Piotr Zieliński
Mittfältare, Polen
Ålder: 24
Klubb: SSC Napoli
Landslagsdebut: 2013
Hoppet står, som vanligt, till Robert Lewandowski. Hela VM-kvalets främsta målgörare stod för 16 av Polens 28 kvalmål och bara Cristiano Ronaldo var närapå lika avgörande för sitt landslags målproduktion.
När Polen nådde kvartsfinal i EM för två år sedan hade de en lika het Lewandowski, en självklar försvarsledare i form av Kamil Glik, en aggressiv mittfältskrigare i Grzegorz Krychowiak och längs med linjerna hängde få motståndare med Kamil Grosicki och Jakub Błaszczykowski i omställningarna. Den gedigna kraftfullheten, såväl offensivt som defensivt, ledde till tre hållna nollor i gruppspelet och en straffläggningsförlust mot Portugal i kvarten.
För att nå ännu längre hade de möjligen behövt ytterligare en spelartyp: en offensiv mittfältare med trixiga fötter och oberäkneligt spelsinne. Nu har de Piotr Zieliński. Med 23-åringens kreativa bollhantering och avgörande framspelningar (sex målgivande i VM-kvalet) har Lewandowski ännu bättre förutsättningar att infria polackernas förväntningar.
Zielińskis egenskaper har också fångat Liverpooltränaren Jürgen Klopps intresse. När en av Liverpools scouter visade videoklipp på Zieliński utbrast Klopp, enligt FourFourTwo: »Vem är den här killen? Jag vill ha honom!« Och det var nära att mittfältaren hamnade på Anfield. Zieliński poserade på foto med en Liverpooltröja och förde samtal med Klopp – men lockades till slut till Napoli av Maurizio Sarri, den tidigare Empolitränaren som tränade polacken under hans genombrottssäsong i Serie A. Två år senare har Zieliński ännu inte lyckats konkurrera ut Napoliikonen Marek Hamšík, och Klopp sägs vilja göra ett nytt försök i sommar. Särskilt vid ett lyckat VM.
Fredrik Tillberg
Aliou Cissé
Förbundskapten, Senegal
Ålder: 42
Landslagsdebut: 2015
I Sverige associerar vi kombinationen Senegal och VM med Anders Svenssons stolpträff, El-Hadji Dioufs genombrott och Henri Camaras två mål i åttondelsfinalen 2002. Men bakom den irrationella, offensiva duon fanns en städare som höll samman laget. Med kaptensbindeln runt överarmen ledde den hårdföre mittfältsgnuggaren Aliou Cissé Senegal till en kvartsfinal i landets första världsmästerskap.
När det västafrikanska landet nu har nått sitt andra VM är det åter med Aliou Cissé i en ledande roll. Men att den tidigare mittfältaren går in i ett mästerskap som upplyft förbundskapten är inte lika naturligt som hans kaptensroll var för 16 år sedan. Dels är det första gången han ansvarar för ett seniorlag, dels var hans spelarkarriär långt ifrån problemfri. Förutom att han i perioder snittade en varning per match hade han disciplinära problem utanför planen. När han efter ett år i Birmingham anlände sent till lagets försäsongsläger satte tränaren Steve Bruce upp honom på försäljningslistan. Ett par år senare mötte Cissé Birmingham med Portsmouth och sågade sin ex-klubbs spelsätt: »De spelar inte riktig fotboll utan skickar bara upp den till Emile Heskey. De måste passa bollen!«
Med en kraftinriktad 4-3-3-formation ser han nu till att Senegal spelar »riktig fotboll«, och 42-åringen har knappast blivit mer konflikträdd med åren. När han i höstas påstod att den lårskadade yttern Sadio Mané skulle vara frisk till landslagets avgörande VM-kvalmatch mot Sydafrika tre veckor senare, trots att Liverpool fastslagit en sex veckor lång rehabtid, undrade en förvirrad Jürgen Klopp vad Cissé fått det ifrån. Inför samma match tvekade han inte att peta Senegals andra ytterstjärna, Keita Baldé, eftersom 23-åringen enligt fotbollsförbundet haft en arrogant attityd samt fejkat skador under landslagssamlingarna.
När han i sina vida glasögonbågar och rastaflätor uttalar sig på presskonferenser uppmanar Cissé ofta sina spelare att ha en »fokuserad inställning«. Under tiden som spelare visade han själv prov på en särskild mental styrka som säkerligen gynnar honom i förbundskaptensstolen. I en fartygsförlisning utanför Gambias kust hösten 2002 – bara några månader efter VM-succén – miste Aliou Cissé tolv släktingar. Tre dagar senare spelade han 90 minuter och drog på sig en varning i Birminghams 2-1-vinst mot West Ham.
Fredrik Tillberg
Juan Cuadrado
Forward, Colombia
Ålder: 29
Klubb: Juventus FC
Landslagsdebut: 2010
Fyra år gammal fick Juan Cuadrado gömma sig under sin säng från vinande kulor i en skottlossning. Den dagen förlorade han sin pappa Guillermo. En brutal verklighet i hemorten Necoclí i Colombia, där uppemot 70 procent av stadens befolkning är eller har varit våldsoffer. Efter faderns bortgång fick Juans mamma Marcela kämpa för att försörja familjen. När hon fick jobb på en bananfabrik i den närliggande staden Apartadó tvingades Juan flytta med. Ofta satt han bredvid henne och klistrade på de små märkena på bananerna. Fotboll var han förbjuden att spela. Det var först efter en överenskommelse med hans morföräldrar, åter i Necoclí, som han tilläts spela fotboll igen – med förutsättningen att skolan sköttes. När han efter en skoldag istället kom hem med leriga kläder från fotbollsplanen fick han en utskällning. Hans mormor gick så långt att hon vid några tillfällen band fast honom på familjens bakgård, allt för att stoppa Juan från att springa iväg och spela. Han lärde sig snart att kringgå förbudet genom att efter skolan spela barfota i endast kalsonger. När matchen var klar satte han på sig sina rena skolkläder och traskade hem.
När talangen för sporten blev mer uppenbar mjuknade morföräldrarna, och när han tolv år gammal erbjöds en plats i fotbollsskolan i Apartadó fick han familjens fulla stöd. På den skolan fick fotbollsscouten Nelson Gallego upp ögonen för honom. Gellego tog ynglingen under sina vingar. Han lärde honom att städa och laga mat och hjälpte honom med studierna. Scouten lät till och med spelaren bo hos honom, innan löftet lämnade Colombia för spel i italienska Udinese.
I Ryssland blir Juan Cuadrado, tillsammans med Radamel Falcao och James Rodríguez, affischnamnet som måste prestera om Colombia ska lyckas toppa kvartsfinalplatsen från VM 2014. Räkna med att mentorn Nelson Gallego, som även han ska till VM i egenskap av assisterande tränare för Panama, kommer att hålla ett vakande öga på sin gamla protegés prestationer.
Robin Ridell
Genki Haraguchi
Mittfältare, Japan
Ålder: 27
Klubb: Fortuna Düsseldorf (utlånad från Hertha Berlin)
Landslagsdebut: 2011
Fortuna Düsseldorf är på väg tillbaka till Bundesliga och i anfallet spelar japanen Genki Haraguchi. Det är inget konstigt med det. I det engelska, spanska, italienska och franska ligasystemet finns sammanlagt tolv japanska spelare. I Tyskland finns 41. Frågan är alltså: Vad är grejen med kärleksbron mellan tysk och japansk fotboll?
Inom i princip alla fält har det moderna Japan varit skickligt på att kopiera och utveckla utländsk kunskap. Fotbollen var inget undantag. Frånsett »Miraklet i Berlin« 1936, där Japan OS-besegrade Sverige, var den japanska fotbollen länge både svag och lågprioriterad. Men när Tokyo tilldelades spelen 1964 gjordes en ambitiös satsning: landslaget fick under inga omständigheter bli förödmjukade på hemmaplan. Till förbundskapten utsågs tysken Dettmar Cramer. Cramer valde ut de mest talangfulla japanerna och tog dem med sig till hemstaden Duisburg där de drillades på en sportskola. Resultatet blev en kvartsfinal i hemma-OS, något som betraktades som en enorm framgång. För spelarna gjorde också tiden i Duisburg stort intryck. Anläggningen som de tränade på var ägd av staden och öppen för alla, inte alls som i det mer företagsstyrda Japan (i den första japanska fotbollsligan hade lagen namn som Nissan och Toyota).
Det var därför logiskt att Japans första utländska fotbollsproffs hamnade just i Bundesliga. I sin första bollkontakt med Köln 1977 orsakade vänsteryttern Yasuhiko Okudera en straff, men japanen spelade upp sig och blev med tiden känd som en pålitlig och snabb spelare. Vilket gav honom de inte helt fördomsfria smeknamnen »Miniräknaren« och »Gula blixten«. Okudera stannade i Tyskland i tio säsonger och banade väg för yngre landsmän. Bron mellan länderna var heller inte enkelriktad. När den japanska proffsligan J-League etablerades i början av 90-talet rekryterades åldrade tyska stjärnor som Pierre Littbarski, Guido Buchwald och Michael Rummenigge.
En annan gammal landslagsman, Thomas Kroth, satsade i sin tur på agentverksamhet efter spelarkarriären och riktade särskilt in sig på den asiatiska marknaden. Förutom de historiska banden argumenterade han för att snabba och tekniska japaner hade större möjlighet att hävda sig i Bundesliga jämfört med den mer fysiska Premier League. Makoto Hasebe, som vann ligan med Wolfsburg 2009, var Kroths spelare, precis som Shinji Ono, Shinji Okazaki och Shinji Kagawa. Alla har de satt ordentliga avtryck i tysk fotboll. Märkligt nog har det japanska landslaget inte tagit in någon tysk know-how sedan det lyckade försöket med Dettmar Cramer. Många prominenta utlänningar har tränat Japan efter honom – Falcão, Zico, Zaccheroni – men ingen tysk. Vahid Halilhodžić, den nuvarande förbundskaptenen, förespråkar heller inte den tempofyllda passningsfotboll som många av hans spelare till vardags praktiserar i Bundesliga – utan tog Japan till VM med ett spel som främst byggde på försvarsspel och kontringar. Återstår att se hur långt det tar Genki Haraguchi och de andra tyskjapanerna i Ryssland.
Johan Orrenius