Den sista utposten

Min vän M­artin ringer för att småprata. Han undrar om jag har tid att ses dagen därpå.

– Det går inte, svarar jag. Jag ska till England och jobba.

– Vart i England?

Annons

– Birmingham. Eller West Bromwich, egentligen. Men det är alldeles intill.

Det blir tyst i luren. Sedan säger Martin, med darr på rösten:

– Är det sant? Ska du verkligen åka till West Bromwich?

Jag kan inte placera tonfallet. Jag vet inte om han är ledsen, eller kanske orolig, för min skull. Det visar sig att han är rörd.

– Åh, det var alltid mitt favoritlag när jag var liten. Du vet, från Tipsextra. Gud vad roligt att få komma dit. Kan du inte köpa en tröja till mig?

Ingen som växer upp under någorlunda harmoniska förhållanden i Sverige i dag skaffar sig West Bromwich som favoritlag. Men Martin och jag tillhör Tipsextragenerationen. 1978 var jag åtta år. Jag har vaga minnen från det årets VM i Argentina. Jag lärde mig nästan hela Hollands och Argentinas laguppställningar, på skolbiblioteket bläddrade jag i den tjocka Årets Fotboll, en bok som var så tung att Johnnie fick hjärnskakning när Christian dunkade den i huvudet på honom. Jag minns konfettin som snöade ner från läktarna och landade på det gröna gräset i VM-finalen. Ändå minns jag ingen av VM-matcherna lika starkt som mötet Manchester United–West Bromwich i engelska ligan. Det som slutade 3–5, med överraskande West Bromwich-seger, och som röstades fram till den bästa Tipsextramatchen någonsin när SVT hade nostalgiskt 40-årsfirande 2009. Matchen var galen, frejdig, ständigt överraskande, och Arne Hegerfors lyckades uppenbarligen förmedla till en åttaåring att det som hände i TV-rutan var något mycket speciellt. Själv hade jag redan mina sympatier hos förlorarna: jag tyckte att Uniteds svarta strumpor var snygga till den rödvita dräkten och jag tyckte att Gordon McQueen var ett tufft namn.

Jag antar att Martin, som var sju år 1978, föll pladask för West Bromwich Albion under samma match. Precis som en massa andra TV-tittare. Matchen spelades den 30 december. Man kan bara föreställa sig hur många jullediga svenskar som satt med kaffe i TV-kannan och glögg i kastrullen och för varje pling från TV-rutan fyllde i den stryktipskupong de hade lämnat in före klockan 14, torsdagen den 28:e, hos sin lokala tobakshandlare.

Det var en annan tid. Då kunde Sveriges Television – när planerna var alltför leriga för att vara spelbara – sända en match som var en vecka gammal utan att tittarna protesterade. Då kunde det upplevas som exotiskt och viktigt att West Bromwich hade tre svarta spelare – Cyrille Regis, Laurie Cunningham och Brendan Batson – i sin laguppställning. Då kunde en liten klubb spöa United med 5–3 och sluta trea i ligan, medan giganten från Manchester landade först på nionde plats.

Fotografen Daniel Nilsson och jag rullar hyrbilen genom Birminghams centrum. En GPS med tveksamma engelskkunskaper – Kvinsvi betyder visst Queensway, Ullsnuhill är Old Snow Hill – ska hjälpa oss till M5 och en tur genom West Midlands.

Trakten är Englands vagga på många sätt. Här startade den industriella revolutionen, här skrev Shake­speare sina dramer och sonetter, här har fotbollen sitt hjärta. Att åka genom West Midlands är som att kryssa sig fram över en stryktipskupong från 70-talet. I det kondenserade landskapet med sammanvuxna industristäder ligger fotbollsorterna vägg i vägg. R­ullar man norrut från Birmingham ser man snart Aston Villas hemmaplan resa sig över hyreshusen och industri­byggnaderna till vänster. Därefter följer West Bromwich, Wolverhampton, Walsall… Inom loppet av en halvleks bilkörning hittar vi även Stoke, Coventry, Port Vale och Shrewsbury. Alla dessa namn som för så många av oss bara är ett hemmalag i match nummer tolv, orter som man genom åren kunnat fylla med det innehåll man önskat.

Det är svårt att inte känna ett stänk av vemod när vägskyltarna passerar. Dagens engelska fotboll tillhör inte de här orterna. Nyhetsrapporteringen handlar istället mest om big business hos The Big Four – eller Big Five eller Big Six beroende på vilken form Manchester City, Liverpool och Tottenham befinner sig i för tillfället. Bara hälften av lagen i Premier League är i dag ägda av engelsmän (eller i Swanseas fall, av walesare). Av ungefär 500 spelare är bara en tredjedel engelsmän. Fortfarande har Premier League inte vunnits av en engelsk manager (då räknar vi alltså bort s­kotten Alex Ferguson). Läktarna på de nya arenorna är numera fyllda av asiater och skandinaver.

Annons

Före min avfärd läste jag också att det mest engelska av det engelska – långbollen – numera bannlysts av förbundet. När FA invigde sitt nya ungdomsfotbolls­centrum i Burton-on-Trent – också det en West Midlands-ort – förklarade FA:s utvecklingschef Trevor Brooking att »långbollandet måste bli något som tillhör det förflutna«. Centrumet har kommit till för att råda bot på de engelska landslagens klena resultat under de senaste åren och Brooking – själv en gammal Tipsextra­ikon med 528 matcher för West Ham på meritlistan – har identifierat engelska spelares svag­heter i jämförelse med de bästa landslagen: sämre teknik och dålig effektivitet i avslutningarna (känns det igen?). Med ett centraliserat system för träning hoppas Brooking kunna fostra modernare spelare.

»Ur led är tiden«, skrev Shakespeare, och då slapp han ändå uppleva detta: Långbollen svartlistad i långbollens hemland. Finns det överhuvudtaget någon riktigt engelsk fotboll kvar på den här ön?

 

Ett regndis hänger i luften när vi kör in i West Bromwich. På gågatan i centrum är det marknadsdag och Midlands motsvarighet till knallehandlare kränger krimskrams och tröjor med tryck från provisoriska stånd. Det är lättsamt, långsamt och småstadsaktigt. Gågatan kunde lika gärna ligga i Vetlanda, Landskrona eller Hudiksvall, förutom att färgerna är lite grällare och att det är fler indier och fish’n’chips-hak i restaurangutbudet.

Det var stökigare i slutet av förra sommaren, då West Bromwich drabbades av vågen av kravaller och plundring som drog över Storbritannien. Bilar satte­s i brand, affärerna på High Street plundrades och polisern­a stod i led för att skydda det som gick att skydda. Och det var inte första gången staden råkade illa ut.

West Bromwich drabbades hårt av kolera­epidemin på 1800-talet, och när industrialiseringen satte i gång gjorde den det så intensivt just här att o­mrådet nordväst om Birmingham kom att kallas Black Countr­y – folk och byggnader var täckta av svart sot från kolgruvor och stålverk. Av hånfulla motståndare fick West Bromwichspelarna och deras supportrar öknamnet Baggies, efter de säckiga jobbarkläder de alltid hade på sig när de kom till match på arenan The H­awthorns.

Jag tänker: Om det är någonstans den engelska fotbollens själ kan ha konserverats är det här. Staden är ett koncentrat av engelsk historia. Och regionen är ett koncentrat av engelsk fotbollshistoria, West Bromwich Albion var till och med en av klubbarna som bildade den engelska fotbollsligan 1888.

Dessutom har klubben numera en manager som gjort karriär på att exportera just engelsk fotboll. Roy Hodgson flyttade till Sverige som 29-åring och förde direkt ett nedflyttningstippat Halmstads BK till SM-guld med en taktik där presspel och defensiv organisation sattes i främsta rummet. Nu är han inne på sitt 36:e raka år som fotbollstränare. Och är det något Roy Hodgson brukar lyckas med är det att få fason på lindansargäng med begränsade resurser.

I månadsskiftet oktober-november befinner sig West Bromwich mitt uppe i höstens mest intensiva period. De har precis vunnit två prestigefyllda derbyn, först mot Wolverhampton och sedan mot Aston Villa, och laddar nu för David-mot-Goliat-kamperna mot Liverpool (hemma) och Arsenal (borta).

För en liten klubb är det tuffa veckor. Efter alla år i Championship har Wolverhampton för den yngre generationen vuxit fram som den bittraste lokalkonkurrenten, Aston Villa är fortfarande det regionala storlaget och matcherna mot Liverpool och Arsenal är en kamp mot långt starkare krafter. För Roy Hodgson är mötet med ’Pool dessutom ett återseende med storklubben som i vintras gav honom sparken.

Han har just avslutat ett träningspass när vi träffas. Hodgson hänger upp sina fotbollsskor i en liten skrubb märkt »boot room«. Där inne väntar säkert 50 par skitiga och fuktiga skor på att bli putsade av klubbens lärlingar. Roy tar ett djupt andetag:

– Football. Smells the same all over the world.

Han går i strumplästen till sitt kontor där han ber mig sitta ner. Det är ett kyffe, väggens enda prydnader är en whiteboard och en taktiktavla med magneterna prydligt uppradade utanför sidlinjen. Jag kommer att tänka på att Arsène Wenger några dagar tidigare vädjade till fansen om tålamod, han förklarade att Arsenal inte är i närheten av att kunna spendera så mycket pengar på spelare som exempelvis Manchester City eller Chelsea. Och då är ändå Arsenal en av världens rikaste klubbar.

Jag frågar Hodgson hur han – med Wengers uttalande i åtanke – ser på sin egen klubbs resurser.

– Vi är inte i samma liga som de största klubbarna, säger han. Det finns fem, sex lag som har ambitionen att komma till Champions League eller till och med vinna Barclay’s Premier League. Några till kanske siktar på Europa League-platser. Men fler än tio lag har bara ambitionen att stanna kvar i ligan och ta del av de pengar som den genererar.

Är det inte frustrerande?

– Nej, inte alls. Det finns en hierarki i alla ligor, i alla divisioner. Antingen tävlar du för att vinna eller för att undvika nedflyttning. Pressen är densamma.

Roy Hodgson har en del att jämföra med. Sedan han vann SM-guld med HBK 1976 har han varit klubb­tränare i sex länder och förbundskapten i tre. Han är engelsman, men ändå en outsider efter att ha verkat större delen av sin karriär utanför Storbritannien.

– En klubb som West Bromwich kommer inte att vinna Premier League, säger han. Om inte ett mirakel inträffar, som med Halmstad 1976. Men jag kan inte se det hända. När HBK vann Allsvenskan var klyftorna trots allt inte så stora. Jag tror inte att Bosse Larsson i Malmö tjänade nämnvärt mer än Rutger Backe i Halmstad. De var båda deltidsfotbollsspelare som tränade tre, fyra kvällar i veckan. Malmö bestod av skåningar, Halmstad av hallänningar, AIK av stockholmare. Och det fanns inte en brasilianare så långt ögat nådde.

Han lutar sig tillbaka i stolen och knäpper händerna över magen.

– Nu har de största klubbarna i Premier League helt enkelt bättre kvalitet på sina trupper än vi andra. Vårt mål är att klara kontraktet. Förra året nådde vi det målet med ett visst mått av lugn eftersom vi kom elva, klubbens högsta placering sedan Premier League instiftades. Andra året i ligan är alltid svårast, de kallar det för second season syndrome. Vi måste vara ännu bättre än i fjol, eftersom andra värvar för mer pengar.

Hodgson har helt enkelt accepterat att han är manager för en klubb som drar åt svångremmen när andra slösar. Han ser jämförbara klubbar som Stoke, Swansea och Norwich spendera mer pengar på spelare än hans egen klubb. Och han säger att han gillar det.

– Du nämnde Arsène Wenger hos Arsenal. Jag tror det kommer en tid när han framstår som ett föredöme och en hjälte. Han försöker driva klubben på ett sunt sätt, men får inte tillräckligt med beröm för det. Jag tycker att managers ska ses som väktare eller vårdnadshavare för en klubb, de ska inte drivas av personlig ärelystnad. Managers ska bedömas utifrån hur bra klubben mår när de lämnar över den till sin efter­trädare. Min historia därvidlag är väldigt bra. I stort sett alla klubbar jag har varit i har haft det bättre ekonomiskt ställt när jag lämnat dem. Liverpool kan man inte riktigt räkna, eftersom jag var där för kort tid.

De senaste dagarna har Roy Hodgson gång på gång förklarat för pressen att helgens match mot hans gamla klubb inte betyder något extra för honom. Han har också bedyrat att han inte har någonting emot Kenny Dalglish, klubbikonen som fick ta över när Hodgson kickades.

Liverpool var en kort och trist historia för Hodgson. Å ena sidan kände fansen inte igen sitt Liverpool, som aldrig varit ett lag som backat hem för att slå vakt om en 1–0-ledning. Å andra sidan hade Hodgson, när han efter ett helt liv som manager äntligen fick ett toppjobb på hemmaplan, otur med tidpunkten. Han sparkades i början av januari i år, efter sex månader med dåliga resultat. Innan månaden var över hade efterträdaren Dalglish spenderat 58 miljoner pund på nyförvärv – varav det mesta kom från försäljningen av Fernando Torres till Chelsea. Sedan pungade Dalglish ut med 50 miljoner till under sommaruppehållet. Det var summor som Hodgson aldrig var i närheten av att kunna röra sig med, eftersom klubben just höll på att byta ägare och den finansiella osäkerheten var påtaglig. »När jag var hos Liverpool var mina chefers första prioritet att se till att klubben inte gick i konkurs. Det viktigaste var att få klubben i en sits där den fungerade ordentligt. De lyckades inte bara med det, utan också med att organisera om klubben. Så när de nya ägarna väl kom var klubben skuldfri, vilket förstås är en stor fördel«, säger Hodgson i Birmingham Mail samma dag som jag träffar honom.

Slutsatsen är att när han väl fick chansen att träna Liverpool så hade klubben för tillfället inte de resurser som anstår en storklubb. Nu är Hodgson tillbaka på underdogsidan, där fansen inte har krav på seger i varje match och där det är okej att säga att allt bättre än »relegation« är ett bra resultat.

WBA har visserligen samlat på sig en ligatitel och fem segrar i FA-cupen (den senaste 1968) genom åren, men är definitivt en av de klubbar som tvingats bevittna den ökande klyftan mellan Premier Leagues rika och fattiga från fel sida ravinen. Sedan ligan bildades 1992 har Albion åkt upp och ner mellan Premier League och Championship. Lagets ordförande, industri­mannen Jeremy Peace, är god för uppskattningsvis 40 miljoner pund, vilket gör honom till den näst fattigaste – om uttrycket tillåts – klubbägaren i ligan.

– Arsenal och West Bromwich är ligans två mest solventa klubbar, på våra olika nivåer, säger Hodgson. Vi har inga skulder och vi betalar våra räkningar, så vi kommer inte att bli skuldsatta heller. Om vi har en riktigt bra säsong kan vi till och med tjäna lite pengar. Klubbens ordförande Jeremy Peace ska vara väldigt stolt över sitt sätt att driva klubben. Ett resultat är att det är svårare att hitta spelare. Det är väldigt lätt att handla när man har mycket pengar. När jag var i Liverpool pratade vi om Dzeko, Suárez, Carroll, Adams… I West Brom måste vi först hitta någon som kan bli tillräckligt bra, sedan en som vi har råd med.

Hur gör du då för att locka spelare hit?

Annons

– Jag försöker sälja in coachmiljön, förklara att den kan vara utvecklande. Med mig själv i spetsen och med våra unga ambitiösa coacher. Och så säljer jag in vår träningsanläggning, vår stadion och att det är ett trevligt område att bo i. Men mest av allt säljer jag nog in Premier League. Det finns en massa spelare som håller till i länder som Ryssland eller Saudiarabien och tjänar jättemycket pengar. Men egentligen skulle de hellre spela för West Bromwich för mindre pengar, i Premier League. Därefter är nog det starkaste argumentet jag själv, om jag ska vara ärlig.

Vad är det svåraste med att värva spelare?

– Om man värvar utifrån är det att de ska anpassa sig. Till en ny kultur, till en annan spelstil, till ett nytt språk. Man vet aldrig hur lång tid det kommer att ta.

Du har en svensk i truppen – Jonas Olsson – som verkar ha anpassat sig bra.

– Det är sällan problem med svenskar. Jonas är en väldigt stark duellspelare som kan vinna boll, och så har han en fin vänsterfot som är användbar i uppspelen. Han är en spelare som vet vad han kan. Han kanske inte har den gudagivna talangen som en Hasse Selander, men han maximerar det han har. På så vis påminner han mycket om Olof Mellberg och Johan Mjällby.

Alla de tre är vad man skulle kunna kalla »engelska« spelartyper. Annars är väl trenden att det bara blir fler tekniska spelare även här i England?

– De stora anledningarna till att kvaliteten på spelet i England har förbättrats är att planerna är bättre. Det är den absolut största anledningen. Nummer två är att pengarna numera är så stora att väldigt duktiga fotbollsspelare vill komma hit och spela.

Hodgson fingrar på Offsidetidningen jag har gett honom. Han har upptäckt ett reportage om statistikens intåg i de stora klubbarna, en revolution ledd från USA där man sedan många år tagit hjälp av vetenskapen för att nå framgångar i baseboll, amerikansk fotboll och basket. När Hodgson tränade Liverpool var klubben i kontakt med huvudpersonen i reportaget – basebollmanagern och statistikern Billy Beane.

– Klubben ville att han skulle komma över och arbeta för Liverpool, men han ville inte lämna Oakland. Han är intressant, men jag tror inte att man ska blanda in alltför mycket statistik i sporten vi håller på med…

Han lyfter upp en tjock papperslunta från skriv­bordet:

– Titta här på all information som vi matas med efter matcherna. Bara för att visa dig graden av ytterst meningslös information som vi förväntas ta ställning till… running statistics, det älskar alla att prata om…

Han söker med fingret bland namnen och ler:

– Vi kan väl jämföra två mittfältare för skojs skull. Jerome Thomas och Aston Villas Petrov, båda spelade 95 minuter och Thomas sprang alltså, låt oss se… 200 meter kortare under den tiden. Det finns inget där som jag har nytta av. Inte ens skottstatistiken är tillförlitlig. Du kan ha ett inlägg som visslar genom målområdet och två anfallare kastar sig fram för att stöta in bollen i målet, de missar med en centimeter och bollen går ut till inkast. Då är det inte ett skott! Det är på sin höjd en ofullbordad passning. Men ett skott från 60 yards, som rullar med knapp styrfart mot målvakten, som i sin tur kan stoppa bollen genom att kasta sin keps på den… då är det ett skott på mål! Det är värdelöst.

»Jag har ju också haft en bra relation med fansen hela tiden. De ser att jag alltid kämpar och gör mitt yttersta. De gillar sånt.«

Roy Hodgso­n tillhör den gamla stammen. Men han är inte ensam om att känna sig kluven inför den nya tid som engelsk fotboll upplever.

Den debatt som varit mest högljudd på senare år gäller utlänningarnas inflytande över engels­männens favoritsport. Liverpools amerikanska ägare vill att storklubbarna ska kunna sälja egna TV-rättigheter till andra länder, med argumentet att fans i Asien och USA bara vill se Liverpool och Manchester United, inte Bolton och West Bromwich.

Vidare tycker nya amerikanska ägare att det är naturligt att man, liksom familjen Glazer i Manchester United, driver verksamheten genom lån på den egna klubben. Samma krafter skulle också gärna se en liga fri från upp- och nedflyttning. Och redan 2008 föreslog ligaorganisationen att alla lag skulle spela en extra, 39:e match i en utländsk metropol.

Harry Redknapp, Tottenhams 63-årige manager, har höjt ett varningens finger: »Jag tror att vi till slut kommer att spela en massa matcher över hela världen. Ägare från Kina, Indien, Ryssland och Amerika vill ta sina lag till sina hemländer. Det kommer nog inte att hinna påverka mig, men det kommer att ske. Det kanske inte är ett jätteproblem, för vi kommer att åka dit och atmosfären kommer att vara fantastisk. Men pengarna finns i Ryssland, arabvärlden och Amerika. När de får kontroll kommer de att kunna göra vad de vill med vår sport. Vad som helst kan hända.«

Från supporterhåll är missnöjet med det som redan har hänt stort. Stämningen på arenorna, som har varit ett av den engelska fotbollens främsta kännetecken, har blivit sämre i takt med pengarnas intåg. Det som förr var adrenalinstinn ståplatspublik, som hetsade spelarna, är på många håll evenemangsåskådare som har betalat alldeles för dyrt för sina biljetter för att supa bort matchen och stå och gorma på domaren. Fortfarande fem år efter att Arsenals Emirates Stadium öppnade kommer förvånade vittnesbörder från turister om att det faktiskt är sant: Om man ställer sig upp blir man ombedd att sitta ner. Om man skriker fula ord blir man utkörd.

– Det kan faktiskt bli riktigt bra tryck där inne.

Jonas Olsson är nöjd med att han fått just The Hawthorns som hemmaarena. Den är kompakt. Publiken har nära till planen.

– Det är i varje fall bättre än på många andra håll, säger han. Jag har ju också haft en bra relation med fansen hela tiden. De ser att jag alltid kämpar och gör mitt yttersta. De gillar sånt. Då är mycket vunnet.

Jonas Olsson bor med sin flickvän högt upp i en ny skyskrapa av glas och stål mitt i centrala Birmingham. Staden är Englands näst största. Utbudet av restauranger och shopping är fint, utställningar och turnerande band har ofta stopp i Birmingham. Olssons favoritområde heter Brindleyplace; industrikvarteren längs Birminghams kanaler har nu gjorts om till kontor, trivsamma restauranger och promenadstråk. I turistbroschyrerna skryter man om att Birmingham har fler kanaler än Venedig. Jonas tycker mer att kvarteren påminner om Amsterdam.

Han pekar upp mot den egna lägenheten på toppen av höghuset.

– Ni ser terrassen va? Den är jättestor. Utsikten är fantastisk, särskilt på kvällen. Tyvärr kan vi ju aldrig gå ut på den, vädret är för dåligt.

Jonas Olsson har smugit sig fram till Premier L­eague. Först var han rivig mittfältare i Landskrona Bois och illa omtyckt av motståndarna för sitt tuffa spel. Sedan skrev han på för oansenliga NEC Nijmegen och fick spela som den mittback han alltid ansett sig vara. Efter tre år i Holland blev West Bromwich intresserade. I dag är han med sin fjärde säsong en av spelarna som varit i klubben längst. Han är vice lagkapten och, enligt Hodgson, »en komplett mittback som många stora lag i ligan kastar avundsjuka blickar på«. Som 28-åring har han dessutom till slut blivit given i landslagstruppen, genom att vecka ut och vecka in spela bra mot några av världens bästa anfallare. Han förlorar sällan en duell, varken på marken eller i luften.

I första derbyvinsten för några veckor sedan, mot Wolves, räddade Jonas Olssons långa ben ett skott på mållinjen. I derby nummer två, mot Villa, fixade han först en straff och nickade sedan in segermålet. Jag påpekar att han verkar ha hamnat på rätt plats i proffs­livet med tanke på att hans spelstil är så typiskt engelsk. 

– Ja, det är många som säger det och det ligger väl lite i det. Men jag tycker att jag har fått ett oförtjänt rykte om att bara vara en duell­spelare. Jag är en sån som pratar och pekar mycket, och så är jag lång, så jag syns. Jag är en ledare på det sättet. Men jag tycker själv att min vänsterfot är en av mina tillgångar och det vet jag att bossen tycker också. Jag är den i backlinjen som tar flest uppspel. Vi spelar efter marken, som jag tycker att fotboll ska spelas. Men man måste anpassa sitt spel efter materialet. Stoke har Peter Crouch på topp, då är det kanske smart att spela långa bollar på honom. Om 20 år kommer vi inte att minnas om Stoke spelade attraktiv eller primitiv fotboll, men vi kanske kommer att komma ihåg att de var ett Premier League-lag i tio år.

Vad är engelsk fotboll för dig?

– Väldigt fysiskt och väldigt högt tempo. Men det viktiga de senaste tio-femton åren är alla utländska influenser. De har kvar never say die-attityden, men har lagt till finesser från Latinamerika och Afrika. Nu har alla lag fantastiska spelare. Första gången jag åkte med West Bromwich till Portsmouth tyckte jag inte att det lät så spännande. Så tittade jag på laguppställningen och såg namn som David James, Niko Kranjcar, Ivan Klasnic och Peter Crouch.

Minns du din första match mot något av de stora lagen?

– Liverpool på Anfield. Jag stod i spelargången och hörde You’ll Never Walk Alone,  såg skylten med »This Is Anfield« och spelarna jag skulle möta intill mig. Första gången var jag nervös, nu har jag kvitto på att jag kan mäta mig med dem. Men det är fortfarande lika mycket gåshud på armarna.

På pubarna i West Bromwich sa killarna i randiga tröjor: »He should be captain, he plays with passion.«

– Var ni i West Bromwich?

Ja, har du inte varit där?

– Aldrig. Utom när vi spelar förstås. Men inte annars. Det är väl en ganska tuff plats, tror jag.

 

Eftersom vi till skillnad från Jonas Olsson inte kan få nog av West Bromwichs diskreta charm gör fotografen Daniel och jag en ny utflykt till staden dagen därpå. Det är en strålande höstförmiddag och vi drar oss mot den vidsträckta Dartmouth Park för en stärkande promenad. Vi är inte ensamma. Vid d­ammen har allvarliga män från The Sandwell Model Boat Club samlats för att köra radiostyrda båtar, på fotbollsplanerna längre bort pågår en knatteturnering.

Arbetslösheten är hög här. Industrierna har flytta­t till Asien och även om det sällan leder till problem är West Bromwich en plats där många kulturer och religioner ska samsas – muslimer, sikher, hinduer och västindier.

Precis utanför grindarna till parken ligger puben The Globe. Vi går in för att äta lunch.

– Vi har ingen mat. Bara öl, tyvärr, säger damen bakom bardisken.

– Jag skulle vilja ha en cola, säger fotografen Daniel, som kör bilen.

– Bara öl, tyvärr, love.

– OK. Kaffe?

– Nej, bara öl är jag rädd. Det är vad vi har.

– Har du inte någonting man kan äta?

– Du kan få en påse chips.

Det råder en avslappnad stämning. Ett dussin människor från kvarteret som tittar in en stund, bläddrar i tidningen, snackar med bekanta, tar ett par öl, knallar vidare.

En god vän till mig, som har ett tillfälligt läkarvikariat på akuten i Leicester, berättade att en av skillnaderna mot Sverige är den påtagliga andelen alkoholrelaterade sjukdomar hos relativt unga personer. Men det är svårt att motstå den tillbakalutade pint-kulturen.

En vallhund ligger vid bardisken med ena ögat ständigt öppet. Så fort någon reser sig för att gå på toaletten eller till baren springer hunden upp för att hålla ihop flocken. En annan jycke, en chihuahualiknande trasselsudd med rutig väst om magen, ligger i sin skäggige husses knä och skakar.

– Hon är rädd för smällarna, säger han. Vi hör dem inte här inne, men hon hör dem. Indierna firar högtid.

Det är den hinduiska ljushögtiden Diwali. Vi har sett sikher i färgglada klänningar och turbaner lysa upp gatorna.

– Det är många indier här i West Bromwich, va? säger jag.

– Ja, det är bra folk. Du ser dem inte här på puben, men det spelar ju ingen roll. De har en annan kultur. Men det är ett bra folk.

Tre av männen på puben har WBA-jackor på sig. Jag frågar den som enligt min bordsgranne ska vara mest hardcore vad han har för förhoppningar på säsongen. Han rycker nonchalant på axlarna.

– Stayin’ up.

Vi lämnar puben och traskar ut på gatorna som leder mot centrum. Försöken att skaka liv i staden är rörande för en som bara hälsar på: vid en parkeringsplats ligge­r ett nytt kulturhus, The Public, i futuristisk design av avantgardearkitekten Will Alsop. Problemet är att byggnaden blev så dyr att kulturhuset gick i konkurs innan det hann öppna. Nu pågår tillfälliga utställningar och musikutbildningar där inne, men en inte oansenlig mängd invånare vägrar gå dit eftersom de tycker att bygget bara var slöseri med pengar och att huset är skitfult.

På andra sidan vägen har en yta motsvarande fem fotbollsplaner förvandlats till en inhägnad byggarbetsplats. Kommunen och livsmedelskedjan Tesco bygger ett jättevaruhus. Skyltarna meddelar: »Tillsammans för ett nytt West Bromwich.«

»Jag vet inte varför, men det har alltid varit s­peciellt att möta honom. Kanske för att vi är två av de längsta spelarna i ligan.«

Lördag eftermiddag. En försiktig optimism spirar bland fansen på väg till arenan för att se West Bromwich ta emot Liverpool. Hemmalaget vann motsvarande möte förra året (Roy Hodgson stod som vinnare i båda matcherna mellan West Bromwich och Liverpool i fjol – först som segrande manager för Liverpool, sedan som vinnare i West Bromwich) och laget har spelat fyra raka matcher utan förlust.

När West Bromwich spelar bra är de kompakta och välorganiserade – och bra på att kontra när de får chansen. För Jonas Olsson är Liverpool en perfekt mätare på den egna kapaciteten, den sortens match som gör spel i Premier League till varje fotbollsspelares dröm. Han kommer att ställas mot två gamla bekanta. När Olsson spelade i NEC Nijmegen var Luis Suárez i Groningen, och Andy Carroll har han haft flera stenhårda duster med under åren då Carroll spelade i Newcastle.

– Jag vet inte varför, men det har alltid varit speciellt att möta honom. Kanske för att vi är två av de längsta spelarna i Premier League. Det blir någon sorts prestige, sade Olsson dagen före till mig.

På The Hawthorns läktare inser jag att Olsson hade rätt när han hävdade att klubben har lyckats bevara en bit av den engelska traditionen. Arenan är tät, stämningen är bra och ingen kommenderar supportrarna att sätta sig ner. Liverpools fans skriker för full hals ut den vanligaste av hånramsor mot hemmalaget: »Who are you? Who are you?«

Senast jag såg Roy Hodgson som manager för ett P­remier League-lag var 1997, då jag satt på Selhurst Park i södra London och bevittnade Martin Dahlins debut för Hodgsons Blackburn. Premier League var då fortfarande en liga dit de stora stjärnorna gick när de började bli som Martin Dahlin – lite långsammare, lite ryggskadade. När Dahlin, som just avslutat en kort och misslyckad sejour i Roma, sade att han alltid hade velat spela i England trodde man honom inte. Det var kallt och ruggigt och i pausen bjöds pressens representanter på buljong som jag trodde var kaffe. Jag höll på att hosta ut allt på en stackars japan intill mig.

Nu står den kostymklädde Hodgson vid sidlinjen, några meter ifrån den kutryggige Dalglish. Trycket på läktarna ökar och man känner elektriciteten, stämningen och hoppet om en skräll. Albion ställer visserligen upp utan skadade anfallaren Shane Long, men för guds skull, Liverpool saknar ju både Steven Gerrard och Jamie Carragher!

Det tar sex minuter innan luften börjar pysa ut. Domaren blåser en tveksam straff för Liverpool efter en närkamp mellan Suárez och Jerome Thomas. Charlie Adam slår bollen säkert i mål.

West Bromwich skapar inte mycket, men gör ett försök att sätta press på motståndarna i slutet av halvleken. Då slår Jonas Olsson, som skött sig utmärkt mot Suárez och Carroll, ett uppspel rakt på Liverpools brasse Lucas Leiva. WBA hinner aldrig ställa om för att försvara sig, och Suárez frispelar Carroll som rullar in 2–0. Sedan hörs halvtidssignalen.

Matchen är i praktiken över. Andra halvlek blir trekvarts väntan på att få resa sig och gå hem. Liverpool bevakar sin ledning, West Bromwich är inte kapabla att störa dem.

Efter matchen är Roy Hodgson, i kostym och tjänst, precis den gentleman han är känd för att vara. Lågmäld, klok och med en gnutta humor möter han pressen efter den tunga förlusten. Han pratar kort om den tvek­samma straffen men konstaterar:

– Jag tycker att vi var näst bäst. Vi förtjänade inga poäng.

När arenan har tömts på folk åker vi tillbaka till West Bromwichs centrum med förhoppningen att få lite efter matchen-analys på någon av pubarna. Det går inte som vi tänkt. En lördag efter en fotbollsmatch och centrum ligger öde! Det är nästan kusligt, som om en mystisk kraft slukat all mänsklig aktivitet. Inga kvällsvandrare, inga Big Issue-försäljare, inga Kopparbergsberusade tjejgäng, inga skrålande fotbollsfans.

På gågatan som myllrade av människor vid lunchtid är det så tyst att vi hör ljudet av mekaniken som byter annons i en reklamskylt – från 02:s telefonreklam till en uppmaning att fira Guy Fawkes day i The Public. Kate’s Body Piercing & Tattoo Studio har stängt, liksom varenda fish and chips-ställe och curryhak.

Vi drar hem till hotellet i Birmingham istället. Jag slår upp datorn och noterar att matchreferatet på WBA:s hemsida utnämner Jonas Olsson till Albions star man – trots den missade passningen före Liverpools mål. »Defended like a warrior«, lyder motiveringen. Förlusten verkar inte orsaka någon större besvikelse i West Bromwich-lägret.

Jag söker mig tillbaka till glans­dagarna istället: youtube-­klippen från 5–3-matchen från 1978. Jag blir glad av att se Bryan Robsons fluffiga permanent och ler när Uniteds mål­vakts­lejon Gary Bailey rullar runt två extra varv på marken efter varje räddning (när slutade målvakterna med det?). Men framförallt blir jag för­vånad över spelkvaliteten.

Det börjar med att Uniteds Greenhoff drar in en fantastisk volley precis under ribban. Sedan rullar det på. Varje mål är vackert. Laurie Cunningham dansar förbi utsträckta Unitedben, ignorerar det rasistiska buandet från läktarna och assisterar till kvitteringen. Cyrille Regis klackar och Cantello dundrar upp bollen i nät­taket. Min idol Gordon McQueen nickar (hjälte­modigt) in 2–2… Lagen trillar ju boll! Trots att det berättas att det hade regnat i en hel vecka före matchen.

Det framgår också att West Bromwichs manager Ron Atkinson hade ett udda pep talk med sina spelare under pausen. »Ni spelar bra, killar. Det finns ingen anledning att ni inte ska kunna gå ut i andra halvlek och få till en kvittering.« Spelarna tittade frågande på sin manager: »Boss«, sade skyttekungen Peter Brown, »det står 3–3, jag kvitterade precis.« Atkinson hade rest sig från bänken och gått ner mot omklädningsrummen just före målet. »Okej, gå ut och ge mig ett segermål då«, svarade han. Efter matchen ombeds Atkinson plocka ut Matchens lirare. Det är ett svårt val, men efter lite funderande säger han: »En av de två svarta där framme. I dag får det bli Cyrille Regis.«

Det är svårt att tänka sig att André Villas-Boas i dag skulle hålla halvtidssnack för sina Chelseaspelare utan att veta vad det står i matchen. Eller att han skulle r­eferera till sin egen spelare som »en av de svarta«.

Jag slår igen datorn och konstaterar: det var inte bättre förr. Och med tanke på bolltrillandet i denna den mest klassiska av Tipsextramatcher: Vad är det egentligen som vi kallar engelsk fotboll? Att spela med your heart on your sleeve? Att gegga runt på leriga planer? Att skrika sönder rösten på en arena?

»Han är den bäste tränare jag har haft, det kan jag säga med lätthet. Han är väldigt bra på att instruera och vara pedagogisk.«

Det är måndag morgon, två dagar efter Liverpool­matchen. På träningsanläggningen frågar jag Roy Hodgson om det finns något som han tycker att P­remier League har lyckats bevara från förr.

– Ja, definitivt, säger han. Intensiteten som vi alltid har haft här är unik. Där tycker jag att det är flera andra ligor som har tagit efter oss. Titta på Tyskland till exempel. Spelet där liknar inte längre det vi tyckte var tysk fotboll på 70-talet. Det är betydligt mer likt sättet vi spelar här.

När 65-åringen stegar ut på Albions träningsplan visar han vad han menar. Gentlemannen i kostym från presskonferensen två dagar tidigare har antagit en annan skepnad. Klädd i kortbyxor och fotbollsskor svär han så det osar åt småkillarna som vek ner sig mot Liverpool.

– Get after the fucking ball! Get after it!

Temat för träningen är press och aggressivitet. Det är uppenbart att Hodgson tycker att hemmaspelarna var för tama mot Liverpool. Framför allt satte hans forwards inte press på Liverpools backlinje, gästerna fick all tid i världen att sköta sina uppspel. Och West Bromwich skapade ju faktiskt inte ens en målchans. Nu leder Hodgson en form av kvadratenövning där två spelare ska jaga en boll som fyra andra passar runt – och gud nåde dem om de inte springer efter bollen.

– Inget jäkla avvaktande nu!

Intensiteten är så hög att jag tycker synd om den som råkar vara bollhållare. I Allsvenskan sägs det att det lönar sig att pressa motståndaren eftersom hans teknik ofta är för dålig för att han ska ta sig ur en trängd situation. Man säger att det inte lönar sig att pressa lika högt i till exempel Europa League, eftersom motståndaren lätt spelar sig ur pressen. Men jag vet inte. Att se två engelsmän pressa spelaren med boll är som att bevittna två pitbulls korsade med vinthundar jaga en köttbit. Inget jävla avvaktande, täckande av yta eller taktiskt positionsspel. Bollen ska återerövras och det nu.

När träningen fortsätter på stor plan rullar en förlupen boll mot B-lagets högerback. Han blir stressad av två motståndare direkt, rensningen stoppas och bollen rullar till en anfallare som kan slå ett inlägg som så när resulterar i mål.

Roy stoppar spelet.

– Hur många gånger pressade vi så mot Liverpool? Hur många gånger? Aldrig! Men nu, titta, deras spelare hade bollen och var ohotad, ändå lyckades ni få tag i bollen, vända spelet och nästan göra mål. If you had done that one bloody time against Liverpool, maybe we could have had one fucking shot on goal!

Roy Hodgson är inte unik bara genom sin makalöst långa tränargärning. I England sticker han också ut eftersom han är en av få managers som leder alla träningar. Ferguson, Redknapp och de andra tillbringar en väsentlig del av sin arbetstid på kontoret, och låter sina assisterande tränare leda det dagliga arbetet tills det blir dags att ta ut laget. Hodgso­n är med på varje pass. Han visar hur spelarna ska springa – ja, inte bara vart, utan faktiskt hur de ska hålla kroppen för att snabbt kunna göra en riktningsförändring om passningen kommer på ett annat ställe än de trott. Han förklarar hur uppspelen bör komma, plockar upp bollen, springer iväg, visar igen, undervisar, lär ut.

Jonas Olsson lämnar träningsplanen efter en dryg timmes jagande. Han säger att det är engagemanget han och de andra beundrar mest med managern.

– Framför allt var det häftigt när han kom hit i januari. Han hade fått lämna Liverpool, det finaste manager­jobb man kan ha här i England, och så fick han ta hand om oss, som låg trea från slutet. Men han hade en otrolig entusiasm och visade att han verkligen ville vara här. Han är den bäste tränare jag har haft, det kan jag säga med lätthet. Han är väldigt bra på att instruera och vara pedagogisk på träningsplanen. Och i dag var han väl lite extra irriterad, det hörde ni kanske. Han skulle a­ldrig säga det, men Roy ville nog väldigt gärna ha ett bra resultat mot just Liverpool. Det är synd att vi inte kunde ge honom det.

 

En vecka senare möter West Bromwich Arsenal på Emirates. Jonas Olsson får Vermaelens sko i ansiktet så att blodet forsar. Han går av planen, sys, byter sin nedblodade tröja och sina byxor, och kommer tillbaka in på planen. När han lämnar den har Albion förlorat med 3–0 men Olssons hjälteimage hos fansen har stärkts ytterligare.

WBA har gått ifrån de två matcherna mot C­hampions League-kandidaterna Liverpool och Arsenal med sammanlagt 0–5. Odiskutabla siffror som understryker Roy Hodgsons ord om att West Bromwich »inte är i samma liga«.

Men för att nå målet om nytt kontrakt är det inte mot Liverpool och Arsenal poängen ska plockas. Fyra av lagets fem nästa matcher är mot lag i West Bromwichs del av tabellen:  Bolton, Queens Park Rangers, Wigan och Blackburn. Där väntar andra utmaningar, och ett annat slags spel.

– Det är matcherna mot den sortens lag som kommer att avgöra vår säsong, säger Jonas. Och bland dem finns några lag som  fortfarande spelar väldigt brittiskt: Norwich, Stoke… Och Bolton, som vi har härnäst, är nästan tydligast av alla.

Och det spelet gillar du?

– Det har sin charm.