VM-karaktärer: Grupp D

En har en revolverkula i benet, en annan tar med sig sina orangefärgade sovglasögon till Ryssland och en tredje spelar för sin dotters framtid. Offside vaskar fram berättarguld i VM-trupperna. I grupp D hittar vi ett argentinskt överflödsproblem, en isländsk vinodlare, en kroatisk etta som tar striden mot korruptionen och Jay-Jay Okochas systerson.

Mauro Icardi
Forward, Argentina

Ålder: 25
Klubb: Inter
Landslagsdebut: 2014

Annons

Argentina har länge sökt efter en utpräglad »nummer nio« som inte bara skjuter landet vidare från VM-gruppspel utan därtill avgör finaler. De flesta förknippar guldet 1986 med Diego Maradonas briljans, men frågan är om det hade räckt utan Jorge Valdanos fyra mästerskapsmål. Och vid hemmatriumfen 1978 var det Mario Kempes sex mål som banade väg för titeln.

Bortsett från Gabriel Batistutas fem VM-mål 1998 har Argentina därefter haft problem med det utslagsgivande målskyttet trots en ständigt namnstark anfallsuppsättning. Gonzalo Higuaín nätade fyra gånger 2010, men tre av målen kom i samma gruppspelsmatch mot Sydkorea, och fyra år senare stod Lionel Messi för målproduktionen när Higuaín och Sergio Agüero tillsammans gjorde ett mål.

2018 är det som vanligt en handfull argentinska anfallare som briljerar i sina respektive klubblag. Inte minst Inters Mauro Icardi, som under vintern gjorde sitt hundrade Serie A-mål på mindre än fem säsonger. Ändå är han inte given i landslaget.

Icardis potentiella landslagsöde hänger ihop med Argentinas långtgående historia av att välja bort förhandsgivna namn, med petningen av Maradona 1978 som det mest minnesvärda exemplet.

Frågar man Maradona borde Icardi vara sommarens petade stjärna. Anfallarens omtvistade »stöld« av kompisen Maxi López fru Wanda fick Maradona att kalla honom för »respektlös förrädare« och hånfullt hävda att Daniel Bazán Vera, en 44-årig tredjedivisionsanfallare, borde gå före Inters lagkapten. När Icardi i höstas valdes före Higuaín menade Maradona att han kom med för att Wanda, som nu är Icardis fru och agent, ringde och tjatade på förbundskaptenen Jorge Sampaoli.

I vårens inledande VM-uppladdning mot Italien och Spanien lämnades Icardi utanför truppen igen. Motiveringen: »Det är stor skillnad på vad han åstadkommer med Inter och med oss«. Man kan tolka det som ett försök att sätta press på Icardi, för en rimlig invändning till Sampaolis påstående är: Har han ens fått chansen att åstadkomma något med landslaget?

När han som lovordad 20-åring fick debutera nötte han bänk i Inter, och det dröjde fyra år till nästa landslagschans. Sedan dess har han, med ett snitt på 0,6 mål per match, blommat ut till en av den europeiska ligafotbollens skarpaste målskyttar, men ändå bara spelat 179 minuter för Argentinas landslag.

Det är lätt att vifta bort osäkerheten kring Icardi som ett överflödsproblem, och Maradonas kraftfulla kritik spelar eventuellt in, men den främsta orsaken uppges av argentinska medier vara Lionel Messi. Om inte Argentinas självskrivna lagkapten – som är god vän med Maxi López – vill spela med Icardi behöver han förstås inte spela med Icardi.

Fredrik Tillberg


Emil Hallfreðsson
Mittfältare, Island

Ålder: 33
Klubb: Udinese Calcio
Landslagsdebut: 2005

Emil Hallfreðsson såg bragden lite från sidan. När Island i EM 2016 slog ut England i åttondelsfinalen blev mittfältaren kvar på bänken hela matchen. Totalt fick han bara göra ett inhopp i turneringen. Ändå har han inte ett ont ord att säga om den dåvarande förbundskaptenen Lars Lagerbäck.

– Finns det någon hemlighet bakom Islands framgångssaga så är det att alla – precis alla – sätter laget främst, säger han. Alla vill förstås spela, missförstå mig inte, men om ett så litet land ska kunna uträtta något stort kan man inte ha spelare som går runt och surar.

Under andra halvan av VM-kvalet tog sig Udineseproffset in i startelvan. Han var med i den avslutande matchen mot Kosovo när Island säkrade en sensationell gruppseger framför Kroatien och Ukraina. Överraskande var också sättet som Hallfreðsson valde att fira VM-platsen på. Roade islänningar kunde på hans Instagramkonto se en bild där han – naken sånär som på ett par röda tofflor – klurade på nästa drag i ett parti schack mot landslagets fysiolog.

Annons

Hallfreðsson skrattar högt när han ombeds förklara sig:

– Vi spelar ofta kort eller schack på landslagssamlingarna. En i ledarstaben tog en bild när vi spelade och skickade den till mig. »Den här är faktiskt både bra och rolig«, tänkte jag och publicerade den. Jag spelar en del schack på min telefon också. Men jag är inte särskilt bra.

Var VM-avancemanget en större bedrift än EM-platsen 2016?

– Definitivt. Dels är det tuffare att gå till VM och vi var i en riktigt svår grupp, dels hade många fått upp ögonen för oss efter succén i EM. Många tänkte nog: »Ah, Island, de har haft sitt roliga nu.« Det var faktiskt något som sporrade oss i kvalet. Att visa att vi inte var en engångsföreteelse.

VM-gruppen ser ännu svårare ut.

– Jag vet: Argentina, Kroatien och Nigeria. Och vi börjar mot Argentina – ett landslag vi inte ens skulle kunna få en vänskapslandskamp mot! Det är rätt otroligt. Att Island skulle kunna spela VM kändes otänkbart när jag var liten. Därför kan jag inte säga att det är en dröm som går i uppfyllelse, för den drömmen fanns inte ens.

Du har spelat i Italien i drygt tio år, men 2006 gjorde du en säsong i Malmö FF. Vad minns du av den?

– Jag flyttade från Island till Tottenham när jag var 20 år. Det var ett för stort steg. Utlåningen till Malmö var perfekt och jag hade faktiskt ett bra år där. Jag fick vänner, trivdes i laget och älskade fansen. Jag har bara positiva minnen från Malmö.

Även av tränaren Sören Åkeby?

– Okej. Det var väl det enda som inte var positivt. Han var speciell, låt mig stanna där.

Hur har du utvecklats i Serie A?

– På massor av sätt, jag är en annan spelare i dag. Förut var jag en attackerande ytter. Nu är jag en mer bollhållande mittfältare som kan ta större ansvar.

Och hur går vinaffärerna?

– Hur visste du det? När jag spelade i Verona lärde jag känna en kille på en vingård. Jag gillar att ha något utanför fotbollen att fokusera på, så jag tänkte: »Varför inte exportera det här goda vinet till Island?« Det är något jag och min fru gör på fritiden. Nu har vi börjat med olivolja också.

Vad kommer att krävas av er i VM?

– Att vi ger allt vi har i varje situation. Vi fattar ju att det kommer att bli tufft, men för en islänning är det alltid tufft. Vi är vana. Jag tror att vi kommer att njuta när vi är där. Och efter vad vi har uträttat de senaste åren tror jag inte att någon längre underskattar oss.

Johan Orrenius


Danijel Subašić
Målvakt, Kroatien

Ålder: 33
Klubb: AS Monaco
Landslagsdebut: 2009

Seriematchen mellan Zadar och Cibalia i mars 2008 var inne i den fjärde minuten när hemmalagets anfallare Hrvoje ćustić hamnade i en löpduell med Cibalias 17-årige debutant Tomislav Jurić. Bortalagets spelare vann både närkampen och bollen, men stannade snabbt upp när han såg vad som hände med Custić. Efter att ha förlorat balansen slog hemmaspelaren huvudet i betongläktaren, spräckte skallen och låg livlös framför ögonen på åskådarna.

Sex dagar senare avled Hrvoje ćustić i sviterna efter kollisionen, 24 år gammal. Bland de närmast sörjande fanns lagkamraten  och barndomskompisen Danijel Subašić – den spelare som gett Custić bollen för sista gången i livet.

Tio år efter tragedin har ćustićs familj fortfarande inte fått en ursäkt av förbundet, trots att tingsrätten slog fast att de bar det yttersta ansvaret för olyckan – Zadars hemmaarena Stanovi borde med sin undermåliga säkerhet aldrig ha godkänts för spel i högsta serien. Förbundet passade dessutom på att överklaga familjens yrkan på skadestånd, cirka en miljon kronor, med motiveringen att »summan allvarligt inkräktade på budgeten«. Det blev aldrig något skadestånd. Med stöd av supportrar från hela landet framförde i stället familjen ett önskemål till förbundet om att döpa om den kroatiska cupen till »Hrvoje ćustićs minnesturnering«. De fick aldrig något svar.

Men Danijel Subašić har inte glömt vad som hände den där marsdagen. Sedan dödsfallet spelar Monacomålvakten varje vecka med ćustićs bild tryckt på en t-shirt under matchtröjan och tillägnar honom varje räddning, seger och framgång – både på planen och i sociala medier.

Och till skillnad från majoriteten av de andra landslagsspelarna använder Subašić Twitter, Instagram och enskilda intervjutillfällen till att belysa problematiken i den inhemska fotbollen. När spelare som Real Madrids Luka Modrić och Liverpools Dejan Lovren skyddar de ytterst ansvariga för korruptionen i Kroatiens fotbollsförbund, väljer Subašić att ta striden.

»Till och med fåglarna i träden ser att vårt lands fotboll har problem«, sade Subašić när han pratade med den inhemska kvällstidningen 24Sata i vintras. »Tio år har gått sedan Hrvoje gick bort, men vad har förändrats? Ingenting! Jag såg en ligamatch för ett tag sedan … planen såg för fan ut som en åker! Och ingen i maktposition verkar bry sig? Det verkar nästan som om vi borde anlägga strutsfarmar i hela landet – med så många människor som gömmer huvudet i sanden så borde den affärsidén vara guld värd. Om folk på prominenta positioner inte äcklas av att se vad som händer i högsta serien, hur domarkvaliteten är, hur planerna ser ut, hur många lokala förbundssheriffer som dragits inför rätta – då vet jag fan inte.«

Vanligtvis utfärdas reprimander till landslagsspelare efter den här typen av uttalanden, men Subašićs position som ohotad förstemålvakt gör att han varken kan petas eller kritiseras av dem som känner sig träffade av hans ord. 35-åringen är en av få, om inte den ende, som vågar säga ifrån i ett landslag som inte ens stöttas helt av det egna folket. Till dess att något förändras, om det överhuvudtaget sker, spelar Danijel Subašić vidare i både klubb- och landslag. Med Hrvoje ćustić närmast hjärtat.

Josip Ladan


Alex Iwobi
Mittfältare, Nigeria

Annons

Ålder: 22
Klubb: Arsenal FC
Landslagsdebut: 2015

Nigeria hade aldrig tidigare nått ett internationellt mästerskap och kvalet till VM 1994 började illa. Förlust i premiären mot Elfenbenskusten och underläge i den efterföljande matchen, mot Algeriet. När så Nigeria fick en frispark i bra läge tog den 19-årige debutanten Jay-Jay Okocha hand om bollen och skruvade in den i krysset. Kvarten senare fullbordade Rashid Yekini vändningen och den nödvändiga segern blev första byggstenen i den nigerianska framgång som skulle komma de följande åren. I USA-VM vann »The Super Eagles« sin grupp före Bulgarien och Argentina, och i åttondelsfinalen var laget bara några minuter från att slå ut Italien. Två år senare vann Nigeria OS-guld i samma land. Den offensiva mittfältaren Jay-Jay Okocha var nu etablerad i laget och galjonsfigur för den generation nigerianer som vunnit U17-VM tillsammans redan 1993.

Okocha hängde kvar i landslaget även över VM 2002. Efter slutspelet hade han stämt möte med Boltons tränare Sam Allardyce på Charles de Gaulles-flygplatsen i Paris. »Big Sam« hade trollbundits av nigerianens dribbelkonster och försökte nu övertala PSG:s bäst betalda spelare att flytta till England utan övergångssumma. Okocha lät sig smickras och skrev på för Bolton utan att egentligen ha koll på vare sig klubben eller ligan (för tidningen Goal erkände han senare att han inte ens visste att Bolton inte var ett topplag). Publiken på Reebok Stadium trodde knappt det var sant och sjöng lyckligt Jay-Jay Okochas signaturramsa – »So good they named him twice« – från läktaren.

Den osannolika övergången kom att få fler effekter. I Okochas trädgård i Lancashire sprang ofta en av hans allra största fans runt och försökte härma idolens finter. Systersonen Alex Iwobi hade som fyraåring flyttat med sin familj från Lagos till London och besökte regelbundet morbrodern i Bolton. Bättre inspiratör kunde Iwobi knappast ha och i Arsenals ungdomsakademi Hale End utmärkte han sig tidigt. 19 år gammal debuterade han för Arsenals A-lag och i The Observer fick han beröm av sin morbror. »Det är inte enkelt att ta sig igenom en ungdomsakademi och hela vägen till ett A-lag i en så stor klubb«, sade en stolt Okocha.

Kanske påverkade relationen till Okocha också Iwobis beslut att välja Nigeria på A-landslagsnivå, efter att ha spelat ungdomslandskamper för England. I det avgörande VM-kvalmötet med Zambia i höstas avgjorde han med matchens enda mål och säkrade därmed superörnarnas Rysslandsbiljetter. Och i nigerianska medier är förväntningarna som vanligt uppskruvade. Iwobis Nigeria hade VM-kvalets yngsta startelva och har flera gånger jämförts med den upplaga som tog OS-guld i Atlanta 1996. Passande nog är det också Alex Iwobis födelseår.

Robin Ridell