I morse påstod Daniel att han hade vaknat av en borr. Det förvånade mig, själv hade jag inte hört någonting. Sedan skymtade jag hans finurliga lurendrejerileende och fick se en smygfilmad video på mig själv, sovande och snarkande. Vet inte hur jag ska förhålla mig till detta.
Jag är inte dummare än att jag förstår att ni alla har väntat med förskräckelse på ett besked: Har vi fått tillbaka vattnet på boendet? Svaret är ja. Under morgonen anlände en lastbil med en jättestor vattentank och »fyllde på«. Oklart om detta var en tillfällig lösning i väntan på att ledningarna skulle fixas eller om vattnet alltid behöver tillföras manuellt. Vattenlastbilens uppenbarelse stärker hur som helst tesen att min långa och slösaktiga dusch häromdagen kan ha bidragit till missödet.
Efter grötfrukosten packade vi ihop våra väskor och steg ut i solen. Typiskt nog blev hemresedagen den vädermässigt finaste. Vindstilla, klar sikt och tolvgradig värme. Jag och Daniel gick längs strandpromenaden som bestod av en kilometerlång trätrappa. Det roligaste vi såg var ett gäng korpar som såg ut att vara på parningshumör. Isbergen och vyerna har vi redan tröttnat på. Nuuk är ändå inte »riktiga Grönland«.
Sedan insisterade Daniel på att äta ännu en gång på vårt första lunchställe, det som ligger inne i stormarknaden och vars dagens lunch bara kostar 60 danska kronor. I dag serverades skinkschnitzel med potatis och »stuvat grönt«, det vill säga gröna ärtor i brunsås. Portionen var tråkigare och mindre än tidigare – vi hade hoppats på ett rejält skrovmål för att stå oss hela hemresan – men bambaestetiken höll som vanligt världsklass.
På flygplatsen drack jag upp min välfyllda vattenflaska på en minut, ty en man som har levt utan vatten låter inte en droppe gå till spillo, och vi passerade säkerhetskontrollen utan klavertramp. Daniel lyckades till och med smuggla med sig mynt genom metalldetektorn.
– Jag ville se hur säkert det var, kommenterade han upptåget.
Han slog (eventuellt av komediskäl) fast att röntgenmackapären inte fungerar. Jag tror något mer genomtänkt men vill också lansera idén att vi närmar oss ett avslöjande om att de danska mynten tillverkas av fejkmetall.
Under hemresan började jag fila så smått på det kommande reportaget från Grönland. Med risk för att framstå som säljig kan jag säga att den här berättelsen borde kunna leda till både skratt och tårar. Jag ser fram emot att förmedla det jag och Daniel fick se och höra under våra dagar i den grönländska fotbollsmyllan. Under flygningen lyssnade jag också på Spelarbussmatchen mellan Noa Bachner och Richard Henriksson. Trivsamt och poängrikt. Daniel bråkade med italienare och beställde in världens minsta pizza. Oklart om det finns en korrelation mellan de två händelserna.
Nu är vi åter på svensk mark och det första vi möttes av utanför Triangelns station i Malmö var mörker och ösregn. Skönt att vara hemma!
/Jonatan
