VM-karaktärer: Grupp B

En har en revolverkula i benet, en annan tar med sig sina orangefärgade sovglasögon till Ryssland och en tredje spelar för sin dotters framtid. Offside vaskar fram berättarguld i VM-trupperna. I grupp B hittar vi ett portugisiskt mittbacksbekymmer, en utbuad katalan, marockanska luftpistoler och en ny iransk favorit.

José Fonte
Back, Portugal

Ålder: 34
Klubb: Dalian Yifang FC
Landslagsdebut: 2014

Annons

De regerande Europamästarna har inför årets mästerskap en av sina bredaste trupper någonsin. På många positioner har förbundskaptenen Fernando Santos integrerat nya lovande spelare, och med André Silvas lyckade partnerskap med Cristiano Ronaldo tycks han ha löst portugisernas ständiga huvudbry kring en given nummer nio-spelare. Mittbackspositionen förblir undantaget. Där har det varit både ålderstiget och skadedrabbat. Under VM-kvalet hade Pepe och José Fonte fortsatt förtroende, uppbackade av Eliseu och Bruno Alves – samtliga en bra bit över 30 år. I januari hade Fonte efter en skadedrabbad vinter fått finna sig i bänknötande i klubblaget West Ham. Eller rättare sagt: det gjorde han inte alls. När portugisen togs ut till en reservlagsmatch vägrade han att spela. Istället nappade han på ett anbud från kinesiska Dalian Yifang. När 34-åringen anlände till sitt nya fotbollsland stod en ensam supporter och välkomnade honom på flygplatsen. I ligapremiären i mars mot Shanghai SIPG gick det inte mycket bättre – förlust med 8–0 efter en virrig försvarsinsats. När så förbundskapten Santos kort därefter presenterade sin landslagstrupp för marslandskamperna hade Fonte adderat ytterligare två förluster med Dalian Yifang, som parkerade sist i tabellen med minus 13 i målskillnad.

»Ibland försvinner sådana tankar hos spelarna när de kommer till landslaget«, sade Santos och gjorde sitt bästa för att inte låtsas om sina uppenbara mittbacksbekymmer.

Robin Ridell


Gerard Piqué
Back, Spanien

Ålder: 31
Klubb: FC Barcelona
Landslagsdebut: 2009

Veckan inför Spaniens VM-kvalmatch mot Albanien den 9 oktober i fjol pendlade Gerard Piqué mellan tre olika känslolägen: ledsen, sårad och arg. Ledsen var han efter de polisbrutaliteter som utbröt i Barcelona efter Kataloniens självständighetsomröstning. Med gråten i halsen mötte han pressen efter en ligamatch mot Las Palmas – som på grund av de politiska oroligheterna spelades inför tomma läktare – och kritiserade den spanska ordningsmakten. Sårad blev han dagen efter, då träningen med Spaniens landslag fick avbrytas efter att en del av publiken buat ut Piqué och genom banderoller uppmanat honom att lämna La Roja. Arg var han på presskonferensen som följde. Piqué slog fast att han inte argumenterade för Kataloniens självständighet – bara för rätten att rösta och uttrycka sig. Hur han själv hade röstat i Katalonienfrågan vägrade han svara på. Istället beskrev han hur ont det gjorde i honom att få sin spanska lojalitet ifrågasatt efter EM-guld, VM-guld och 91 landskamper.

Varför ville han själv spela vidare för landslaget under sådana omständigheter? Det var inte första gången katalanen fick ta emot burop från sin egen landslagspublik och titelmässigt fanns heller inget kvar att bevisa. På den känsloladdade presskonferensen medgav mittbacken att han funderat på att sluta, att han till och med erbjudit det alternativet till förbundskaptenen Julen Lopetegui.

Men: »Att sluta skulle innebära att de som visslar och förolämpar vinner. Och den tillfredsställelsen vill jag inte ge dem.«

Han dementerade också ryktet om att Real Madrids Sergio Ramos, Piqués mittbackspartner i landslaget, slutat prata med honom. Mot Albanien några dagar senare startade båda backarna. När Piqués namn lästes upp i presentationen hördes både busvisslingar och applåder från de spanska supportrarna. Han byttes ut efter en timme och spelade inte i Spaniens två avslutande kvalmatcher.

Innan Spanien blev fotbollens världsledande nation (tre raka mästerskapstitlar mellan 2008 och 2012) var landslaget snarare känt som gänget som aldrig uppnådde sin potential. Spekulationerna om varför var många, och en förklaring som ofta angavs var Spaniens regionala olikheter. Den historiska rivaliteten mellan Real Madrid och Barcelona vilar till stor del på politiska motsättningar, och eftersom landslaget hämtade många av sina spelare från de två klubbarna har det inbjudit till diskussioner om bristande laganda. Så kom EM-guldet 2008. Vänskapen mellan Madridmålvakten Iker Casillas och Barcelonaikonen Xavi lyftes fram som något sensationellt och allt tycktes vara frid och fröjd.

Nu har situationen i Katalonien, och Piqués förhållningssätt till den, alltså återigen gjort den gamla splittringsfrågan aktuell. Men förbundskapten Lopetegui tycks resonera att så länge landslagsspelarna kommer överens sinsemellan, så finns inget problem. Och då har han också nytta av Gerard Piqué.

I mars tog också spelaren själv chansen att ge sin syn på uppståndelsen det senaste halvåret. I en lång, personlig text på sajten theplayerstribune.com avslöjade Piqué att han chattar regelbundet med Real Madrids landslagsmän i en Whatsapp-grupp och att ingen behöver vara ett dugg orolig för stämningen mellan stjärnorna. Piqué skrev: »Jag är extremt stolt över att bära landslagströjan i VM. Det förvånar kanske en del. Om man tittar på TV i Madrid får man höra något annat. Där säger de att jag är en förrädare som vill riva isär det här landet på grund av mitt offentliga stöd för katalaners rätt att rösta.«

Han passade också på att slå fast att han förmodligen inte har orsakat politisk uppståndelse för sista gången: »Jag har noterat att en del i USA ber NBA-spelarna att ›bara hålla tyst och dribbla‹ när de uttrycker sina åsikter om problem i samhället. Visst är det löjligt? Det är samma sak i Spanien. Där säger de: ›Bara håll tyst och spela fotboll, för det är det enda du kan‹. Sorry, men jag kommer inte att bara hålla tyst och spela. För det är inte det enda jag kan.«

Johan Orrenius

Annons


Mehdi Benatia
Back, Marocko

Ålder: 31
Klubb: Juventus FC
Landslagsdebut: 2010

När Marocko i november 2017 säkrade sin första VM-plats på 20 år gjorde man det efter ett insläppt mål på åtta matcher. Starkt bidragande till den täta defensiven var lagkaptenen och mittbacken Mehdi Benatia, som likt en majoritet av det marockanska landslaget föddes utanför landets gränser. Uppväxt i Courcouronnes, några mil söder om Paris, kunde vägen till fotbollens storarenor ha sett annorlunda ut. 2006 tackade han nej till ett treårskontrakt med Chelsea för att fortsätta sin karriär i Marseilles ungdomslag. Då var Benatia på gränsen till att sälla sig till gruppen som benämndes »Frankrikes gyllene generation«, spelare födda 1987, som utöver rumskamraten Samir Nasri även innehöll vännerna Karim Benzema och Hatem Ben Arfa. Samtliga med rötter i norra Afrika.

Efter två utlåningar och en knäskada dumpades Benatia istället av Marseille 2008. Och där Nasri, Benzema och Ben Arfa redan debuterat i franska landslaget, valde Benatia att representera sin fars hemland Marocko. Som landslagsman tog också klubbkarriären fart. Via Ligue 2-klubben Clermont hamnade han i Udinese. Han gjorde sig ett namn i Serie A och blev efter tre säsonger köpt av Roma, där han 2013 starkt bidrog till lagets andraplacering i ligan. Mittbacken tog plats i årets lag i Serie A – inte bara för sina defensiva egenskaper. Hans fem ligamål den säsongen gav honom också fem tillfällen att använda sin karaktäristiska målgest. Som en hyllning till den skottglade Serie A-ikonen Gabriel Batistuta firade marockanen sina strutar genom att »skjuta« mot publiken med två pistolformade händer.

Efter succésäsongen uppstod en tvist med klubben. Benatia hävdade att Roma, vid säkrad plats till Champions League, lovat en omförhandling av kontraktet. Något som Romas amerikanska delägare James Pallotta totalt förnekade. »Mehdi Benatia har de senaste månaderna uppenbarligen fortsatt med sitt mönster av direkta lögner«, sade Pallotta till Romas hemsida.

Benatia såldes till Bayern München efter en bitter skilsmässa med Romklubben.

»Den Benatia vi sålt var inte samma spelare som vi värvade, utan hans spöke«, sade Romas sportdirektör Walter Sabbatini till Corriere dello Sport och strödde extra salt i såren.

Tiden i Tyskland kantades av skador och Bayern Münchens dittills dyraste försvarsspelare, 28 miljoner euro, lyckades aldrig riktigt befästa sin startplats. Efter ett nickmål hemma mot Hamburg i Bundesliga blev det inte heller något pistolfirande, bara ett tack för inlägget från Xabi Alonso. Benatia hade blivit ombedd att sluta med sin målgest då den uppfattades som osmaklig. Till tyska medier sade han: »Det är viktigt för mig att alla fans vet att mitt firande inte bär något politiskt eller militärt budskap.«

Efter två hackiga säsonger i München var han tillbaka i Italien och med det – målgesten. Fejden med Roma var heller inte glömd. När han gjorde matchens enda mål för Juventus mot Roma 2017 var det inte tal om förlåtande gester mot sin tidigare klubb, istället lät han i vanlig ordning luftpistolerna härja. I italiensk TV förklarade Mehdi Benatia den verkliga anledningen till varför han firar med sådan inlevelse: han vet hur mycket det svider när motståndarna gör detsamma.

Robin Ridell


Saman Ghoddos
Forward, Iran

Ålder: 24
Klubb: Östersunds FK
Landslagsdebut: 2017

Enligt Statistiska centralbyrån är Saman Ghoddos en av 17 603 personer i Sverige med föräldrar födda i Iran. Detta faktum utnyttjade det iranska fotbollsförbundet när de under sommaren 2017 tog kontakt. Då hade Ghoddos redan gjort två svenska landslagsinhopp under januariturnén i Abu Dhabi. Men efter det hade det varit tyst från Janne Andersson. När Irans förbundskapten Carlos Queiroz hörde av sig fick han ständigt samma svar: landslagsvalet fick vänta, Östersunds FK var mitt i en succéartad säsong med ett stundande Europa League-kval.

– Efter det, oavsett om jag gjorde en bra eller dålig match, hörde de alltid av sig, säger Ghoddos. Fystränaren, andretränaren, förbundskaptenen … Jag fick ett grymt självförtroende. Det var ett enkelt val och egentligen det enda valet. Så då fick jag fixa ett pass.

I slutet av augusti anslöt Ghoddos för första gången till den iranska truppen. Landslaget hade redan två månader tidigare, efter en vinst mot Uzbekistan, blivit det tredje laget att säkra en VM-plats. Nu återstod två landskamper – två chanser för Ghoddos att spela sig in i laget. På den tio timmar långa flygresan till Sydkorea svimmade han på toaletten, än i dag osäker på hur länge han blev kvar där.

– Det var en unik händelse. Min första längre flygresa. Det var natt, det var morgon, jag fattade ingenting och lyckades sova när det var mat …

När han en vecka senare flög hem till Sverige kunde han konstatera att han fått noll minuters speltid. Hans tidigare träningsmatcher med Sverige hade gjort att ansökan till Fifa dragit ut på tiden. Några dagar efter den iranska landslagssamlingen kom så samtalet från Sveriges förbundskapten.

– Varför kom Janne då? säger Ghoddos. Jag uppskattar deras försök, att ha två fantastiska lag att välja mellan är något jag kommer att ta med mig. Men det var lite för sent, det fanns för mycket stolthet och ära för att ändra mitt val.

En uppsida för Ghoddos har varit att han för första gången fått möjligheten att träffa delar av sin iranska släkt.

– Jag var en av få i min familj och bland mina vänner som inte varit där, mycket på grund av fotbollen. Så det var många i släkten som ville träffa mig, de fick komma till vårt hotell. Det var flera som fick tårar i ögonen. Att min släkt tog sig tid för att träffa mig är något jag känner mig stolt över i dag.

Även bland de iranska fansen mottogs han med öppna armar. På Instagram ökade hans följare med nästan 40 000 på en vecka. I kommentarsfälten beskrevs han som en hjälte.

– Fotbollen betyder jättemycket för dem! Men jag gillar den här pressen, det är det här jag vill spela för.

Sedan flytten från familjen i Malmö för fem år sedan har hans persiska blivit allt rostigare. I Östersund blir det inte samma kontinuerliga snack. I den iranska truppen har han fått hjälp att komma in i laget av Gif Sundsvall-målvakten Alireza Haghighi, som han också delar rum med under landslagssamlingarna.

– Språket har inte påverkat mig så mycket med tanke på att tränaren är portugis och pratar engelska. En tolk får översätta till de spelare som inte förstår. Jag förstår dem ofta och om inte så förstår de lite engelska.

Har det inte varit konstigt att glida in i en sammansvetsad och VM-klar trupp?

– Jag känner inte så. De har varit så tydliga med att de verkligen vill ha mig. För att de vill bli ännu bättre.

Robin Ridell

Annons