»Vi var ett väloljat kollektiv och vann allt som gick att vinna«

»Här i Sverige är det inte många som känner till min bakgrund. Grannarna i trappen har ingen aning, men det är okej. Jag har inget behov av att hävda mig. Det är skillnad i Belgrad. När vi var där på semester för fyra år sedan blev jag stoppad av två poliser som påstod att jag hade kört mot rött. När de fick se mitt körkort log de och sa: ›Är det du, Dusko? Dig glömmer vi aldrig!‹ Och så rev de böteslappen. Mina tre barn satt i baksätet och det kändes bra på något sätt. De är uppvuxna i Sverige och vet inte mycket om min fotbollskarriär. Och poliserna hade fel, jag körde inte mot rött, möjligen gult.

Jag hade en bra uppväxt i ett villaområde i utkanten av Montenegros huvudstad Podgorica. Utanför trädgården hade vi en äng som var gigantisk, säkert 400 meter lång, och där spelade jag och mina bröder fotboll varje dag. Min bror är tio år äldre, och helt ärligt: han var fantastiskt duktig. En dag 1980 ringde Dragan Dzajic … Fattar du? Legendaren! Han ville att min bror skulle skriva på för Röda Stjärnan. Det var helt otroligt. Men brorsan sa nej, han ville inte flytta från Montenegro. Nio år senare ringde Dzajic igen. Han sa: ›Dusko, gör inte samma misstag som din bror.‹ Det gjorde jag inte. Att få spela i Röda Stjärnan var en barndomsdröm för mig. Som 20-åring hade jag åkt till Marakana och sett en match, jag hade upplevt Delije, klacken på norra läktaren. Sången och flaggorna, stämningen … den där känslan bär jag med mig fortfarande.  

I juni 1989 flyttade jag till Belgrad. Jag tror knappt du kan fatta vilket fantastiskt lag det var. Jugovic, Mihajlovic, Prosinecki, Savicevic, Pancev, Stojanovic, Belodedici … Det var toppspelare på varje position. Och det gick bra för mig direkt. Tidigare hade jag mest spelat på mittfältet, men i den här konkurrensen blev jag placerad på högerbacken och det passade mig perfekt. Jag spelade offensivt, väldigt offensivt, lite som Dani Alves. 

Vi var ett väloljat kollektiv och det var därför vi vann allt som gick att vinna. Säsongen 90/91 pratas det fortfarande om i Belgrad. Vi vann ligan, Europacupen och Interkontinentalcupen. Tyvärr missade jag Europacupfinalen mot Marseille, låret gick sönder på uppvärmningen, men det var ändå en fantastisk lyckokänsla när Pancev slog in den avgörande straffen. När spelarbussen körde från flygplatsen in till Belgrad stod trafiken stilla längs hela motorvägen, tiotusentals människor hyllade oss. Tidigare hade man bara gjort sådant för att hedra Tito.