Du läser ett reportage från Nepal – ett land där få bryr sig om VM i Qatar, men vars gästarbetare kraftigt har påverkat det.
Av den 19-åriga nepalesen Anish Gurungs huvud återstår bara degigt kött. Kraniet är krossat. För att hålla ihop den sönderfallande huvudsvålen är bitarna lindade hårt med vitt fransigt tyg och silvertejp.
I Qatar är det förbjudet att kremera kroppar, och det har nu gått nästan en vecka sedan krocken. Dessutom har byråkratin inne i Katmandus flygplats ankomstterminal tagit hela dagen. Nu är det snart midnatt och Anish syster Amina har tillsammans med pappa Jagan äntligen fått upp kroppen på en bagagekärra, rullat den ner till tempelområdet Pashupatinath ett par kilometer från flygplatsen, fått tag i ved och väckt en munk som kan utföra ritualen. Det finns bara ett problem. Enligt traditionen ska munken lägga in mat i munnen på den döde, men det går inte att hitta någon mun i det som är kvar av Anish Gurungs huvud.
Ett klockspel ringer i mörkret och de anhörigas skrik ekar mellan stentemplen vid flodbanken. De gör så gott de kan och maten trycks in i det som är kvar av ansiktet. Elden börjar ta sig. Pappan kastar in socker, senapsfrön och korn i lågorna för att rena elden och runt resterna av kroppen i den röda kistan dukas ett femtiotal maträtter upp i små skålar. Kort därefter omsluter lågorna hans sons lik.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.