Bonkefotboll

Bonke Innocent vaknade med en känsla av panik. Vilken dag det var insåg han direkt, liksom hur mycket klockan hunnit bli. Det han inte förstod var hur detta hade gått till. Han var säker på att han hade ställt telefonens alarm kvällen innan. Att han inte vaknat av signalen var en gåta.

Det var på något sätt typiskt. Här var den längsta försäsongen i mannaminne äntligen till ända. I januari månad hade Bonke och lagkamraterna i Malmö FF gnetat på med sikte på seriestarten i början av april. Till en början var det helt okej, som när de i slutet av januari drog till soliga Marbella för möten med Krasnodar och Sparta Prag. Och väl hemma igen hade de några stundande Europa League-möten med Wolfsburg att se fram emot. Men då skadade sig Bonke och kunde inte vara med. Och efter de två tunga förlusterna mot tyskarna i slutet av februari hade allt känts som en lång väntan. En ynka månad hade väl gått an, men pandemiutbrottet saboterade allt. Ligastartsgenrepet mot Molde ställdes in, liksom den allsvenska premiären i början av april. Istället fick spelarna två veckors ledigt av MFF – i en värld som var så stängd att det ändå inte gick att resa någonstans. 

Först nu, i mitten av juni, var de framme vid det som de längtat så länge efter, och Bonke visste att han skulle få vara med från start i den allsvenska premiären mot Mjällby. Han hade jobbat sig tillbaka från skadan, visat att han förtjänade sin plats, gjort jobbet och skött sig exemplariskt. Tills nu, när han lyckades försova sig till den sista träningen före match. 

Han hastade iväg till, och in på, arenan. I omklädningsrummet var lagkamraterna redan redo att ge sig ut på plan. Ursäkterna hjälpte föga, inte heller att han klädde om i all hast och faktiskt inte missade någon del av passet. När tränaren Jon Dahl Tomasson meddelade hur startelvan mot Mjällby skulle se ut var Bonke plötsligt petad ur truppen.