Astrit Selmani knycklar ihop en tom energidrycksburk i handen.
– Jag har en jävla abstinens just nu. Jag vill bara börja spela.
Den grusbelagda Societetsparken i Varberg är folktom. Det är i början av maj, häggen har precis blommat, men förutom att naturen insisterar på att ha sin gilla gång är det lite som påminner om normala tider. Det har gått över sju veckor sedan Allsvenskan sköts upp på obestämd tid och Astrit Selmani börjar bli otålig. Varbergs Bois har fått vänta i 95 år på att spela allsvensk fotboll – räcker inte det?
Det var inte riktigt så här han föreställde sig sina första månader som fotbollsproffs. Trots att han inom några veckor fyller 23 år och i fjol blev utnämnd till Superettans bästa spelare har han aldrig kunnat leva på fotbollen. Under hela fjolårssäsongen jobbade han extra som spansklärare. En imponerande bedrift, inte minst eftersom han knappt kan säga hej på spanska. I vintras kom dock Astrit och klubben överens om att förlänga kontraktet med ett år, vilket innebar en avsevärd löneförhöjning – med Varbergs Bois mått mätt – från de dryga 10 000 kronorna han hade under genombrottsåret då hans 15 seriemål starkt bidrog till den allsvenska uppflyttningen.
