94-åringen som klev ut från äldreboendet och åkte på bortamatch

Ett gäng farbröder sitter utspridda på rullatorer och bänkar på äldreboendet Granens bottenplan i centrala Norrköping. En av gubbarna har en t-shirt med texten: »Jag är inte döv, jag bara skiter i dig.« Genom ett par tjocka glasögon spejar han mot en whiteboard där personalen har antecknat vilka aktiviteter de boende har att välja på kommande dagar. Sittgympa. Melodikryss. Datagrupp. Lördagsfilm (The King’s Speech). Till höger om whiteboarden hänger schemat för IFK Norrköpings hemmamatcher i Allsvenskan 2017. Dagens bortamöte med Hammarby står inte med, men flera på Granen är fotbollsintresserade och har koll ändå. Dessutom har de som vanligt denna säsong en 94-årig kamrat på plats på bortasektionen.

Annons

Harry Malmgrens rum ligger längst bort i korridoren på den sjätte våningen. På den noggrant bäddade sängen ligger en blå IFK Norrköping-keps och en blåvit klubbhalsduk. Det är inte riktigt dags att göra sig matchklar än. Peking Fanz supporterbuss till Tele2 Arena i Stockholm avgår om två timmar.

Allsvenskans stora hjärta 2017

Tilldelas IFK Norrköping-supportern Harry Malmgren. För att han varken låter ålder, begränsad rörlighet eller förutfattade meningar hindra honom från att åka land och rike runt och stötta sitt hjärtas lag.

– Jag brukar få sitta längst fram i bussen, säger Harry. På guideplatsen bredvid chauffören. Där ser jag jättebra.

Första gången Harry åkte med Peking Fanz på bortamatch var förra året. Till personalen på boendet hade han bara sagt att han skulle »ut en sväng« och komma tillbaka lite senare än vanligt. När han återvände till Granen framåt midnatt undrade nattsköterskan var han hade hållit hus. »I Helsingborg«, svarade Harry. »IFK vann med 2–1.«

– Det var väl inte så märkvärdigt, säger han. Men numera berättar jag för personalen när det är bortaresa, för jag vet att de vill ha lite koll på mig.

Harry Malmgren har följt IFK Norrköping sedan 30-talet och har upplevt alla klubbens 13 SM-guld. Han kan rabbla gamla mästaruppställningar utan problem, han kan berätta om privata samtal med Gunnar Nordahl och om en oförglömlig resa till Nils Liedholms italienska vingård. Men kanske, funderar Harry, är det ingen slump att han har tagit sitt IFK-intresse till en ny nivå de senaste åren. Han pekar på byrån där han har placerat två inramade fotografier på en leende dam.

– Det är Sigrid, säger han. Min pärla. Vi var gifta i 58 år och hade det så fint tillsammans. Men hon dog för två år sedan. Det var tungt, ska jag säga dig. Det blev så tomt utan henne. Och jag kunde inte bo kvar själv i vår lägenhet. Jag hade aldrig föreställt mig själv på ett sådant här hem.

Hur trivs du nu?

– Nu är det bättre. De tar hand om mig väldigt bra. Sköterskorna är vänliga och tre gånger i veckan får jag hjälp att duscha. Men de här fotbollsresorna, de piggar upp något otroligt! Jag tror att det är viktigt att ha ett intresse fast man är gammal. Jag har rest med på de flesta bortamatcher i år.

Du tycker aldrig att det blir för högljutt eller stökigt?

– Nej. Det sjungs en del i bussen, men det är bara roligt. Och att några dricker öl gör mig ingenting. Jag får också mycket hjälp av ungdomarna. De visar vart jag ska gå och hjälper mig med rullatorn om det är många trappor.

Tittar du mycket på annan fotboll också?

– Nävars.

Landslaget?

Annons

– Nävars. Varför då? Det blir mest IFK. »Är det bra för IFK, är det bra för mig«, brukar jag säga. Det är laget jag har här.

Harry pekar på sitt hjärta. Han har opererat det en gång, men så värst mycket mer kontakt med sjukvården har han inte haft. Varje dag tar han sin rullator och promenerar runt i Norrköping.

– Tre timmar varje dag. Jag har alltid gillat att röra på mig och det har nog hjälpt mig att hänga i. När jag var ung cyklade jag mycket också. Långa sträckor på oväxlad cykel. En gång trampade jag iväg och när jag stannade var jag i Trelleborg. Och så har jag varken rökt eller druckit. Tror du mig om jag säger att jag aldrig i hela mitt liv har varit innanför dörrarna på Systembolaget? Det är sant.

Han slänger en blick på bordsklockan som tickar diskret.

– Vi hinner dricka kaffe innan vi åker.

 

IFK Norrköpings bortafölje till Hammarbymatchen består av tre supporterbussar. Harry tar plats bredvid chauffören Jonny Andersson i en av dubbeldäckarna. Han är en van resenär. Fram till pensionen jobbade Harry på ett åkeri och på semestrarna reste han gärna långt bort. Medan bussen rullar norrut berättar han om ett besök på Himmelska fridens torg i Peking där han, genom att ta sig över en avspärrning, fick chansen att spela pingis mot en kines i Folkets stora sal.

– Det har nog inte ens han Waldner gjort, säger Harry.

Han fnittrar, men tystnar sedan och får något oroligt i blicken.

– Det jag säger till dig … jag förvanskar inget. Men jag vill inte att jag framstår som, att jag skulle vara …

Märkvärdig?

– Just det. Det är jag inte. Jag är bara en vanlig människa. Men jag har aldrig varit innanför dörren på Systembolaget!

Längre bak i bussen sorlas det förväntansfullt om den stundande matchen. Norrköpings säsong har varit ojämn och i senaste bortamatchen blev det förlust mot bottenlaget Halmstad. Harry var på plats då också.

– Men det var en väldigt trevlig resa. Och mycket fin väg där över Simlångsdalen. Visst var det fin väg, Jonny?

Chauffören nickar bakom ratten.

– Jag känner på mig att vi vinner i dag, säger Jonny. Gör vi inte det är det nog kört att ta en Europaplats. Vad tror du om i dag, Harry?

– Jag är pessimistisk. 2–0 till Hammarby, säger jag.

Harry berättar att han i veckan planerar att äta lunch på restaurangen vid IFK:s arena för att, som han säger, »ta ett snack mellan fyra ögon« med tränaren Jens Gustafsson. Framför allt vill han ha svar på varför klubben på kort tid sålde de offensiva spelarna Niclas Eliasson, Nicklas Bärkroth och Sebastian Andersson.

– Och varför de inte har fyllt luckorna efter dessa.

När bussen har passerat Södertälje blir trafiken tätare. Varje gång en långtradare kör förbi kommenterar Harry namnet på åkeriet och håller en utläggning om huruvida företaget i fråga var mer eller mindre förekommande på vägarna förr i tiden. Men om han fick leva om sitt liv hade han gjort ett annat yrkesval, berättar han.

– När jag gick i skolan fanns det inte i mitt medvetande att man kunde läsa vidare. Det fanns heller inte i mina föräldrars medvetande, barnen skulle börja jobba snabbt. Jag anklagar inte mina föräldrar för det, men det kan reta mig att jag inte kände till möjligheterna. Ekonomi hade jag velat läsa. Siffror är jag ganska duktig på.

Sifferkollen märks även när Harry Malmgren pratar fotboll. Guldår och tabellplaceringar från förr sitter där de ska. Han är också rätt säker på att 1944 var året då han för första gången tog en längre tur för att se Norrköping spela fotboll.

Kamrater. Harry Malmgren reser alltid med Peking Fanz till bortamatcherna och får, som han säger, »hjälp när det behövs«. Hans 69-årige son Jan Åke: »Det är mycket folk på läktarna och visst skulle pappa kunna ramla eller gå vilse någon gång. Men den risken är värd att ta. Vi ser ju hur han lever upp tack vare fotbollsutflykterna.«

– Under kriget var jag ett kort tag inkallad till F13-regementet i Norrköping. IFK skulle spela cupfinal mot Malmö FF på Råsunda, så jag sa till kapten Einar Berggren att jag hemskt gärna ville se mitt lag i den matchen. »Klart Malmgren ska gå på fotboll!« svarade han och beviljade permission. Sedan hettade det till i världen, vilket ledde till kollektivt permissionsförbud. Men kapten höll sitt ord och lät mig åka ändå. En mycket fin människa, Einar Berggren.

Jonny skrattar bakom ratten och svänger av motorvägen mot Tele2 Arena.

– Vilket liv du har levt, Harry. Tänk att du var och såg IFK redan då!

Harry hummar för sig själv och ser sig över axeln. Längre bak i bussen har supportrarna börjat sjunga om tre poäng.

Det sjungs inte mindre bland IFK-supportrarna när Alexander Jacobsen en timme senare sulfintar bort Hammarbys Mats Solheim och skjuter in 1–0 till bortalaget. Harry, som placerat sig och sin rullator högst upp på bortasektionen, sträcker händerna i luften och applåderar när målskytten kommer fram till läktaren för att fira framför fansen. När supportrarna närmast räcket tänder några blå bengaler försvinner han nästan i den efterföljande röken, men när dimman lättar efter en halv minut ser han oberörd ut. Harry koncentrerar sig på spelet och får, tvärtemot vad han trodde, se sitt IFK spela ut Hammarby i första halvlek. 2–0-ledningen i paus är rättvis och Norrköping kan utan större problem hålla undan i andra halvlek. När de 21 000 hemmasupportrarna lämnar arenan växer tuppkammen ytterligare på gästerna. De sjunger om segern, om att Hammarby bara har ett SM-guld och gör vågen tillsammans med spelarna. Harry nöjer sig med att applådera, och när det till slut är dags att lämna sektionen får han hjälp av några unga supportrar i huvtröjor. De kallar honom »kung« och »legend« och sjunger för honom medan de går nerför trapporna.

Matchvan. Det har gått 73 år sedan Harry för första gången såg IFK Norrköping spela i Stockholm. Då fanns varken pyroteknik eller organiserad klack. Harry har i dag lite svårt att uppfatta ramsorna men »gillar när det låter« och har inga problem med röken. »Så länge den inte drabbar IFK.«

Harry Malmgren, allez, allez! Harry Malmgren, allez, allez!

Annons

När 94-åringen är tillbaka på sin plats i bussen lyser det i ögonen på honom. Långsamt och på kraftig östgötska säger han:

– Vilken upplevelse. Jag tror aldrig jag har varit med om maken. Hela klacken stod kvar och sjöng efteråt. Länge! De kommer inte att tro mig där hemma när jag berättar om det här.

Jonny Andersson tar plats bakom ratten igen och retas lite med Harry.

– Jag sa ju att vi skulle vinna, Harry. Hade du det bra på läktaren?

– Jag hade det inte bra, jag hade det fantastiskt! Bra spel och toppenstämning. En kille köpte en dricka till mig, trots att jag inte hade bett om det. Sedan kom han även med en korv. Det är så fint att resa med de här ungdomarna.

Oktobermörkret är kompakt utanför fönsterrutorna. Jonny tar upp mikrofonen och startar några segerramsor, medan Harry noggrant studerar de mötande långtradarna på motorvägen.

– Vad bra du kör, Jonny. Så lugnt och säkert.

– Tackar, tackar, säger Jonny. Lite skönare att åka hem efter en sådan här match jämfört med Halmstad, eller vad säger du?

Harry ler och nickar.

– Men jag hade det väldigt bra på den utflykten också. Vi åt en så god och trevlig middag också. När vi stannade i Ljungby.

Klockan är tio på kvällen när Harry Malmgren är tillbaka på äldreboendet Granen. Det är tyst och nedsläckt, men nattsköterskan ordnar fram en ostsmörgås till honom. Han sätter sig med mackan i fåtöljen, knappar in sidan 343 på text-TV och tuggar medan han studerar den allsvenska tabellen. I och med segern mot Hammarby tog sig Norrköping upp på fjärde plats. Den placeringen kan innebära Europacupspel nästa säsong, men tabellen är jämn och förmodligen avgörs det inte förrän i den sista omgången borta mot Elfsborg. Harry har redan meddelat Peking Fanz att han absolut vill följa med till Borås för att stötta laget. Han har också frågat om supporterföreningen planerar att arrangera någon resa till nästa års försäsongsläger. Och fått svaret att de jobbar på det.