En plats för drömmar

Med Pelé och Beckenbauer i laget, vip-bord på Studio 54 och publikrekord vart man än åkte revolutionerade de fotbollen i USA. Nu sitter New York Cosmos nya ledning på ett litet kontor i Soho och planerar återkomsten.

Interiören är precis som man förväntar sig av en byggnad som ligger mitt emot Trump Tower på Femte avenyn i New York: slipsklädd entrévärd med rolig hatt, gulddekorerade handtag i hissen, väggar klädda i träpanel, frostade glasdörrar och dämpad belysning. Däremot är mannen som sitter tillbakalutad i en fåtölj på sjätte våningen – han med solbränt ansikte, vit uppknäppt skjorta, blåjeans, Pradaglasögon och bruna spetsiga cowboyboots – inte den man förväntar sig. Så har Shep Messing också alltid varit lite udda. Shep blev målvakt eftersom han tyckte det verkade vara lagom slappt. Shep har examen från Harvard. Shep vek på 70-talet ut sig i en kvinnlig motsvarighet till Playboy – på en bild ligger han avslappnat med penisen vilande över sitt vänstra lår.

– Jag fick sparken från Cosmos efter nakenbilderna, vilket innebar att jag var borta från klubben i drygt ett år, säger han på sin utpräglade New York-dialekt. Men jag sa till Clive Toye, som var sportchef för New York Cosmos då, att jag genom att ställa upp på några lättklädda bilder fixat mer exponering för soccer i USA än vad någon annan hade lyckats ordna på 50 år.

Det finns inte heller många amerikanska 63-åringar som kan fingra på en mobiltelefon med nummer till både Pelé och Franz Beckenbauer. Och att någon annan än Shep hade kommit på tanken att trycka visitkort med sitt namn följt av »played with Pelé« som enda information, är inte troligt.

Annons

– Pelé har inte hört av sig sedan i julas, säger han. Men egentligen skäms jag för att nämna mitt eget namn i samma mening som hans. Jag är bara en halvdan målvakt som hade turen att spela i ett lag som enligt många ansågs hetare än Rolling Stones på 70-talet. Vi hade en stående reservation i vip-rummet på Studio 54 och reste jorden runt och festade tillsammans med två av världens bästa spelare genom tiderna.

Han ler och skakar på huvudet:

Fuck, I could die today, I don’t care.

Vi befinner oss på hans kontor – Sheps agentfirma har hyrt in sig i den flådiga byggnaden här på New Yorks paradgata. Bredvid honom sitter David Hochman och harklar sig. David, som är så där amerikanskt väluppfostrad och har en aura av nyfrälsning över sig, har anställts av New York Cosmos nya ägare som PR-konsult. Hans uppgift är att kontrollera vad som rapporteras om klubben, som efter 30 år i koma ska återuppstå. När Shep drar igång är David extra orolig –  han spelar in hela intervjun på sin mobiltelefon.

– Men det var inte bara festande med kändisar, och kvinnor som förfördes i hotellkorridorer på 70-talet, säger Shep. Även om det handlade mycket om sådana saker – groupies och …

Shep sneglar mot David, skrattar och blinkar med ena ögat. Han fortsätter:

– Vi såg till att fotbollen blev något i USA, vi gjorde så att 60-, 70-, ja till och med 80 000 New York-bor varje vecka betalade för att se på fotboll. Och vart vi än åkte på bortamatch var det utsålt. Vi var förstasidesstoff i New York Times, soccer fick lika mycket utrymme som baseboll och amerikansk fotboll. Varför fick vi det? Jo, vi tog plats, vi marknadsförde oss själva på ett sätt som var helt nytt i USA. Det var kanske inte alltid så barnvänligt, men New York-borna älskade oss.

Han lutar sig framåt, stampar ner högerstöveln i golvet och säger:

Tacksam. »Att Pelé blev min lagkamrat har förändrat mitt liv«, säger Shep Messing. »I snart 30 år har jag gått runt med ett fotografi av mig och honom i innerfickan. Fotot har öppnat alla dörrar du kan tänka dig, biljetter till Wembley, fönster­bord på de bästa restaurangerna …«

– Tyvärr följer inte amerikanerna fotboll med samma passion som på 70- och 80-talet. Trots att MLS har högre publiksnitt än både NBA och NFL publicerar tidningarna som mest en liten notis om sporten. Fotboll i USA har blivit för mycket »vanilj«. Det är för sött, för snällt.

Att fotbollen i USA är populärare än den varit på drygt 30 år – VM-finalen i Sydafrika sågs av 24,3 miljoner TV-tittare, vilket är rekord, drygt 20 miljoner ungdomar är registrerade i fotbollsklubbar – och att MLS åtminstone är välmående rent ekonomiskt tycker Shep visserligen är fantastiskt. Ändå skakar han på huvudet och säger: 

MLS is vanilla! New York Red Bulls är vanilj. Tro mig, jag har jobbat som agent och kommentator i snart 15 år, jag känner av stämningen. Det är därför som Cosmos, med sin historia och ikonstatus, verkligen behövs för att få ny fart på fotbollen i USA. Det behövs lite rock’n’roll igen. Inte slagsmålen och fylleslagen som var vanliga på vår tid, men lite attityd. Framför allt här i New York. Det är en stad som älskar rebeller.

Jag frågar honom varför han tror att Cosmos inte vill köpa in sig i MLS.

– Det är ingen hemlighet att MLS vill utöka med ytterligare ett lag, helst från New York. Så är det bara. Nu har Cosmos nya ägare bestämt sig för att man inte vill gå med i MLS. I augusti, när North American Soccer League drar igång, ska de åtminstone spela i vad som blir vår andraliga. Det är modigt av ägarna. Men på sikt, både för Cosmos och MLS, måste vi gå med i ligan.

Han sneglar mot David och ler.

Annons

– De har sagt att de vill »göra Cosmos till ett lag som New York-borna kan vara stolta över igen«. Menar de allvar med vad de säger innebär det att de har otroligt mycket att leva upp till.

David nickar. Han ser stressad ut.

– Shep, jag tror vi måste åka nu, säger han. Du ska prata om Cosmos inför en skolklass i Harlem om 20 minuter.

 

För Clive Toye var det självklart. New York, där 60 procent av stadens nio miljoner invånare hade sina rötter i andra länder än USA, var den enda staden med potential nog att väcka amerikanernas intresse för fotboll. Här hade de stora tidningarna sina redaktioner, här fanns TV-bolagen, här hade idrottsstjärnor som Babe Ruth, Joe DiMaggio och Joe Namath trollbundit en hel stad.

Toye hade lämnat en anställning som fotbollsjournalist i England 1967 för tjänsten som sportchef i Baltimore Bays, en av tio klubbar som utgjorde sömniga NPSL (National Professional Soccer League). 1970 värvades han av USA:s fotbollsförbund och fick i uppdrag att väcka liv i ligan. Han flyttade till New York och det första han gjorde var att ringa sin gamla vän från de engelska öarna, TV-kändisen David Frost. Toye frågade: »Du gillar fotboll och du har mycket pengar. Vill du bli ägare av en ny klubb i New York?« Frost tackade nej, men lovade att sätta honom i kontakt med några fotbollsintresserade män på filmbolaget Warner Bros. Det slutade med att Toye presenterades för Steve Ross, VD för Warner-koncernen, den tidens största aktör inom TV, musik och film. Ross älskade fotboll och snart hade han övertalat övriga styrelsemedlemmar att köpa en plats i nystartade North American Soccer League. Klubben fick heta New York Cosmos, precis som Toye hade föreslagit.

Fotbollsansvarig. Tränaren Giovanni Savarese var anfallare i MLS-laget New York Metro Stars, som senare skulle bli New York Red Bulls, mellan 1996 och 1998. Innan han i vintras utsågs till Cosmos huvudtränare, arbetade han som talangutvecklare i New York.

Den 10 december 1970 gick Cosmos officiellt med i NASL. Toye blev klubbens nya sportchef och hyrde omedelbart ett rum på Roosevelt Hotel, som skulle bli Cosmos kansli i flera år framöver. Steve Ross å sin sida skrev in Cosmos i Warners kassabok under kategorin »Business of entertainment«, vilket innebar att han kunde förflytta dollar från de vinstdrivande företagen till den nystartade fotbollsklubben. När folk inom Warner undrade vad en fotbollsklubb skulle kunna leda till annat än röda siffror, svarade Ross: »Cosmos kommer att öppna dörrar för oss i hela världen, lita på mig!«

Snart anställde Toye landsmannen Gordon Bradley som tränare och några veckor senare hade Cosmos en trupp: ett gäng amatörspelare från New York-området som tränade fotboll två kvällar i veckan och annars försörjde sig med att skära salami för en deli i Queens, gräva hål i asfalten i Brooklyn eller köra resväskor på John F Kennedyflygplatsen.

– Det var inte så tokigt ändå, berättar Toye. Det var det bästa som vi kunde få ihop. Jag ville bygga laget på lokala spelare, det var viktigt att skapa ett intresse kring klubben. Men visst, det fanns spelare som hade svårt att göra två på foten.

I april 1971 spelade Cosmos sin första ligamatch. Veckan efter var det hemmapremiär på Yankee Stadium. Det kom ett par hundra åskådare, nästan samtliga var släktingar till spelarna. Toye insåg hur tufft det skulle bli. Trots annonser i tidningar och marknadsföringskampanjer i de stadsdelar som hyste många immigranter från traditionellt fotbollstokiga länder var det ingen som brydde sig. Få kunde ens reglerna. Och om tidningarna skrev något drev de med idrotten. Fotbollen var »kommunisternas sport« och »dvärgarnas idrott«, och ansågs i största allmänhet bara vara en fluga som snabbt skulle försvinna igen. Ross och Toye insåg vad som krävdes.

– Vi behövde ett namn som sände chockvågor genom USA, berättar Toye. Den enda spelare som folk garanterat hade hört talas om var Pelé.

 

När Toye fick höra att Pelés Santos var i Kingston för en uppvisningsmatch mot Chelsea våren 1971 flög han till Jamaica. Han hade tränat på sina insäljningsargument framför spegeln flera gånger, men när han gled fram till Pelé en eftermiddag då spelaren solade vid hotellets swimmingpool var han ändå nervös. Det var trots allt världens bäste genom tiderna som låg där, en kille vars namn hade hamnat på andra plats (efter Coca-cola) i en stor europeisk undersökning om de populäraste varumärkena, en kille som lyckats få till en 48 timmar lång vapenvila i Nigeria då de stridande soldaterna ville se honom spela. I hemlandet hade till och med politikerna slagit fast att Pelé var en »icke exporterbar tillgång«, han skulle aldrig lämna Brasilien för spel i ett annat land.

»Mr Pelé«, inledde Toye. »Du har vunnit allt som går att vinna, du är historiens bästa spelare. Men en sak kan du åstadkomma som ingen annan har lyckats med – du kan göra fotboll till en populär idrott i USA. Vad säger du om att flytta till New York?«

Längre än så kom inte Toye. Pelés ständige rådgivare, professor Júlio Mazzei, bröt in och förklarade att en flytt till USA inte var aktuell.

Toye återvände till sina amatörspelare i New York tomhänt.

– De var ett gäng killar i sina bästa dagar, men kanske inte som fotbollsspelare. De hängde hellre i någon bar än tränade. Men till deras försvar ska sägas: de visste inte bättre. De tjänade knappt några pengar på fotbollen, det var bara en rolig grej för dem. »Professionell fotboll« existerade inte.

Otroligt nog vann Cosmos ändå ligan 1972. Det stärkte Toye i hans ambitioner. Han hoppades dessutom att USA:s medverkan i OS 1972 skulle öka fotbollsintresset i landet. Det gjorde det inte. Shep Messing stod i mål för det USA som tre gruppspelsmatcher senare åkte hem från Västtyskland med målskillnaden 0–10.

Säsongerna 1973 och 1974 rullade på, publiksnittet landade på ynka 4 000 åskådare. Steve Ross och Clive Toye började bli desperata. De bjöd över George Best, som efter några dyra middagar på Upper East Side och ett par långa nattklubbsnotor till sist sade att han inte ville lämna Europa för spel i en liga som ingen brydde sig om. Senare har nordirländaren berättat att han bestämde sig när han fick se villkoren i det kontrakt som Toye presenterade; han skulle göra mer reklamkampanjer och PR-jobb än vad han skulle spela fotboll.

I oktober 1974 meddelade 33-årige Pelé att han skulle lägga av. Toye, som visste att brassen var i behov av pengar på grund av en rad usla affärer i Brasilien, såg sin chans.

– Jag frågade Ross vilken budget jag hade att jobba med. Skulle vi på något mirakulöst sätt få Pelé till oss skulle det kosta. Jag minns hans svar än i dag: »Just get him.«

Samma dag som Warners jurist Norman Samnick skulle träffa Robert Redford och Dustin Hoffman för att skriva på kontrakt med skådespelarna för bolagets kommande film All the President’s Men, ringde Ross honom. »Du ska till Brasilien istället.«

Cosmos och Pelé enades om ett treårskontrakt värt 4,7 miljoner dollar, en summa som innebar att Pelé tjänade mer i Cosmos än han gjort under hela sin karriär. Men för att få igenom övergången krävdes mer än ett kontrakt mellan klubb och spelare.

Clive Toye:

– Det löste sig först när den fotbollsintresserade Henry Kissinger, då utrikesminister, skickade ett brev till Brasiliens utrikesdepartement. Han menade att affären var viktig för USA:s och Brasiliens framtida relationer.

Den 10 juni 1975, halvvägs in i säsongen, presenterades Pelé på Manhattans trendigaste krog – 21 Club. 300 journalister var på plats. Alla ville höra Pelé förklara varför han hade valt ett avdankat lag i en anonym liga. Två fotografer hamnade i slagsmål på grund av att den ena snodde den andras plats längst fram. Och ute på 51:a gatan köade folk för att få en skymt av spelaren som ansågs vara idrottsvärldens största jämte Muhammad Ali.

»Pelé kom emot mig och sköt bollen mot mål. Jag hade inte en tanke på att slänga mig, jag stod bara och tittade på killen.«

– Jag såg min chans, berättar Toye. Det var helt avgörande att vi sände ut ett tydligt budskap, att vi tog vara på vår chans. Det var tvunget att vara elegant, folk som inte visste vad fotboll var skulle få ett bra förstaintryck.

Två timmar försenad gled han in. Journalisterna applåderade som supportrar. Pelé ställde sig vid mikrofonen: »Jag har haft en dröm att USA en dag ska förstå vad fotboll betyder och det är huvudanledningen till varför jag är här i dag. Jag vill visa det här landet varför fotboll har så stor betydelse i världen. Nu har fotbollen landat i USA.«

Annons

Clive Toye och Steve Ross stod bredvid. Båda log. De visste att brasilianaren skulle hålla vad han lovade – amerikanerna skulle äntligen få upp ögonen för fotboll. 

 

Några hus ifrån en Louis Vuitton-butik, på den kullerstensbelagda Spring Street i Soho, ligger Cosmos kontor. I ett rum på andra våningen sitter klubbens två assisterande tränare i en skinnsoffa och tittar på DVD:er på sina laptops. Cosmoslogotypen är målad på tegelväggen bakom honom och han berättar att collegespelare skickar in flest skivor, därefter är det agenter från Europa. Två spelare som visat intresse kommer från Sverige. Jag hinner inte fråga mer innan PR-mannen David står bakom min rygg.

Det har gått nio månader sedan Cosmos nya ägare, affärsmannen Seamus O’Brien, berättade att klubben sökt och beviljats en plats i NASL. Beskedet innebar att Cosmos äntligen väcktes ur den dvala som man sjunkit allt djupare in i för varje år som gått under de senaste decennierna. O’Brien var en annan typ än den föregående ägaren Paul Kemsley. När engelsmannen Kemsley köpte Cosmos 2009 lade han ut miljontals kronor på reklamplats på Times Square, öppnade butiker som sålde retrokläder, anställde Éric Cantona som sportchef och pratade mer om att starta Cosmosrestauranger än att få ihop ett fotbollslag. O’Brien däremot presenterade sig i ett första pressmeddelande med orden: »Från och med nu kommer allt att hända som vi säger ska hända, vi ska inte ge fansen några falska förhoppningar.«

Än så länge har han hållit vad han lovat. Med fem månader kvar till ligapremiären börjar tränarna till och med få ihop ett lag. Fram till i dag har man skrivit kontrakt med elva spelare. De flesta av dem har bara något års erfarenhet av MLS. Mest uppseendeväckande är värvningen av spanjoren Ayoze. Han lämnade Sporting Gijón tidigare i vintras. Att hans pappa är ett gammalt Cosmosfan ska ha spelat in.

Jag sjunker ner på en stol på Erik Stovers lilla rum. David lägger fram en diktafon på skrivbordet mellan mig och Stover och trycker på »rec«. Sedan ställer han sig i hörnet med händerna i fickorna på sina välstrukna chinos.

Erik Stover är chief operating officer och därmed boss för de 15 anställda – PR-killar, säljare, webbredaktör, biljettansvariga, administratörer, ekonomer – som jobbar alldeles bakom min rygg. Han har varit anställd sedan i november och fått mest rubriker för att han presenterat Cosmos ritningar på en 400 miljoner dollar dyr arena som man vill bygga på Long Island så fort tillstånden är i hamn. Näst mest publicitet har han fått för att han meddelat att Cosmos inte ska spela i MLS – vilket många tror beror på att Cosmos inte vill begränsas av de regelverk som MLS-klubbarna måste följa: lönetak, delade inkomster med övriga lag och draftsystem. Några har också misstänkt att klubben inte ens har de 100 miljoner dollar som är inträdesavgiften för lag som önskar gå med i MLS.   

Eftersom vår intervju är 30 minuter försenad frågar jag Stover om det är stressiga dagar.

– Nja, det är mycket att fixa, säger han. När jag började min anställning var det fyra personer i klubben, nu är vi 15, plus tränarna och spelarna. Det dyker upp nya saker hela tiden.

Erik Stover visar sig vara en av de mest medietränade människorna i fotbollsvärlden. Han är så försiktig i sina uttalanden att han till och med börjar om halvvägs in i en mening om han känner att han har använt ord som kan missuppfattas. På frågan varför klubben bestämt sig för att inte ansöka om plats i MLS lyder svaret:

– Vi är i en process där vi vill bygga klubben långsiktigt.

När jag frågar varför han tog anställningen i Cosmos replikerar han:

– Ägaren sa att det var en långsiktig satsning på att bygga en välskött fotbollsklubb, och det kändes spännande att vara med på den resan.

Jag undrar om han, likt den förre ägaren, planerar att köpa reklamplats på Times Square. Stover ler:

– Vi tittar på möjligheter att nå ut.

Jag är nyfiken på om de planerar att göra en stjärnvärvning för att locka fans och väcka intresse. Stover skruvar på sig:

– Vi vill skapa ett bra fotbollslag som kan vinna matcher. Mer än så vill jag inte säga.

Efter fem minuter reser jag mig upp och tackar för intervjun. Samtalet har inte gjort mig ett dugg klokare. Klubben är exakt så sluten som jag blivit förvarnad om. Ingen utomstående har en aning om vad Cosmos planerar. Varken de amerikanska fotbollsskribenter eller de Cosmosfans som jag varit i kontakt med, eller Shep Messing, vet vad som väntar runt hörnet.

David och jag lämnar Erik Stover och går in i konferensrummet. Väggarna har dekorerats med Pelés och Beckenbauers gamla tröjor, några pokaler och ett par affischer. Nästa intervju är med Giovanni Savarese, tränaren som ska leda »långsiktiga« Cosmos in i framtiden. David ställer sig givetvis i hörnet.

Jag får veta att Savarese vill spela anfallsinriktad fotboll, att han precis som det var på 70-talet vill ha många lokala spelare i laget (»det är viktigt att New York-borna känner samhörighet med klubben«), att han tror att det kommer att bli lätt att knyta till sig spelare eftersom Cosmos har en unik historia, att det är en fördel att spela i NASL eftersom man inte har lönetak som i MLS, att han inte tycker det är optimalt att behöva vänta till maj innan han kan dra igång ordentliga träningar och att han tackar Gud för att han fått den unika möjligheten att träna ett lag som både Pelé och Beckenbauer har spelat för. Mer blir det inte.

Tihi… Cosmos vicepresident, Jeremy Wilkins, har sålt sin pub i England till H&M:s största ägare S­tefan Persson. Och i sommar ska han på p­rinsessan Madeleines och Chris bröllop. »Vi kallar honom Christopher, inte Chris«, b­erättar han. Nedan: P­R-killarna Jen Chang och David Hochman.

Jag ger upp. New York Cosmos 2013 är mer vanilj än Gefle IF. Jag kunde lika gärna ha intervjuat en av lamporna i rummet. På vägen ut från kontoret upptäcker jag de svartvita fotografierna som hänger på rad på väggen. Där är Pelé som kramas om av Muhammad Ali, där är Shep Messings vildvuxna frisyr som sticker upp bakom Mick Jagger, där är Robert Redford som kramar Pelé, där är Frank Sinatra och Beckenbauer, och där är Björn Borg med armen runt Chinaglia, italienaren som gjorde 243 mål på 213 matcher för Cosmos.

En kille som sitter bakom en dator och jobbar på ett pressutskick om att säsongsbiljetterna snart går att köpa, nickar med huvudet mot fotografierna och säger:

Those were the days!

 

Pelés första match drog 21 000 åskådare till Downing Stadium, den förfallna anläggningen i ett övergivet industriområde som klubben spelade sina hemmamatcher på medan Yankee Stadium renoverades. Matchen direktsändes av brittiska BBC och 200 journalister var på plats. I halvtid kom Pelé rusande mot Toye. Brasilianaren darrade på rösten: »Jag vägrar spela mer för er klubb!« Toye skruvade på sig och sade: »De andra killarna kommer snart att bli bättre.« Pelé skakade på huvudet: »Nej, nej! Kolla på mina knän, de är helt gröna. Mina ben är det värdefullaste jag har och nu har jag har fått någon amerikansk sjukdom!« Toye lugnade Pelé och förklarade att man hade målat gräset med grön målarfärg för att det skulle se bättre ut i TV.

Shep Messing, som var tillbaka i klubben igen efter utviket, minns den första tiden med Pelé i klubben:

– Första träningen: jag stod i mål, Pelé kom emot mig och sköt bollen mot mål. Jag hade inte en tanke på att slänga mig, jag stod bara och tittade på killen som varit min idol i nästan 20 år. Det var en fantastisk människa, han tog verkligen rollen som ambassadör för fotbollen. Inom några månader snackade alla om soccer och Cosmos.

Det är oklart hur mycket som kom från Pelés goda vilja. I hans kontrakt stod det nämligen att Cosmos fick använda honom så mycket man ville i marknadsföringssyfte. Toye skickade Pelé till Johnny Carsons TV-show, han fick besöka president Gerald Ford i Vita Huset och han plåtades för magasinsomslag tillsammans med Bruce Springsteen.

Ross och Toye red på vågen. De anställde ny personal varje vecka – till marknadsavdelningen, PR-avdelningen, pressavdelningen. Från att ha varit fem heltidsanställda i klubbledningen blev man 50 personer inom loppet av några veckor. Dessutom hyrde man in cheerleaders och hämtade in Bugs Bunny, Warners världsberömda tecknade kanin. »Bugsy«, med sin utpräglade New York-dialekt, blev klubbens nya maskot. Samtliga presskonferenser hölls på 21 Club och pressfikan byttes ut mot champagne och kaviar. När säsongen 1975 var över hade Cosmos äntligen fått det genomslag man drömt om. Fotbollsmässigt gick det sämre, man nådde inte ens slutspelet.

Eftersom övriga klubbar i ligan hade insett att de var tvungna att haka på Cosmos – Los Angeles Aztecs värvade till exempel George Best – tyckte Toye att ytterligare en stjärnvärvning var nödvändig. Halvvägs in på säsongen 1976 köpte han därför Lazios och italienska landslagets anfallare Giorgio Chinaglia.

Toye var medveten om att många av dem som börjat besöka Cosmos hemmamatcher (klubben var åter tillbaka på Yankee Stadium) hade italiensk bakgrund. I Chinaglia skulle de få en spelare att identifiera sig med. Och för italienaren var flytten nödvändig. Hans egocentriska personlighet – han pratade alltid om sig själv i tredje person – och hans ständiga bråk med lagkamrater och tränare hade gjort honom så impopulär i Rom att han hade blivit tvungen att lämna staden, trots att han bara två år tidigare hade vunnit skytteligan i Serie A.

Chinaglia ansåg sig vara en större stjärna än Pelé (han blev vansinnig när han insåg att brassen hade finare hotellrum vid bortamatcherna). Och Messing och de andra medelmåttiga spelarna fick verkligen en lagkamrat som öste in mål. Publiken älskade honom för hans galna målfirande och för att han alltid sade vad han tänkte. 

Clive Toye:

– Chinaglia är den största idioten jag någonsin har träffat. Han var vidrig som människa, egoistisk och falsk. Men vilken målskytt! Fullkomligt makalös. Däremot fungerade han inte med Pelé. En gång skällde han på Pelé för att han inte hade passat honom. Pelé började gråta. Det var hemskt att se.

Säsongen 1976 åkte Cosmos ur slutspelet först i sista matchen före den nyinstiftade finalen »Soccer Bowl«. Och Chinaglia fortsatte att sätta avtryck. I hans skåp väntade alltid en flaska Chivas Regal. Bredvid flaskan hängde ett par uppsättningar figursydda kostymer. Hans ständiga rökande i duschen irriterade lagkamraterna. Men när italienaren arrangerade fester på New Yorks nattklubbar hakade de andra spelarna på.

– Vi var ute varje kväll, säger Shep Messing. Det började i omklädningsrummet efter träningarna eller efter matcherna. Pelé älskade det, kanske nästan lika mycket som jag. Plötsligt var vi som rockstjärnor, jag kände mig som kungen av New York. Vi gled in på de bästa nattklubbarna när Yankeespelare tvingades köa. Mick Jagger hängde i vårt omklädningsrum, precis som Robert Redford. Det var galet.

Eller så var det inte så galet. Det fanns nämligen en uttänkt plan bakom alltihop. Steve Ross och Warner insåg att de kunde dra nytta av Cosmos allt större popularitet. De skådespelare och musikartister som hade kontrakt med Warner tjänade på att synas i samband med »the hottest sport in USA«, som New York Times utnämnde fotbollen till 1977. Så ibland beordrade Warnerfolket kändisar till Cosmos matcher. Det var en perfekt synergieffekt: Barbra Streisand, Elton John, Mick Jagger, Dustin Hoffman och de andra kändisarna drog paparazzifotografer med sig vart de än gick. När sedan TV eller tidningar rapporterade om dem nämndes New York Cosmos på köpet. Och vice versa. Steve Ross sade i en intervju några år innan han dog att Cosmos framfart var det bästa som någonsin hänt Warner – hajpen runt laget ledde till några av de största affärerna som företaget gjort.

1977 föll alla bitar på plats. Flytten till nybyggda Giants Stadium gjorde att fler åskådare kom, till vissa matcher så många som 70 000. Eftersom de konkurrerande klubbarna i New York – Giants, Rangers, Jets och Knicks – gick dåligt vände sig allt fler till Cosmos. TV-pengar och sponsorintäkter strömmade in och ledde till att Warner satsade ännu mer på truppen. Spelare värvades från högstadivisionerna i Europa, framför allt från England. Och i maj blev det klart: Västtysklands lagkapten Franz Beckenbauer – som hade vunnit VM, EM, Europacuper och Bundesligatitlar, och som fortfarande ansågs vara en av världens bästa spelare – skrev på ett fyraårskontrakt. När han intervjuades efter sin första match, i Cosmos omklädningsrum, och fick frågan »hur känns det?«, svarade han: »Som om jag är i Hollywood!« Sedan gick han bort till Mick Jagger och tog en öl.

Warner ville sprida Cosmos varumärke i världen, och från och med säsongen 1977 åkte man på flera uppvisningsturnéer i Europa varje år.

– Vi spelade i Malmö i den vevan, minns Shep Messing. Dagen efter skulle vi ta tåget till Rom för en match mot Chinaglias gamla klubb Lazio. Man kan tro att det blev en tråkig tågresa. Men nej! 17 blonda flickor, jag tror de var dansare, hoppade på tåget och åkte hela vägen till Italien med oss. När vi väl gick av på stationen i Rom stod tusentals människor och väntade på oss.

Cosmos vann NASL 1977. Säsongens sista match blev också Pelés sista i karriären. Muhammad Ali kom ner i omklädningsrummet efter matchen för att berätta att han ansåg att Pelé var lika stor som han själv.

Clive Toye borde ha varit lycklig. Efter drygt sex år hade klubben kommit längre och gjort mer för fotbollen i USA än vad han hade kunnat drömma om. Men Toye var istället bekymrad. Och trött på allt. Det hade kommit in nya människor i klubben från Warner, sådana som inte kunde något om fotboll. Tränaren tog inte längre ut laget till matcherna, det gjorde folk från Warners kontor i Rockefeller Center.

Clive Toye:

– Det kom in en kille i klubben -77, Allie Sherman hette han. En oduglig människa, som på något sätt plötsligt hade mandat att bestämma riktningen för klubben. Han ville göra Cosmos ännu mer »underhållande« och föreslog att samtliga spelare före avspark skulle turas om att i fem minuter jonglera med bollen i mittcirkeln. Han trodde att det var en jävla cirkus.

Toye hade tappat kontrollen. Spelarna var plötsligt större än de populäraste skådespelarna, och de festade hårdare än rockstjärnorna. Shep har berättat att han ibland var ute till sex på morgnarna dagen före match, och kände han sig bakis blandade han bara en Bloody Mary från hotellets minibar.

– Det blev showbiz, inte fotboll, säger Toye. Ett stort jäkla jippo som spårade ur. 1978, när det blev Harlem Globetrotters av allt, lämnade jag klubben. Det var inte kul längre.

Trots att Cosmos vann ligan 1978, värvade Brasiliens landslagskapten Carlos Alberto, slog nya publikrekord (77 000 åskådare är än i dag rekord för ligafotbollen i USA), vann ligan igen 1980 och värvade Johan Neeskens, gick luften snart ur både Cosmos och ligan. NASL hade under ett tillstånd av hybris utökats till 24 klubbar, vilket gjorde att ligan fick lag som knappt lockade 1 000 åskådare till sina hemmamatcher (bortsett från när Cosmos kom på besök). TV-bolagen tröttnade och slutade sända. Utan TV-pengarna föll många klubbar ihop, eftersom de hade dragit på sig lönekostnader som de inte klarade av. Cosmos var helt enkelt för överlägsna, både på och utanför plan. Och när till sist också Warner och Steve Ross gick in i tuffare tider – den stora kassakon de senaste åren, Atari, började plötsligt gå med miljardförlust – rasade allt väldigt fort. PR-maskineriet runt klubben, marknadsföringen, spelarlönerna … allt frystes. Till och med Bugs Bunnys insatser vid hemmamatcherna ställdes in. Inga mer pengar, inga fler öppna notor på Studio 54, inga fler värvningar av världsspelare. Från att ha haft 27 000 åskådare i snitt under 1983, vilket var en minskning med 20 000 jämfört med 1978, hade man 1984 ett snitt på drygt 12 000. Steve Ross gjorde ett sista försök att hålla amerikanernas fotbollsintresse vid liv – han lobbade stenhårt för att USA skulle få arrangera världsmästerskapet i fotboll 1986. När Fifa tilldelade Mexiko slutspelet gav han upp. Den före detta stjärnanfallaren Chinaglia köpte Cosmos för 1,5 miljoner dollar sommaren 1984. Nio månader senare fick inte Cosmos spela i NASL mer. Ekonomin gick inte ihop. Några dagar senare förklarade NASL att ligan skulle läggas ner. Det fanns varken pengar eller intresse.

 

Clive Toye knackar i bordsskivan och säger att just på den här dinern, just vid det här bordet, var han väldigt nära att köpa New York Cosmos av Peppe Pinton, som hade förvandlats från Chinaglias personliga assistent i slutet av 70-talet till New York Cosmos ägare under nästan 20 dystra år efter kollapsen. Men det blev inget handslag. När Pinton sålde till Paul Kemsley 2009 satt Toye och skrev på en barnbok om fotboll istället.

– Vilken jubelidiot den där Kemsley var! Han ville bara kränga retrokläder med Cosmos klubbmärke på. Att hämta in Éric Cantona som ett ansikte utåt var en annan grej. Cantona var enormt stor i England, men i USA? Det var knappt någon som visste vem han var. Herregud … Kemsley ville bli kallad »PK« av någon anledning. Jag har alltid sagt att man skulle lagt till »ric« mellan p:et och k:et.

Den gamle mannen mitt emot mig skrattar så hela han skakar. Trots det goda humöret är det uppenbart att han är bitter över hur Cosmos har hanterats. Han pratar om hur sorgligt det var att Cosmos utvecklades till en cirkus under hans sista år i klubben, han berättar om hur illa Kemsley behandlade klubben och om hur tråkig han tycker att MLS har blivit.

– Det handlar enbart om pengar. Det kostar 100 miljoner dollar att bara köpa sig en plats i ligan. Vad får man tillbaka? Jo, skyldigheter att dela med sig av sina inkomster till övriga klubbar. Säljer New York Red Bulls en Thierry Henry-tröja måste de dela intäkten med 18 andra klubbar. Det är vansinne. På det sättet är jag glad att Cosmos nya ägare valt att spela i NASL. Det är mycket mer feeling, passion, över den ligan.

Jag berättar om Shep Messings tankar om »vaniljsymptomen«.

– Han har rätt! Det finns ingen attityd i MLS. Jag brukar kalla Red Bulls för »Pink Lambs«. Det finns ingen identitet i klubben. De första fem åren i Cosmos gjorde jag allt för att tidningarna skulle skriva om oss. Jag tvingade ut spelarna, även Pelé, minst en gång i veckan till någon skola. Det handlade om att ta vara på minsta lilla chans att sprida fotbollen. Jag har aldrig hört att Red Bulls varit ute och gjort något, de verkar inte ens vilja ställa upp på intervjuer. Det är så slutet.

Skaparen. Clive Toye ligger bakom klubb­namnet. »Någon idiot föreslog New York Lovers … Men jag ville ha något kraftfullare. New York hade basebollaget New York Metropolitans, the Mets. Jag ville ha något i den stilen. Vad var större än Metropolitan? Jo, Cosmopolitan.«

Han skakar på huvudet.

– Man värvar fransmannen Thierry Henry. Hur många med fransk anknytning finns det i New Jersey, där man byggt stadion? Nej, de skulle ha värvat irländaren Robbie Keane, eller någon italienare. Det var hemligheten under min tid. Även om jag värvade Pelé och Beckenbauer, så hämtade jag nästan in samtliga spelare med en enda baktanke – kommer New York-borna att gilla den här killen? New York-bor är speciella, de vill ha uppkäftighet om de inte kan få briljans.

Han ler:

– Det gör ont att säga det, men Chinaglia var precis den typen som är utmärkt i en stad som New York. Nu fyller knappt de där i New Jersey hälften av stolarna på sin arena, och det är inte så jäkla märkligt när man vet hur de arbetar.

– Vem skulle du värva om du var Erik Stover?

– Ronaldinho. Utan tvekan. Det finns så många latin-amerikaner i New York, och han är fortfarande enormt populär. En artist som hade fått hela USA att höja på ögonbrynen. Cosmos måste värva en sådan typ, annars kommer det inte att gå. Men jag vet inte, ägarna är försiktiga. Antingen har de en plan som de håller för sig själva, eller så blir det inte mycket roligare än så här. Jag hoppas med hela mitt hjärta att de är tillräckligt modiga och vågar satsa.

 

Efter ett par dagar i New York inser jag att det finns många som, liksom Toye, inte vill något hellre än att Cosmos ska växa sig mäktiga igen. Och alla har sina åsikter om hur det ska gå till. De enda som ligger lågt är Cosmos själva. De vill agera innan de pratar. Om det hade varit en europeisk före detta storklubb som kraschlandat och laddade för att bygga nytt hade jag gillat försiktigheten. Men det här är Cosmos – klubben som festade sig runt kontinenterna i mitten av 70-talet och som utan att blinka värvade världens bästa spelare genom tiderna. Om de inte är galna, vad är de då? Om de inte spänner bågen, vem ska då orka bry sig?

På den irländska puben Jack Demsey’s i Midtown frågar jag en som bryr sig mot alla odds. Nick Laveglia är något så udda som ett New York Cosmos-fan.

– Jag är supporter till en klubb som inte hade kunnat få ihop en trupp om det var match i morgon. Det är bisarrt, jag vet, ursäktar han sig.

Han är precis klar med ännu en halvrolig arbetsdag som IT-kille på ett större företag på Manhattan. Han sveper halva sin öl i en klunk och säger:

– Jag har drömt om att ha ett fotbollslag att hålla på i 30 år, ett lag som jag kan följa från en läktare. Jag har till och med fantiserat om att sitta här på puben efter en 1–0-förlust och klaga över vår usla mittback.

Nick är ordförande i Borough Boys, New York Cosmos officiella supporterförening. Han har aldrig sett Cosmos spela. Ändå är han »besatt av klubben«. Han växte upp i Queens men var för ung för att följa med sin pappa till Giants Stadium i början av 80-talet. Precis när det började bli aktuellt lade Cosmos ner.

– Kanske beror det på mitt italienska ursprung, kanske är det för att min pappa så många gånger berättat om Cosmos, men jag har alltid varit galen i fotboll. Man retade mig i skolan för mitt udda intresse, ingen fattade vad det var för konstig sport. Hade jag varit några år äldre hade mina klasskamrater haft koll, då var ju Cosmos stora.

Ända sedan MLS grundades 1996 har det pratats om att två lag skulle komma från New York. Det var då som Nick började drömma om att få ett lag att hålla på i högstadivisionen. Men när New York Red Bulls gick med i ligan var det inte aktuellt att bli supporter – klubben ligger närmare New Jersey än New York.

– Jag är uppvuxen i Bronx, alla lag jag håller på spelar på Long Island. Vi som är födda i New York är noggranna med gränserna, det handlar om kultur och tradition. Det var därför som jag fantiserade om att Cosmos en dag skulle återuppstå, de kom från mina kvarter.

2007 hörde Nick för första gången rykten om att Cosmos skulle köpas av bankmannen och miljardären Bernie Madoff. I flera veckor dammade han dagligen av internet i förhoppning om att läsa något som antydde att det låg någon sanning i ryktena. Det var också vid den här tidpunkten som han var med och grundade Borough Boys. Några månader senare åtalades Madoff för en av de största bedrägerihärvorna i världshistorien (2009 dömdes han till 150 års fängelse för att ha bedragit folk på cirka 455 miljarder kronor) och Nick blev än en gång besviken.

Två år senare hann det inte ens bli ett rykte; Paul Kemsley hade köpt New York Cosmos. Nick var överlycklig. Äntligen.

– Vi kontaktade Kemsley, han gav ett ganska bra intryck inledningsvis, och det ledde till att Cosmos förklarade oss som deras officiella fanclub. Vi tryckte posters och satte upp över stan, vi raggade medlemmar till vår supporterklubb. Vi kände att det bara var en tidsfråga innan första spelaren skulle presenteras. Men snart insåg vi att Kemsley mest hade köpt Cosmos för att tjäna pengar på namnet.

Han beställer en ny öl, tar en klunk och pekar mot övervåningen.

– Det är där uppe som vi samlas för att se på Celtics hemmamatcher och USA:s landskamper. Vi är kanske 150 personer som träffas här varje vecka. Nästan alla är Cosmosfans trots att det bara är ett fåtal som såg dem spela på 70-talet.

Han berättar att han andades ut förra sommaren när Seamus O’Brien bekräftade att Cosmos skulle återvända till NASL. Den nya ägaren är enligt Nick »hemlig och försiktig« men verkar vara »the real deal«.

– Jag tror på allvar att jag kommer att få se en boll sparkas av en Cosmosspelare den 3 augusti i år, i premiären mot Fort Lauderdale. Tänk att få stå där på Hofstra, stadion som Cosmos spelade på 1972 och 1973 och sjunga om Cosmos … Jag ryser när jag tänker på det.

– Vad ska du sjunga?

– Det vet jag inte. Vi får jobba på sångerna under de kommande månaderna.

– Vill du inte att Cosmos går med i MLS, det är trots allt förstaligan i USA?

– Jo, NASL har inget TV-avtal och de stora stjärnorna spelar i MLS. Det finns ett annat intresse. Men om Cosmos gör ett par stjärnvärvningar kommer NASL nästan att gå om MLS i popularitet, så stort är Cosmos rykte och arv i USA. Alla som bryr sig om fotboll vet vilken potential det finns i klubbnamnet. Los Angeles Galaxy kommer inte i närheten. Att Beckham har lämnat gör också att MLS kommer att tappa, han har gjort otroligt mycket för intresset i USA. Jag älskar »Becks«!

– Om det inte blir några stora stjärnor, vad händer då med Cosmos?

– Jag inser att det hjälper till, att det till och med krävs att vi värvar några spelare som skapar intresse om vi ska bli fler än några tusen på premiären. Det hade varit helt i Cosmos anda om vi hade värvat just David Beckham. Det har varit några rykten om det också …

Han greppar sin öl och säger:

– Cosmos är för många synonymt med glamour, och ska jag vara helt ärlig tror jag att det blir ägarnas största utmaning. Att få in glamour utan att det urartar som det gjorde för 30 år sedan. Cosmos historia är både vårt största vapen och vår största fiende.