Ha! säger Özgür Kurtoğlu. 3–0 till Atleti nu. Shit!
Madridderbyt kommer som en välkommen distraktion för 25-åringen. Matchen tillåter honom att skjuta upp ångesten inför hatmötet mellan Fenerbahçe och hans älskade Trabzonspor.
– Det var Mandžukić som gjorde det, mumlar han.
Özgür lägger ifrån sig sin surfplatta och tar för sig av det tärnade nötkött som hans mamma Mahpeyker tillagat i lägenheten i Kista. Hans pappa, Trabzonfödde Namık, bryr sig inte om några stormatcher i Spanien och styr ivrigt in samtalet på kvällens huvudnummer.
– Skulle ni helst vinna med 5–0 eller 1–0? frågar han de andra.
– 1–0, säger Mahpeyker. Mål precis på slutet så att de får lida ordentligt.
Özgür och hans 18-årige lillebror Barış nickar och skrattar. Ett sådant scenario vore optimalt. Matchen, som börjar om en halvtimme, är laddad av många skäl: det är inte bara två topplag som drabbar samman, det är inte bara det att Trabzonspors tränare Ersun Yanal kom från just Fenerbahçe förra året eller att Trabzon värvade Erkan Zengin framför näsan på »Fener«. Antagonismen mellan klubbarna handlar också om läggmatcher, korruption och en turkisk fotbollsnation som vägrar erkänna vad som faktiskt har hänt.
Efter maten tar familjen Kurtoğlu plats i vardagsrummet. Namık sätter sig bredvid Mahpeyker medan Barış sjunker ner bredvid mig i en rymlig svart skinnsoffa. Möbeln möjliggör de yviga känsloyttringar som kommit att bli hans signum. Redan före avspark sitter han på kanten av soffan. Hans sammanpressade handflator vilar knäppta över slutna läppar, som i bön.
Barış har på sig Trabzonspors hemmatröja med blå och vinröda ränder. Över ryggen löper namnet Kurtoğlu och siffran 61, staden Trabzons riktnummer. Özgür sitter ensam i en annan soffa till vänster, civilklädd och betydligt mer samlad än sin bror. Han bryr sig precis lika mycket, men har aktivt valt att inte svepas med i onödan. Det tär så hårt på kroppen.
Några minuter före avspark tränger ett högt vresigt oljud in i vardagsrummet. Grannen borrar igen. Namık tar det hela med fattning.
– Det där är tråkigt faktiskt, säger han. Man har ju väntat på det här hela dagen. Men det brukar bara vara några minuter.
Patriarkens behärskade uppenbarelse står i bjärt kontrast till hans bultande inre. Namık har till skillnad från sina söner inga andralag. För honom finns inget AIK eller Arsenal som kan skänka lindring. När Trabzonspor förlorar finns det inget mer att hoppas på. Efter en förlust håller han sig för sig själv så att hans besvikelse inte ska gå ut över hustrun och sönerna. Det är trots allt hans fel att de sitter här och våndas.
Under klubbens storhetstid på 70-talet såg han varenda match på Hüseyin Avni Aker-stadion, men sedan flytten till Sverige har han varit förvisad till TV:n.
På skärmen ser han hur Fenerfansen vecklar ut en lång banderoll med texten »Herkes Haddini Bilecek« – alla ska veta sin plats.
– Fast det är egentligen grövre, säger Özgür utan att förklara på vilket sätt.
Jag frågar honom om banderollen alltid visas.
– Nänä, skrockar han. Den där är specifikt riktad mot oss. Vår klubbpresident ringde domaren inför matchen och krävde skärpning. Om Fener tydligt favoriseras har han lovat domaren att våra spelare kommer att lämna planen.
Özgür skrattar uppgivet.
– Så nu är han också anmäld till disciplinnämnden. Du ska se sammanställningarna som kommer från förbundet varje vecka … det är fan långa romaner.
Erkan Zengin syns i TV:n. Värvningen av svensken var ett slag i ansiktet på Fenerbahçe, ett försök av Trabzonspor att hämnas på sin stora rival. Det sägs att Eskişehirspor, Zengins klubb fram till i vintras, var skyldig honom 7,5 miljoner kronor i utebliven lön – en skuld som Zengin använde som vapen för att få flytta till Fenerbahçe. Och att Trabzonspor klev in och lånade Eskişehirspor pengarna som behövdes för att betala den svenske mittfältaren, och därmed hade han inte längre rätt att lämna klubben för Fenerbahçe.
– Erkaaaaaan! vrålar Barış när Zengin strax efter avspark avancerar med bollen.
Precis som gänget framför TV:n i Kista är Trabzonspors nyförvärv svensk med turkiska rötter. Dessutom är hans pappa född i Kulu, samma by som Özgürs mamma kommer ifrån. Men det är en kärlek med förhinder. När Fener och Trabzonspor slogs om Zengins signatur förklarade spelaren att han ville »till Fenerbahçe och ingen annan klubb«, något Namık har svårt att förlåta.
– Jag känner Erkans pappa och man vill inte höra Erkan prata skit om Trabzon. Det gjorde mig faktiskt ledsen.
– Äh, säger Barış och sätter handen som en megafon för munnen. Kom igen, Erkaaaaaan!
Om tio dagar får han chansen att vråla så att Zengin hör. Då reser nämligen han, Özgür och Namık till Trabzon för att se Europa League-sextondelen mot Napoli. Men först ska alltså den här hatmatchen avgöras. Och som väntat är det hemmalaget som pressar på för ett ledningsmål.
– Det är det klassiska Fenerstrypgreppet, suckar Özgür.
I den 19:e minuten skänker Trabzonspors mittfältare Carl Medjani bort bollen, vilket ger Fener ett jätteläge att göra 1–0.
– Herregud! ropar Barış.
– Dumma! säger Mahpeyker.
– Håller ni på med? vrålar Namık.
Özgür följer det resultatlösa anfallet med uppblåsta kinder. Efteråt blåser han långsamt ut luften.
– Kolla han, eran kändis, säger Mahpeyker.
Hon pekar på Trabzonspors lunkande anfallsstjärna, paraguayanen Óscar Cardozo.
– Grejen är så här: Kämpa! Gå kan jag också göra.
Özgür ler överseende mot mig.
– Mamma hade problem med Florent Malouda också, förklarar han.
Det är irriterat på plan. Varje gång någon varnas visas reklam för ett temärke i bildens underkant: »Gerçek sarı« – gult på riktigt. Reklamen får anledning att återkomma 13 gånger under matchen och de hätska ramsorna från läktaren tvingar ideligen TV-producenten att sänka publikljudet. Men trots läktartrycket och spelövertaget skapar Fenerbahçe få rena chanser.
– Vi börjar tappa bollet igen, konstaterar Namık oroligt i 55:e minuten.
– Bollen, rättar Mahpeyker.
Så inser hon att hon hört fel.
– Jaha. Tappa boll lätt igen.
Hon ler och klappar sin make kärleksfullt över låret.
Matchen får ett rafflande slut. I den 92:a minuten kommer Trabzonspors inbytte anfallare Mustapha Yatabaré så när helt ren. I kontringen som följer får istället Fenerbahçe ett jätteläge att avgöra. Men mötet slutar mållöst. TV:n visar hur den hetlevrade hemmamålvakten Volkan Demirel rusar fram och skäller på domaren. Bortaspelarna skyndar sig av plan.
– Så är det alltid, förklarar Özgür. Deras fans ser det som att vi har rånat dem på en vinst.
Mahpeyker sänker volymen när sändningen bryts för reklam. Namık sitter uttryckslös, med handflatorna bakom huvudet.
– Nu är chansen att vinna ligan borta, säger han.
– Mamma, kan du höja! ropar Özgür när de allvarsamma männen i studion återvänder. Jag vill höra om det var någon som fick rött efteråt.
Han och Namık envisas med att se det två timmar långa eftersnacket i sin helhet. Mahpeyker proppar vant in hörlurar i öronen. Hon ser hellre turkiska TV-serier på paddan.
Trabzonspor
Grundad: 1967
Stadion: Hüseyin Avni Aker Stadyumu (24 169)
Meriter: 6 ligatitlar, 8 cuptitlar och 8 supercuptitlar
Hennes äldste son suckar när de grånade experterna analyserar 0–0-matchen.
– Lasse Lagerbäck hade kanske gillat den här matchen, men det var ingen bra reklam för turkisk fotboll.
Det har varit ont om någon sådan de senaste åren.
Özgür Kurtoğlu har själv aldrig haft förmånen att uppleva den, men det fanns faktiskt en tid då det var världens enklaste sak att hålla på Trabzonspor. På 70-talet, när Namık började gå på matcherna, var han nästintill garanterad en lyckostund. Namık och hans bröder behövde vandra i över en mil för att komma till arenan, men det var värt besväret. Trabzonspor vann nästan alltid. Säsongen 75/76 blev man första lag utanför Istanbul att ta hem ligan. Tyckarna kallade bedriften en tillfällighet, men när laget vann även nästföljande år insåg många att fotbollen hade fått en ny maktfaktor. »De tre stora« – Fenerbahçe, Galatasaray och Beşiktaş – expanderade och blev »de fyra stora«.
Säsongen 77/78 blev klubben visserligen bara tvåa i ligan, men kompenserade genom att lägga beslag på samtliga tre inhemska cuptitlar. Motståndarlagen var mer än nöjda med en poäng på Hüseyin Avni Aker. Den legendariske spelaren Ridvan Dilmen, mest känd för sin tid i Fenerbahçe, har efteråt sagt att på den tiden fick motståndarna vara glada om de ens lyckades ta sig in på Trabzonspors planhalva.
När Namık flyttade till Sverige 1980 för att plugga hoppades han att han enbart hade sett början av storhetstiden. Sanningen var att han hade bevittnat början till slutet.
Svackan inleddes på sätt och vis redan 1978 när lagets populäre högerytter Ali Kemal Denizci skrev på för Fener. Övergången blev början på ett allt mer ojämnt styrkeförhållande mellan Trabzon och Istanbul, och ligaguldet 83/84 skulle bli det sista på väldigt länge. Klyftan ökade under 80- och 90-talet då tunga investerare pumpade in pengar i de tre stora. Så fort en spelare från Trabzonspor slog igenom gick han till någon av Istanbulklubbarna, och oftast till ärkerivalen Fenerbahçe. Rivaliteten mellan klubbarna förstärktes säsongen 95/96 då Istanbulklubben bortabesegrade Trabzonspor i en direkt avgörande match om ligatiteln. Under 90-talet fick fansen trösta sig med inhemska cuptriumfer. Uefacupsegrar över Lyon och Aston Villa satte klubben på den europeiska kartan, men några fler ligasegrar blev det inte. Den senaste titeln kom 2009/10 då laget vann cupen. Samma säsong lade man ett nesligt fälleben för sin ärkerival. Ett fälleben som skulle komma att få långtgående konsekvenser.
I säsongens sista omgång möttes Fenerbahçe och Trabzonspor. Förutsättningarna: om Fener bara tog lika många poäng i sin match som uppstickarlaget Bursaspor tog hemma mot Beşiktaş i samma omgång, så skulle ligatiteln bli deras. Fenerbahçe öste på, men trots ett massivt spelövertag stod det 1–1 när slutet närmade sig. När speakern lät Fener veta att resultatet räckte, Bursaspor hade också bara oavgjort, slog man av på takten.
»Fenerbahçe är mästare!« hördes det från högtalarna efter att domaren blåst av, varpå supportrarna stormade planen galna av glädje. Speakern hade missat att Bursaspor faktiskt vunnit sin match, och därmed ligan. När han förklarade sitt misstag försattes publiken i kollektiv chock. Supportrarna försökte storma speakerbåset och satte eld på flaggor och plaststolar. Efteråt meddelade klubbens president Aziz Yildirim: »Nästa år vinner vi ligan, med hundra procents säkerhet.«
Profetian verkade dock slå fel. Följande säsong stormade istället Trabzonspor mot guldet. Hemma i Kista började familjen Kurtoğlu drömma om en ny ligapokal, men Fener svarade för en osannolik uppryckning. Av säsongens 18 sista matcher vann man 17, vilket innebar att man slutade på samma poäng som Trabzonspor. Därmed tog Istanbullaget hem titeln tack vare inbördes möten.
Sommaren 2011 kom emellertid indikationer på att det inte hade gått rätt till. Turkisk polis inledde en förundersökning om 19 uppgjorda ligamatcher. Özgür viftade undan härvan. Rykten om mutor hade alltid omgärdat turkisk fotboll, men ingen hade någonsin åkt dit. Den här gången skulle det dock bli annorlunda. Fenerbahçes president Aziz Yildirim dömdes till tre år och nio månaders fängelse för matchfixning. Flera andra högt uppsatta personer dömdes också, däribland klubbens vicepresident Şekip Mosturoğlu. I augusti 2011 beslöt det turkiska fotbollsförbundet i samråd med Uefa att stänga av Fenerbahçe från spel i Champions League. Ligatvåan Trabzonspor fick rivalens plats i gruppspelet. Familjen Kurtoğlu och alla andra Trabzonfans jublade. Och inte bara åt Champions League. Nu var det bara en tidsfråga innan Fener tvångsnedflyttades och Trabzonspor tilldömdes ligasegern. Trodde de.
Özgürs reskläder skiljer sig inte nämnvärt från det han annars har på sig. Han bär säckiga byxor och svart uppknäppt jacka över en T-shirt med bandmotiv. Hans svarta snedlugg dinglar fritt från en keps med trycket »förort STOCKHOLM«. Med tummarna inkilade under ryggsäckens axelremmar ser han ut som en förvuxen tonåring, ett intryck som inte försvagas av att pappa Namık är på plats för att vinka av honom på Arlanda. Namık och Barış kommer att ansluta i Trabzon dagen efter för att bevittna Napolimatchen.
Medan planet rullar ut på taxibanan pratar vi om allt som hänt sedan TV-apparaten i familjen Kurtoğlus vardagsrum började kabla ut bilder på kostymmän i handklovar sommaren 2011. När Trabzonspor kom till Istanbul för att möta Galatasaray nästföljande säsong höll hemmafansen upp en banderoll med texten »Trabzonspor, 2010/11 års mästare – Välkomna!« Men trots beslutet att stänga av Fenerbahçe från Europaspel kom inget sådant erkännade från det turkiska fotbollsförbundet.
I november 2011 ingrep det turkiska parlamentet. Det blev snabbt uppenbart att Trabzonspors ligaguld inte stod högst på deras agenda. Parlamentet beslöt istället att ändra artikel 58 i idrottslagen så att straff som poängavdrag, avstängning och nedflyttning skulle bli betydligt svårare att utdela. Dessutom lade man till en ny artikel, 105, som innebar att alla eventuella straff ska kunna skjutas på framtiden. Lagändringen innebar ett slipp-ut-ur-fängelsetkort för Fenerbahçe, och en rejäl spottloska i ansiktet på alla Trabzonfans.
För att bringa ordning i det kaos som rådde började Özgür blogga om turkisk fotboll på sajten Fotbollskanalen. Som frilansjournalist var han glad för chansen, men han lyckades aldrig riktigt ta den. Texterna blev ett motstridigt mischmasch av anklagelseskrift och hyllning. Özgür ville kritisera det som var fel med turkisk fotboll, samtidigt ville han sjunga ligans lov. Efter ett femtontal inlägg enades han och Fotbollskanalen om att lägga ner bloggen.
Under 2012 rentvåddes samtliga klubbar som troddes ha varit involverade i skandalen. En triumf för Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan som inte hymlat med sin kärlek till Fenerbahçe. Erdoğan fick bannor av en annan president, Uefas Michel Platini, som vid ett personligt möte förklarade att artikel 58 var nyckeln i tillämpandet av Uefas nolltolerans mot matchfixning.
Trots Platinis tydliga förmaningar stod Erdoğan fast vid sin hållning: mutor har förekommit och de inblandade individerna ska straffas – men inte klubbarna. Denna »omsorg« om vanligt folk har repriserats varje gång frågan om tvångsnedflyttning kommit upp. Budskapet: en högstaliga utan Fenerbahçe skulle kunna sänka Turkiets ekonomi. Den 31 januari 2014 vädjade Trabzonspor till Uefa att organet skulle städa upp i turkisk fotboll en gång för alla. Uefa slog ut med händerna och hävdade att man inte kunde tvinga det turkiska förbundet till någonting, vilket kan tyckas märkligt då uppgjorda matcher fått samma organisation att tvångsnedflytta makedonska Pobeda och grekiska Valou.
I mars 2014 kokade det över i Trabzon. Under hemmamötet med Fenerbahçe bombarderades planen med rökbomber. Matchen avbröts och följdes av kravaller. Efteråt menade klubbpresidenten İbrahim Hacıosmanoğlu att det inte fanns några ursäkter. »Trabzonspor får inte bli ihågkommet så här«, sade han i turkisk TV. »Trabzon är en civiliserad stad.« Han var dock noga med att ge skandalscenerna en förklaring: »Olyckligtvis har detta skett efter åratal av orättvisor.«
Özgür hyser inga förhoppningar om att dessa orättvisor kommer att ställas till rätta inom den närmsta framtiden.
– Erdoğan kan förlora nästa val på att ge oss titeln, säger han. Skulle Fenerbahçe åka ur högstaligan röstas han bort, jag tror att han är rädd för det på allvar.
Medan flygplanet rör sig söderut frågar jag hur det känns att vara supporter under sådana premisser.
– Det är kämpigt, säger han. Jag kan inte sluta hålla på Trabzon, men jag försöker göra det på ett sunt sätt.
Han sköljer ner den torra kycklingfilé vi serverats i kabinen med en klunk coca-cola.
– Jag är mer utåtagerande när jag går på AIK. Trabzon gör mig introvert. Ångesten kommer jag inte ifrån. Det är uppenbarligen det fotboll handlar om. Men det finns inte lika mycket humor i ångesten när det handlar om Trabzon. Om AIK får ett domslut mot sig kan jag skratta åt det, om Trabzon får det tänker jag att domaren är köpt.
Jag kommer att tänka på Trabzonspors sextondelsfinal i turkiska cupen mot Sivasspor, en match jag såg tillsammans med familjen Kurtoğlu några dagar tidigare. Trots att mamma Mahpeyker hade dukat fram lokum, dadlar och choklad vägrade mysstämningen att infinna sig. Matchen, en inte särskilt minnesvärd 2–2-historia, gick till förlängning och skulle just gå till straffar när Sivasspor kontrade in 3–2 med matchens sista spark. Namık och Barış dunkade arga nävar i sofforna. Özgür satt kolugn med händerna knäppta över magen.
– Jag kan också se att vi borde gjort en foul för att förhindra baklängesmålet, men jag blir inte knäckt när vår spelare inte gör det han ska, säger han. Jag förlorar mig inte lika mycket i ögonblicket som pappa och brorsan.
Förlusten mot Sivasspor innebär att Trabzonspor bara har Europa League kvar att hoppas på.
– Vi lär inte vinna något i år heller. Tar vi oss vidare i Europa League … ja, det lär inte bli enklare efter Napoli.
Han beställer en cola till och förklarar att även om mutskandalen är den största enskilda skamfläcken någonsin, har det länge funnits anledningar att skämmas över turkisk fotboll.
– I Sverige är en pinsamhet lika med att förbundet inte hanterar Gerndtaffären på ett smickrande sätt. Det är enskilda incidenter. I Turkiet är det konstant pajkastning mellan vuxna män. De gapar åt varandra och sedan kommer disciplinnämnden och tillrättavisar bråkstakarna som om de vore små barn. Sjukt!
När vi landar i Trabzon ligger mörkret kompakt över staden, belägen drygt 100 mil öster om Istanbul vid Svarta havets södra strand. Genom taxins fönsterruta ser jag konturerna av höghus skjuta upp från mörklagda kullar. Jag tittar på mitt resesällskap. Han ler när han tittar på landskapet som sveper förbi.
Dagen efter vandrar vi runt på Trabzons gator. Özgür insuper glupskt dofterna av cigarettrök och rostade kastanjer och ser sig nyfiket omkring. Han har inte varit här på snart fem år. Jag vänder mig om och tittar upp mot de färgglada höghusen. Trabzons skyline styckas upp av moskéernas spetsiga minareter, och de återkommande böneutropen blandar sig med ljudet från den intensiva trafiken. I Sverige används biltutan för att påpeka att någon gjort fel, i Trabzon tutar man för att varsko medtrafikanten: »Akta dig, här kommer jag!«
Stadskärnan som omgärdas av en medeltida ringmur är trivsamt livlig. Trabzons tre huvudgator vimlar av bagerier och restauranger. De flesta säljer kötträtter i någon tappning. Akçaabat köfte, Döner kebab, Adana kebab … Rätterna sköljs vanligtvis ner med yoghurtdrycken Ayran, läsk eller vatten. Något starkare än så är svårt att få tag på i det religiöst konservativa Trabzon. Under ramadan brukar McDonald’s och Burger King hänga skynken för sina fönster för att skydda fastestrejkare mot angrepp från upprörda rättrogna.
Vi tar oss vidare till Trabzonspors nybyggda klubbmuseum. Montrarna vimlar av gulnade spelarlicenser, gamla matchställ och gåvor från klubbar man mött genom åren. Özgür blir stående framför ett plakat med rubriken »Legendens födelse: de tre stegen«.
Han kan storyn vid det här laget. Efter många bråk – det krävdes fem hetsiga möten bara för att enas om tröjans färger – bildades Trabzonspor av fyra lokala klubbar 1967. Özgür pekar på ett foto av 1975 års spelartrupp.
– Där har du det första laget utanför Istanbul som tog ligatrofén, säger han stolt. Numera är det ju Bursaspor också, men det var tack vare oss.
Museichefen Hakan Başağa, en kostymprydd man i 35-årsåldern, smyger upp bredvid oss.
– På den tiden bestod lagets stomme av kompisgäng från ett par kvarter, säger han. Det fanns en sammanhållning som gjorde att vi kunde rubba Istanbulklubbarna.
Jag tänker att det var ett enkelt framgångsrecept och följer med upp en våning. Klubbens sex ligapokaler skiner. Troféerna står inglasade ovanpå sex marmorpelare som skimrar i rosa. Framför dem står en sjunde pelare, blå, utan pokal.
– Här har det tagits miljontals bilder, förklarar Hakan.
Jag frågar honom när han tror att pokalen kan tänkas anlända.
– Vet inte. Men vi har redan den sjunde titeln, alla vet att det är så. Mutor har alltid funnits inom turkisk fotboll, men det var första gången någon fastnade på radarn.
På väg till arenan går vi förbi ett tidningsställ. Varenda tidning skriver om morgondagens match. Fanatik har en notis om den avstängning som Trabzonspors president drog på sig efter att han ringde upp domaren inför Fenerbahçematchen. Det står att İbrahim Hacıosmanoğlu förbjuds att leda klubben i 180 dagar och dessutom måste betala 210 000 turkiska lira i böter. Presidenten, som kort och gott kallas »den galne« hemma hos familjen Kurtoğlu , säger till tidningen: »De här böterna är en hedersmedalj för mig.«
Inne på arenan pågår förberedelserna för fullt. Kvinnor i grällt färgade sjalar svabbar spelargångens ljusblåspräckliga heltäckningsmatta. Uppe på läktarna täcks de ordinarie reklamskyltarna över med Europa League-presenning. Utmed sittplatsläktarens tak löper en panel där klubbens liga- och cuptroféer finns förevigade. Under rubriken »Şampiyonlukları« finns den sjunde, icke erkända, ligapokalen avbildad. Özgür flinar när han gör upptäckten. Också spelarbussen som står parkerad utanför är utsmyckad med sju – inte sex – silverblänkande ligatroféer.
Avni Aker är en charmig men sliten arena. De ljusblå trappor som styckar av sektionerna med vinröda säten är fläckiga av svartgrönt mögel. Bakom ena kortsidan tornar några av stadens husklädda kullar upp sig. Läktaren mittemot kallas havsläktaren.
– Skjuter någon åt helvete över så brukar man skämta om att bollen hamnar i vattnet, berättar Özgür.
Han tar upp mobilen och knappar sig fram till kamerafunktionen. Sedan låter han kameran svepa över läktarna. Özgür är märkbart uppåt. Det enda som oroar honom är lagets skadeläge. Endast 14 av Trabzonspors 30 A-lagsspelare är tillgängliga för Napolimatchen. Senare, när spelarna kommer ut för ett sista pass på träningsanläggningen Mehmet Ali Yilmaz Tesisleri, försöker han lista ut vilka som kan tänkas starta. Erkan Zengin ser pigg ut där han joggar omkring med en kondomformad toppluva på huvudet.
– Jag borde ha tagit med min AIK-halsduk och slängt den på Erkan, skämtar Özgür.
Han är inte typen som blir överväldigad, men nu, omgiven av spelarna han annars bara ser på TV, märker jag att han är exalterad. Höjdpunkten inträffar när han bredsidar tillbaka en förlupen boll som snappas upp av den skadade förstemålvakten Onur Kıvrak, en av Özgürs absoluta favoritspelare.
– Shit, där kommer presidenten också!
En kortklippt, sammanbiten man i grå trenchcoat kommer lunkande längs sidlinjen. İbrahim Hacıosmanoğlu. Den galne.
– Håll med om att han har hitman-aura, viskar Özgür.
Pressuppbådet nickar underdånigt åt mannen som slår sig ner på en träbänk. Jag ber Özgür fråga klubbens pressansvarige, den skallige Can Karyağdı, om vi kan få en pratstund med presidenten. Karyağdı ser förundrat på oss, men böjer sig ner och viskar i mannens öra.
– Okay, säger Can. Quick, very quick.
Jag frågar presidenten var Trabzonspor befinner sig om tio år.
– Då spelar vi final i Champions League, förklarar han med en tystlåten baryton.
De lokala journalisterna kastar förvånade blickar åt vårt håll.
Hur ska ni kunna konkurrera med Istanbulklubbarna?
– Vi har ingen speciell plan, för vi kan redan konkurrera. Kolla på en spelare som Cardozo. Fenerbahçe kunde inte köpa honom för 14 miljoner euro, vi fick honom för fem. Förhoppningsvis kan vi få hit Zlatan Ibrahimović också.
Jag ler fånigt i väntan på att han också ska göra det, men det händer ingenting i det allvarliga ansiktet. Samtidigt ser presschefen Karyağdı allt mer jäktad ut, så jag fortsätter:
Vad kommer er nya arena att innebära?
– Det är inte en arena, rättar Hacıosmanoğlu. Det är ett sportkomplex som kommer att bli enormt viktigt för den här klubben. Nyckeln till vår framtid.
Can Karyağdı slår ut med armarna, som en domare vid slutsignalen. Det är över. Nu måste vi verkligen gå. Min viktigaste fråga förblir oställd. Jag undrar om det inte känns meningslöst att investera i klubben så länge skandalen är ouppklarad.
vänsterback Yusuf Erdoğan.«
Förra våren tågade tusentals Trabzonsporsupportrar på gatorna i staden i vad som kom att kallas för »marschen för ren fotboll«. I det senaste numret av klubbens medlemstidning har återigen klubbpresident Hacıosmanoğlu, på sin stående ledarplats, skrivit att »kampen måste fortsätta«. Det går inte att prata med någon i Trabzon, fotbollsintresserad eller inte, utan att orättvisan som drabbat dem kommer på tal. Det som hände i svallvågorna av matchfixningsskandalen 2011 ligger som en blöt filt över staden. Å ena sidan känner jag att många nog hade tjänat på att gå vidare. Å andra sidan förstår jag dem. Deras kamp är inte bara hedervärd, den är också betydelsefull då den symboliserar så mycket mer än en ligatitel. När jag lägger mig i min hotellsäng tänker jag på något som Özgür sade när vi skumpade runt i en taxibil tidgare under dagen. En raggig jycke lufsade förbi på vägrenen när han utbrast:
– Titta! Där går en herrelös hund!
Kanske, om än ofrivilligt, hittade han där och då den perfekta metaforen för Trabzonspor. En herrelös hund. En valp som, omedveten om sin litenhet, envisas med att bjäfsa och skälla på de stora. Själv har jag efter ett par dagar i Trabzon börjat betrakta klubben som en älskvärd underdog. Missnöje med systemet brukar vara reserverat för enstaka supportergrupper, men i det här fallet förs kampen av en hel klubb. Bara några dagar före Napolimatchen höll Hacıosmanoğlu ett TV-sänt tal där han återigen krävde rättvisa. Klubben anklagar öppet det turkiska fotbollsetablissemanget för att skydda, ja, aktivt främja korruptionen.
Givetvis har Trabzonspor ett särintresse – man vill tilldömas ligasegern 2010/11 – men nog är det så att deras kamp angår hela fotbollsnationen Turkiet. Skandalen med läggmatcher fördröjde säsongsstarten 2011–2012 vilket fick det turkiska fotbollsförbundet att införa ett slutspelsupplägg. Panikåtgärden som var tänkt att skapa fler spännande matcher fick istället en devalverande effekt – publikintresset minskade ytterligare. Sedan dess har turkisk fotboll emellanåt liknat en fars. När det elektroniska biljettsystemet Passolig infördes 2014 – ett beslut som gladeligen godkändes av Turkiets president Erdoğan och som i princip handlar om att staten ska ha koll på vem som går på fotbollsmatch – sjönk åskådarantalen än mer. Den officiella förklaringen till införandet av Passolig var att det systemet skulle förhindra läktarbråk, men majoriteten av supportrarna anser det vara ren övervakning, ett försök av presidenten att identifiera meningsmotståndare. Tilltaget fick Turkiets rikaste man, Ülker Groups chef Murat Ülker, att sluta sponsra turkisk fotboll. Då gick luften ur helt och hållet.
Fotbollen anklagas ibland för att vara ett opium för folket. I Turkiet har det fungerat precis tvärtom. Här har korruptionen inom fotbollen, och ovilligheten att ta itu med den, fått upp folks ögon för myglet inom politiken. Under 2013 och 2014 gjorde ultrasmedlemmar från de tre Istanbulklubbarna gemensam sak för att protestera mot president Erdoğans mutanklagade regim, detta under parollen »Istanbul United«. Kan denna högst oväntade förbrödring nå utanför Istanbul – samtliga ligaklubbar förenas ju i föraktet för Passolig-systemet – skulle klubbarna gemensamt kunna ta sig an de utmaningar som väntar fotbollsnationen Turkiet. Det finns nämligen en del.
Fenerbahçe får inte spela i Champions League och det enda laget som fick chansen att göra det under den pågående säsongen, Galatasaray, slutade sist i sin grupp med endast en poäng och –15 i målskilnad. Samtidigt ligger det turkiska landslaget, som tog VM-brons så sent som 2002, bara 48:a på världsrankningen och förbundskaptenen Fatih Terim är öppen med att Turkiet rör sig i fel riktning. Beslutet att från och med nästa säsong tillåta elva utländska spelare i ligalagens 18-mannatrupper vittnar om problemet.
Varken Uefa eller det turkiska fotbollsförbundet vågar gå till botten med Trabzonspors ärende. Så nu, när klubben sätter sitt hopp till CAS, Idrottens skiljedomstol, finns det fler än Trabzonfansen som har anledning att hoppas på en upplösning.
I väntan på att pappa Namık och lillebror Barış ska anlända med sitt försenade flyg – Özgür undrar oroligt om de ska missa kvällens avspark – vill Özgürs farbror Tahsin och kusinen Serdar visa oss Trabzon. Vi skumpar upp för brant ringlande vägar till en park med maffig panoramautsikt över staden. Fyra stora fraktskepp ligger orörliga ute i Svarta havet. Serdar tänder en cigg och visar belåtet upp årskortet som han har lånat av en kollega för att kunna gå på kvällens match. Özgürs farbror och kusin är blott två av de tiotusentals turkiska supportrar som slutat att se matcherna på plats. Serdar har inte gått sedan förlusten mot Legia Warszawa i början av säsongen. För farbrorn var det tre år sedan sist. Minst.
– Tre år! säger Serdar. Skäms du inte?
Tahsin, en tunnhårig man med smalbågade glasögon och ett milt leende, säger att Trabzon troligen har flest fotbollsfrälsta per capita i landet, men att intresset halverats efter skandalen.
– När man känner att det inte finns någon rättvisa så försvinner lusten.
De betonar båda att det svala intresset inte enbart kan tillskrivas skandalen och införandet av Passoligsystemet. För att se cupmatchen mot Sivasspor nyligen krävdes till exempel inget Passoligkort. Inträdet var en lira, knappt tre svenska kronor. Ändå gapade stora delar av läktarna tomma.
– Ingen i Trabzon kräver att laget alltid vinner, säger Serdar. Däremot att spelarna alltid kämpar, och den nuvarande uppsättningen spelare gör inte det.
Han lanserar den bland Trabzonfansen så vanliga teorin om en utebliven ketchupeffekt. Hade laget bara tilldelats titeln direkt efter att skandalen uppdagats hade man haft betydligt fler pokaler i skåpet i dag, menar han.
– Då hade vi fått behålla spelare som Burak Yılmaz, Selçuk İnan och Umut Bulut.
Jag frågar hur länge de tror att klubben kommer att driva frågan.
– Man måste sätta punkt för det här, säger Tahsin. Det funkar inte att förbundet hindrar Fener från Europa-cupspel samtidigt som de inte ger oss titeln.
Men på ett sätt kan han förstå förbundets ryggradslöshet.
– Det rådande beslutet, att inte ge oss titeln, upprör kanske tre miljoner Trabzonfans. Skulle man vända på det är risken att man upprör 20 miljoner Fenerfans. Det är inget bekvämt beslut att fatta.
Serdar bryter in:
– Vi måste få klarhet i det här. Jag skulle till och med nöja mig med att förbundet inte ger titeln till något av lagen. Det är inte det perfekta slutet, men det är i alla fall ett slut.
Özgürs mobil ringer. Namık och Barış har landat.
Några timmar senare står vi på en ödeplats utanför centrum. Där, bara några hundra meter från havet, reser sig Trabzonspor Akyazı Arena, klubbens framtida hemmaborg som snart ska stå klar. Klubbens arenaansvarige, den 47-årige styrelsemedlemmen Erol İbrahimağaoğlu, för med oss in i en barack.
– Lustigt att ni kom just nu. Jag hade precis ett bråk med bolaget som bygger arenan. »Arenan ska stå färdig till nästa säsong!« sa jag till dem.
Han bär en neongrön väst utanpå kostymen. Den vita bygghjälmen i hårdplast får honom att se ut som en opportun kommunpolitiker, redo att kila spaden i marken. Han betonar att byggsäkerheten givetvis kommer först. Världen går inte under om arenan inte blir klar till nästa säsongspremiär, men det vore onekligen önskvärt. Klubben är i stort behov av en nystart.
Erol meddelar belåtet att publikkapaciteten kommer att bli 41 461, en blinkning till 1461, årtalet för stadens befrielse. För honom verkar Trabzonspors bittra förlust hemma mot Fenerbahçe 1996 – då ligaguldet gled dem ur händerna på sportsliga grunder – svida mer än något annat.
– Hela staden grät efter den matchen, säger han. Och oj, vad det kostade den här staden. Det var massor av investeringar som rök där. Hotell och fabriker blev inte av. Hade vi vunnit ligan det året hade Trabzon varit en annorlunda stad i dag. Det var då jag bestämde mig för att jobba för den här klubben.
Han tar av sig hjälmen och sätter istället på sig en vinröd keps med klubbemblemet på.
Den nya arenan ska göra laget konkurrenskraftigt, förklarar han. Den förbättrade akustiken ska göra arenan till ett »otäckt ställe«.
– När motståndarna kommer hit ska deras fötter darra i skorna!
Jag frågar om han tror att arenan är lösningen på allt. Han nickar fundersamt.
– Att ligatiteln inte finns där i vårt museum har demoraliserat många, men jag tänker så här: det kommer. Vi litar på rättssystemet.
Efter att ha översatt för mig säger Özgür:
– Vi kan ju låtsas att jag översätter nu, men det där är typisk turkisk passiv aggressivitet. Han tror givetvis inte en sekund på rättssystemet.
Själv är jag benägen att tro mannen framför mig. Utan denna orubbliga övertygelse om att saker och ting en dag kommer att ställas till rätta vore varenda ansträngning lönlös.
Erol İbrahimağaoğlu fortsätter:
– Vi får inte låta det som hänt hänga som en skugga över det som ska ske. Men vi väntar på att beslutet ska komma och att världen ska få kännedom om det. Den rättvisan behöver vi. Och det här angår inte bara oss, det angår hela Turkiet.
Han talar om Ülker och de andra stora sponsorerna som övergett fotbollen. Att bråkstaken Trabzonspor den här säsongen spelar med rena, sponsorlösa tröjor, i ligan beror inte på estetiska preferenser.
När vi lämnar arbetsplatsen – själva symbolen för Trabzonspors planerade pånyttfödelse – får jag syn på ett enormt plakat intill arenan. Det föreställer ligatrofén från 2010/11.
– Shit! säger Özgür. Klubben sköter verkligen inte det här diskret.
Avni Akers högresta strålkastare lyser upp den gråröda rök som lagt sig över arenan. De matchställsklädda männen utanför arenan kan välja bland en uppsjö av souvenirer. Och snacks. Sesamkringlorna simit, spunnet socker, rostade kastanjer … Men Özgür är för nervös för att äta.
Vi passerar vändkorsen och tar plats bredvid Namık på de vinröda sätena.
– Kolla, brorsan har fått upp flaggan, säger Özgür när han upptäcker den svenska fana Barış hängt vid kortsidan.
»FITTJA« har han skrivit över det gula korset, en personlig hälsning till Erkan Zengin.
Namık reser sig upp och vinkar mot Barış, som hellre ville stå i hemmaklacken än att sitta bekvämt på en stol. Men vinkningen är förgäves, han ser inte sin pappa. På bildskärmen ovanför havsläktaren vevas gryniga bilder från klubbens storhetstid. Till detta spelas pompös symfonisk musik. Högljudd sådan.
– Det är sådant här som gör att man uppskattar decibellagarna i Sverige, säger Özgür.
Namık skulle däremot inte komma på tanken att klaga. Han super girigt in atmosfären. Han har sett målen som spelas upp i klippet med egna ögon. Inte framför TV:n hemma i Kista utan här, på plats. Filmen avslutas med de uppfordrande orden: »Hur vill ni ta farväl av Avni Aker, genom att sitta hemma eller vara här?«
Plötsligt hörs speakerns upphetsade röst i högtalarna:
– Var är era halsdukar? ropar han.
24 000 fans höjer de halsdukar som delades ut innanför vändkorsen. Namık viftar febrilt med sin. Özgür viftar också, om än utan att ställa sig upp.
Strax före avpark studsar en växelsång mellan läktarna. Varken far eller son vill översätta ordagrant, men till slut säger Özgür:
– Texten går: »Knulla Fenerbahçe, horungar.«
Han skakar på huvudet.
– Jag önskar att de inte gjorde det där, säger han. Pinsamt.
Jag konstaterar att inte heller en festlig slutspelsmatch i Europa League lyckas lyfta supportrarna ur vardagens bitterhet gentemot ligarivalen. Mannen framför mig på läktaren, en tunnhårig herre i 60-årsåldern, fattar en näve låtsassedlar och slänger upp dem i luften. Bilden på sedlarna föreställer Fener-bahçepresidenten Aziz Yildirim.
Trabzonspor ställer, trots manfallet, upp med ett starkt lag. Cardozo startar, Zengin och José Bosingwa likaså. Från den ordinarie startelvan är det egentligen bara den avstängde formspelaren Mehmet Ekici som saknas. Napoli behöver dock bara två minuter för att etablera ett obehagligt tryck mot hemmalagets straffområde. När försvararen Henrique nickar in 0–1 blir det helt tyst på arenan. Matchtavlan visar att det har spelats sex minuter.
– Jaja, säger Özgür någon minut senare när hemmafansen återfått röstförmågan. Jag är glad över att det kom mycket folk i alla fall.
Efter en kvart, när Zengin slår ett inlägg till Cardozo, börjar matchen kännas rolig igen. Den svenske landslagsmittfältaren hinner även med några publikfriande överstegsfinter. Men så kontrar Napoli blixtsnabbt och Gonzalo Higuaín kan stöta in 0–2. Efter det första målet såg Namık och Özgür ledsna ut, nu är de mest arga. Det blir inte bättre av att två män bakom dem ropar svordomar åt en av lagets spelare, mittfältaren Soner Aydoğdu.
Namık mumlar åt dem att hålla tyst, men Özgür säger åt honom att inte bry sig.
– Skit i dem, pappa.
Efter 0–3, ett misstänkt offsidemål i 26:e minuten, blir resten av matchen en ren defilering för Napoli. När Higuaín kröner en dribblingsräd med ett ribbskott i 32:a minuten är det till och med några Trabzonfans som applåderar, Özgür är en av dem. Hemmalagets bästa chans kommer när mittfältaren Özer skjuter tio meter utanför mål i den 44:e minuten.
Hålligånget på läktarna håller i alla fall hög klass. Ultrasfalangerna på kortsidorna sjunger och hoppar matchen igenom. Under andra halvlek studsar en mäktig växelsång mellan läktarna – BORDO-MAVİ-ŞAMPİYON-TRABZON! – och i den 61:a matchminuten är det, som traditionen bjuder, dags för show. Ett mäktigt konfettiregn utbryter på kortsidorna samtidigt som publiken på långsidan skickar ballonger mot skyn.
– 0–3 spelar ingen roll tydligen, säger Özgür. Det kan man i alla fall vara stolt över.
Men som vanligt kan han inte glädjas fullt ut. Bakom honom blir de två männen allt grövre i sitt språk. Soner, som egentligen inte är sämre än någon annan i Trabzonspor, kallas återigen för horunge. I 85:e minuten brister det för Özgür. Han vänder sig om.
– Ni vet om att det där är vår spelare, va? säger han. Vad fan vill ni egentligen?
När den äldre mannen tjafsar emot vänder sig Namık om och skäller ut honom så att saliven skvätter.
Napoli hinner göra ytterligare ett mål innan domaren blåser av matchen. 0–4. Det är kört inför returen i Italien. Därmed är säsongen i praktiken över för Trabzonspor.
– Jaha, en besvikelse till, konstaterar Namık.
Far och son Kurtoğlu låter andra tränga sig förbi mot utgången. De vill stanna kvar och ta farväl av laget och arenan i lugn och ro.
– Sista gången man är här, säger Namık när det bara är han och Özgür kvar på läktaren. Det är tungt faktiskt. Tänk att det är 40 år sedan jag började gå hit.
Han ser sig omkring.
– Men den nya arenan behövs, den här klubben behöver något nytt.
När vi sjunker ner på en restaurang en timme senare ser Özgür helt slut ut. Han beställer Adana kebab och en cola och lägger Trabzonsporhalsduken på bordet. Han drar av sig ytterjackan. Där under väntar en svart träningsjacka med AIK-emblem. Özgür gäspar och blickar ut över torget där en staty föreställande Trabzonspors klubbmärke lyser klarblå i natten.
– Nu överger jag Trabzon, för den här gången.