Laurent Ciman
Back, Belgien
Ålder: 32
Klubb: Los Angeles FC
Landslagsdebut: 2010
De Bruyne, Lukaku, Kompany, Hazard, Dembélé, Verthongen, Courtois, Mertens, Nainggolan … och Ciman. Laurent Ciman. 32-åringen sticker onekligen ut i Belgiens namnstarka trupp. Det är inte bara namnet som klingar ovant, en blick på hans klubbadress förvånar: Los Angeles FC. När hans landsmän spelar för några av Europas tyngre klubbar håller han till i en nybildad MLS-klubb som hamnat i rejäl medieskugga efter att grannen skrivit kontrakt med Zlatan Ibrahimović.
Om han själv hade fått bestämma hade han inte ens varit där han är. Då hade han varit kvar i Montreal Impact.
Det var 2015 som många belgare höjde på ögonbrynen. Efter fem starka säsonger i Club Brügge (och en plats i Belgiens VM-trupp 2014) hade det länge pratats om att mittbacken skulle vidare till något större. Men så blev det en halvdan klubb i Kanada. Det tog några veckor innan backen förklarade anledningen: hans då femåriga dotter var autistisk och efter ett par års efterforskningar hade han och hans fru kommit fram till att det bästa möjliga stödet för deras dotter fanns i Montreal. När agenten presenterade mer lukrativa alternativ i Europa insisterade Ciman. Montreal var det enda som gällde för familjen. De flyttade över Atlanten och dottern Nina fick den specialistvård som de hade saknat i hemlandet. Fotbollsmässigt gick det också bra, två år i rad utsågs han till MLS bästa försvarare. Han kom med i EM-truppen 2016 och startade mot Italien. De byggde ett specialanpassat hus i Montreal och tanken var att stanna där minst till säsongen 2018 var över då hans kontrakt gick ut. Så kom kallduschen i december 2017: Montreal meddelade att de bytt bort honom i draften, vilket innebar att han de kommande två åren förväntades spela för Los Angeles FC. Han hade fyra veckor på sig innan försäsongsträningen drog i gång på USA:s västkust.
»Varken Laurent eller hans fru Diana sov en sekund i natt«, sade Cimans agent till en radiostation i Montreal dagen efter beskedet. »De är bedrövade och chockade. Det enda som betyder något för Laurent är hans familj. Det här är inte roligt för någon. Montreal lovade honom att han skulle få stanna i klubben i minst tre år.«
Först efter ett samtal från LAFC:s assisterande tränare Kenny Arena i hans nya klubb, gick Laurent Ciman med på att ge det en chans. Arena, som själv har en fyraårig son med autism, lovade att han skulle göra allt han kunde för att Nina skulle få lika bra förutsättningar i Los Angeles som hon hade i Montreal.
Anders Bengtsson
Hernán Darío Gómez
Förbundskapten, Panama
Ålder: 62
Landslagsdebut: 2014
»Folkets röst har talat, fira denna historiska dag för Panama! I morgon är en helgdag.«
Presidenten Juan Carlos Varela höll inte igen i sitt segertal när Panama den 10 oktober 2017 för första gången kvalificerade sig till ett VM-slutspel. För veteranerna Jaime Penedo, 36, Blas Pérez, 37, och Felipe Baloy, 37, var det en sista chans att uppfylla en livslång fotbollsdröm. Men den mästerskapsrutin som landslaget saknar på planen kompenseras av förbundskaptenen Hernán Darío Gómez.
Panamas kvalskräll innebar att colombianen Gómez – som tidigare fört både Colombia (1998) och Ecuador (2002) till VM – tangerade fransmannen Henri Michels rekord i kategorin »flest VM med olika landslag«. Det kan man imponeras av. Men i Central- och Sydamerika har Hernán Darío Gómez fått minst lika många rubriker för sitt leverne utanför fotbollsarenorna.
Tränarsejouren i Ecuador höll på att få ett dramatiskt slut i maj 2001, ett helt år före VM-slutspelet. Tillsammans med några kollegor var Gómez ute och åt lunch i Guayaqil, Ecuadors näst största stad, när en grupp män stormade in på restaurangen och ifrågasatte hans laguttagningar. Männen, som var anhängare till den kontroversielle expresidenten Abdalá »El Loco« Bucaram – avsatt 1997 efter att av regeringen ansetts vara »mentalt oförmögen att leda landet« – höll förbundskaptenen ansvarig för att ha ratat expresidentens fotbollsspelande son Dalo Bucaram i landslaget. Dispyten på krogen slutade med att tränaren fick föras till sjukhus med ett brutet näsben och en kula i benet. Från sin sjuksäng i Colombia fick Gómez sedan läsa ett uttalande från familjen Bucarams advokat som hävdade att pistolskottet inte avlossats med avsikt att träffa förbundskaptenen. När Ecuadors fotbollsförbund inte dementerade påståendet, som helt motsade den version som getts av både ögonvittnen och polis, lämnade den skottskadade tränaren in sin avskedsansökan. Protesterna från supportrarna kom omedelbart. Med Gómez som förbundskapten hade Ecuador för första gången slagit Brasilien, och skulle de nå VM-slutspelet behövde laget sin tränare. Tusentals människor marscherade på huvudstaden Quitos gator för att visa Gómez sitt stöd. Landets regering gick ut och garanterade hans säkerhet och två landslagsspelare – Álex Aguinaga och Iván Hurtado – flög till Colombia för att personligen övertala honom tillbaka. Påtryckningarna fick effekt. Gómez återvände, tog laget till slutspel och firade i Japan Ecuadors första VM-seger någonsin (1–0 mot Kroatien).
När så hemlandet Colombia efter tre misslyckade VM-kval åter ställde hoppet till Gómez hann kvalet inte ens börja innan han själv ställde till det. I augusti 2011 framkom att förbundskaptenen under en festnatt i Bogotá hade slagit sin kvinnliga bekant Dilian Francesca Toro. Det var illa nog. Att hon dessutom arbetade som senator gjorde inte saken bättre. Gómez bad om ursäkt offentligt, men när senatorn tog strid och krävde att förbundskaptenen skulle få sparken blev händelsen sprängstoff i medierna. Politikern Alexandra Moreno Piraquive var en av dem som gick hårt åt tränaren och jämförde slaget med en bisarr händelse i en ligamatch där en spelare straffats för att ha sparkat till en ugglemaskot på planen: »När en fotbollsspelare sparkar en uggla straffas han hårt, men när det handlar om våld mot en kvinna förväntas vi acceptera en enkel ursäkt. Hur är det möjligt?«
Få personer kom till förbundskaptenens försvar och till slut fanns ingen annan utväg än att avgå. När en ny generation colombianska spelare charmade världen under VM i Brasilien var den tidigare mästerskapstränarens eftermäle naggat ordentligt i kanten. Sin fotbollsmässiga revansch har han fått i Panama, där tredjeplatsen i kvalgruppen till Rysslands-VM erövrades tack vare en förlustfri svit på hemmaplan. Spelet präglades av kampvilja och intensitet och när Gómez nu reser till sitt tredje VM med sitt tredje land tycks han ointresserad av att addera taktiska element till det lilla skrällaget. I en intervju med fifa.com slog han fast: »Jag kommer inte att hitta på saker längs vägen eller göra komplicerade nya saker på en dator. Vi kommer att hålla oss till det vi vet. Inget mer.«
Robin Ridell
Yohan Benalouane
Back, Tunisien
Ålder: 31
Klubb: Leicester City FC
Landslagsdebut: 2018
Så fort Tunisien hade vunnit sin VM-kvalgrupp utan att ha förlorat en enda match drog arbetet igång för förbundskaptenen Nabil Maâloul och hans kollegor. Register ögnades igenom och kartböcker öppnades. Vilka spelare fanns där ute i fotbollsvärlden som kunde bli tunisier före öppningsmatchen mot England i Volgograd den 18 juni? Frankrike, med 700 000 emigrerade tunisier inom sina gränser, studerades extra noga. I Châteauroux hittade man den 23-årige målvakten Mouez
Hassen med 14 juniorlandskamper för Frankrike. Och i Leicester fann man försvararen Yohan Benalouane – 30-årig mittback med en fransk U21-landskamp och mycket bänktid i Premier League. Båda tackade ja till chansen att få spela VM i Ryssland, men det är Benalouane som har mest att förklara.
Född i södra Frankrike till en tunisisk pappa och en fransk mamma har han under hela sin karriär, som gått mellan mittenklubbar i Ligue 1 och Serie A och sedan 2015 till Leicester, haft dubbla medborgarskap. 2010, inför en tunisisk kvalmatch till Afrikanska mästerskapen mot Tchad, ansökte han om Fifatillstånd att få representera Tunisiens landslag. De sena inskickade dokumenten innebar att han inte hann vaccinera sig inför bortamatchen och det blev därmed ingen speltid. Några veckor senare hörde den dåvarande franska förbundskaptenen Didier Deschamps av sig och visade intresse. När Tunisien ville ha med honom till den efterföljande kvalmatchen mot Togo tackade han därför nej – han såg sig mer som fransman än tunisier. Men eftersom tillståndsdokumenten att spela för Tunisien redan var inskickade och underskrivna fick han inte tillåtelse att representera Frankrike. Härvan var i gång – Fifa varnade Benalouane och menade att de kunde stänga av honom från klubbspel om han inte upphörde med sin opportunism. Benalouane svarade med envishet och beslutsamhet. Trots flera propåer från Tunisien vägrade han att representera landslaget. Tills konstaterandet att Tunisien kvalificerat sig till sitt första VM sedan 2006.
Anders Bengtsson
Joe Hart
Målvakt, England
Ålder: 31
Klubb: West Ham United FC (utlånad från Manchester City FC)
Landslagsdebut: 2008
För att ett landslag ska kunna ta sig långt i ett stort mästerskap krävs ofta en målvakt som: (1) spelar i en toppklubb, (2) har högt självförtroende efter en bra säsong. Senast England ställde upp med en målvakt av den digniteten var för 16 år sedan. Då stod Arsenalmålvakten David Seaman och innan dess landslagslegendaren Peter Shilton (med flest landskamper någonsin, 125 stycken).
I dag ser målvaktssituationen bistrare ut för förbundskapten Gareth Southgate. Under fjolårssäsongen lånades Englands förstaval Joe Hart ut till italienska Torino när Manchester Citys tränare Pep var på jakt efter en mer bolltrygg sista utpost. I Torino blev det 62 insläppta mål på 36 matcher, däribland fem individuella misstag som ledde till mål. Årets säsong i West Ham började katastrofalt: 14 matcher in i ligaspelet låg laget på en nedflyttningsplats och Hart hade släppt in 30 mål, flest av samtliga målvakter. Lagets nytillsatte tränare David Moyes gav snart förtroendet till den erkänt fladdrige spanjoren Adrián. Till den sista landslagssamlingen inför VM fanns fyra målvakter uttagna, alla med en realistisk chans att bli förstavalet. Hart hade en vecka före samlingen i mars nyligen återtagit rollen som förstemålvakt i West Ham – som krigar i botten av Premier League. Lika jobbiga säsonger har Evertons Jordan Pickford och Stokes Jack Butland bakom sig. Det var bara landslagsdebutanten Nick Pope (som för fyra år sedan spelade i den engelska femtedivisionen och arbetade extra som mjölkbud) som kunde stoltsera med en stabil säsong i ett defensivt organiserat Burnley. Efter 33 Premier League-omgångar hade Pope ett snitt på 0,83 insläppta mål per match och 3,38 räddningar per mål. Siffror som bara David de Gea kunde matcha. För övriga engelska landslagsmålvakter var siffran för insläppta mål per match det dubbla eller mer. Joe Hart hade efter 17 matcher från start den sämsta noteringen: två insläppta mål per match, där vartannat skott på mål letade sig in.
Robin Ridell