Verklighetsflykten

På räcket alldeles intill planen på La Rosaleda fladdrar ett vitt tygstycke till. På banderollen står det »ALTHANI MÁLAGA WANT THE DREAM DOESN’T FINISHED«.

Trots brister i den engelska gramma­tiken är Málagafansens budskap tydligt. ­De vill inte att drömmen ska ta slut. Málaga ­ligger trea i ligan och ska som grupp­etta om bara några ­minuter sparka igång Champions League-matchen mot AC Milan.

För varje minut som går tittar fler och fler supportrar upp mot vip-läktaren. Ännu är han inte där, shejk Abdullah Bin Nasir Bin Abdullah Al-Thani – mannen som banderollen vänder sig till, Málaga CF:s ägare. De senaste dagarna har det inte undgått någon i Málaga – tidningar, radiostationer och TV-kanaler har rapporterat om det sedan han landade på flygplatsen – ägaren till deras klubb ska äntligen, efter fem månaders frånvaro, komma till arenan.

Annons

Två minuter efter att domaren blåst igång matchen glider han in. Shejken sjunker ner på stolen bredvid Milans vicepresident Adriano Galliani.

Två timmar senare tänder han matchens sista ­cigarett. Ingen vet om han är nervös, men rökandet har tilltagit under andra halvlek.

När slutsignalen går har Málaga besegrat Milan med 1–0. 29 500 åskådare, så många som La Rosaleda får plats med, bryter ut i ett mäktigt vrål. Folk kramar sina stolsgrannar, viftar med sina vitblåa halsdukar och skrålar hest till tonerna av klubbhymnen. Shejk Al-Thani ler, reser sig upp och applåderar spelarna på plan. Sedan traskar han nerför trappan och stannar till hos Canal Plus reporter.

– Jag vill gratulera alla fans, spelarna, tränaren – alla som var här och såg matchen, säger han på engelska. Jag är väldigt stolt. Det var en stor seger mot en stor motståndare. Det var tre mycket viktiga poäng, vi ­ligger etta i gruppen.

Reportern frågar om Málagas framtid och hans investeringsplaner.

– Vi har investerat och kommer såklart fortsätta att göra det.

Sedan försvinner han. Näste man att intervjuas är tränaren Manuel Pellegrini. Chilenaren har flera gånger de senaste månaderna öppet kritiserat ägaren och sättet som klubben styrts på det senaste halvåret. Han säger till reportern att det är bra att ägaren är på plats och att de båda ska träffas dagen därpå för att »prata om viktiga saker«.

Pellegrini dök upp till mötet på avtalad tid. Shejken kom däremot inte.

Att Málaga i oktober 2012 skulle toppa sin grupp i Champions League var otänkbart för bara några år sedan. För 20 år sedan upphörde laget till och med att existera. Då, 1992, gick Club Deportivo Málaga i konkurs. Först två år senare föddes Málaga CF ur Atlético Malagueño, som höll till i tredjedivisionen. När Fernando Puche valdes till president 1997 lovade han att föra upp klubben från Segunda B till högsta­ligan inom tre år. Han lyckades. Det badades i fontänen på Plaza de la Constitución och tusentals malagueños följde efter spelarna upp till basilikan för att tacka ­stadens skyddshelgon.

Málaga etablerade sig som ett mittenlag i La Liga. Men efter sex år, säsongen 2005/2006, slutade Málaga sist i tabellen och degraderades till Segunda. Den dåvarande lagkaptenen Fernando Sanz köpte den krisdrabbade klubben och blev i juni 2006 klubbpresident. Bara några månader senare såg han sig tvungen att sätta klubben under tvångsförvaltning. Skulderna låg på 28 miljoner euro.

Annons

Trots ekonomin lyckades Sanz och den unge tränaren Juan Ramón López Muñiz bygga en ny slagkraftig trupp och 2008 var de tillbaka i högstaligan. Några skakiga år följde – säsongen därefter var det inte förrän i sista omgången, mot Real Madrid på La Rosaleda, som man säkrade kontraktet.

Så kom sommaren 2010. Shejk Al-Thani från Qatar, som tidigare hade visat intresse för att köpa Liverpool, slängde upp 36 miljoner euro och blev därmed den förste utländske ägaren någonsin i La Liga. Nyheten om hans köp togs emot positivt runt omkring i Spanien – äntligen skulle Barcelona och Real Madrid få en utmanare. I ett uttalande på Málagas hemsida sade den nye vicepresidenten Abdullah Ghubn: »Vi är medvetna om att det här är första gången en investerare från den här regionen kommer till Spanien, och shejk Al-Thani vill föregå med gott exempel. Vårt mål är att hjälpa Málaga ta de nödvändiga stegen för att befästa sin närvaro i La Liga och öka glädjen och förhoppningarna hos supportrarna. Vi har vår verksamhet 15 000 kilometer bort. Málaga är för oss en ›hobby‹ men också en stor utmaning. Jag är säker på att vi kommer att styra den dagliga ruljansen var vi än befinner oss.«

Shejkens första säsong inleddes katastrofalt under tränaren Jesualdo Ferreira. Portugisen sparkades i november och in kom Manuel Pellegrini. Motgångarna fortsatte dock – så sent som i februari låg laget på 17:e plats – men när säsongen var över hade man klättrat till en elfteplats.

Sommaren 2011 fick Pellegrini fria händer att bygga om laget. Tränaren, som redan hade värvat sex spelare i januari, hämtade in ytterligare nio spelare under sommaren, bland dem landslagsmannen Santi Cazorla från Villarreal. Dessutom anställdes den förre Real Madrid-kaptenen Fernando Hierro som klubbchef. Nu skulle Málaga på allvar utmana topplagen och ta en Europaplats. Och så blev det. I fjol slutade klubben fyra, den bästa placeringen någonsin.

Trots de sportsliga framgångarna började ett visst internt missnöje sippra fram under vårsäsongen. Det kunde gå flera månader mellan löneutbetalningarna. Såväl spelare som supportrar började ställa sig frågan: »Vad sysslar ägarna med?«

 

Antonio Benítez lutar sig över bordet när han pratar, som om jag hörde dåligt.

– Jag var en Gattusotyp, en central mittfältare som delade ut tacklingar när det behövdes.

Vi befinner oss på ett kontor under La Rosaleda och dricker kaffe. Antonio är 70 år gammal och har skänkt sitt liv till Málaga. Han kom till klubben som 15-åring och bortsett från totalt sex månader, då han tränade Real Murcia, har han aldrig arbetat för någon annan klubb. Efter spelarkarriären, som tog slut 1976, var han A-lagstränare i fyra omgångar fram till 1996 – höjdpunkten var 6–2-segern över Real Madrid 1983. På senare år har han ansvarat för akademin och varit lite av en allt-i-allo. Hans nuvarande titel är rådgivare och alla kallar honom för »Míster«.

– När jag kom hit 1958 fick vi i juniorlaget använda de matchställ som blivit för gamla för A-laget och B-laget. Jag minns att strumporna var så utslitna på undersidan att vi fick vika dem dubbla i skorna.

Han ler och skakar på huvudet. Tillvaron var så annorlunda förr.

– När jag var spelare såg man i princip bara Barcelona och Real Madrid-flaggor på arenan när vi mötte dem. I dag är alla flaggor vitblåa, så som det ska vara. Och på gatorna ser man ungdomar, äldre människor, kvinnor, ja, alla gå runt i Málagatröjor. Jag får gåshud bara jag tänker på det.

Han förklarar hur shejkens pengar förändrade allt. De som jobbade i klubben behövde plötsligt bara peka på det som behövdes för att Al-Thani skulle skjuta till resurser. Ägaren lovade att bygga en träningsanläggning som skulle bli basen för akademin. Det talades även om att bygga en ny modern arena, Qatar Stadium.

– Det var en revolution, säger han. Allt renoverades: kontoret, vip-delen och sittplatserna. Och lönerna höjdes. Vi värvade storspelare och spelade sensationellt bra fotboll. Ägarna sa aldrig nej. Och det var kanske inte bara bra. Kostnaderna blev för höga. Det gick kanske för långt.

När jag frågar om han är orolig för framtiden, shejken har trots allt inte hållit sina löften och var plötsligt försvunnen och onåbar i fem månader innan han ens syntes till, märker jag att Benítez inte vill tänka på det negativa. Istället säger han:

– Vi har varit med om så mycket, lidit så många gånger, och är så stolta nu. När jag tänker på att ­Champions League-hymnen spelas på stadion … det är overkligt! Vi har aldrig upplevt något liknande tidigare och är konstant rädda för att det ska försvinna. Jag antar att det är mänskligt efter det tuffa vi upplevt. Drömmen är så vacker att man inte vill vakna. Det har varit lätt att vänja sig vid det fina. Vi äter pata negra-skinka nu och vill inte gå tillbaka till den kokta skinkan.

En av de första att ifrågasätta Al-Thanis syfte och ambitioner med köpet av Málaga var den Madrid­baserade journalisten José Félix Díaz, som arbetar för El Confidencial. Redan i februari 2012 fick Díaz höra att saker inte stod rätt till på Solkusten, att de anställda inte fick sina pengar i tid. Men han valde att vänta med att publicera något tills han hade mer kött på benen. Den 27 maj skrev Díaz att Fernando Hierro skulle avgå. Dagen därpå höll klubbchefen mycket riktigt en presskonferens: »Jag känner mig inte längre bekväm i Málaga. Det finns en mängd orsaker till att jag lämnar men jag har inte sagt något tidigare. Jag har försökt vara lojal och ärlig mot klubben och dess anställda men jag tog beslutet för en och en halv månad sedan.«

Två månader tidigare hade Hierro rest till Qatar för att försöka få tydliga svar från shejken angående Málagas framtid. Något möte med Al-Thani fick klubbchefen aldrig till. Hierro avslutade presskonferensen med att säga: »Det finns en mängd saker jag inte gillar i klubben och därför slutar jag.«

Vicepresidenten Abdullah Ghubn höll några dagar senare en egen presskonferens. Han utlovade en fortsatt satsning inför höstens Champions League-kval och menade att ryktena om att ägaren ville sälja klubben var rena lögner. »Jag har kommit hit för att utvärdera läget och allt är bra«, sade Ghubn. »Självfallet ska vi ordna med alla betalningar till dem vi är skyldiga pengar. Men sanningen är den att vi känner oss attackerade. Vi vet inte varför. Det enda jag vet är att vi inte är härifrån, att vi är araber.« Vicepresidenten sade också att han snart skulle komma tillbaka till Málaga. Men det gjorde han inte. 

José Felix Díaz fortsatte att avslöja nyheter om den klubb som nu drev vind för våg. Han började ta emot hot från supportrar som menade att han var avundsjuk och bara ville svartmåla klubben. De ville inte lyssna på Díaz när han konstaterade att klubben kunde tvångsdegraderas om man inte betalade sina skulder till spelare och andra klubbar före den sista juli. Díaz skrev allt fler artiklar och ifrågasatte ägarens motiv. För varje publicerad text tilltog hoten. Till sist kontaktade han polisen.

Det skulle visa sig att han hade rätt. I somras fick fyra spelare i Málaga nog – Santi Cazorla, Salomón Rondón, Ruud Van Nistelrooy och Joris Mathijsen – och vände sig till spelarföreningen. Den 13 juli kom spelarfackets president Luis Rubiales till lagets träningsläger i Campoamor för att lyssna. Fler och fler spelare berättade att osäkerheten var stor, att klubben missköttes, att ägarna höll sig borta och att de inte hade någon att vända sig till sedan Fernando Hierro slutat. Efter ett möte med Vicente Casado, som senare skulle bli klubbens nya VD, drog spelarna tillbaka sina stämningar. Casado lyckades få gruppen att acceptera en avbetalningsplan där de skulle få 30 procent av skuldsumman i början av augusti och resterande 70 procent före den 1 november. Málaga lyckades även få uppskov för sina skulder till andra klubbar.

José Felix Díaz:

– För en man som tidigare ska ha investerat 150 miljoner euro i klubben borde några ynka miljoner euro till inte vara något stort problem … Men han lämnade klubben att klara sig bäst den kunde. Han bryr sig inte det minsta om Málaga CF. Han är en affärsman med målet att tjäna pengar.

I början av augusti demonstrerade drygt 200 supportrar utanför träningsanläggningen. »Vi är förbannade eftersom vi inte får någon information«, sade en supporter till Sur TV. »Det pratas om en försäljning av klubben och vi känner oss helt övergivna. Ingen bekräftar någonting. Vi vet inte vad som kommer att ske.«

Missnöjet växte på alla håll. Spelarna gick ut och klagade på den interna misskötseln, och den förre ägaren Fernando Sanz berättade att Al-Thani hade missat deadline för den sista delbetalningen av klubben. Sanz övervägde att stämma shejken för att få sina 3,5 miljoner euro.

För att överleva tvingades Málaga sälja spelare. Cazorla »skänktes« till Arsenal för 16 miljoner euro och Salomón Rondón gick till Rubin Kazan för tio miljoner euro.

Försäljningen av Rondón gjorde att Málaga kunde betala av den första delen av skulderna till spelarna. Men klubben fick fortfarande inte lov att värva nya spelare. Skattemyndigheterna lade direkt beslag på pengarna som Málaga fick för Cazorla.

Trots problemen vid sidan av planen lyckades Manuel Pellegrinis lag vinna båda matcherna i Champions League-kvalet mot Panathinaikos och ta sig till gruppspelet. Avancemanget innebar att de hade säkrat minst 10,7 miljoner euro från Uefa. Men på grund av skuldsituationen beslutade Uefa att frysa Málagas prispengar. Efter tre raka segrar i gruppspelet är prissumman nu uppe i 13,7 miljoner euro, och ett avancemang från gruppen skulle innebära ytterligare 3,5 miljoner euro. Málaga anser att man nu har betalat av tillräckligt på sina skulder för att kunna få loss pengarna, men embargot har ännu inte lyfts.

Díaz får inte Málagas siffror att gå ihop. Han tror att klubben kommer tvingas sälja fler spelare när transferfönstret öppnar efter årsskiftet.

Annons

– De har skurit ner budgeten från 150 miljoner euro till hälften, men jag ser inte att de ska kunna få in mer än 35 miljoner euro totalt, säger han. Många spelare har väldigt höga löner. Någon lär få gå i januari. Jag ­hoppas verkligen att jag har fel angående shejken, att han börjar investera igen. Klubben och fansen förtjänar det bästa men jag tror inte det blir så.

 

Under mina dagar i Málaga lyssnar jag på den ena teorin efter den andra om varför shejken har agerat som han har gjort. Den vanligaste, som en hel del supportrar väljer att tro på, är att han blev »rånad« av mellanhänder och av folk inom klubben som inte längre är kvar. Det finns dock inga bevis för detta.

Andra hävdar att shejken helt enkelt tröttnade på byråkratin i Spanien och det utdragna politiska spelet kring hans investeringar. Och här råder det inga tvivel: shejken köpte klubben, även om han sade att det var en »hobby«, eftersom han sökte goodwill och kontakter med maktens män och kvinnor.

Två dagar efter att Al-Thani hade tagit över Málaga träffade han Ángeles Muñoz, borgmästare i fashionabla och miljardärstäta Marbella sex mil från Málaga. Några dagar senare skakade han hand med Andalusiens regionpresident José Antonio Griñán och Málagas borgmästare Francisco de la Torre.

Handskakningarna har ännu inte lett till något produktivt. Det finns ritningar och planer för »La Academia«, den nya träningsanläggningen. Klubben har efter två års väntan äntligen fått bygglov. Men ingen vet när den ska börja byggas eller hur den ska finansieras. Shejken har inte sagt ett ord. Och snacket om en ny arena har dött ut.

I maj 2011 kom så beskedet, som troligen förklarar Al-Thanis syfte med att köpa Málaga: företaget Nasir Bin Abdullah & Sons (NAS Group) presenterade planer på att investera 400 miljoner euro i en ny gigantisk marina i Marbella. Företaget ville bygga om den nuvarande hamnen i La Bajadilla till en lyxoas med 1 220 båtplatser, ett modernt köpcentrum och ett femstjärnigt hotell, med 200 sängplatser, intill strandkanten. Arbetet skulle ha inletts tidigare i år för att vara färdigt 2015, men bygget har ännu inte påbörjats. I september lyftes det sista administrativa hindret för ombyggnaden av hamnen men varken shoppingcentrumet eller kronan på verket, lyxhotellet, har fått grönt ljus. Enligt lag får det i hamnområden endast finnas verksamhet som har med sjöfart att göra. »Vi kommer att arbeta för att driva igenom hotellet och shoppingcentrumet så fort arkitekterna hittat en ny plats för dem«, sade borgmästaren Ángeles Muñoz efter att hon hade försäkrats om att projektet fortfarande var av högsta prioritet för shejk Al-Thani.

Personen som hon skakade hand med den här gången var Al-Thanis nya man i Málaga CF, Moayad Shatat, som har befunnit sig i södra Spanien sedan slutet av juli i år. Fotbollsklubbens nye vicepresident gav då ett kort men talande svar när journalister ifrågasatte storsatsningen i Marbella samtidigt som Málaga CF hade svårt att klara sina skulder: »Det är bra att hålla isär fotboll från arbetet med hamnen, för det är två olika saker.« Det var så klart en sanning med modifikation. Utan de kontakter som kom på köpet med Málaga CF hade det inte ens varit aktuellt att få tillstånd att bygga en badhytt på stranden.

När jag närmar mig klubben med frågor om ekonomin och om framtiden, får jag som svar från presskvinnan Susana Abella att om jag så mycket som frågar »om det ekonomiska läget« kommer det innebära att jag inte får intervjua någon som är anställd av Málaga.

 

Det spöregnar utanför hotellfönstret och från TV:n hör jag nya dystra siffror presenteras. Spanien har EU:s högsta arbetslöshet och i Andalusien, där jag befinner mig, är arbetslösheten nu högst i landet, 35 procent. Bland ungdomar under 25 år ligger siffran i regionen på 63 procent.

Krisen gör sig påmind överallt. Jag läser i lokaltidningen Diario Sur om en man i Granada som hängt sig eftersom han inte kunde betala sina lån. Och på en vägg längs huvudgatan Alameda Principal såg jag att någon hade sprejat »HUELGA GENERAL 14N« – en påminnelse om att de spanska fackföreningarna har utlyst generalstrejk den 14 november i protest mot de panikartade åtstramningar som regeringen vill genomföra för att få balans i den spanska statsbudgeten.

Europas femte största ekonomi sjunker allt snabbare mot botten. Bankerna har drabbats hårt av eurokrisen, låneräntorna äter upp en tredjedel av ekonomin och landets kreditbetyg ligger strax över skräpstatus.

Krisen har lett till att regeringen inte längre kan blunda för hur spanska fotbollsklubbar fortsätter att leva högt över sina tillgångar. Den 1 februari i år låg La Liga-klubbarnas skulder till skattemyndigheterna på 752 miljoner euro, cirka 6,5 miljarder kronor. På fyra år har summan växt med en miljard kronor. »Fotbollens skulder ska betalas av fotbollen! Inte i något enda fall kommer vi vara förlåtande. Varenda euro ska betalas tillbaka«, röt idrottsministern José Ignacio Wert.

Ett tydligt regelverk, och individuella återbetalningsplaner för klubbarna, upprättades i april. Om skulderna skulle växa eller om klubbarna inte håller sina deadlines blir bestraffningen hård. Det fick bland annat Málaga känna av i somras då man tvingades sälja Cazorla och Rondón.

Fotbollens skatteskulder ska vara återbetalade senast 2020. Klubbarna hävdar dock att det inte kommer att gå om man inte fördelar pengarna mer rättvist.

Ekonomiprofessorn José María Gay de Liébana har sedan 2007 följt den ekonomiska utvecklingen inom fotbollen och publicerar årligen en rapport.

– Spansk fotboll är döende, säger han när jag ringer honom. Jag sa i fjol att den hade tio år kvar men det lutar mer åt fem år om inget görs. La Liga-klubbarna har gemensamma skulder på 3 456 miljoner euro och de fortsätter att gå back.

Gay de Liébana påpekar att man måste skilja Barcelona och Real Madrid från resten.

– De två kommer alltid att klara sig, men resterande klubbar drar inte in tillräckligt med pengar och blir fattigare för varje år.

Färska siffror visar att Real Madrid slog intäkts­rekord säsongen 2011/2012 med 512 miljoner euro. Barcelona drog under samma period in 497 miljoner euro. Jag frågar hur det kunde bli så här.

– Fotbollen är drabbad av två kriser: den generella och den som fotbollen själv försatt sig i genom att i många år ha levt över sina tillgångar. På grund av den generella ekonomiska krisen finns mindre pengar i omlopp och folk går i allt mindre utsträckning till arenorna. Spansk fotboll har inte förstått att man måste satsa mer på supportrarna och sänka biljettpriserna, som man till exempel gör i Bundesliga.

Enligt Gay de Liébana måste TV-rättigheterna förhandlas kollektivt och pengarna fördelas mer rättvist. Sedan 1996 förhandlar klubbarna individuellt med TV-bolagen, vilket har lett till att Barcelona och Real Madrid varje år delar på hälften av de 620 miljonerna euro som det senaste avtalet var värt. Valencia, Sevilla och Atlético Madrid får runt 40 miljoner euro medan resten av klubbarna, som Málaga, får nöja sig med mellan 10 och 29 miljoner euro.

– En gemensam förhandling av TV-rättigheterna och en jämnare fördelning av pengarna skulle vara ett första steg mot förändring. Men sedan måste det också till en rigorös kontroll av klubbarnas ekonomi från en stark och hård ligaförening.

Han fruktar en negativ spiral, om inte intäkterna ökar:

– Då måste man dra ner på kostnaderna, det vill säga sänka spelarlönerna. Det innebär automatiskt lägre kvalitet på ligan. Med andra ord kommer Real och Barcelona att fortsätta att bli starkare och resten allt svagare. Ligan kommer att tappa färg, passion, entusiasm och intresse.

Just TV-avtalet har angetts som ett tredje skäl till att shejk Al-Thani tappat intresset. I somras twittrade han till mångas förvåning ut ett öppet brev. Han efterfrågade en granskning av varför pengarna för TV-rättigheterna fördelas som de gör. Hur kunde det vara möjligt att Málaga bara får 13 miljoner euro per år medan två lag får 140 miljoner euro vardera? Shejken krävde att TV-pengarna skulle fördelas jämnt mellan alla lag eftersom det vore det bästa för ligan. Han påpekade att det förekommer korruption och mutor, och att vissa lag undviker skatter »på sina sätt«, vilket i slutändan kommer leda till konkurser, »och det vore farligt för den spanska ligans rykte«.

Några dagar senare twittrades det från samma konto, men den här gången var tonen en annan. Han svarade sina följare genom att skriva »smutsiga gris, jag ska klippa av din tunga« och »jag tror den här killen är gay«. Han gnällde också över att inga journalister hade undersökt de påståenden han tagit upp dagarna innan på Twitter, vilket han ansåg vara tydliga bevis på att alla var korrumperade. »Den partiska pressen är som en telefonkiosk: ju mer pengar man stoppar i, desto mer utrymme får man att uttrycka sig på.« Han skrev att media hittade på felaktigheter och anklagade folk för rasism. Han påstod att det pågick en kampanj mot Málaga och att klubbens rykte smutskastades eftersom ägarna var araber.

Sedan den 12 juli har Twitterkontot inte använts. Det senaste han skrev var »Good night«.

Francisco Portillo ser pigg ut trots 93 spelade minuter mot Milan häromdagen. I den lokala tidningen fick han två av tre i betyg för sin insats på mittfältet. »Porti« tittar sig omkring och säger att han håller med mig, faciliteterna håller inte måttet.

22-åringen har bott i Málaga i hela sitt liv och är en av klubbens många egna spelare som lyckats ta en plats i A-laget. När Cazorla försvann i somras klev Portillo fram och tog hans roll.

– Det går bra, säger han. Tränaren har gett mig mycket förtroende och Cazorlas flytt öppnade kanske dörren för mig lite.

Jag säger att det inte är en hemlighet att Cazorla lämnade klubben eftersom det var sådant kaos i ­klubben och frågar om Portillo håller med lag­kamraten Jesús Gámez, som i El País sade: »Allt gick nästan åt helvete på grund av bristen på ansvars­tagande från ledningen. Det är vi spelare som har räddat klubben.«

– Ja, det var en mycket tuff sommar, säger Portillo. Vi hade ingen att vända oss till, visste inte vad som skulle hända, förstod inte varför situationen var som den var. Men problemen enade oss, vi blev starkare. Nu hoppas jag att vi kan lämna problemen bakom oss.

Han säger det inte, men jag förstår att han syftar på att shejken faktiskt visat upp sig, att det tyder på någonting i alla fall. Kanske kan han och lagkamraterna nu, vilket ägarna har lovat, få de pengar från i fjol, totalt tolv miljoner euro, som klubben är skyldig spelarna.  Portillo berättar att det inte är pengarna som är det viktiga, det handlar om sättet som klubben sköts på.

Jag undrar om det känns konstigt att vara firad fotbollsspelare när andra runt omkring honom har det svårt ekonomiskt.

– Jag är ingen stjärna, bara en normal kille som spelar fotboll. Jag har inte ändrat mig. Många av mina vänner pluggar, vissa är arbetslösa, och i princip alla bor hemma. Visst känner alla av krisen men lite pengar har de. Åtminstone så att de kan gå och titta på fotboll. Och det är ju positivt.

Jag säger att jag tycker det är imponerande att laget kan prestera så bra trots allt som händer, eller inte händer, runt omkring dem.

– Vi spelar på ett sätt som vi alla gillar. Vi går alltid ut på plan för att vinna matcherna och vill ha mycket boll. Vi försvarar och anfaller alla tillsammans. Det märks väl att vi har roligt därute?

Jag nickar.

Unge Portillo är inte killen som bjuder på kritik om hur klubben har skötts. Det gjorde däremot Pellegrini härom dagen, när han sade: »Vi närmar oss det datum då spelarna ska få pengarna som klubben är skyldiga dem. Det handlar om många uppskjutna löner nu och spelarna har visat en mycket bra inställning och ignorerat den ekonomiska biten. Men nu måste de få svar.«

Innan jag lämnar Portillo frågar jag om han och lagkamraterna orkar fortsätta prestera som de har gjort om det inte blir ordning och reda snart.

– Säsongen är lång, vi har inte åstadkommit något än. Men fansen, vi märker ju hur mycket glädje vi skänker till fansen och det vill vi fortsätta göra.

Paco Tovar låter Champions League-hymnen gå på repeat. Den pampiga melodin dånar ur högtalarna, som är fastmonterade på taket, medan vi kör runt i Málaga. Fotgängare, kafébesökare, nästan alla vi glider förbi vinkar till oss och gör tummen upp. Jag lutar mig fram från baksätet i den vitblårandiga bilen, en Seat 600, och frågar den kepsprydde chauffören hur länge han haft sin Málagapimpade bil.

– Sedan jag tog körkort, men det var 1999 som den genomgick förvandlingen, säger han stolt. Jag målade den blåvit när vi hade säkrat avancemanget till La Liga.

Paco säger att han har följt klubben sedan 1955, alltså sedan dagen han föddes. Hans Seat har blivit som en mobil maskot i staden. Sedan några år är fordonet ett stående inslag före och efter hemmamatcherna, och klubben låter till och med Paco parkera inne på arenan La Rosaleda.

– Men när det är Champions League är det inte okej, har klubben sagt till mig. Uefa är hårda.

Paco ler:

– Det vi upplever nu känns nästan overkligt. Att Málaga tog sig till Champions League har stor betydelse även utanför fotbollen, för staden. Att utländska journalister skulle komma hit för att skriva om oss – det var otänkbart för bara några år sedan.

– Men är du inte rädd att det tar slut? frågar jag. Er ägare är inte så tydlig.

– Äh, vi har ett starkt lag och en bra tränare, ett fantastiskt supporterstöd och en bra akademi. Det lovar gott för framtiden. Snart ska vi bygga en ­träningsanläggning och den kommer klubben att tjäna pengar på, eftersom vi kan erbjuda lag från norr bra träningsmöjligheter året om.

– Vad är din uppfattning om Al-Thani?

– Jag stöder honom fullt ut, han har gjort så mycket för oss supportrar. Men det pågår en kampanj mot Málaga! Det pratas så mycket om Málagas skatteskuld på runt 20 miljoner men inget om Atléticos som ligger på 150! Det är skamligt! Men vi ska visa dem. Man vinner matcher på planen, inte på kontoret.

Vi rullar vidare genom centrum, längs med Guadalmedinafloden som delar staden i två delar. Vi möter fans med gamla och nya vitblåa matchtröjor, på varje trottoar står det folk och vinkar. Jag har tänkt på det mycket de senaste dagarna och Paco bekräftar det – människorna bryr sig inte om riskerna, man förtränger fakta kring shejk Al-Thani eftersom det är så mycket trevligare att äntligen kunna njuta av stunden. De borde vara ursinniga, istället är de lyckligare än någonsin. Man äter sin pata negra-skinka och njuter, utan oro för framtiden. Och det finns något vackert i det. Men också något som gör att jag får lite ont i magen. Deras lycka hänger på en persons engagemang – lämnar ­shejken deras klubb kastar han också tillbaka dem till en verklighet som riskerar att bli ännu mörkare än förut. 

Jag hoppar ur bilen och tackar Paco för åkturen. Innan han gasar iväg ropar han:

– Jag hoppas vi får möta Barcelona i Champions League-finalen!

En vecka efter vinsten mot Milan på La Rosaleda, strax efter midnatt den 31 oktober, får jag ett SMS från min spanska kollega José Félix Díaz. Han skriver att spelarna inte fick sina tio miljoner euro den här månaden heller. Dessutom står det klart att Uefa fortfarande vägrar betala ut prispengarna för Champions League eftersom klubbens ledning inte kunnat komma överens med skattemyndigheterna om hur skatteskulderna på cirka 14 miljoner euro ska betalas.

Och några dagar senare, i en intervju gjord av José Félix Díaz, berättar Málagas tidigare ägare Fernando Sanz att inte heller han har fått de pengar Al-Thani är skyldig honom. »Det är samma sak hela tiden«, säger Sanz i artikeln. »Till mig sa de att jag skulle vänta en månad men nu har det gått tre månader över tiden. Allt som pågår är mycket konstigt. De uppfyller inte sina åtaganden, vare sig mot mig eller spelarna.«

Sanz, som nu har stämt Al-Thani, berättar att han har dåligt samvete:  »När jag sålde klubben förväntade jag mig inte det här. Efter en så stor investering är det omöjligt att förstå det som sker nu. De äventyrar klubben, hela institutionen, som är det som betyder något. Läget är riktigt allvarligt. Jag vet inte vad han kommer att göra eller hur han tänker. Det enda jag vet är att det är Málagaborna som drabbas hårdast. Det handlar om tusentals människors känslor.«

Málagas ägare har inte kommenterat uttalandet.