VM-karaktärer: Grupp E

En har en revolverkula i benet, en annan tar med sig sina orangefärgade sovglasögon till Ryssland och en tredje spelar för sin dotters framtid. Offside vaskar fram berättarguld i VM-trupperna. I grupp E hittar vi en ovanligt »modern« brassemålvakt, en tidigare banktjänsteman, Costa Ricas »Man av tro« och en pånyttfödd serbisk målspruta.

Alisson Becker
Målvakt, Brasilien

Ålder: 25
Klubb: AS Roma
Landslagsdebut: 2016

Annons

Sedan ikonen Cláudio Taffarels lysande 90-talsdagar har Brasilien suttit på en ordinär målvaktsuppsättning. Det är nog få utanför Brasiliens gränser som har ett glasklart minne av veteranen Marcos, vars fyra nollor och guld värda finalinsats 2002 hamnade i skuggan av tyske Oliver Kahns färgstarka mästerskap. Och även om både Dida och Júlio César radade upp klubblagstitlar på europeisk mark var just vida erfarenheter deras främsta tillgång vid respektive VM-turnering. Till VM-bucklor räckte inte deras spel.

2018 är de rutinerade målvaktsbrassarna utbytta mot två av den europeiska ligafotbollens mest omhuldade och »moderna« sista utposter. Anglofiler kan tro att Ederson är självklar landslagsetta efter sin bejublade Premier League-säsong med Manchester City, men den vältatuerade 24-åringen har ännu bara spelat en landskamp. Platsen i startelvan tillhör den ett år äldre Alisson Becker, som före Italienflytten 2015 konkurrerade ut både legendaren Dida och sin fem år äldre bror Muriel i moderklubben Internacional. Förutom åtta hållna nollor av elva möjliga i VM-kvalet har han under året räddat Roma i viktiga matcher mot Inter, Napoli och Sjaktar Donetsk.

25-åringen har dessutom uppmärksammats i sociala medier för ett par vågade Cruijff-finter och jongleringar över motståndare. Dribblingsförmåga är knappast den egenskap som målvakter främst ska bedömas efter, men det säger något om Alissons självförtroende att han är den målvakt i Europas fyra toppligor som har försökt sig på, och lyckats med, flest antal dribblingar. Det hänger dessutom ihop med ett målvaktsattribut som värderas allt högre: bollhanteringen med fötterna. Om vi återigen väger honom mot övriga Europamålvakter är det bara landsmannen Ederson som överglänser Romamålvaktens 80 procent i passningssäkerhet. Och om Edersons 85-procentiga säkerhet avspeglar Manchester Citys kontrollerande matchbilder och passningsinriktade spelsätt gäller inte samma sak för Alisson. Medan de engelska mästarna är Europabäst på att äga boll är Romas bollinnehavssiffror mer alldagliga för ett topplag. Till skillnad från Ederson har Alisson också satts på ordentligt prov på sin mållinje. Av målvakterna i toppligornas fyra bästa lag har bara Manchester Uniteds David de Gea stått för lika många räddningar.

Konkurrensen om startplatsen i landslaget gynnar alla parter, har båda konstaterat, men i ett landslag som nästan alltid har lutat sig mot en välmeriterad målvakt är duons bristande landslagsrutin trots allt ett frågetecken inför VM. Tillsammans med den landskampslöse tredjekeepern Neto i Valencia har brassemålvakterna färre än 30 landskamper på sitt gemensamma konto. Inte sedan 1974 har Brasilien åkt till VM med en så oerfaren målvaktsuppsättning. Då spikade 24-årige Leão igen i fyra raka matcher innan Nederländernas offensiva glansduo Johan Neeskens och Johan Cruijff skickade ut Brasilien. En gång senare, 1990, har en lika ung målvakt vaktat brassarnas VM-mål. Inte heller då gick det vägen med en 24-årig Taffarel mellan stolparna. Snarare är det just erfarenhet som har visat sig vara avgörande när Brasilien säkrat sina VM-guld. 1994 var Taffarel fyra år visare och 30 landskamper rikare, och 2002 hade Marcos en tillräcklig trygghet för att tacka nej till en Arsenalflytt. Även guldupplagorna 1958, 1962 och 1970 kunde luta sig mot rutinerade burväktare.

Om det är en ålder runt 30-strecket och en kal hjässa som krävs av en målvakt för att vinna ett VM-guld åt Brasilien återstår att se.

Fredrik Tillberg


Fabian Schär
Back, Schweiz

Ålder: 26
Klubb: RC Deportivo de La Coruña
Landslagsdebut: 2013

Fabian Schär är van vid att bli underskattad. När Schweiz vann guld i U17-VM 2009 var mittbacken aldrig aktuell för truppen. Schär deppade inte för det. Till skillnad från sina mer talangfulla jämnåriga tog han inte fotbollen för given. Efter sin debut med moderklubben FC Wil i schweiziska andraligan skickades han tillbaka till reserverna. Vid sidan av fotbollen jobbade han på ett lokalt bankkontor i staden. Kollegorna tyckte att det var spännande att ha en fotbollsspelare som kamrat, och banken – Raiffeisen – gjorde en intervju med Schär på den egna hemsidan. Där beskrev den unge mittbacken en typisk dag i sitt liv: »Jag jobbar på banken hela dagen och sticker sedan till träningen. När jag kommer hem är klockan tio och då brukar jag fortsätta med mina ekonomistudier.«

Dubbeljobbandet fick sitt slut när Schär värvades till FC Basel 2012. Han var mest tänkt som utfyllnadsspelare, men när Basel bytte tränare till den tidigare landslagsbacken Murat Yakin steg han i hierarkin. I Schär såg Yakin samma egenskaper som tagit honom själv till landslaget: nickstyrkan, skottet och tacklingsförmågan. Snart var den tidigare banktjänstemannen bofast i startelvan och en spelare för landslaget. Efter tre ligatitlar med Basel fortsatte han till Hoffenheim i Bundesliga. Där placerades han på bänken av tränaren Julian Nagelsmann, vilket fick Schär att hämta inspiration från landsmannen och Baselsupportern Roger Federer. När tennisstjärnan gjort comeback efter en svår skada och vunnit Australian Open 2017 skrev Schär ett öppet brev till honom som publicerades i schweiziska Aargauer Zeitung. »Just nu går jag igenom en tuff period i Hoffenheim. Men när jag ser dig motbevisa alla kritiker som har talat om ditt avsked ger det mig en enorm styrka att ta mig upp från min svacka.«

Fabian Schär löste sin situation genom att skriva på för Deportivo La Coruña istället. Och under Schweiz avgörande kvalmatcher mot Nordirland i höstas var han fortsatt given i det försvar som tog sig förbi playoffmötena utan ett enda insläppt mål.

Johan Orrenius


Keylor Navas
Målvakt, Costa Rica

Annons

Ålder: 31
Klubb: Real Madrid CF
Landslagsdebut: 2009

I december 2017 var det premiär för filmen Hombre de Fe (Man av tro), om Costa Ricas mest framgångsrika fotbollsspelare genom tiderna. Knappt fyra år tidigare hade Keylor Navas fått sitt stora internationella genombrott när han hjälpte Costa Rica till en historisk VM-kvartsfinal. I tre av lagets fem matcher utsågs målvakten till matchens bästa spelare. Efter mästerskapet köpte Real Madrid loss honom från Levante, och redan då, som Costa Ricas första Los Blancos-spelare, var han historisk. Två Champions League-titlar senare var hysterin hemma i Costa Rica ännu större. En biografi var oundviklig. Att den, som filmtiteln Man av tro antyder, främst skulle handla om costaricanens förhållande till religion var mer otippat.

Navas, som tillhör den kristna trosgruppen Theos, drog själv igång filmprojektet med tanken att det skulle bli en dokumentär. Producenten Dinga Haines övertalade sedan Navas om att en spelfilm var bättre för att attrahera fler biobesökare.

»Filmen är inte dogmatisk på något sätt, men den porträtterar verkligheten för en person som lever med en genuin tro. Keylor lever med tron dag för dag, läser Bibeln och ber före varje pass«, sade Haines till tidningen La Nación.

Filmen följer den kristne målvakten genom livet, och rollen som den unge Navas lockade över 2 000 skådespelaraspiranter i hemlandet. I Spanien öppnade Real Madrid upp sitt omklädningsrum för kamerorna. Tränaren Zinedine Zidane och klubbpresidenten Florentino Pérez spelar sig själva.

Sex veckor efter premiären i Costa Rica hade filmen setts av 174 515 personer, vilket gjorde biofilmen till den näst mest visade någonsin i landet. Och kvaliteten? Nja, La Nación var inte alltför imponerad i sitt omdöme. Tidningen rackade ner på såväl musiken (»hur hårt man än håller för öronen är musiken fortfarande där«) som skådespelarinsatserna.

Robin Ridell


Aleksandar Mitrović
Forward, Serbien

Ålder: 23
Klubb: Fulham FC (utlånad från Newcastle United FC)
Landslagsdebut: 2013

Tidigt på morgonen den 31 januari väcktes Aleksandar Mitrović av sin bror och agent Milan. Båda visste att något var tvunget att hända denna transferfönstrets sista dag. Mitrović var åsidosatt i klubblaget Newcastle och behövde snabbt hitta en annan klubb för att säkra speltid inför Serbiens första VM-slutspel på åtta år. Aleksandar blev därför glad när brorsan berättade att Anderlecht, anfallarens tidigare lag, ville låna honom. Efter några samtal fram och tillbaka flögs bröderna till Bryssel i ett privatplan. De landade sju på kvällen och möttes genast av Anderlechts sportdirektör som förklarade: »Vi har ett problem«. En av klubbens planerade försäljningar hade gått i stöpet, vilket betydde att det saknades pengar för att lösa Aleksandar Mitrović. Klockan tio på kvällen hade anfallaren, nervös över tidspressen, fortfarande inte ätit på hela dagen. Han tog upp sin telefon och drog iväg ett Snapchatmeddelande till Fulhams tränare, landsmannen Slaviša Jokanović, och frågade hur läget var. Halvt på skämt svarade den välinformerade Jokanović att han väntade på att spelarens övergång till Anderlecht skulle falla samman. »Det är din lyckodag«, skrev Mitrović, och med en kvart kvar av »Deadline day« var serben plötsligt klar för Fulham.

Den turbulenta dagen ger en bra bild av hur dagens moderna fotbollsvärld kan fungera, men också att en spelare kan lyckas bra även när klubbvalet inte är planerat med omsorg. På sina 15 första matcher för Fulham gjorde Aleksandar Mitrović elva mål.

Robin Ridell