22 november, sju dagar kvar i Allsvenskan
Axel Brönner gråter. Pojken som vi alla byggt vårt framtidshopp på det senaste året står inne på Gamla Ullevis usla gräsmatta, högröd i ansiktet, skakig i kroppen och med tårar rinnande ner för kinderna. Vår alldeles egna briljanta fotbollspojke, en 17-åring som växt upp i klubben, ser helt förstörd ut.
Totte Nyman avbryter sin molokna ögonkontakt med oss i klacken för att stega bort till Brönner, som för några år sedan var bollkalle och tiggde om lagkaptenens autograf. De kramas, Totte ser ut att säga några uppmuntrande ord. Brönner gråter ännu mer intensivt. Det ser ut som den typen av gråtattack som får halsen att spänna sig tills något känns trasigt. Andningssvårigheter och fysisk smärta. Den lika unga talangen William Bergman gör nästa tröstförsök som inte hjälper. Sedan kommer Alexander Fransson, den tidigare lagkaptenen som delar ramsa med Axel Brönner. Orden i Lasse Holms Canneloni Macaroni har bytts ut till: »Det ska va Axel Brönner! Brönner! Och Alle Fransson breve! Åh-åh-åh-åh-åh-åh-åh-åh, resten av mitt liv!«
Axel Brönner omfamnas av sin mentor som också rufsar honom i håret och klappar honom på bröstet. Jag föreställer mig att Alle säger ungefär: »Det är inte ditt fel. Du var grym när du kom in, skyll på oss äldre som inte pallade pressen. Det är du som är framtiden.« Alle gör vad han kan men ynglingens hulkande slutar inte. Axel Brönner täcker ansiktet med sin hand utan att lyckas dölja ögonlockens små vibrationer och läpparnas kamp för att inte spricka. Det är så när man gråter. Allt handlar om att hålla ansiktet intakt. Annars går saker sönder. Det är så mycket som vill ut.
Inför matchen uppmanade Peking Fanz och tifogruppen oss supportrar att dra på oss blåställ för att visa spelarna att hårt arbete är det enda som kan rädda oss. Nu kastas ett hundratal blå plastoveraller ner från övre sektionen till ståplatsläktaren där jag står. En av dem landar på mitt huvud men jag orkar inte vifta bort den. Mina kamrater på kortsidan sjunger orden »Visa hjärta, Norrköping«. I hörnet bredvid bortaklacken står unga öisare i dunjackor och Ralph Lauren-mössor. De luftrunkar, vinkar retsamt farväl och tjoar om att Peking åker ur.
Du har väl inte missat?
