VM-karaktärer: Grupp C

En har en revolverkula i benet, en annan tar med sig sina orangefärgade sovglasögon till Ryssland och en tredje spelar för sin dotters framtid. Offside vaskar fram berättarguld i VM-trupperna. I grupp C hittar vi en försynt tacklingsexpert, holländsk arrogans på främmande mark, en mumieinfluerad dopningshistoria och en besatt optimeringsdansk.

N’Golo Kanté
Mittfältare, Frankrike

Ålder: 27
Klubb: Chelsea FC
Landslagsdebut: 2016

Annons

Under sommaren ska Frankrike inte bara skaka av sig finalförlusten i hemma-EM för två år sedan, man ska också leva upp till den hajp som följer den stjärnspäckade truppen. Där talanger som Ousmane Dembélé och Kylian Mbappé sålts för övergångssummor i miljardklassen i en fransk trupp som totalt sett, enligt fotbollssidan Transfermarkt, är den dyraste i VM: 960  miljoner pund.

Men bland dyrgriparna finns också försynta spelare. Som N’Golo Kanté, som för bara några år sedan huserade i den franska andra- och tredjeligan. Efter gruppspelsmatcherna i hemma-EM fick Kanté inte starta en match, då prioriterades Blaise Matuidi och Paul Pogba på innermittfältet. Men i samband med att Pogbas roll i Manchester United ruckats under våren, där bland annat hans positionsspel i en sittande mittfältsroll har ifrågasatts, har förbundskapten Didier Deschamps tvingats att karva fram en plan B.

När Leicester City 2015 värvade Kanté för 80 miljoner kronor var han ett tämligen okänt namn som hade gjort några säsonger i klubbarna Caen och Boulogne. Två säsonger senare hade han blivit den förste sedan Eric Cantona att vinna två ligatitlar i rad med två olika klubbar. När The Times ville veta hur mittfältaren påverkats av att på kort tid gå från anonymitet till dominans och kändisskap, gav han ett kort och enkelt svar: »Jag gör vad jag alltid har gjort, vilket är att spela fotboll och sedan går jag hem.«

Kantés rumskompis under tiden i Boulogne, Faycal Nini, beskrev honom i samma intervju som näst intill omöjlig att hålla konversationer med. Måltider och resor tillbringades i tystnad. Det var alltid inom sporten som han tillsammans med sina åtta syskon kunde uttrycka sig. Under årets omröstning i Ballon d’Or kom han på en åttondeplats, den högst rankade defensiva mittfältaren. Chelseatränaren Antonio Conte jämförde Kanté med spelare som Gianluigi Buffon och Paolo Maldini, som aldrig vann priset under sina karriärer. Under sin säsong med Leicester gick han bland fansen under namnet »the Kanté twins« för sin förmåga att vara överallt på planen. Hans statistik i Premier League talar för att det finns en gnutta sanning i det smeknamnet. Efter en match mellan Chelsea och Liverpool 2017 hade Kanté noterats för 14 lyckade tacklingar, näst bäst var Dejan Lovren med tre. Innan dess hade ingen spelare i ligan åstadkommit fler än tio i en och samma match. När Chelsea senare under samma säsong lyfte ligatiteln hade Kanté noterats för fler tacklingar än någon annan spelare under de senaste tre ligasäsongerna, trots att han bara hade spelat två av dem. Med ett franskt landslag som har en uppsjö av offensiva spelare kommer Kantés defensiva roll i sommar att bli än viktigare för att hitta en balans i laget.

Robin Ridell


Bert van Marwijk
Förbundskapten, Australien

Ålder: 66
Landslagsdebut: 2018

En vecka efter att Australien i höstas kvalificerat sig till sitt fjärde raka VM-slutspel – efter en avgörande playoffvinst mot Honduras – meddelade förbundskaptenen Ange Postecoglou att han hade sagt upp sig. Det var med tårade ögon som 52-åringen berättade om sitt beslut inför den australiensiska presskåren. Följdfrågorna var många. Ingen kunde förstå hur en man som kämpat så hårt för att förnya ett åldrande landslag, som lett sitt lag till landets första titel i Asiatiska mästerskapen (2015, efter finalvinst mot Sydkorea) och som introducerat en spelfilosofi som stod i stark kontrast till hans föregångare Holger Osiecks primitiva fotboll, kunde vika in kepsen när Rysslands-VM låg runt hörnet. Visst hade han sina skeptiker som ifrågasatte hans tokoffensiva taktik – något han aldrig verkade vara beredd att kompromissa med – men han var ändå omtyckt och respekterad av den stora massan. Och det var ju i Ryssland som han och hans trupp skulle vara redo.

När krönikörerna formulerade sina efterföljande texter handlade mycket om att han var sliten. Han ville vara mer med sin familj, han behövde vila upp sig. Det australiensiska fotbollsförbundet sade sig vara besvikna och förvånade, men meddelade att de omedelbart skulle sätta i gång med rekryteringen av hans efterträdare. Med så kort tid på sig inför slutspelet var man tydliga med att det var en erfaren tränare som eftersöktes. Därmed nämndes Sven-Göran Eriksson i spekulationerna. Någon föreslog Guus Hiddink, som ledde landslaget till åttondelsfinal i VM i Tyskland 2006. Efter drygt två månaders letande presenterades istället Hiddinks landsman: Bert van Marwijk.

Det var ett namn som kom med en viss tyngd. VM-finalen med Nederländerna 2010 kunde ingen vifta bort. Och när australiensare konstaterade att de fick en förbundskapten som bara någon månad tidigare tagit Saudiarabien till VM i Ryssland (van Marwijk sade upp sig efter bråk med det saudiska förbundet, enligt honom själv handlade det om sympati för några av hans kollegor i tränarteamet som inte fick förlängda kontrakt), framstod det som ett kanonnamn. Sedan dök den erkänt arrogante holländaren upp i Sydney för sin första presskonferens. Han sade direkt att han inte skulle vara så naiv som Postecoglou, han skulle inte syssla med publikfrieri och offensivt spel till varje pris. Efter en längre utläggning om hur han ville att Australien skulle spela under honom avslutade han syrligt med orden: »Men jag är inte så säker på att ni förstår vad jag menar när jag pratar om mitt sätt att spela fotboll.« När en reporter försökte lätta upp stämningen genom att fråga hur de skulle uttala hans efternamn och om det var okej om de kallade honom »Aussie Bert« eftersom de kallade Hiddink för »Aussie Guus«, blängde 65-åringen surt tillbaka. »Jag kommer bara att säga det en gång, okej? Jag heter van Marwijk.« Han meddelade också att han troligen inte skulle återkomma till Australien före VM. Därmed passade han även på att pissa på den inhemska ligan och landets talanger.

Det är inte bara i relationen till medier som australiensarna tvingas bekanta sig med något helt nytt, även på planen kommer det att vara väsensskilt. Nigel De Jongs karatespark mot Xabi Alonso i VM-finalen i Sydafrika symboliserade det tunga, fysiska och cyniska Nederländerna under van Marwijks fyra år som förbundskapten. EM 2012 – där »Oranje« åkte hem utan en enda poäng – följdes av massiv kritik som till stor del handlade om hans kompromisslösa ledarstil, något som bidrog till att han också fick sparken.

Den 23 mars gjorde Bert van Marwijk så sin premiär som förbundskapten för Australien. Träningslandskampen mot Lagerbäcks Norge i Oslo slutade 1–4. Två avslut på mål. Landets största och mest respekterade tidning, The Australian, satte rubriken »Horror show«. Frågan om tillåtelse att få kalla holländaren för »Aussie Bert« ställdes aldrig på den efterföljande presskonferensen.

Anders Bengtsson


Annons

Paolo Guerrero
Forward, Peru

Ålder: 34
Klubb: CR Flamengo
Landslagsdebut: 2007

Den 8 december 2017 fick anfallaren Paolo Guerrero beskedet att han lämnat ett positivt dopningstest och skulle stängas av från all fotboll i ett år. »Spelaren har testat positivt för kokainmetaboliten bensoylekgonin [en nedbrytningsprodukt av kokain]«, skrev Fifa i ett pressmeddelande.

Avstängningen innebar att Perus 33-åriga lagkapten och meste målgörare någonsin skulle missa VM.

Men Guerrero menade att han endast druckit ett te som inkluderade kokablad – en vanlig dryck i hemlandet Peru – och tog strid mot beslutet. Och det verkligt anmärkningsvärda var att hans brasilianska försvarsadvokater i sin argumentation tog hjälp av »barnen av Llullaillaco« – tre mumier döpta efter den drygt 6 000 meter höga bergstoppen på gränsen mellan Chile och Argentina, där de lämnades att dö av inkabefolkningen för över 500 år sedan.

Så vad i hela friden hade tre barns offring i en uråldrig inkaceremoni att göra med en dopningsrättegång 2017?

Guerreros advokater hade hittat användbar information från arkeologernas fynd kring hur en av inkabefolkningen utvald kvinna, en »aclla«, åt och drack under sitt liv. Mer specifikt att mumien La Docella, den äldsta av de tre identifierade barnen, hade haft rester av bensoylekgonin, samma substans som fotbollsspelaren fällts för. I sin överklagan till Fifa citerade försvarsadvokaterna arkeologernas fynd, som indikerade att substansen kunde finnas kvar i människokroppen i åratal. Den 20 december kom beskedet att anfallarens avstängning halverats, från ett år till sex månader, vilket innebar att han i mars åter kunde träna med klubblaget Flamengo. Men framför allt: Peru skulle inte behöva resa till Ryssland utan sin lagkapten.

Till den argentinska nyhetssajten Infobae poängterade Guerreros advokat Bichara Neto att det var den sammanlagda bevisningen som legat till grund för det mildrade straffet, men att mumiehistorien åtminstone gett fallet god publicitet.

Robin Ridell


William Kvist
Mittfältare, Danmark

Ålder: 33
Klubb: FC Köpenhamn
Landslagsdebut: 2007

Säsongen 2012 kände William Kvist att han hade hittat nyckeln till framgång. Genom att optimera sina prestationer med hjälp av strikt kosthållning, mental träning och andningsövningar hade han utnämnts till årets danska fotbollsspelare två år i rad och landat ett lukrativt kontrakt med Stuttgart i Bundesliga. Den danska tidningen Euroman beskrev honom som »landslagets hjärna« och i fotbollsmagasinet Tipsbladet gick han under namnet »Optimeringsmannen«.

När motgångarna började komma blev jakten på perfektion allt mer extrem. Under tiden i Stuttgart anordnade han, tillsammans med en idrottsprofessor, workshoppar i trance dance för att få utlopp för sina känslor. Under samma period introducerade han en övning för sin personliga tränare: när tränaren stod och blundade delade Kvist ut överraskande slag som tränaren fick utvärdera. Och under EM 2012 plockade han med sig sin råsaftcentrifug till landslagsbasen i Ukraina för att kunna göra sin dagliga grönsaksjuice.

I en intervju med den danska tidningen Information 2017 berättade »Optimeringsmannen« varifrån hans besatthet kom: »Jag tror faktiskt att det handlar om att jag vuxit upp med datorspel som Civilization och Warcraft, alltså strategispel där man bygger upp ett imperium från grunden, och om man gör allt ordentligt, i linjär ordning, kommer man med säkerhet att vinna.«

Tillbaka i FC Köpenhamn sedan tre år har 33-åringen, enligt honom själv, dragit ner på självoptimeringen till cirka 90 procent jämfört med de mer extrema åren. I dag ligger råsaftcentrifugen nedslängd i källaren. Men i ett videoklipp på sin Facebooksida ger han, iförd specialdesignade sömnglasögon med orangea glas, sovtips till sina drygt 17 000 följare.

Kanske borde Kvist veva igång sina optimeringsmetoder igen. Under den gångna säsongen har han allt oftare suttit på bänken i FCK. Samtidigt: i landslaget har hans roll under förbundskapten Åge Hareide blivit allt viktigare. Under VM-kvalet gjorde bara Christian Eriksen och Simon Kjær fler minuter i landslagströjan. Och i playoffmötena mot Irland stod Kvist för två av sina bättre landskamper. Åge Hareide har under kvalet poängterat veteranens viktiga roll i ett ungt danskt landslag: förmågan att hålla ångan uppe bland de andra spelarna och att hela tiden kräva lite mer av sina lagkamrater.

Robin Ridell