Jag ber om ursäkt. Mina kollegor tar det inte på allvar. De har inte förstått vad det handlar om. Jag ska inte påstå att jag skäms, men oproblematiskt är det inte att jag buntas ihop med dem. Jag tar avstånd från dem.
»Vad är det nu Johan har gjort?«
Nej, den här gången är det inte Johan.
Den här gången är det mina jurykollegor i Ballon d’Or.
Jag har vid upprepade tillfällen under åren påtalat det nästan omöjliga i att lägga »korrekta« röster när det handlar om att utse världens bästa fotbollsspelare. Det spelar inte någon roll hur mycket fotboll man tittar på, vilken fotbollsbakgrund man har, vilka tränarutbildningar man gått. Det är omöjligt att jämföra en målvakt med en forward, en högerback med en vänsterytter. När sedan andra saker också ska vägas in, vilket Ballon d’Or-cheferna kräver – »class and fair play« bland annat – kan de lika gärna be en att svara på frågan: »Hur långt är ett snöre?«
Jag gör mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt. Statistik jämförs, ligor och cuptitlar balanseras med hur avgörande spelare X varit för sin klubbs framgångar. Hur bra är spelaren när det verkligen betyder något?
Det här året slutade det med att jag kom fram till att Ousmane Dembélé borde vinna Ballon d’Or. Jag är inte vrålnöjd med det, men den känslan handlar mest om att han inte var självklar i förhållande till konkurrenterna. Han var inte överlägsen. Det kunde lika gärna har blivit Salah (min tvåa), Raphinha (min trea) eller någon annan.
