1973 vann du det första SM-guldet som gick att vinna i damfotbollen med Öxabäck.
– Vi hade vunnit det inofficiella mästerskapet fem år i rad, men 1973 korades mästarna i cupformat. Vi vann finalen borta mot IFK Rättvik med 3–0. Jag var bara 13 år och vågade inte ta ledigt från kyrkan som jag läste i på helgerna, så min lärare fick ringa till prästen och säga att jag skulle spela finalen. Jag hoppade in i andra halvlek och efteråt sprang vi runt planen och firade. Det var 1 800 åskådare på matchen, så många att läktaren rasade. En kvinna fick åka ambulans till sjukhuset.
Hur var det att vinna SM-guld som 13-åring?
– Visst blev det lite uppståndelse hemma. Jag gick upp på scenen i skolan och fick en turamulett av vår rektor som hade varit i Afrika. Det var första året på högstadiet i Lyckeskolan i Kinna, så det var lite fnittrigt. Men det var väl ungefär så. Det här är den första intervjun jag gör efter karriären.
Din mamma var din lagkamrat.
– Ja. 1975, när vi mötte Jakobsberg i SM-finalen, avgjordes det på straffar. Jag missade min, så mamma blev tvungen att sätta sin. Då var hon inte så glad på mig.
Öxabäck dominerade damfotbollen på 70- och 80-talet. Hur blev ni så bra?
– Några förebilder fanns inte, vi var ju först. Men många som var medelmåttor i sina tidigare lag växte i Öxabäck, det berodde nog på att vi hade bra tränare.
Vad gjorde dig så bra?
– Jag var ganska liten till växten, men snabb och teknisk, jag spelade ofta i en fri roll bakom anfallarna. Ibland satte de en motståndare att punktmarkera mig, hon sprang efter mig i 90 minuter. Till och med när motståndarna anföll stod det en tjej och markerade mig. Och när jag gick ut och drack vatten följde hon med. De visste ju inte vad de höll på med!
Det var nära att du flyttade utomlands 1983.
– Den säsongen var min bästa. Jag och min lagkamrat Christina »Fejsal« Alströmer var på provspel nere i Menton i Frankrike och blev tillfrågade om att flytta ner. Jag fick tjänstledigt från mitt jobb, jag arbetade på Västgöta Textil då. Men så backade Fejsal ur. Då backade jag också ur. Jag funderar på det ibland, vad som hade hänt om jag hade flyttat.
Du lade av när du var 28.
– Med matcher och träningar var jag upptagen fem kvällar i veckan. Vi hade vanliga jobb och fick ta ledigt för bortamatcher. Det var långa bortamatcher i buss med matersättning på 30 kronor. När skadorna började komma tröttnade jag. Jag saknar tävlingsmomentet, men har nog fört över lite till arbetslivet. För två år sedan spelade jag volleyboll med kommunen i Svenljunga. Jag bröt lillfingret men fortsatte spela. Vi vann, så det var det värt.
Var det häftigt att ha en mamma som var lagkapten i landslaget?
– Jag såg det inte riktigt så. Det var min mamma. Hon har aldrig förstått att folk vet vem hon är. Fram till för något år sedan visste hon inte att Damallsvenskans viktigaste spelare får priset som »Årets Ebba«. Justitieministern Beatrice Ask var i Svenljunga när polishuset skulle invigas. När hon såg mamma kramade hon om henne och tackade för allt hon hade gjort för damfotbollen. Det var lite häftigt.
I tidningsklipp fick du ofta heta »lilla Mary« eller »Ebba Anderssons dotter«. Har du fått stå i skymundan av din mamma?
– Nja, i efterhand har jag tänkt: »Varför kunde jag inte bara få vara Mary?« Men min mamma är en riktig krutgumma som gjorde allt för att jag skulle få komma fram och inte hamna i skymundan.
Trots dina meriter blev det aldrig någon A-landskamp.
– Jag blev kallad till två landslagsläger men fick inte till det, det kände jag både under lägret och efteråt. Kanske hade jag för dåligt självförtroende. Eller så ville jag för mycket. Det är synd, en landskamp hade varit pricken över i.
Du måste ändå ha varit en lokalkändis?
– Ja, lite. När jag promenerade till jobbet hände det att någon gubbe stannade mig för att prata fotboll.
Jag tycker du är lite för blygsam, jag har läst gamla artiklar där man beskriver dig och din mamma som »rikskändisar«.
– Jag tänkte aldrig på det när vi spelade, och inte nu heller. Men folk brukar säga att damfotbollen började med oss, och att vi fick igång Damallsvenskan med våra påtryckningar mot förbundet. Det är många som kommer ihåg och känner igen Öxabäck på grund av fotbollen.