»Jag hade kunnat bo på Liseberg«

Utländska spelare som lyckas i Allsvenskan ­brukar lämna den mentalt när de säljs vidare till större ligor. Samuel Eto’os anfallspartner i Turkiet är ett kraftigt undantag.

Det stormar i charterparadiset. De golfspelande pensionärerna på Antalyas många hotell noterar kanske inte turbulensen, men för invånarna som bryr sig om stadens bästa fotbollslag är det oroliga tider. Halvvägs in i december är resursstarka Antalyaspor höstens flopp i turkiska ligan. Tränaren Leonardo, VM-guldmedaljör med Brasilien 1994, har precis fått sparken efter endast tre segrar på tre månader. Prestigevärvningen Samir Nasri går skadad, liksom den schweiziske landslagsmannen Johan Djourou. Och nu, lagom till bottenmötet med Gençlerbirliği, har även Samuel Eto’o gått sönder.

Samuel Eto’o har varit tupp i hönsgården sedan han flyttade till Antalya 2015. 36 år gammal håller han inte längre samma klass som under tiden när han terroriserade La Liga-backar, men han är ändå lagets bästa målskytt med sex mål och dess självklara ledare. Vid sin senaste födelsedag tog han med sig en stor tårta till träningen och läxade upp sina medspelare när de började kasta grädde istället för att fira sin lagkapten. Ett tag såg han ut att få rampljuskonkurrens av sin gamla Barcelonakompis Ronaldinho, men när den ständigt leende brassen förklarade för turkarna att han bara ville vara med på matcherna rann övergången ut i sanden.

 

Annons

Nu står Samuel Eto’o vid sidlinjen på Antalya Arena och klappar igång lagkamraterna under uppvärmningen till matchen mot Gençlerbirliği. Med Leonardo borta kan man lätt få intrycket att Eto’o är lagets tränare. Kanske är det heller inte långt från sanningen. På papperet leds laget för stunden av spanjoren David Badía, men journalister och supportrar viskar om att det är Eto’o som bestämmer vilka som ska spela. Kameruniern bär en tunn, svart ylletröja och ett par löjligt pösiga kostymbyxor. Då och då trippar han bort till läktaren och låter sig fotograferas tillsammans med fansen. Det bländvita selfieleendet sitter där det ska, men redan efter ett par bilder får han nog.

– Eto’o, one more!

Den skadade anfallaren skakar på huvudet åt en kille i publiken som vädjande håller upp sin telefon.

– Not now, säger han.

– Please!

– After the game.

Men när matchen mot Gençlerbirliği är över två timmar senare har Samuel Eto’o redan lämnat arenan. Efter bara 1–1 och uselt spel mot ligans näst sämsta lag har stämningen gått från förväntansfull till upprörd. Publiken busvisslar, skriker och gestikulerar mot spelarna på planen. De argaste supportrarna vill att de ska komma fram till läktaren och förklara sig. Bara en av dem går med på det. Märkligt nog är det en spelare som precis gjort sin första match från start sedan den 30 september och som bevittnat de flesta av höstens många baklängesmål från bänken. Mot Gençlerbirliği har han dessutom stått för fyra av hemmalagets sex avslut på mål. En sådan spelare borde inte behöva ta på sig rollen som representant för en underpresterande stjärnklubb.

Samtidigt känns det helt givet att det är Moestafa El Kabir som kliver fram.

De som minns honom från Allsvenskan kommer förstås ihåg en målfarlig anfallare, men också en impulsiv människa med hett humör. Och nu är han rejält förbannad. När turkarna i publiken gormar ställer han sig inte och lyssnar med förstående min – han vrålar tillbaka. Sedan ger han sig in i folkhopen. Folk sliter och drar i honom, han fäktas med armarna, och först efter tio minuters högljutt tjafsande lyckas säkerhetsvakterna lugna ner stämningen en aning.

De besvikna supportrarna beger sig motvilligt mot utgången och sist av alla spelare släntrar Moestafa El Kabir bort mot omklädningsrummet. Klockan närmar sig sju på lördagskvällen och decembermörkret sänker sig över Antalya.

Husbyrapparen Blizzys glada röst hörs från högtalarna i bilen:

»Är det dags igen? Höj volymen till max, min vän.«

Det har gått en timme sedan den oavgjorda matchen. Moestafa sitter i framsätet och väljer musik samtidigt som hans flickvän Lejla kör genom den täta lördagstrafiken. I baksätet sitter parets treåriga dotter Aaliyah och diggar med till den medryckande hiphoplåten.

Annons

– Vilken katastrofmatch, säger Moestafa. Vi ska krossa det där skitlaget egentligen.

– Men du var inte dålig, »Musse«, säger Lejla.

– Jag hade lägen, men tajmningen är inte riktigt där. Det var länge sedan jag gjorde 90 minuter.

– Hur är det att vara lagkamrat med Eto’o? frågar jag.

Moestafa rycker på axlarna.

– Det är väl bra. Jag blir inte imponerad av stjärnor på det sättet. Han behöver mig lika mycket som jag behöver honom. Om Eto’o gör något jag tycker är fel säger jag ifrån.

Moestafa El Kabir

Född: 5 oktober 1988

Klubbar: Neerlandia FC 2003–2005, Ajax (ungdom) 2005–2006, FC Utrecht 2007–2008, NEC 2008–2010, Mjällby AIF 2010–2011, Cagliari Calcio (lån) 2011–2012, Mjällby AIF 2012, BK Häcken 2013–2014, Al Ahli SC 2014–2015, Gençlerbirliği SK 2015–2016, Sagan Tosu 2016, Antalyaspor 2017–

Allsvenska mål: 35 på 68 matcher

Meriter: Fyra i allsvenska skytteligan 2010

Lejla stannar utanför en restaurang i närheten av parets lägenhet. Ägaren skickar genast en av sina anställda att parkera bilen.

– Vi är här ganska ofta, säger Lejla. Vi är inte sådana som sitter hemma och ugglar. Vi åker på utflykter, går på restaurang, spelar basket … det är jag som har lärt Musse hans skills under basketkorgen.

Hon berättar att hon tidigare var elitspelare i Göteborgsklubben Högsbo Basket, men att hon inte »pallade med« efter ett tag.

– Jag var bra faktiskt. Men basketspelare i Sverige tjänar inga pengar. Särskilt inte brudar.

Nu lever familjen gott på Moestafas lön.

Självsäker. När Antalyaspor i början av förra säsongen krigade i botten lovade Samuel Eto’o en arg supporter
100 000 euro om laget inte skulle sluta bland de tio främsta i ligan. Antalyaspor blev femma, Eto’o gjorde 18 mål.

– Och det är det fler som gör, säger han och ögnar igenom restaurangens meny.

Han beställer en biff till sig själv och pommes frites till Aaliyah. Irritationen över den dåliga matchen och bråket efteråt har gått över helt. Han får sin dotter att skratta med fåniga grimaser och pussar henne på huvudet.

– Vet du hur mycket pappa älskar dig, Aaliyah? Mest av allt! Vill du ha något mer? Vill du titta på Greta Gris på telefonen?

Sedan Moestafa själv blev förälder har han tänkt mycket på sin egen uppväxt. Han säger att han vill ge Aaliyah allt som han själv inte fick, samtidigt som han vill att hon ska förstå värdet av pengar.

– Det är inte lätt, erkänner han. Hon kommer aldrig att veta hur det känns att vara den som aldrig har råd. Själv glömmer jag det aldrig.

Han glömmer inte slagen heller. Örfilarna. Skriken. Kanske är det därför, funderar han, som han överöser sin dotter med pussar och kramar.

– Du tycker till och med att det är jobbigt när du måste vara sträng mot Aaliyah, säger Lejla.

Moestafa nickar och tar en tugga av sin biff.

– Jag är inte arg på min pappa, han förstod inte bättre. I dag vet jag också att han skäms för att han slog oss.

Han berättar att hans pappa Abdel nyligen hälsade på honom i Antalya. Och att far och son för första gången pratade ordentligt om hur det var förr.

– Det blev känslosamt, han hade tårar i ögonen. Det märktes att han hade funderat mycket. Vi barn fick lära oss att som marockanska invandrare måste vi jobba dubbelt så hårt som holländarna. Det var därför pappa var så hård mot oss. Men nu insåg han att han hade kunnat göra det på ett annat sätt. Han hade kunnat uppfostra oss utan att slå oss och skrika på oss.

– Det måste ha varit ett speciellt möte, säger jag.

– Mycket. Pappa visade en sida jag aldrig hade sett. Han berättade hur mycket stryk han fick av sin pappa och hur tufft han och mamma hade det med ekonomin. Han öppnade sig. Visade ånger. Och då ska man veta att min pappa är en jättestolt man. Det värmde mig att se den utvecklingen hos honom. Men vet ni vad det mest speciella var med den kvällen?

Annons

Moestafa El Kabir låter det gå några sekunder innan han besvarar sin egen fråga.

– Jag tror att det var första gången i mitt liv som jag och pappa var i samma rum utan att någon annan var där.

 

Tidiga minnen från västra Amsterdam: våningssängar, fyra bröder i samma sovrum, sju syskon totalt, en mamma som gråter över räkningar som inte kan betalas.

Hela familjen levde på det som pappa Abdel sålde för i sitt basarstånd, och det var inte särskilt mycket. Moestafa hade aldrig några egna pengar och tittade avundsjukt på märkeskläderna som hans skolkamrater bar. Själv gick han runt och skämdes i ärvda plagg. Ville han följa med kompisarna på tivoli, som han älskade, fick han hoppas på att några av de andra barnens föräldrar bjöd honom. Han visste att det var lönlöst att be om karusellpengar hemma. Ibland stal han mynt från föräldrarnas kassa. Inte mycket, några gulden bara, tillräckligt för att köpa lite godis.

Ögonsten. Moestafa pratar mest svenska med sin dotter Aaliyah. Själv talar han sju språk, »om man räknar turkiskan, som är betydligt knepigare än till exempel svenska och italienska«.

Abdels disciplin innebar att syskonen skulle hjälpa till på basaren när det krävdes. Han var också noga med religionen och rötterna. Förutom vanlig skola måndag till fredag sattes Moestafa och hans syskon även i arabisk lördagsskola.

Den fritid som blev över lade Moestafa helst på att spela fotboll på gatan eller i lekparken. Han var liten till växten, men tillräckligt bollskicklig och ettrig för att hävda sig i gatumatcherna. När han som nioåring fick chansen att spela organiserad fotboll med ett lag fick han låna fotbollsskor av en kamrat. Skorna var för små, tårna trycktes inåt, men Moestafa var glad ändå. Riktiga mål! Kritade linjer! Sedan bad klubben honom om medlemsavgiften. Då slutade han.

I skolan var han ingen mönsterelev. När han var intresserad av något märkte han att han hade lätt för att lära, men det var sällan koncentrationen räckte till. Han var inte våldsam, däremot högljudd och för rastlös för att sitta still. Han kastade papper. Pratade när han inte fick. Störde de andra eleverna och blev utskickad i korridoren. Det var ett straff som knappt kändes, tyckte han. Ingenting jämfört med att få en smäll.

En gång när han hade varit särskilt stökig ringde rektorn till Abdel och bad honom komma till skolan för ett samtal. När pappan fick höra om Moestafas beteende gav han sin son en lavett – mitt framför ögonen på en chockad rektor. Dagen efter frågade rektorn Moestafa om han ville att skolan skulle ringa socialen. Han var 13 år och svarade: »Är du sjuk eller? Vill du att jag ska anmäla min egen pappa? Hej då, låt mig vara i fred.«

Han bytte skola istället, utan att ändra sig särskilt mycket. Men examen tog han senare ändå. Under de två sista veckorna pluggade han stenhårt och läste in det som krävdes för ett godkänt slutbetyg.

En bra grej med skolan var den årliga fotbollsturneringen i Amsterdam. Där fick även klubblösa elever spela och vid sidlinjen trängdes både kompisar och talangscouter. Moestafa blev upptäckt av en äldre scout från den lilla klubben Neerlandia. När farbrorn erbjöd honom en plats i ungdomslaget förklarade Moestafa att han inte hade pengar till medlemsavgiften. »Jag tar hand om den«, sade scouten, och för första gången i sitt liv fick den kortväxta bollbegåvningen spela riktigt seriespel. I den miljön utvecklades han snabbt. Han testades som mittback men gjorde så många mål att han flyttades upp till anfallet. Som 16-åring fick han spela matcher med U19-laget. Efter det avancerade han till B-laget och så småningom även till A-laget, som spelade i Hollands högsta amatörserie. Han gjorde mål i debuten. Två veckor senare kom en träningsinbjudan från Ajax akademi.

Moestafa trodde knappt att det var sant. Ajax var inte bara landets mest berömda klubb, det var också den som han hade hejat på under hela sin uppväxt och som han sett vinna Champions League 1995. Fullpumpad med adrenalin imponerade han på provträningen, och när ledarna ville se honom i en testmatch med B-laget bestämdes det att han skulle göra en halvlek som »nia« och en som »tia«. Men 45 minuter räckte. Efter två mål sade tränarna att de hade sett nog. Sedan välkomnade de Moestafa El Kabir till Ajax berömda akademi.

Moestafa halvligger i TV-soffan hemma i lägenheten i ett av Antalyas finare bostadsområden. Lejla och Aaliyah har gått och lagt sig.

– Men jag kan aldrig sova när vi har spelat match, säger han. Dessutom spelar mitt basketlag i natt, så det tänker jag se.

Vilket är ditt lag?

– Cavaliers! Cleveland. LeBron James!

Basketikonens namn får honom att tänka på en gammal matchgenomgång i Häcken, där tränaren Peter Gerhardsson använde sig av anfallarens stora basketintresse under ett inspirationstal.

– Vi skulle möta Halmstad. Martin Ericsson var skadad, så René Makondele skulle istället spela på mitten bakom mig. Peter pekade på oss och sa: »Ni är Dwayne Wade och LeBron James i dag, och jag vill att ni ska vinna matchen åt oss!« Makondele var Wade och jag var LeBron.

Hade Makondele också koll på NBA?

– Nej. Han visste nog inte ens vem Dwayne Wade var. Men det blev precis som Peter hade sagt. Jag gjorde mål och Makondele assist. Han var så grym, Peter. Mot Halmstad fick han mig att känna mig som en kung genom att utnämna mig till LeBron, och som tack för det fick han mål. Två flugor i en smäll.

»Två flugor i en smäll.« Moestafa använder ofta sådana svenska uttryck. Med tanke på att han inte har gjort mer än tre och en halv säsong i Allsvenskan är hans svenska fascinerande bra, både i tal och skrift. Totalt talar han sju språk.

– Det är som i skolan, säger han. Är jag intresserad lär jag mig snabbt – annars skiter jag i det. Under en av mina första träningar med Mjällby var det en spelare som snackade skit om mig på svenska. Jag kunde inte prata svenska då, men jag förstod det mesta. Så jag tog spelaren i nacken och sa: »If you talk shit behind my back again, I’m gonna fuck you up!« Sedan sa jag samma sak till tränaren, Peter Swärdh: »I’m gonna fuck this guy up!« Swärdh såg helt förvirrad ut. Han undrade nog var det var för galning han fått i laget.

Mer än tre år efter sin senaste allsvenska match är Moestafa fortfarande mycket intresserad av svensk fotboll. Han följer sin lillebror Othmans framfart i Djurgården, han uppdaterar sig om Häckens fystester under försäsongen, han går i taket när Andreas Granqvist får Guldbollen istället för Emil Forsberg. När division ett-klubben Skövde AIK startar en insamling för att stärka ekonomin swishar han en tusenlapp – trots att han aldrig ens varit i Skövde. Han håller också koll på tidningarna. På Twitter delar han svenska artiklar till sina följare, och när Expressens fotbollsreporter Daniel Kristoffersson skriver att Örebro är intresserade av att värva honom går han i öppet svaromål: »Jag trivs bra där jag är nu. Och tänker inte återvända just nu. Och med all respekt, Örebro?« Samtidigt flörtar han med den allsvenska publiken genom att själv slänga ut Twitterfrågan: »Vilken blir min nästa klubb i Sverige när jag återvänder?«

Rutinerad. Moestafa El Kabirs rankning över länderna där han har spelat proffsfotboll: Italien, Turkiet, Japan, Saudiarabien, Holland, Sverige.

Med tanke på hur slumpartat han hamnade i Sverige är bandet till landet anmärkningsvärt starkt.

– Det var viktiga år för mig, säger han. Både som fotbollsspelare och som människa.

När han våren 2010 anslöt till den allsvenska nykomlingen Mjällby skrevs det en del om hans förflutna, men i svepande ordalag. Tiden i Ajax akademi nämndes, liksom den stökiga perioden i Eredivisieklubben NEC där han lärt känna den tidigare Mjällbyspelaren Erton Fejzullahu. Men exakt vad som hade hänt var oklart och Moestafa var heller inte särskilt pigg på att prata om vad som hade gått fel i Holland. Aftonbladet rapporterade till och med att det i samband med Bosmanövergången skrevs ett »tysthetsavtal« mellan NEC och spelaren. Den som bröt avtalet skulle tvingas betala ett högt bötesbelopp.

– Så var det, säger Moestafa. När jag kom till Sverige ville jag vara ett blankt blad. Bara se framåt och spela grym fotboll.

 

Snart åtta år senare har han inga problem med att prata om tiden före ankomsten till Blekinge. Han sträcker på sig i soffan och säger att han »nog fortfarande har dåligt rykte i Holland«.

Vad hände i Ajax?

– Det var stort för mig att komma till Ajax. Jag gick fortfarande i skolan och kände mig fett cool när jag tog med Ajaxväskan dit. Det var en statusgrej. Vi Ajaxkillar fick sluta tidigare och blev hämtade med en buss som körde oss till träningen. Perfekta planer, ordentliga träningar, mat efteråt. Man kände sig som ett proffs.

Ett slags fotbollsutbildning?

– Exakt så. Fotbollen hade jag i mig, men den väcktes till liv i Ajax. Jag var bättre än de flesta. Jag fick spela matcher med B-laget och till och med träna med A-laget. Jag stod där bredvid Jaap Stam och tänkte: »What the fuck?« Men jag var fortfarande busig och fick klagomål på mig.

Vad menar du med busig?

– Jag var uppkäftig och gjorde grejer som irriterade folk. En gång fick jag vår busschaufför att gråta när jag skakade hela bussen vid ett rödljus. Hon fick panik. Först senare förstod jag att det bara var jag som tyckte att det var roligt. Samtidigt såg klubben vad jag presterade på planen. De var redo att ge mig ett B-lagskontrakt med Jong Ajax. Så drog vi till en turnering i Spanien och det blev början på slutet.

Vad hände i Spanien?

– Det blev en grej mellan mig och en annan spelare, en holländare. Han satt och läste och jag nös rakt i hans tidning. Med flit. Han var också lite galen, så han ställde sig upp och spottade mig rakt i ansiktet. Tränaren kom fram och skällde ut mig. Han sa att sådant beteende inte är acceptabelt i Ajax.

Den andre killen, då?

– Han fick kontrakt! Och här har vi kanske skillnaden mellan att vara marockan och holländare. Det här är känsligt, för folk kan känna sig attackerade. Men om Moestafa och Johannes söker samma jobb på samma meriter vet både du och jag att Johannes har större chans. Lite så kändes det i Spanien med Ajax.

Och då dumpade de dig?

– Ja. Som straff fick jag inte spela något i Spanien. Och när vi kom hem hade jag ett samtal med akademichefen. Mitt B-lagskontrakt låg i princip klart. Hade jag inte nyst på tidningen hade jag fått skriva på för Ajax på riktigt. Det är sanningen.

»Jag tar gärna kritik när jag förtjänar det. Men när jag upplever att något är orättvist markerar jag mot det.«

Att nysa på en tidning låter ändå inte jätteallvarligt.

– Men det var ändå jag som hade startat tjafset. Och det hade varit klagomål tidigare.

De tänkte kanske: »Den här killen kommer vi att få mer problem med, bättre att skiljas nu«?

– Förmodligen.

Vad hände sedan?

– Jag försökte hitta en ny klubb. Jag bodde fortfarande hemma och hade ingen inkomst. Jag jobbade som sopgubbe i två veckor, helt fucked up i huvudet. Men sedan hjälpte en polare mig med pengar så att jag kunde träna stenhårt på egen hand. Riktiga vänner är guld värda. I dag tjänar jag mer pengar än alla mina gamla vänner tillsammans och jag hjälper dem så mycket jag kan. Jag glömmer aldrig dem som var snälla mot mig när jag var liten och som inte tittade snett på mig för att jag gick runt i fula, ärvda kläder. Lika lite som jag glömmer dem som tittade snett. Personer som efter att jag lyckats plötsligt ville vara min vän och som kom fram till mitt bord på nattklubben med värsta leendena. Fuck det. Sådant ser jag igenom.

Hur hamnade du i NEC?

– Jag fick provspela för dem, men de hade inte råd att värva mig. Då upptäckte Utrecht mig istället och gav mig ett sexmånaderskontrakt med B-laget. Sedan, när NEC fixat fram pengar, hamnade jag där ändå och flyttade hemifrån.

Det gick bra i början?

– Det gick inte bra, det gick fantastiskt. Jag öste in mål i B-laget. En dag träffade jag A-lagstränaren i träningshallen. »Du är inte dum, du«, sa han. Jag svarade: »Ibland önskar jag att jag var dum så att jag inte fattade vissa grejer.« Det jag menade var att det fanns en anfallare i A-laget som var sämre än jag. Mycket sämre. Tränaren fattade vad jag syftade på och samma dag fick jag träna med A-laget. Tre dagar senare, den 21 november 2008, fick jag debutera i Eredivisie. Jag fick även spela mot Tottenham i Uefacupen. Jag hade Gareth Bale emot mig, han var vänsterback då.

Varför skickades du ner till B-laget igen nästa säsong?

– Vi fick en ny tränare och jag spelade de 14 första matcherna. Jag var bra men gjorde inte mål. Efter 14 matcher blev jag bänkad. Och när de ville att jag skulle värma upp för ett inhopp vägrade jag först.

Det låter dumt.

– Ja, men tränaren märkte inget och jag värmde ändå upp efter ett tag. Problemet var att en i laget golade. Han kallade till möte och sa: »Det finns spelare i laget som vägrar värma upp.« Alla visste att det var jag. Jag kände mig orättvist behandlad.

För att du bänkades?

– Ja.

Det låter ändå inte så konstigt om du hade 14 mållösa matcher.

– Fast jag hade spelat bra! Jag behövde bara ett mål och så skulle det lossna. Men visst, det var dumt gjort. Jag var ung och omogen. Jag kan nog säga att jag ångrar det.

Fysisk. »Jag var alltid minst när vi spelade fotboll som barn. När jag kom till Sverige var jag fortfarande spinkig som en pinne. Det var i Italien jag fick kroppen jag har i dag.«

Fick du lida för det?

– Det var där all skit började. Sportchefen skickade mig till B-laget. De sa att jag hade gått upp i vikt och att jag skulle cykla i gymmet efter varje träning. Det gjorde jag inte. Jag var inte tjock, jag var fan en pinne på den tiden.

Många hade ändå svalt ilskan och satt sig på cykeln i det läget.

– Men så fungerar inte jag. Jag tar gärna kritik och straff när jag förtjänar det. Men när jag upplever att något är orättvist markerar jag mot det. Och det här var verkligen orättvist.

Hade du kanske tjänat på att rätta in dig i ledet?

– Hade jag? Har jag haft en dålig karriär? Nej. Jag har haft tjafs med Leonardo här i Antalya också och kanske kostade det mig lite speltid under honom, vem vet. Men i längden tror jag att man tjänar på att vara ärlig mot sig själv och andra. Jag måste inte alltid säga vad jag tycker, men jag skulle inte slicka röv för att få spela.

När kom Mjällby in i bilden?

– Det var Erton som berättade om Mjällby. Vi blev vänner i NEC och han och hans agent undrade förstås varför någon som vräkte in mål i B-laget inte fick spela i A-laget. Jag gjorde så många mål i B-laget att det blev pinsamt för klubben, folk som läste tidningarna undrade ju vad jag gjorde där. Då bestämde klubben att jag inte skulle spela några matcher alls. Jag slutade hälsa på sportchefen. När han sa god morgon i hallen gick jag bara förbi. Han beklagade sig för min agent: »När någon säger god morgon i Holland säger man god morgon tillbaka.« Skämtade han eller? Han skickade ner mig till B-laget, han förbjöd mig att spela matcher, han höll på att förstöra min karriär – och han ville ha ett »god morgon« av mig? Det kunde han glömma.

Vad tänkte du om att spela i Mjällby?

– Jag vet att Mjällby var tveksamma. De tänkte väl: »Om han nu är så bra, varför spelar han inte ens i B-laget?« Erton fick tjata på dem. Själv ville jag bara få fart på karriären igen. Jag tänkte: »Sverige? Mjällby? Finns det en fotbollsplan? Finns det bollar? Bra, let’s go! Jag ska äta upp den där ligan.«

 

För att vara nykomlingar hade Mjällby ett ovanligt profilstarkt allsvenskt lag 2010. I mål stod veteranen Mattias Asper i sina långbyxor. Försvaret styrdes av den lokala hjälten Patrik »Bagarn« Rosengren, som vänt hem till Listerlandet efter SM-guldet med Kalmar FF. På innermittfältet spelade den meriterade men skandalomsusade Tobias Grahn bredvid det kenyanska fyndet Patrick Osiako. Ett steg högre upp bildade Moestafa anfallspar med hemmasonen Marcus Ekenberg, som med 19 mål i Superettan skjutit upp Mjällby i högsta serien.

– Det är kanske först i efterhand man inser vilket bra lag vi faktiskt hade, säger Thomas Andersson Borstam som då var sportchef i Mjällby och den som skötte värvningarna.

I premiären på Råsunda mot de regerande mästarna AIK förde bortalaget spelet mot guldfavoriten och fick 0–0 med mersmak. Ekenberg överglänste hemmalagets stjärnvärvning Sebastián Eguren, och Tobias Grahn var bäst på plan. Den senare visade också att Mjällby inte var någon blyg nykomling när han svarade på AIK-fansens burop genom att skicka slängkyssar till dem.

Moestafa var matchovan efter sitt ofrivilliga uppehåll i NEC och hittade målet först i tredje omgången. Efter det lossnade det och när säsongen var över var han Mjällbys bästa målskytt med tio fullträffar. Men det var inte bara målen och energin på planen som publiken på Strandvallen uppskattade. Han tycktes trivas med livet i Blekinge. Han besökte skolor, snackade med supportrar och kunde ofta ses vid sidlinjen som åskådare till någon match i de lägre serierna.

– Jag fick ta över Ertons kompisar, säger han. De hjälpte mig och gjorde det lätt att trivas. Och laget var grymt. Osiako, Daniel Nilsson, Bagarn … Alltså Bagarn, vilken grym försvarare han var. Bagarn, Bagarn, Bagarn – jag har knappt ord för att beskriva hans storhet. Det var mäktigare att spela med honom än att spela med Eto’o.

Mjällby slutade sexa i Allsvenskan 2010 och gick till semifinal i Svenska cupen. I cupmötet med Malmö FF på Swedbank Stadion gjorde Moestafa alla fyra målen i Mjällbys överraskande 4–1-seger.

– »Musse« är den absolut bästa värvningen jag har gjort, säger Tomas Andersson Borstam. Han gjorde några exceptionellt bra matcher, särskilt mot topplagen.

Lättantändlig. Moestafas humör har skapat många rubriker. 2011 skrev Kvällsposten att en supporter i Helsingborg dödshotat anfallaren sedan han kallat HIF för »ett skitlag från en skitstad«. Moestafa i dag: »Jag sågade bara laget, inte staden. Vad vet jag om staden Helsingborg?«

Efter succésäsongen i Allsvenskan var Moestafa het på marknaden. De nyblivna mästarna MFF, som totalt släppt in sex El Kabir-mål under guldsäsongen, visade intresse, men anfallaren var inte nöjd med villkoren. Desto mer sugen var han på en inbjudan som kom från Everton. Problemet var att han bara hade ett marockanskt pass och därmed inte var EU-medborgare. När Premier League-klubben förstod det svalnade intresset.

Framåt våren började Moestafa bli otålig. Hur bra han än trivdes i Blekinge ville han mäta sig med bättre spelare och få upp sin lön från de 45 000 kronor i månaden som Mjällby betalade honom. När så italienska Cagliari kom med en förfrågan nappade han snabbt. Övergången offentliggjordes under inledningen av Allsvenskan 2011. »Vi har haft kontakt med hundratals agenter«, sade klubbdirektören Jörgen Martinsson till Kvällsposten och förklarade att spelaren skulle stanna i Mjällby fram till sommaren.

Under sina sista matcher före flytten till Sardinien tryckte Moestafa gasen i botten på alla sätt. Han avgjorde prestigemötet med Kalmar FF, han tog heder och ära av Helsingborgs IF (»a shit team that plays shitty football«), han sänkte IFK Norrköping med två mål. Före sin sista hemmamatch, mot Djurgården, fick han stående ovationer av publiken på Strandvallen. Han tackade genom att göra två nya mål och firade det andra med fansen utanför planen, vilket kostade honom en varning.

Mål, gult kort och rubriker – det var en avskedsföreställning som sammanfattade hans första tid i Sverige mer än väl.

Ryktet om den lika målfarlige som hetlevrade anfallaren hade även nått medierna på Sardinien. Samtidigt som Moestafa packade sina väskor skrev tidningen L’Unione Sarda att »Il nuovo Zlatan«, den nye Zlatan, snart skulle landstiga på ön.

Det första Moestafa El Kabir gjorde när den första Cagliarilönen kom var att köpa en sportbil, en Audi R8.

– Kanske inte det smartaste jag har gjort, men det var en fet upplevelse. För första gången tjänade jag stora pengar. Från att ha fått ut 26–27 000 kronor i månaden i Mjällby fick jag nu 250 000 i månaden. Jag slösade mycket pengar ganska fort: jackor, skor, prylar, spel … allt jag inte kunde köpa som barn.

Klockan har passerat midnatt i lägenheten. Moestafa har pratat i flera timmar men gör fortfarande ingen ansats att vilja resa sig från soffan, trots att han har träning tidigt i morgon. Det lyser i ögonen på honom när han berättar om Serie A-debuten borta mot Roma.

– Det var overkligt för mig. Tänk dig själv att gå från Strandvallen till Olimpico. Jag hoppade in i slutet och gjorde 2–0 nästan direkt. Jag kommer ihåg precis allt från det målet. Hur jag drev bollen och hade tänkt passa men … ouff, kolla!

Han sträcker ut sina armar för att visa gåshuden.

– Jag fick Tottis tröja efteråt. De som mindes mig hemma i Holland var nog i chock: »Killen som inte ens fick spela i B-laget, nu gör han mål mot Roma och får Tottis tröja. What the fuck?«

Finns målet på Youtube?

– Ja.

Har du tittat på det många gånger?

– Jävligt många gånger. Jag stod bredvid Albin Ekdal i duschen efteråt och han bara: »Du gjorde mål i första matchen, vilken king du är!« När jag gick ut till spelarbussen började jag gråta som ett barn. Hela min resa spelades upp framför mina ögon, det var en så stark känsla av att ha lyckats. Jag var så stolt över mig själv. Och jag tänkte: snart spelar jag i Milan. Kan jag göra mål på Roma kan jag göra mål på vilket lag som helst. Målet gjorde också att jag togs ut i det marockanska landslaget.

Och sedan skadade du dig?

– Baksidan gick sönder i nästa match. En rejäl muskelbristning som höll mig borta hela hösten. Det var riktigt tungt. Jag kom tillbaka i januari och fick spela en del stora matcher: Fiorentina hemma, Milan och Juventus borta. Men det var också under den här perioden som jag förstod att jag bara var utlånad till Cagliari. Jag trodde knappt att det var sant.

Hur kunde du ha missat att du var utlånad?

– Alltså, det skulle vara tre delbetalningar, men det drog ut på tiden och … det här är något jag egentligen inte vill prata om. Låt oss bara säga att det inte blev som jag hade tänkt mig och att jag blev besviken på vissa personer. Cagliari köpte hur som helst inte loss mig och jag fick återvända till Mjällby.

Det Mjällby som Moestafa återvände till 2012 var ett sämre lag än det han hade lämnat. Flera nyckelspelare hade slutat eller lämnat klubben och en skadedrabbad Moestafa gjorde bara fem matcher under sin andra sejour på Listerlandet. Men Allsvenskan hade inte glömt hans potential och bättre klubbar än Mjällby slogs om hans signatur. Malmö FF ville värva honom redan under sommaren, men sportchefen Per Ågren drog öronen åt sig när Moestafa i Kvällsposten underkände kontraktsförslaget: »Jag hade gärna spelat för Malmö. Men jag vill inte spela för ett kontrakt som är så dåligt att jag behöver jobba på Willys efter karriären.«

Efter säsongen hörde Häcken av sig. Hisingsklubben hade precis slutat tvåa i Allsvenskan och sökte en ersättare till den förlorade skyttekungen Waris Majeed.

Kärvänligt. Mjällbys tidigare sportchef Thomas Andersson Borstam om Moestafa El Kabir: »Behandlar du Moestafa väl har du en vän för livet, känner han sig orättvist behandlad kommer han att markera direkt. Och han har bra minne.«

– Förslaget från Häcken var mycket bättre än Malmös, säger Moestafa. Malmö ville ge mig en sign on-bonus uppdelad på tre år. Men om jag inte skulle bli kvar i tre år, då? Okej, jag kan vara dum ibland – men så dum är jag inte.

Pengar är så viktigt för dig?

– Det handlar om att veta sitt värde. Ja, pengar är viktigt – men det är inte allt. Jag hade kunnat få mer pengar av Häcken också, men för Thomas [Andersson Borstams] skull ville jag också att en del av Häckenpengarna skulle gå till Mjällby. Det var enbart för hans skull. Vissa andra personer i Mjällbyledningen brydde jag mig inte ett skit om. Sedan var det Peter Gerhardsson också. Jag klickade med honom direkt.

 

Peter Gerhardsson är en tränare som står sina spelare nära. Han vill att de ska ta till sig hans taktik och prestera så bra som möjligt, men han är också intresserad av vad som har format dem som människor. Det är inte alla tränare som regelbundet bjuder hem spelarna för att »prata om livet och fotbollen«. Moestafa El Kabir var en av dem som oftast besökte Gerhardssons lägenhet i Olskroken.

– Första gången vi sågs förklarade jag hans roll och hur jag ville att han skulle spela, säger Gerhardsson. Många spelare lyssnar mest i sådana samtal, men han ställde många frågor och kunde argumentera emot. Då gick jag igång. Sådana spelare gillar jag.

Moestafa berättade också om sin uppväxt för tränaren.

– Han är en av de spelare jag har pratat mest med och kanske den som har gjort starkast intryck på mig. Han kunde vara ilsken ibland och arg på allt och alla, men han hade också en otrolig värme. Till exempel tog han yngre spelare, som Carlos Strandberg, under sina vingar. Han såg dem. Och när den mest etablerade spelaren bryr sig mest om de minst etablerade, då skickar det bra signaler.

Gerhardsson minns också den gången han besökte en bilfirma för att hämta ut en ny sponsorbil.

– Han som gav mig bilen berättade att Moestafa på eget initiativ hjälpte till med träningar i ett ungdomslag. Jag hade ingen aning, samtidigt blev jag inte förvånad. Han hade lätt för att säga ja till saker och verkade hitta vänner överallt.

En stor del av sin fritid tillbringade Moestafa El Kabir på Liseberg. När han anlände till Häcken såg han genast till att skaffa sig årskort till nöjesfältet. Han var där minst en gång i veckan. Oftast hamnade han framför basketkorgarna.

– Jag hade kunnat bo på Liseberg, säger han. Och som den tävlingsmänniska jag är såg jag till att bli riktigt bra på basketspelet. Jag vann nästan alltid »stjärnvinsten«, alltså den bästa vinsten. Efter ett tag hade jag säkert 60 gosedjur, de flesta tygapor från basketen.

Vad skulle han göra med alla vinsterna? Lejla var gravid, men deras kommande bebis behövde knappast 60 gosedjur. Moestafa ringde till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg: Skulle de inlagda barnen uppskatta ett lass nallar? Han hälsades välkommen, stuvade bilen full med gosedjur och överlämnade dem personligen till de sjuka barnen.

– Det var känslosamt för mig. Jag tänkte på min egen barndom. Jag fick inga nallar som barn – men jag var frisk. Att se små barn med leukemi var hemskt.

På en och en halv säsong i Häcken gjorde Moestafa 19 allsvenska mål på 32 matcher. Ändå har Peter Gerhardsson sitt bästa Häckenminne från ett möte där anfallaren lämnade planen mållös.

– Sparta Prag 2013, säger Gerhardsson. När vi slog ut dem i Europa League visade han sin internationella klass. Som enskild prestation var det nog den starkaste under alla mina år i Häcken. Jag förstod hela tiden att Moestafa såg oss som en mellanstation och var helt okej med det – så länge han gav allt när han var här. Och det gjorde han verkligen. På alla sätt.

 

Nästa morgon kör vi ut till Antalyaspors träningsanläggning några kilometer utanför stadskärnan. Det är kallt och disigt och jag tänker att det måste ha varit just sådana här morgnar Ronaldinho ville slippa när han lade in sitt träningsveto i förhandlingarna med den turkiska klubben.

Efter 1–1-matchen mot Gençlerbirliği och den uppretade stämningen efteråt ser spelarna molokna ut. Men Moestafa El Kabir verkar vara på gott humör. Han har tagit med sig Aaliyah till träningen och vinkar till henne medan han joggar runt på träningsplanen. Efter uppvärmningen tar han med sig henne till gymmet för några styrkeövningar. Hon får leka med hans telefon medan han gör sina repetitioner.

Det här är hans andra sväng i Turkiet. Efter saudiska Al Ahli, dit han värvades från Häcken 2014, spelade han en och en halv säsong i Gençlerbirliği – innan han lockades av ett erbjudande från japanska Sagan Tosu. I Antalyaspor har han varit i ett knappt år. Hur mycket mer tid det blir i klubben är oklart. Ett nytt transferfönster ligger framför honom och även om Antalyaspor just kickat tränaren är hans status i laget oklar. Sverige? Ja, han vill gärna tillbaka till Sverige. Men det är »inget måste« och »kanske inte dags riktigt än«. Han håller kontakten med Thomas Andersson Borstam, som numera är sportchef i Kalmar.

– Jag brukar skoja med honom: »Om du fixar fram pengar i Kalmar kan vi skriva kontrakt.« Då skojar han tillbaka: »För dig skulle jag råna en bank i Kalmar.«

Efter träningen kör vi in mot stan. Moestafa sitter bakom ratten och Aaliyah i framsätet bredvid. Musiken pumpar från stereon och far och dotter sittdansar med till den 17-årige rapparen Lil Pumps hitlåt Gucci Gang.

När Moestafa var 17 var han pank och tänkte att han kanske, kanske hade en möjlighet att bli gymnastiklärare. I dag är han en förmögen man som ser till att föräldrarna i Amsterdam aldrig mer behöver oroa sig för någon räkning.

– De har inte kontroll över mina pengar, men de vet att jag hjälper dem när de behöver det.

Han återkommer ofta till sina föräldrar. Säger att han ibland skäms över att han som barn inte förstod hur hårt de kämpade. Och trots faderns hårda, ibland våldsamma, uppfostringsmetoder hyser han inget agg mot honom.

– I dag skryter pappa över mig: för grannarna, på kaféet, i moskén. Och det tycker jag att han gör rätt i! Jag har åstadkommit något ingen trodde. Skulle jag tvingas sluta med fotboll i morgon skulle jag ändå vara jättestolt.

Vi plockar upp Lejla vid lägenheten och kör till en restaurang för att äta lunch. Moestafa och Lejla spelar några omgångar Okey, ett populärt turkiskt brädspel där det gäller att samla på sig olika sifferkombinationer. De hukar över sina sifferbrickor och det märks att det är viktigt för båda att vinna. När Moestafa tittar upp mot Lejla med belåten min fräser hon till:

– Inte den där blicken! Fan, Musse, jag kan den blicken. Du har nästan fullt, erkänn?

Moestafa säger ingenting, men två minuter senare har han vunnit partiet.

Rötter. När Moestafa började tjäna pengar köpte han ett kafé i den marockanska stad hans föräldrar kommer ifrån. »Jag är stolt över mitt ursprung och jag är en stolt muslim«, säger han.

Senare, nere på Antalyas långa stenstrand, säger han att han har tävlingsinstinkten att tacka för sin karriär.

– Den och passionen för fotbollen. Aggressiviteten, elden jag alltid har haft inom mig, har kanske lett till en del dumma grejer. Men utan den hade vi inte stått här i dag.

Jag frågar om framtiden. Han säger att han tänker bli tränare när spelarkarriären är över.

– Men jag ska spela i flera år till. Var? Kanske här, kanske i någon annan turkisk klubb, kanske någon helt annanstans i världen. Vi får se.

– Holland? säger jag.

– Jag tror inte att så många holländska klubbar skulle vilja värva mig. Eller har råd med mig. Ajax är den enda klubb jag kan tänka mig att spela i som underbetald. Eftersom jag har Ajax här.

Han pekar på sitt hjärta.

– Det är mycket fejk i fotbollen. Spelare som kysser klubbmärken hit och dit och talar om hur mycket de älskar den eller den klubben. Jag skulle kunna säga att jag älskar Mjällby och Häcken, men det stämmer ju inte. Jag hade en fin tid i båda klubbarna. Jag utvecklades som spelare och människa. Jag fick vänner. Räcker inte det? Och om allsvenska klubbar vill ha mig får de betala bra.

Han flinar. Det där buspojksleendet igen som får honom att se betydligt yngre ut än sina 29 år.

– Ärlighet varar längst, som man säger i Sverige.