biten med jobbet – att ringa och säga att det inte blev som det var tänkt. Man har ju ett samvete också.

– Mer än klubbledarna i Lokeren i varje fall, muttrar Paul.

Jespers mobil ringer. Det är HIF:s utsände på Kastrup. Om affären med Djurdjic stupar måste de agera snabbt. Därför vill de placera ett kontrakt signerat av klubben på flygplatsen, så att FC Københavns Peter Larsson snabbt kan åka dit och skriva på, för att bli spelklar dagen efter. Men Hotell Hilton vägrar att ansvara för dokumenten.

– Gå in på Pressbyrån där inne då, de ska ju bara ha det under disken utifall att, säger Jesper.

När sportchefen lagt på frågar Paul om han har meddelat materialförvaltaren Sverker Eliasson att de behöver ytterligare en tröja till matchen.

– Vad ska vi ha för namn på den då? säger Jesper.

– Vi får väl skriva »NN« i värsta fall, skrattar Paul.

Jesper skakar på huvudet.

– Jag hoppas det här går igenom nu, annars blir det ett nytt jävla race. Många säger att jag verkar så lugn när det bränner till men det är bara för att jag pratar långsamt. Den här småländskan är som ett dolt handikapp: det märks inte när jag är stressad. Min hustru märker det förstås – hon har sagt åt mig att det är lika bra att jag inte är hemma när transferfönstret är öppet, jag har inte huvudet där ändå.

 

Jesper Jansson var själv en sista minuten-värvning när han kom till Helsingborgs IF för första gången sommaren 2000. HIF rustade för Champions League-gruppspel. Jesper skrev på den sista augusti, dagen före deadline för anmälning av truppen till Europaspel.

– AIK:s sportchef Stefan Söderberg hade också varit i kontakt med mig när jag spelade i Genk, berättar han när vi äter lunch i restaurangen på fjärde våningen på Olympia.

Han härmar den förra AIK-basens hesa stockholmska:

– »Tjeeena Jesper, vad säger du om att komma hem till Stockholm, Solna, AIK!« öppnade han. Jag var inte glad på honom efter all turbulens när jag lämnade AIK för Djurgården, det var ju hela den där grejen när jag blev kallad »Judas« – och det var mycket strul med kontrakt och vad som hade utlovats. Men jag bjöd ändå ner honom till Belgien. Min fru sa: »Hur har han mage att ringa? Varför ska du ha med dem att göra igen?« Jag var inte så sugen men jag kände att de respengarna kunde AIK gott lägga ut i onödan …

Jesper berättar att han och Söderberg satt på en restaurang i Bryssel samma kväll som HIF spelade returmatchen mot Inter på San Siro. En gång i kvarten bad Söderberg – väl medveten om att en HIF-förlust var nödvändig för att AIK skulle ha en chans på spelaren – Jesper att ringa hem till sin pappa som följde matchen på TV.

Hemmaborgen. Paul Myllenberg söker lugn på läktaren när han ska bemöta reportrarnas frågor om nyförvärv. »När vi vet något kommer vi att gå ut med det«, meddelar klubbdirektören.

– Varje gång meddelade jag att det fortfarande stod 0–0, varje gång svarade Stefan: »Kul för HIF, kul för HIF!« Jag visste att han inte tyckte det var ett skit kul.

Jesper blev den sista HIF-värvningen av många den sommaren. Redan inför kvalet mot Inter hade klubben köpt Jozo Matovac, Hasse Eklund och Álvaro Santos. Totalt lade klubben ut drygt 40 miljoner kronor på nyförvärv. Det gav också resultat. HIF, som placerades i samma grupp som Paris Saint-Germain, Bayern München och Rosenborg, knep fem poäng och gjorde bra ifrån sig – om man bortser från bortamatchen i Trondheim, då norrmännen vid 3–0-ledning förnedrade de svenska gästerna genom att spela Jag trivs bäst i öppna landskap i högtalarsystemet.

Totalt drog Helsingborg in 55 miljoner kronor brutto på Europaspelet, men under de sportsligt magra åren som följde försvann pengarna snabbt genom de ökade lönekostnaderna som storvärvningarna skapat. Knappt två år efter Champions League-hösten tvingades HIF vädja till Helsingborgs kommun om lån – först ett på 10 miljoner kronor, därefter ytterligare ett på samma belopp – för att undvika tvångsnedflyttning från Allsvenskan. Kommunstyrelsens ordförande Thomas Nordström läxade upp klubben i Sydsvenskan: »Slöseri med pengar och hissade löner, man har anställt folk och levt flott över sina tillgångar.« Eva-Marianne Nilsson, ansvarig för kommunens utredning av HIF, fyllde i: »Det här påminner om det glada 90-talet när man skrev upp värdet på sina fastigheter. Spelarförsäljningar borde ha varit en sidoverksamhet, inte något som skulle betala löpande omkostnader.«

Sista detaljerna. En lång natt övergår i en lång dag. För Nikola Djurdjic innebär det både inpluggning av de nya lagkamraternas namn med hjälp av HIF-guiden och en snabb läkarundersökning.

När Jesper återvände till HIF i rollen som sportchef 2007 märkte han hur de dyrköpta erfarenheterna påverkade hans arbete. Styrelsen håller numera hårt i pengarna, och Jesper verkar ha accepterat läget. När Nyheter24, efter SM-guldet i höstas, pressade honom på om det skulle värvas inför kommande säsong svarade sportchefen: »Att som svenskt lag göra en stor satsning på Champions League är som att kissa i byxan. Det är varmt och härligt till en början men sen så blir det kallt och obehagligt, det har vi åtskilliga exempel på från det här landet.«

– Folk gnäller ibland på att vi är sent ute, säger Jesper när han avslutat lunchen. Som nu när vi tappade Finnbogason och måste hitta en ny spelare på bara några dygn. Men man måste veta att vi hela tiden har den här budgeten att förhålla oss till. Vill jag värva spelare A redan innan spelare B säljs, säger styrelsen: »Det går inte, vad händer om inte B säljs då?«

– Det måste vara frustrerande för dig som sportchef, säger jag.

Jesper nickar.

– Jo, det är ju jag som håller kontakten med agenterna och spelarna. Det är jag som måste bedyra hur mycket jag vill ha killen, men samtidigt berätta att jag måste vänta med att köpa. Till slut tycker agenten: »Vad fan är du för idiot, har du inget mandat alls i klubben?« Det är ingen ideal situation, det är det inte. I grunden förstår jag förstås det kloka i att arbeta som vi gör i det här läget. Men jag hoppas att vi inom en snar framtid kan vara mer proaktiva.

För att parera de dåliga förutsättningarna tvingas Jesper bygga truppen smartare. Framför allt handlar det om att hitta rätt mix mellan äldre och yngre. Eftersom HIF måste sälja för att kunna värva vore det en ekonomisk katastrof om de samlade på sig för många 30-plussare, som inte går att sälja vidare.

– Förra säsongen sålde vi mycket och då blev balansen inte rätt. Nu har vi korrigerat det. Med Jere, Atta, Krafth, Loret och några till har vi unga, utvecklingsbara spelare som vi förhoppningsvis kan sälja i framtiden. Det gör i sin tur att vi kan ta in en lite äldre spelare som Bedoya utan att riskera något.

Han ler:

– Sedan är det inte lätt att göra folk i den här stan nöjda. Än gnälls det på att vi lägger ut för mycket pengar, än på att vi inte värvar. När jag var ute i Pålsjö dagen efter att vi mött Elfsborg kom det fram en gubbe och frågade: »Vad hände i går?« Jag svarade: »Vi förlorade.« Han skakade på huvudet och sa: »Det är för jävligt, nu får ni fan värva.« Och tar jag då in någon måste han göra tre mål första kvarten, annars blir det insändare i tidningarna. Gerndt var okej – han gick in direkt och gjorde tre på Djurgården.

 

Paul Myllenberg kommer halvspringande in i Olympias restaurang:

– Allt verkar gå igenom på Migrationsverket nu.

Det blir startskottet. Inom loppet av en halvtimme sätts allt i rullning. Hans Carell skickas ner till Knutpunkten för att hämta Djurdjic som tagit tåget upp från Kastrup. Paul tar ett stående möte med HIF:s informationsansvarige Frederik Ericsson för att planera in en presskonferens klockan fyra. Jesper ringer danska OB och tipsar om Erasmus Kermit – ett försök att lindra det dåliga samvetet mot sydafrikanen. Materialar-Sverker sänds ut för att trycka upp en matchtröja med spelarens namn. Jesper kallar in läkaren Anders Lindstrand för att genomföra den obligatoriska hälsoundersökningen. Mitt i samtalet kommer sportchefen på en sak:

– Helvete, det måste ju göras en hjärtscanning när vi ska spela i Europa!

Lindstrand meddelar att det kan bli svårt att fixa i Helsingborg men tipsar om ett ställe i Lund som kanske kan klämma in Djurdjic framåt kvällen.

När Jesper lagt på pustar han ut och säger:

– Ja herregud … Jag har nog aldrig varit med om så här snabba ryck. Och Åge säger att han ska köra Nikola direkt från start i morgon … Vi har ju inte ens en träning innan dess. Det lär behövas en del snack med Nikola, så han vet vad han ska göra på planen.

Paul Myllenberg har annat i tankarna.

– Du Jesper, jag säger till ekonomin att börja räkna nu.

– Vadå?

– Så vi vet vilket manöverutrymme vi har efter det här. Detta är snart historia, nu måste vi titta framåt.

 

Det är bara två timmar kvar till den utannonserade presskonferensen när Nikola Djurdjic anländer till Olympia. På tränarnas och sportchefens kontor, vägg i vägg med omklädningsrummet, hälsar coacherna Åge Hareide, Stefan Schwarz och Sven Andersson, samt scouten Reine Almqvist, nyförvärvet välkommen till klubben. De hinner bara med några korta artighetsfraser innan läkare Lindstrand drar med sig spelaren för undersökning i rummet intill. Sven Andersson följer efter för att förklara lagets fasta situationer på en whiteboard, samtidigt som serben redogör för sin sjukdomshistorik.

När de gått rusar Hans Carell in på kontoret. Svetten pärlar i pannan på honom.

– Vad fan gör vi om det här inte är klart klockan fyra? Vi kan inte ha presskonferens då! säger han.

Paul vickar nonchalant på kontorsstolen och säger:

– Det löser sig. Det här är ett bra tillfälle. Alla svenska tidningar är på plats i Helsingborg för matchen i morgon.

– Jo, men om det inte blir klart, protesterar Carell.

Paul rycker på axlarna.

– Äh, vi spelar lite poker nu! Vi måste ge medierna en chans.

Reine skrockar i hörnet åt den nervösa stämningen i rummet:

– Ska vi inte ta in »Chippen« också när vi ändå är på gång? Vi kör honom direkt från start i morgon. Han har inget kontrakt och har sagt att det viktigaste är att komma till en klubb där han får löfte om att spela.

Carell skakar på huvudet:

– Alltså, det är lite Jönssonligan över det här –  »Sickan« har en plan, muttrar han och lämnar rummet för att återta sin plats framför TMS-uppdateringen på kansliet.

En timme senare vandrar Nikola Djurdjic ut på Olympia för första gången. Läktarna är öde. Resultattavlan visar 7–2 – det senaste slutresultatet, mot Kalmar. Sensommarvärmen ligger som ett lock över arenan.

Premiär. Första gången för Djurdjic på Olympia. »Så det är här jag ska spela i morgon, det känns konstigt. Men fotboll är fotboll oavsett var i världen man är«, säger serben.

– Är det alltid så här bra väder i Helsingborg? frågar Nikola.

Jag svarar att det antagligen är sommarens varmaste dag.

– Okej, allt är ändå bättre än Norges västkust.

Han säger att han har huvudvärk. I lördags spelade han 120 minuter för Haugesund i norska cupen, i går satt han i kontraktsförhandling fram till klockan två på natten och han har inte fått i sig mer än frukost den här dagen. Efter presskonferensen om en halvtimme ska han direkt ner till Lund för hjärtscanning.

Det här är första gången han är i Sverige. Han medger att det känns underligt att han i morgon ska spela för en helt ny klubb. Han vet inte ens vad lagkamraterna heter. Någon har gett honom HIF:s kontaktbok som innehåller porträttbilder på alla i truppen. I kväll ska han sätta sig på hotellet och plugga in så många namn han bara kan.

– Hur är fansen här? frågar han.

Jag pekar ut var klacken står och säger att de har ett rykte om sig att vara högljudda, passionerade och krävande. Han nickar och pekar på resultattavlan.

Snabba ryck. Hans Carell tvivlar på om de hinner få Djurdjic klar till presskonferensen och Sven Andersson försöker vinna tid genom att dra lagets fasta situationer under läkarundersökningen. Ett dygn senare springer anfallaren ut på Olympia för att spela Champions League-match.

– Är det från förra matchen? Wow! Då vet jag vad som väntar.

När Nikola återvänder in till spelargången möter han Paul Myllenberg.

It’s all clear, you’ve got permission to work! säger klubbdirektören.

Paul går vidare in på tränarnas kontor. Han gör tummen upp. Hareide, Schwarz och Jansson svarar med high-fives. Paul tittar på klockan.

– 25 minuter kvar till presskonferens. Alldeles för god marginal eller vad säger ni?

 

Kvällen därpå, samtidigt som Champions League-hymnen ljuder i högtalarna, kliver Jesper Jansson ut på Olympias läktare. Han lägger armen om sin hustru Karin och pussar sonen Kevin på kinden. De senaste veckorna har sportchefen mest träffat familjen när de kommit till Olympia för att hälsa på.

Nikola Djurdjic spelar från start och när matchen är i gång blir det uppenbart varför Hareide tagit ut serben. Trots usel uppladdning springer Djurdjic mer än någon annan på planen. Han vinner boll långt ner på planen, han smäller på i närkamperna med de skotska backarna och framför allt: efter tiden tillsammans i Haugesund hittar han och Thomas Sørum varandra på ett intuitivt sätt.

Helsingborg dominerar från avspark. Därför kommer Celtics 1–0 redan i andra minuten – efter en markeringsmiss av HIF:s Jere Uronen – lika överraskande som olägligt.

Men HIF repar sig snabbt och radar upp chanser. I  tolfte minuten frispelar Sørum Djurdjic – Celticmålvakten Fraser Forster räddar enkelt. I 16:e minuten kommer Alexander Bedoya fri. Forster rensar undan med en benparad. I 21:a minuten spelar Djurdjic fram Sørum som trots att han är helt ensam med målvakten inte lyckas få bollen i mål. I 24:e minuten får May Mahlangu helt fri väg mot målet från mittplan, men sydafrikanen lyckas inte bestämma sig för hur han ska avsluta och sjabblar bort möjligheten. På vip-läktaren dunkar Jesper Jansson knytnäven hårt i reklamskylten bredvid sig. Trots ytterligare två öppna HIF-chanser under de första 45 minuterna går hemmalaget till pausvila med 1–0-underläge.

Under andra halvlek mattas HIF-pressen av. De skarpa lägena blir färre. Istället är det Celtics Georgios Samaras som en kvart från slutet nickar in 2–0. Jesper reser sig strax därefter från sin plats på läktaren och går med bestämda steg in på kansliet.

 

Augusti månad lider mot sitt slut och svensk fotboll kan konstatera att fotbollsvärlden är i förändring. Spelaraffärerna blir färre – och det påverkar framför allt en liga som Allsvenskan, långt ner i näringskedjan. Det positiva är att spelare som har svårt att platsa i sina utländska klubbar börjat vända tillbaka till Sverige – AIK har under sommaren värvat Henok Goitom och Mohamed Bangura, Hammarby har lockat hem Kennedy Bakircioglü.

Det negativa är att det är svårt att sälja. Tidigt under våren ryktades det att Helsingborgs IF kunde räkna med så bra bud på såväl Walid Atta som May Mahlangu att de skulle få svårt att tacka nej. Kanske skulle även landslagsmålvakten Pär Hansson få ett kontraktsförslag från utlandet. Men den enda som lämnat klubben under sommaren är anfallaren Erik Sundin, som efter värvningen av Djurdjic valde att flytta till Hammarby.

Eftersom inga pengar tickade in i kassan tvingades klubben istället till snåriga lösningar med lån och vidareförsäljningsklausuler. Strulet kring Alfreð Finnbogason var ett exempel. Med större ekonomiska muskler hade HIF tidigt kunnat köpa loss islänningen, nu tvingades de istället vänta tills lånetiden gick ut för att sedan agera. Värvningen av Djurdjic följde samma mönster. När priset för att köpa spelaren rakt av rusade i höjden föreslog Jesper och Paul ett lån säsongen ut med en köpoption i januari. Kontraktet innebar två alternativa scenarier: en dyrare prislapp om HIF gick till Champions League, en billigare om det bara blev Europa League-spel. För norrmännen var det en utmärkt lösning. Antingen är HIF i slutet av året beredda att betala vad Haugesund vill ha, eller så får de tillbaka en spelare som gjort reklam för sig i Europaspelet.

På transferfönstrets näst sista dag når jag Jesper Jansson på Kastrup. Laget har just landat med planet från Glasgow. Returen slutade 2–0 till Celtic och sportchefen kan inte släppa att matchen dog redan efter en halvtimme, då Celtic fick ett offsidemål godkänt:

– Här spelar vi om 100 miljoner och så vill man ändå inte ta hjälp av videogranskning. Det är som om fotbollen vill ge utrymme för att allvarliga fel ska kunna begås. Det är katastrof.

Snart är pusslandet under transferfönstret över för den här gången. Först nu vet han de definitiva förutsättningarna.

– Allsvenskan lever fortfarande och där behöver vi en trupp som kan avsluta starkt. Sedan har vi Europa League hela hösten. Vi siktar på en värvning till – i försvaret.

Samma kväll träffar han Peter Larssons agent John Thornberg. Mittbacken sitter fast på bänken i FC  København och Jesper har under hela sommaren diskuterat möjligheten att värva Larsson, som var utlånad till HIF även första halvan av förra säsongen.

Mitt under mötet får Jesper ett SMS av AIK:s sportchef Jens Andersson. Solnaklubben har skrällt i bortamötet mot CSKA Moskva och är även de inne i Europa Leagues gruppspel. Andersson undrar om de ses i Monaco för morgondagens lottning. Jesper svarar att han inte har tid att åka ner, och att det är Paul som är på plats istället. »Vissa måste ju jobba«, avslutar han SMS:et. Andersson svarar: »Jobba inte för bra bara!«

 

Klockan halv elva fredagen den 31 augusti signerar Peter Larsson kontraktet i mötesrummet på HIF:s kansli. Hans hustru, som bär sonen Mino i famnen, samlar ihop dokumenthögen. Jesper skrattar och pekar på ettåringen:

– Det är två rader på kontraktet där man ska skriva på. Peter satte sin namnteckning på »vårdnadshavare« så jag vet inte vem vi har värvat.

Peter Larsson ler:

– Ja, ge honom ett par månader så kan han nog gå in i det här laget.

Mittbacken lämnar rummet för att göra en intervju för klubbens hemsida. Även Peter Larsson fick lösas med ett lån säsongen ut. I januari har Helsingborg option på att köpa loss honom. När spelaren kom till kontoret under morgonen hade han missförstått några detaljer i det kontrakt de diskuterat sig fram till under gårdagskvällen. Jesper fick förklara och kompromissa. Det som sportchefen trodde skulle bli en lugn förmiddag förvandlades till nya förhandlingar.

– Det är alltid ett trixande, säger Jesper och lägger ner pennan på bordet.

Jag frågar om han upplever spelarna i HIF som heta på marknaden, med tanke på att laget trots allt vann allt som gick att vinna förra året.

– Det är inte som Blåvitt på 90-talet direkt, säger Jesper. Alla ville dit. I dag är det nästan tvärtom, att vinna Allsvenskan kan ha en avskräckande effekt eftersom spelarna är rädda för att inte platsa i laget. Det är svårt att övertyga 90-talisterna om att ha tålamod och ta vägen via en svensk klubb också …

Han suckar:

– Jag är rädd för att gamla sanningar kanske inte gäller  i framtiden. Förr kunde man säga till en spelare: »Du kommer ut och blir proffs om du presterar tillräckligt bra.« Det var enkelt. Men som marknaden ser ut nu är det inte självklart att man kommer ut i Europa bara för att man presterar bra. Det görs inte så många affärer längre. Risken är att spelarna snart enbart litar på sina agenter, att de har kontakter i rätt länder.

Jesper lutar sig tillbaka i stolen, fäller det vänstra benet över höger knä och pustar ut.

– Jaha, nu har jag semester. Frugan har börjat jobba och Kevin går i skolan igen. Så det vete fan vad jag ska göra …

 

Senare den eftermiddagen tar Jesper plats i tränarrummet. TV:n visar lottningen för grupperna i Europa League. För varje lag som dras ur skålarna presenterar en äldre man ingående tidigare bedrifter i Europacuperna.

– Fan, är det Björn Hellberg de har dragit in i studion eller? säger Jesper otåligt.

Hans drömlottning är Twente, Genk och FC København. Sportchefen vill hellre ha lag som HIF kan slå än omöjliga matcher mot kända storklubbar.

– Att tänka på publiksiffror och sånt … alltså, det ska vara fullsatt här ute oavsett vilka vi möter.

– Det har ändå varit rätt svårt för svenska lag som tagit sig in i cuperna att dra folk på hösten. Supportrarna är bortskämda, inflikar jag.

– Det är tidningarnas fel också. Nu håller de på och skriver ner oss för att vi inte tog oss till Champions League och »bara« får spela Europa League. Kolla på lagen där …

Färdig.Peter Larsson skriver under kontraktet på transferfönstrets sista morgon. Någon ny tröja behöver inte tryckas upp – klubben har samma sponsorer som när mittbacken spelade i klubben förra säsongen.

Han pekar på TV:n. Klubbar som Liverpool, Olympique Marseille, Stuttgart, Olympique Lyonnais, Tottenham och Inter skymtar förbi.

– Det är inga gärdsgårdsgäng direkt.

Han vänder huvudet mot brodern Ulrik, som är ungdomstränare i klubben.

– Det kan bli Inter. Vad säger du brorsan? Ska vi ta dem igen då?

Lotterna faller till slut på Twente, Hannover och Levante.

– Ja, det är okej, konstaterar Jesper. Där har vi bra chanser.

När han knäppt av TV:n frågar jag om han är nöjd med det arbete han utfört under transferfönstret.

– Jo, efter omständigheterna, säger han. Lokerens ordförande ställde allt på ända men jag tycker vi löste det rätt bra till slut. Men det här arbetet sliter. Alla snåriga lösningar, man försöker hitta vägen fram i varje liten detalj. Ta bara affären med Peter. Vi tar in honom för att vi vet att en sådan som Atta gärna vill ut i Europa igen. Jag hade hellre bara köpt Peter och räknat med att någon försvinner för att vi kommer att spela bättre fotboll och vara mer attraktiva för marknaden. Men det är en svår argumentation att ta med styrelsen.

Han knackar i bordet med telefonen och funderar ett tag. Sedan säger han:

– Ibland känner jag bara: »Fan, kan vi inte bara släppa bromsen? Kan styrelsen inte bara lita på att vi har kontroll på det här?« Jag är enig med styrelsen om att vi ska vara försiktiga, de har ju också det yttersta ansvaret. Men det här är en speciell bransch. Och jag är helt övertygad om en sak: Helsingborg måste komma över den här puckeln och skaffa sig ett eget kapital så att vi får muskler och mod att agera innan allt trillar ner i skallen på oss. Då undviker man den här paniken.

Han rycker på axlarna:

– Och grejen är att den här sommaren var ett tillfälle att komma över just den puckeln. Man kan aldrig vara säker, men om vi hade tagit in Peter redan från början kanske vi aldrig hade åkt ut mot Celtic. Då hade vi kanske spelat Champions League i höst och fått in de miljoner som krävs.

Han ler:

– I fotboll vet man förstås aldrig svaren i förväg … men kanske hade vi då suttit i en helt annan sits i nästa transferfönster.