VM-karaktärer: Grupp A

En har en revolverkula i benet, en annan tar med sig sina orangefärgade sovglasögon till Ryssland och en tredje spelar för sin dotters framtid. Offside vaskar fram berättarguld i VM-trupperna. I grupp A hittar vi vräkiga rysstvillingar, »Saudiarabiens Messi«, VM-historiens äldsta spelare och en uruguayansk rebell.

Dmitrij Kombarov
Back, Ryssland

Ålder: 31
Klubb: Spartak Moskva
Landslagsdebut: 2012

Annons

Tvillingbröderna Kirill och Dmitrij Kombarov är uppenbart bra på fotboll. Värdiga födelsedags­fester är en annan femma. När Spartak Moskva­-backen Dmitrij skulle fira sin dotters femårsdag passade han på att hyra den i hans tycke ultimata presenten – en lejonunge. På sociala medier visade landslagsmannen bilder där dottern poserade med den till synes ­drogade lejonungen. Kort därefter fylldes kommentarsfälten med arga reaktioner från oförstående följare. När tvilling­brorsan Kirill, högerback i ryska Arsenal Tula, några år tidigare valde att hyra en björn till sin sons tvåårskalas väckte firandet liknande känslor. En av Kirills bilder visade den enorma björnen sittande med munkorg och slips i mitten av vardagsrummet, med det cowboyklädda födelsedagsbarnet på ryggen. Inlägget fick så mycket kritik att det senare plockades bort från sociala medier.

Tvillingarnas vräkiga livsstil är typisk i en fotbollsliga som lockar inhemska spelare med skyhöga löner och bekväm konkurrens. Under årets säsong återfanns totalt en rysk spelare – Denis Tjerysjev i Villarreal – i någon av de fem största fotbollsligorna. Vid Confederations Cup förra året ställde Ryssland upp med spelare uteslutande från den egna ligan. Efter VM-fiaskot i Brasilien, där Ryssland lämnade gruppspelet med två poäng, beslutade det ryska förbundet att skärpa regelverket för utländska spelare. Förändringen innebar att max sex utländska spelare fick vara på planen samtidigt och drevs igenom trots protester från de ryska storklubbarna. Förbundets syfte var att utveckla de ryska talangerna inför det stundande hemma­mästerskapet, men att döma av Rysslands resultat i träningslandskamperna i mars (0–3 mot Brasilien, 1–3 mot Frankrike) har det inte gett önskad effekt. Men det har åtminstone bidragit till att göra inte mer än hyggliga ryska spelare olämpligt rika.

Robin Ridell


Fahad Al-Muwallad
Forward, Saudiarabien

Ålder: 23
Klubb: Levante UD (utlånad från Al-Ittihad)
Landslagsdebut: 2013

I januari i år meddelade La Liga att de ingått en låneöverenskommelse om nio spelare från den saudi­arabiska ligan. Den spanska fotbolls­direktören Fernando Sanz var belåten när han kommenterade avtalet i radio:

»Jag kan till exempel berätta för dig att spelaren som har sajnats av Levante är en stjärna. Han är Saudiarabiens Cristiano eller Messi.«

Spelaren han syftade på var Fahad Al-Muwallad. Tre månader senare hade »Saudiarabiens Messi« fortfarande inte fått en enda spelminut i Levante. På Instagram postade 23-åringen en bild på sig själv sittande på avbytarbänken, följt av en emoji föreställande ett brustet hjärta.

Överenskommelsen där Al-Muwallad ingick var en del av ett längre marknadsföringsprojekt mellan La Liga och det saudiarabiska fotbollsförbundet. Och visst har uppmärksamheten varit stor, inte minst när direktsändningen av Salem Al-Dawsaris övergång till Villarreal kraschade klubbens servrar. Men hur väl det andra syftet – att förbättra Saudiarabiens VM-chanser – har slagit ut går att ifrågasätta. Efter den kaosartade presentationen i Villarreal har Al-Dawsari gått samma spelfria öde till mötes som Al-Muwallad. Och de saudiska fotbollsfansen har fått lägga sin kraft på att undra varför deras favorit­spelare ständigt saknas i matchtrupperna.

Robin Ridell


Essam El-Hadary
Målvakt, Egypten

Ålder: 45
Klubb: Al-Taawon
Landslagsdebut: 2002

Den mest nitiska fotbolls­historikern i världen måste slå knut på sig själv om den ska hitta en mer dramatisk straff än den som Mohamed Salah väntade på att få slå den 8 oktober i höstas. Egypten hade i den 88:e match­minuten sett DR Kongo kvittera till 1–1, ett resultat som innebar att landets medverkan i VM i Ryssland var minst sagt osäker. En vinst skulle däremot betyda säkrat avancemang. I den andra tilläggsminuten kom så straffen. De 75 000 åskådarna i Alexandria firade domslutet som om de vunnit VM. TV-kommentatorerna grät, planen invaderades av hundra­tals supportrar, spelare föll ner i gräset och tackade Allah. Minuterna gick. Salah stod kvar vid straffpunkten och väntade på klartecken från domaren.

Annons

I det andra målet satt Essam El-Hadary med knäna i gräset. När domaren blåste i pipan för Salah hade El Hadary placerat målvaktshandskarna över ansiktet. Han var för nervös för att titta. 44 år gammal och med 153 lands­kamper under 21 års tid visste han att det här var hans chans. När Egypten senast var med i ett VM, 1990 i Italien, var han 17 år gammal. Fem världsmästerskap hade passerat sedan han gjorde sin landslagsdebut 1996, nästan lika många gånger hade hans land fallit på målsnöret efter osann­o­lika avgöranden från motståndar­lag. Drygt ett halvår tidigare hade han gråtit efter att ha förlorat finalen i Afrikanska mästerskapen mot Kamerun. Avgörandet kom då i den 88:e matchminuten.

Nu visade matchtavlan att man nått den 95:e minuten. Salah tog sats. När El-Hadary hörde jublet explodera under den egyptiska himlen vågade han titta upp. Straffen var i mål, Egypten och han själv skulle få åka till ett VM. Får han förtroendet av förbundskaptenen Héctor Cúper – som efter dramatiken i Alexandria erkände att han för första gången i sitt liv tvingats ta medicin för högt blodtryck – blir han den äldsta spelaren någonsin att beträda en VM-plan (Colombias Faryd Mondragón var 43 år och 3 dagar när han spelade i VM 2014). Blir det inte så har han åtminstone en bra historia att berätta för sin äldsta dotter. Hon är jämngammal med Mohamed Salah.

Anders Bengtsson


 

Diego Godín
Back, Uruguay

Ålder: 32
Klubb: Atlético Madrid
Landslagsdebut: 2005

Uruguay vann de två första VM-slutspelen landet ställde upp i. Det första, på hemmaplan 1930, erövrades mycket tack vare en granithård halvbackskedja som dirigerades bakifrån av José Nasazzi, betraktad som sin tids bästa back. I Brasilien 20 år senare (uruguayanerna bojkottade de två mästerskapen i Europa på 30-talet, bittra över att så få europeiska lag tagit sig över havet till deras fest, och turneringen 1950 var den första efter andra världskriget) var laget ännu mer beroende av den kamp­anda som benämndes »la garra Charrúa«.

La garra Charrúa är uruguayanens motsvarighet till finländ­arens sisu, och i den avslutande VM-matchen 1950 krävdes det mycket av den för att stå emot hemmafavoriten Brasiliens anstormning inför 200 000 åskådare på Maracanã­stadion. Uruguay släppte bara in ett mål mot det brasilianska landslag som innan dess stänkt in 21 bollar på fem matcher, satte två själva och reste hem från en chockad värdnation med pokalen i kofferten.

På senare år har uruguayansk fotboll mest fått uppmärksamhet tack vare sina anfallsspelare: Diego Forlán, Edinson Cavani, Luis Suárez. Men det är tufft och uppoffrande försvarsspel som har kännetecknat de historiska framgångarna. Det är heller ingen slump att den 71-årige förbundskaptenen Óscar Tabárez har valt att placera lagkaptensbindeln runt mittbacken Diego Godíns vänsterarm.

I såväl landslaget som klubblaget Atlético Madrid vet Godín vilken roll han förväntas spela. Hans uppgift är främst att plocka ner motståndarnas stjärnor, och i Madrid har han gjort det så bra att tränaren Diego Simeone vid upprepade tillfällen uttryckt en önskan om att klona uruguayanen. Godín själv uttrycker sig mindre drastiskt än sin klubblagstränare, men har i intervjuer konstaterat att hans situation i Atlético Madrid påminner mycket om den i Uruguay. Det är två kompetenta lag som ändå krigar i skuggan av jättar. I Spanien heter bjässarna Real Madrid och Barcelona, i Sydamerika Brasilien och Argentina. Godín känner till spelreglerna och är stolt över att agera rebell. »Vi är ett litet land med få spelare, lite resurser och bara tre miljoner invånare. Men vi har alltid stått upp mot makten och uträttat stora saker på fotbollsplanen«, sade han till The Guardian förra året.

Han syftade på de två VM-gulden, men också på de 15 Copa América-titlarna och den över­raskande semifinalplatsen i VM 2010. Godín var med den gången också och det var efter framgången i Sydafrika som han bytte upp sig från Villarreal till Atlético Madrid. Där har han, med kraftfullt huvudspel och resoluta brytningar, blivit både viktig och älskad. Att han valde att stanna kvar efter succésäsongen 2013/2014 stärkte banden till fansen ytterligare. Den våren bröt Atlético en tioårig titel­dominans från Real Madrid och Barcelona. I den sista omgången på Camp Nou krävdes oavgjort resultat för att vinna ligan. Atlético hamnade i underläge, fick Arda Turan och Diego Costa skadade, och alla som hävdat att överrasknings­laget inte skulle hålla nickade och log. Då nådde Diego Godín högst på en hörna och en nick senare låg han underst i en rusig Atlético-hög. Sedan ägnade han resten av matchen åt att skydda sitt eget mål.

Det, om något, var en demo­n­stration för hur garra Charrúa kan yttra sig på en fotbollsplan.

Johan Orrenius