Det nya landet

Hösten 2001 landade tre unga kongoleser på Arlanda – deras drömmar om ett proffsliv i Europa var på väg att förverkligas. Nio år senare är en dömd till fängelse och en har tvingats lämna landet. Den tredje fastnade på en bänk i Helsingborg, där han ­funderat över varför allt blev som det blev.

René Makondele står med händerna innanför byxlinningen på Olympias jämngröna gräsmatta. Morgondaggen har klistrat fast avklippta grässtrån på hans svarta fotbollsskor. Hans blick följer bollens bana i luften ut mot vänsterkanten, där Erik Edman tar emot med ett indianhopp och sedan slår ett flackt inlägg med vänster bredsida. Rasmus Jönsson fångar bollen med bröstet och vrider sig mot målet. René sticker diagonalt förbi en försvarare och får passningen i djupled. Fri med målvakten skjuter han hårt med vristen. Ett dovt »bam!« ekar över arenans ödsliga läktare när bollen träffar ribban. Tränaren Conny Karlsson rättar till glasögonen utan att ändra en min.

René lunkar tillbaka mot utgångspositionen mellan straffområdet och mittcirkeln. Han lutar sig mot en motståndardocka i stål. På avstånd ser han hur Erik Sundin möter ett inspel på volley liggande i luften och på något sätt lyckas placera bollen i bortre gaveln. Conny Karlssons läppar spretar ut till ett hastigt leende. René sänker blicken mot gräset.

För några år sedan var René stjärna i Gefle och en av Allsvenskans mest omtalade profiler. En rad klubbar i Sverige och utomlands uppgavs vilja värva honom innan Helsingborg sommaren 2007 betalade sex miljoner kronor för hans namnteckning.

Annons

Den här våren har René bara startat en match – 0-0 mot Trelleborg. Om ett halvår löper kontraktet ut och det är osäkert ifall han kommer att stanna i klubben, eller ens i Sverige. De gamla vännerna – de han kom hit med från Kongo-Kinshasa – är spridda för vinden. Yannick Bapupa sitter inlåst i Uppsala efter att hovrätten dömt honom till två års fängelse för våldtäkt. Blaise Mbemba befinner sig någonstans i Norge och letar ny klubb eftersom han inte beviljats nytt arbetstillstånd i Sverige. De tre bodde i samma lägenhet under de första åren i Sverige.

Det var inte så här René tänkte sig att proffslivet i Sverige skulle bli. Det var inte det här Fedo Moukoko såg framför sig när han hjälpte tre spelare till en framtid i Europa.

 

1986 lämnade 25-årige Fedo Moukoko sitt hemland och hoppade på ett flyg till Europa. Han hade vuxit upp under diktatorn Mobutus stenhårda regim då Kongo – eller Zaire som landet hette – var isolerat från västerländska influenser. Medborgarna tvingades bli medlemmar i presidentens parti och motståndsmän hängdes på offentliga platser. Statens intäkter silades genom presidentens privata plånbok: istället för att underhålla det enorma landets förfallande infrastruktur uppförde president Mobutu ståtliga palats.

Zaire var ingen plats för en ung man med drömmar om förändring. Fedo hade sökt uppehållstillstånd i Frankrike och Belgien men fått avslag. Därmed grusades hans planer på att börja sitt nya liv i en europeisk stat där han kunde göra sig förstådd på franska, ett av hans modersmål. Istället beviljades han uppehållstillstånd i Sverige.

I Stockholm hade Fedo svårt att hitta sin plats. Han tog olika ströjobb, bland annat sorterade han brev på Posten och öppnade en resebyrå på Norra Bantorget med afrikanska destinationer. 1991 reste han tillbaka till Kinshasa och hämtade sina två bröder Tonton Zola och Benjamin, åtta och nio år gamla, som bodde hos sin mormor sedan föräldrarna dött tre år tidigare. Trots svårigheterna att få ett ordentligt jobb var Fedo övertygad om att hans yngre bröder hade en ljusare framtid i Sverige. Fedo antog rollen som familjefar och var noga med att tidigt lära sina småbröder svenska. När något saknades i kylskåpet skickade han iväg dem till affären för att så gott de kunde leta upp vad de skulle ha. Han placerade dem också i Bredängs P82-lag och hjälpte själv till i klubben som tränare.

Snart upptäckte Fedo att Tonton var för bra för Bredängs BK. Han kontaktade Djurgården som tog emot brodern i pojklaget. Fedo hade själv spelat fotboll i Vita Club – en av Zaires största klubbar – och gladde sig så åt att en av hans yngre bröder stack ut i Djurgårdens framgångsrika 82-lag att han bestämde sig för att försöka ägna sig åt fotboll på heltid.

Bror Anders Månsson, pappa till lagets målvakt Måns och en framgångsrik affärsman – känd för att alltid gå oklanderligt klädd i kostym, väst och vit skjorta – blev imponerad av kongoleserna. I Fedo fann han en person med samma driv och entreprenörsinstinkt som han själv – men med en helt annorlunda bakgrund. Månssons nyfikenhet växte och efter träningarna körde han ibland omvägen från Östermalms IP till Sätra där bröderna Moukoko bodde. I bilen diskuterade Fedo och finansmannen förhållandena i Zaire. President Mobutu hade insjuknat i cancer och tvingades till långa konvalescensperioder i Europa. Under sin frånvaro hade han tappat kontrollen över flera regioner i de östra delarna av landet. Märkt av sin sjukdom lyckades han inte mobilisera tillräckliga krafter för att försvara sin makt. Efter ett halvårs stridigheter som till slut nådde Kinshasa störtades presidenten i maj 1997 av rebelledaren Laurent-Désiré Kabila. Kabila döpte om landet till Demokratiska republiken Kongo. Mobutu tvingades i landsflykt och avled fyra månader senare.

Fedo såg möjligheter i sitt gamla hemland. Han övertygade Månsson om potentialen i det mineral- och folkrika men fattiga och djupt sargade landet. I Kongo-Kinshasa, som landet numera kallades för att skilja det från grannen Kongo-Brazzaville, fanns ett skriande behov av att bygga upp landet efter drygt trettio års diktatur och nära ett decennium av inre stridigheter.

Under Månssons diskussioner med Fedo föddes tanken på att utöka affärsverksamheten till Kongo och samtidigt hjälpa en fattig del av världen. Fedo var beredd att för Bror Anders Månssons räkning agera organisatör och vägledare, men ingen av dem visste vilka vägar som behövde trampas upp för en utomstående finansiär på väg in. De enda Fedo kände med någon sorts ställning i landet var folk engagerade i fotboll.

I samtalen med finansmannen växte drömmen fram: att skapa ett Djurgården i miniatyr i Kinshasa, att genom hård träning ge unga talanger chansen att komma till Europa och spela fotboll. Månsson nappade. Utöver de kontakter ett sådant engagemang kunde skapa var det också en chans att hjälpa favoritlaget Djurgården att upptäcka lovande fotbollsspelare. Trots att läget i landet fortfarande var instabilt efter statskuppen flög Fedo till Kinshasa för att rekognoscera. Han återkom med filmer på matcher med tio tänkbara lag. Efter att ha studerat filmerna och diskuterat Fedos intryck bestämde sig Bror Anders Månsson för att investera i två klubbar i Kinshasas lokala andradivision.

 

René river loss en remsa av omslagspappret kring en chokladkaka med nötter och sätter sig i en soffa i Olympias inre. Träningen är över. Mattias Lindström passerar och klappar till lagkamraten på huvudet.

– Vi ses i morgon!

René nickar lugnt till svar. Vi pratar om säsongen som pågår. I vintras var Helsingborgs IF starkt ifrågasatt. Henrik Larsson hade bestämt sig för att sluta, det var bråk i styrelsen och till tränare valde klubben Conny Karlsson – en äldre herre som många ansåg hade gjort sitt på elitnivå. Fem månader senare toppar HIF den allsvenska tabellen med bred marginal. Men det har skett utan René Makondele i startelvan. Rubrikerna som rört Kongo och allsvensk fotboll har den här våren mest handlat om Yannick Bapupa. René berättar att han hade kontakt med Yannick när säsongen tog slut förra hösten. Som vanligt pratade de om semesterplaner. Bapupa var i Kalmar för att slutföra några detaljer kring övergången från Gefle och René höll redan på att packa för avresan till Kinshasa två dagar senare. »Perfekt!« sade Yannick. »Jag åker nästa fredag. Då hörs vi där nere, så ordnar vi en stor fest och har kul ihop och träffar alla gamla kompisar.« På lördagen ringde Yannicks agent och meddelade att vännen gripits, misstänkt för våldtäkt.

Annons

René har inte haft någon kontakt med Bapupa sedan dess.

– Han har bytt alla sina nummer. Men han har mitt – jag vet att han ringer mig när han är redo, säger René. 

Under våren har han följt rättegången via media. Bapupa friades i tingsrätten men fälldes sedan i hovrätten. I början anonymiserades vännen av tidningarna men när domen föll gick medierna ut med vem våldtäktsmålet handlat om. Det var mörka rubriker: »Bapupa dömd till två års fängelse för våldtäkt«, »Bapupa får sparken från Kalmar FF«.

René säger att han stöttade Yannick Bapupa så gott han kunde när han fälldes förra gången – 2007. Då gällde det misshandel.

– Då sa jag att han skulle lämna det som hänt bakom sig och tänka framåt. Alla kan göra misstag och alla förtjänar en andra chans. Nu… behöver han vila ett tag.

 

Det är tolv år sedan René Makondele och Yannick Bapupa träffades första gången i ett hus alldeles intill en av Kinshasas största fotbollsarenor. René hade tjatat sig dit. Hans pappa, som arbetade på stadens största bank och hade varit rådgivare och nära vän till Kongos första president Joseph Kasavubu, ville se sonen studera på universitetet i Kinshasa istället för att spela fotboll.

– Jag skulle bli läkare precis som min äldre halvbror, och först skulle jag ta mitt diplôme, min examen från skolan. Pappa var jättebestämd på den punkten, säger René.

Men René tyckte att fotbollsmatcherna med kompisarna på gatan utanför var roligare än lektionerna i skolsalen och en dag provspelade han med J.A.C. Trésors juniorlag.

– Tränaren sa att jag hade potential att nå högstaligan i Kinshasa om jag fortsatte träna med dem. Det fick mig att fundera: Ska jag lyssna på pappa och ta examen eller på tränaren och satsa på fotbollen? Jag pratade med mamma som skakade på huvudet: »Nej, pappa kommer aldrig att acceptera att du ger upp skolan.« Hon hade rätt, pappa sa till mig att lämna fotbollen.

1997 tog René sin examen och pratade med pappa igen. Den här gången gav han med sig. Nu kunde René söka in till universitetet när han ville och därmed var chansen att få ett jobb när han insåg att fotbollen inte kunde försörja honom större. René blev tidigt en nyckelspelare i J.A.C. Trésors A-lag i Kinshasas andradivision. Efter säsongen visade flera klubbar från högsta serien – Epf-Kin – intresse för 15-åringen. På en träning kom ordföranden fram till René: »Det är en man här som vill träffa dig.«

– Jag minns fortfarande Fedos första ord. »Du är en bra spelare, René. En dag kommer du att spela i Kongo-Kinshasas landslag och bli proffs i Europa.« Jag lyssnade väl lite halvt, det är så många som säger så i Afrika utan att det blir något.

Men Fedo var seriös. Han hade även pratat med Renés lagkamrat Richard Ekunde, och någon hade hört att han hade kontakter med en klubb i Sverige. René gick med på att provspela i Fedo Moukokos nystartade klubb – trots att han inte ens visste vad den hette. På träningen trängdes han med mängder av unga och förväntansfulla spelare som René kände igen från andra lag i Kinshasaområdet. Alla gjorde sitt yttersta för att visa upp sig för Fedo och klubbens två tränare som granskade spelet vid sidan av den gropiga planen.

Fedo berättade sina planer. Spelarna skulle bo tillsammans i ett hus nära träningsplanen, på en professionell fotbollsakademi, och bara resa hem på helgerna. De skulle träna två gånger om dagen – styrka och kondition på morgonen, taktik och teknik på eftermiddagen – och när det var som varmast mitt på dagen skulle de återhämta sig i huset och ha teoripass. Klubben skulle köpa in bollar och träningskläder och anställa en egen kock. De bästa spelarna kunde få chansen i Sverige, eller till och med Frankrike.

René var tveksam till vad pappa skulle säga om att sonen flyttade in i ett hus tillsammans med 21 andra killar för att satsa på en osäker framtid som fotbollsspelare. Därför besökte Fedo Renés föräldrar i förorten N’djili och lyckades övertyga dem om att sonen hade en bra chans att lyckas som fotbollsspelare i Europa. Till slut gav de med sig. René flyttade tillsammans med Richard Ekunde in i Fedos »fotbollshus«.

Stämningen var till en början tryckt. Spelarna i den nystartade klubben, som fick namnet Kinshasa City, kom från totalt skilda förhållanden och en del bar på traumatiska minnen från de blodiga stridigheterna i landet. Bara att dela på gemensamma duschar efter träningarna var svårt att vänja sig vid. Fedo förklarade att rutinerna snart skulle sätta sig och föreläste om att man som fotbollsproffs måste vara lika noga med att äta och vila som att träna.

René blev nära vän med den nya lagkamraten Yannick Bapupa, som hade vuxit upp i ett hem med samma sociala standard som hans eget. De umgicks även när de var hemma på helgerna och blev lagets frontfigurer. Båda spelade centralt på mittfältet eller i anfallet, René var lagkapten och Yannick vicekapten. René fick även ansvar för ordningen i huset. Han skrev städlistor och matscheman och såg till att spelarna var i säng klockan nio varje kväll. Fedo åkte ofta till Sverige och var noga med att någon höll ordning även när han inte var närvarande.

– Fedo sa till oss att spela fotboll som en familj, berättar René. Om Yannick eller någon annan blev fälld var jag genast där och hjälpte honom upp. Om han gjorde en dålig match peppade jag honom: »Nästa match blir bättre!«

Det unga laget utvecklades fort. Första säsongen avancerade »Kin City« till högsta serien, och den märkliga satsningen på unga killar som levde tillsammans som proffs i ett hus väckte uppmärksamhet i Kinshasa-medierna.

– Pappa kunde läsa om mig i tidningarna och det hände att TV sände våra matcher. Grannarna hemma i N’djili pratade om mig som om jag vore en stjärna.

– Om jag inte spelade bra var Fedo noga med att ta reda på varför. Då skjutsade han hem mig på helgen och pratade med mina föräldrar om det var några problem hemma. Pappa insåg att han kunde lita på Fedo, att snacket om proffsliv i Europa kanske inte var så främmande.

Vill bort. När René Makondele skrev på för Häcken kände han sig utfryst av Helsingborg. I B-lags­matchen mot Malmö fick han hoppa in som målvakt. »Det är oacceptabelt. Jag har gett allt för klubben i tre år. De visar ingen respekt mot mig.«

För varje år som gick antog satsningen alltmer den form Fedo sett framför sig när han startade akademin. Och åtskilliga gånger under de första åren reste han Kinshasa-Stockholm för att smörja kontakterna mellan laget i Kongo och Bror Anders Månsson. Den svenske finansmannen hade via det nystartade bolaget Djurgården Fotboll AB gått in med kapital i den skuldtyngda favoritklubben, och han satt även med i styrelsen för bolaget som finansierade föreningens spelarförvärv.

Med Månsson – och med Tonton som stormade fram i Djurgårdens pojklag och blev uttagen till P16-landslaget – hade Fedo en direktlänk in till hjärtat av en av Sveriges största klubbar. Djurgården var dessutom nyfiknare och mer förändringsbenägna än konkurrenterna: de åkte till Ajax för att kopiera holländarnas spelmodell, de revolutionerade försäsongsträningen med massiva styrkepass, de startade riskkapitalbolag för att kunna värva U21-landslagsmän som Andreas Isaksson och Kim Källström.

Trots att Djurgården säsongen 2000 mötte lag som Brage och Gunnilse i Superettan byggde man en organisation med ambitioner att ta klubben till Europa. Det Ajaxinspirerade spelsystemet krävde tekniska och offensiva spelare – sådana man behövde söka utomlands.

För Djurgårdens sportchef Ingvar »Putte« Carlsson och klubbdirektör Bosse Andersson talade Bror Anders Månsson sig varm för sitt projekt i Kongo. Han hade själv flera gånger flugit ner för att kontrollera vart hans investeringar – en miljon kronor till Kin City varje år – tog vägen och hade då alltid med sig bollar, skor och annat som klubben behövde. Han hade sett att Fedo lyckats med allt de båda pratat om – en stabil organisation kring klubben, bra träningsmöjligheter och en lovande samling fotbollsspelare.

»Putte« Carlsson och Bosse Andersson bestämde sig för att tillsammans med Bror Anders Månsson flyga ner till ett Kongo-Kinshasa som drabbats av ännu en konflikt – »Afrikas första världskrig« – som spred sig till flera grannländer. När de fyra svenskarna en julinatt 2000 steg av planet på Aéroport International de N’djili blev de ställda. Uppradade på led stod Kin Citys spelare i kostym och vit skjorta – precis som Bror Anders Månsson alltid klädde sig. Fedo hade köpt finkläder åt hela laget för att hylla sin vän.

– De var väldigt fina. Man landade i ett land med tanks och kanoner på flygplatsen och där stod de i kostym, minns »Putte« Carlsson.

Resan gjorde intryck på djurgårdsledarna som skrev på ett avtal med Fedo om samarbete mellan klubbarna. För Djurgårdens del var insatsen låg: via Bror Anders Månsson skulle de skicka avlagda kläder och bollar – och efter varje säsong skulle några spelare få träna med Djurgården i Stockholm.

– Vi såg att sakerna kom till användning direkt, säger Bosse Andersson. Istället för att gamla fotbollsskor ligger i garderoben hemma så blir allt som nytt där nere. Man ger något litet och det blir underverk på den andra sidan.

Fedo var stolt över avtalet. På väggarna i spelarhuset i Kinshasa spikade han upp bilder på Stockholm och på alla spelarna i Djurgårdens A-lag. En månad efter svenskarnas besök landade tre flygbiljetter hemma hos Fedo, i ett brev från Bror Anders Månsson. Tre spelare var inbjudna till Stockholm och Djurgårdens träningsanläggning Kaknäs i tre veckor: 18-åringarna Yannick Bapupa och René Makondele och den tre år äldre Bazilepo Kangwana skulle få chansen att träna med Stefan Rehn, Rami Shaaban och de andra ansiktena som hängde på väggarna hemma i huset.

Annons

 

René skakar på huvudet och ler:

– Jag har aldrig träffat någon som Fedo. Utan honom hade jag aldrig kommit till Sverige.

Han säger att folk hemma i N’djili inte trodde på honom när han berättade att han skulle resa till Sverige och provträna med Djurgården. För dem var »proffs i Europa« lika med »proffs i Frankrike« – som idolerna Shabani Nonda och Kinshasafödde Claude Makélélé. »Sverige? Ha! Spelar de ens fotboll där det är så kallt?«, sade grannpojkarna. Men René hade gått längre i skolan än de och lärt sig sin geografi. Han visste att man spelade fotboll i Sverige också – så kallt var det inte.

Sverigebesöket blev lyckat. Kongoleserna tränade och besökte styrketräningslokalerna på Bosön. Bror Anders Månsson och ordföranden Bo Lundquist förklarade att de var nöjda. I Kinshasa skrev tidningarna samtidigt om kostymerna spelarna i Kin City bar inför varje match, om alla nya bollar och kläder de hade på träningarna och om alla storklubbar i Afrika som ryktades vara intresserade av att värva lagkaptenen René, skyttekungen Bazilepo och vicekaptenen Bapupa. År 1974 hade Muhammad Ali knockat George Foreman och återerövrat mästarbältet i tungvikt i Kongos största idrottshändelse någonsin – »The Rumble in the Jungle«, nu var det René och hans Kin City som i matcherna mot topplagen Vita Club och Motemba Pembe fyllde arenorna i Kinshasa till brädden. På varje träning kom det journalister och Fedo fick ägna teoripassen åt medieträning. Snart visade det sig att ett av de mer envisa ryktena som surrade i pressen var sant. Mästarlaget TP Mazembe från landets näst största stad Lubumbashi i sydöstra Kongo storsatsade på afrikanska Champions League och letade efter välkända profiler. De ville värva René och några av hans lagkamrater, och valde ett tillfälle när Fedo var i Sverige.

– En av Mazembes tränare bodde i N’djili och jag kände honom lite. Han bjöd hem mig på middag och lockade med hög lön, sign on-bonus och spel i landslaget. Han påstod att Bazilepo redan skrivit på och att Yannick också skulle göra det. Jag blev förvånad och sa att jag ville fundera några dagar.

Nästa dag kunde René läsa i tidningarna att Bazilepo var klar för Mazembe. Yannick hade också fått ett erbjudande men ville vänta tills Fedo kom hem igen.

– Fedo var sjukt sur och ledsen när vi träffade honom två dagar senare. Bazilepo var äldre än vi och skulle ha blivit den förste att gå till Djurgården, säger René.

Fedo satte sig ner med René och Yannick i ett ostört rum i huset. »Allt jag har gjort har jag gjort för ert bästa – inte för mitt eget. Bazilepo kommer aldrig att bli proffs i Europa, det här var hans chans.« Fedo berättade att han hade diskuterat med Djurgården när han var i Sverige: »Djurgården vill ha dit er efter nästa säsong, men ni får inte säga något till pressen. Det här stannar mellan oss.«

René tog över Bazilepos roll som målskytt och säsongen 2001 låg han med i toppen av skytteligan. För första gången blev René uttagen i landslaget och träffade där Bazilepo som hade det tungt i sin nya klubb. När René avslöjade att han skulle till Sverige efter säsongen blev Bazilepo förtvivlad och ringde till Fedo och bad om att få återvända till Kinshasa och resa med till Sverige. Fedo vägrade.

I början av november åkte René till sin andra landslagssamling, den här gången i Sydafrika. Säsongen var slut, Kinshasa City hade slutat fyra i ligan och René hade varit delad skyttekung med 14 mål. På samlingen fick han ett samtal från Fedo som berättade att han precis kommit hem från Sverige. Med sig hade han tre signerade lånekontrakt från Djurgårdens IF som sträckte sig över vintern. René tog första flyget hem, förbundsledarna gjorde ingen ansats att hindra honom utan önskade bara lycka till. De visste att det här var hans chans.

Han landade på flygplatsen i N’djili söndagen den 4  november. Fedo ringde igen bara för att höra hur resan hade gått och bad René ta det lugnt några dagar och vila sig. René påpekade att Fedo lät trött och fick svaret: »Det är ingen fara, jag mår lite illa och ligger på sjukhus, men i morgon är det säkert bättre. Vi ses i morgon så pratar vi mer om resan till Stockholm då.«

På morgonen den 5 november ringde René till Fedos mobiltelefon. En vän till Fedo svarade och sade att han fortfarande inte mådde bra, men att det kanske skulle bli bättre till dagen efter. De bestämde att Fedo skulle ringa på kvällen eller morgonen därpå, när han kände sig piggare. Klockan tio förmiddagen den 6  november ringde vännen från sjukhuset och berättade att Fedo var död.

 

Dagen efter strömmade vänner och bekanta in i Fedos lägenhet i Sätra där han hade bott tillsammans med sin fru, deras barn och sin bror Benjamin. Bror Anders Månsson kom också dit – han hade fått beskedet på väg till ett möte med Djurgården. En vecka tidigare hade han träffat Fedo i Stockholm för att gå igenom de sista detaljerna med spelarnas övergångar. Han märkte att vännen inte mådde bra. Benjamin hade också hört Fedo hosta illa och bett honom att gå till vårdcentralen. »Okej, men om doktorn frågar om jag varit utomlands så svarar vi nej.« Trots att läkaren rekommenderade Fedo att stanna på mottagningen och få vård flög han ner till Kinshasa.

– Han var så envis, han sa att han skulle fixa det sista med spelarna i Kongo, men att jag sedan skulle ta hand om dem i Stockholm, berättar Benjamin. Han pratade så konstigt, det var som om han redan visste. Jag kände det på mig, jag tänkte att om Fedo inte ringde mig därifrån så …

Bror Anders tog med Benjamin ut i trapphuset. Han frågade om det var någon idé att slutföra övergångarna, om Benjamin kunde ta på sig en del av ansvaret för spelarna de tog hit? Benjamin hade nyss gått ur gymnasiet och jobbade i en sportaffär. Men ända sedan han var liten, då Fedo började pendla med Tonton till Djurgårdens träningar på Östermalm, hade storebror varit tydlig mot Benjamin: »Du ska inte satsa på fotbollen, du ska studera och ta hand om pengarna som kommer in till familjen.« Nu insåg Benjamin att det var hans ansvar att fortsätta Fedos arbete och svaret på Bror Anders Månssons fråga var givet: »Visst, ge killarna en chans. De har väntat länge på det här.«

 

En Wunderbaum med doften »Apple Blossom« hänger i den guldfärgade Opelns backspegel. Det är juli månad och den stekande solen gör den lilla plåtburken till bil olidligt varm. René Makondeles kompis Wilson Kela sitter bakom ratten. De lärde känna varandra på den kongolesiska föreningen i Stockholm och bor nu båda i Helsingborg. Stadens enda kongoleser – så vitt de vet.

Wilson parkerar nere vid hamnen där de skiljs åt. René går in mot staden för att köpa en present till Wilsons son som fyller ett år dagen därpå. Han släpar sina flip-flops i Kullagatans gatstenar, slänger en snabb blick in i herrmodebutiken där Marcus Lantz är delägare men går bara förbi.

– Jag får ändå ingen rabatt där.

Han berättar att han brukar samla på sig reakläder som han tar med sig till familj och släktingar hemma i Kinshasa. Det är dyrare än att köpa där nere men kvaliteten är mycket bättre. Tyvärr är Helsingborg inte särskilt bra att shoppa i, tycker René. Han åker hellre till Malmö.

– Göteborg är bra också, vet du några bra affärer där?

Jag har svårt att på rak arm komma på prisvärda butiker med kläder som funkar i Kongo, och frågar istället om han föredrar Gävle eller Helsingborg.

– Gävle, mumlar han och slår ut med armarna i en uppgiven gest.

– Folk är mer… öppna.

Han kliver in i affären Gömstället som säljer barnkläder och lyfter upp en vit pikétröja från Polo i fyraårsstorlek.

– Christoffer Anderssons fru jobbar här. Jag brukar få rabatt.

Efter moget övervägande viker han ihop piké-tröjan och lägger tillbaka den på sin plats. René rycker på axlarna:

– Äh, Wilson får fixa present istället.

När vi satt oss på ett kafé på Stortorget, och René beställt en apelsinfestis, berättar han om den där novemberdagen för nio år sedan.

– För mig blev det en jättesvår situation när Fedo dog, säger han. Han var som en pappa för mig och tog hand om oss i huset i Kinshasa. Han frågade oss alltid hur vi ville träna, det var första gången jag var med om att någon lyssnade på spelarna. Mådde man dåligt så var Fedo där för en. Om något saknades var det bara att ringa honom, så fixade han det. Han lyssnade alltid. Jag kommer att sakna honom i hela mitt liv.

Han berättar att han trodde att chansen att åka till Sverige försvann i och med Fedos död. Själv hade han ingen kontakt med Djurgården, inga flygbiljetter, inget arbetstillstånd.

– Jag var fortfarande chockad och trodde att drömmen om Europa var borta när Benjamin ringde mig på telefon och berättade att Djurgården ville fullfölja övergångsavtalet.

Litade du på det?

– Ja, Fedo och Djurgården hade fixat allt. Det var bara att ta chansen, om jag inte lyckades kunde jag bara åka hem igen. Fedo sa ju hela tiden att vi skulle göra ett bra jobb även om inte han var där.

 

När kongoleserna landade på Arlanda möttes de av en förvånad Ingvar »Putte« Carlsson. Eftersom Bazilepo stuckit till ett annat lag trodde djurgårdsledaren att bara Makondele och Bapupa skulle vara med på planet. Den tredje killen kände han inte igen. Han visste inte att Fedo hade gett Bazilepos plats till Blaise Mbemba, högerback i Kinshasa City.

Den första tiden blev omtumlande. Morgonen efter den 700 mil långa flygresan från N’djili till Arlanda var det styrketräning på Bosön. René hade läst lite engelska i skolan och fick översätta för Yannick och Blaise vad tränarna Zoran Lukic och Sören Åkeby sade. När han inte förstod fick Benjamin eller Stefan Rehn – som talade franska efter sina år i Lausanne – rycka in och tolka.

René flyttade tillsammans med Yannick och Blaise in i Fedos lägenhet i Sätra där Benjamin bodde kvar. Snart knackade en man på dörren och sade att de hade en vecka på sig att lämna stället. Fedos fru ägde lägenheten – hon hade precis sålt den och rest till Schweiz.

Istället flyttade de fyra in i en andrahandslägenhet i Hökarängen som Bror Anders Månsson hyrde av en affärsbekant. Benjamin blev kongolesernas tolk och personliga assistent. Djurgården betalade för svenskundervisning som René och de andra inte hann med för alla träningar och matcher. Istället fick Benjamin åta sig även den uppgiften.

– Jag tänkte på hur Fedo hade gjort när jag och Tonton var nya i Sverige, berättar Benjamin. Så jag skickade iväg René, Yannick och Blaise till affären med lite pengar, precis som Fedo hade gjort med oss. Djurgården gjorde inte så mycket för dem utanför planen – de hade mig till det. Vid ett tillfälle blev Bapupa skadad och visste inte att han skulle få mindre lön för det. Då fick jag först själv försöka förstå vad som gällde, och sedan förklara för Yannick. Så gott jag kunde – jag var 19 år och hade ingen utbildning alls.

Eftersom Benjamin saknade körkort åkte de fyra tunnelbana och buss till träningarna varje dag – resan tog en timme enkel väg. René irriterade sig på de långa restiderna och träningarna var betydligt hårdare än han var van vid. Samtidigt var Djurgårdens tränarstab osäker på om deras spelarlån höll allsvensk klass. Kongoleserna hade svårt att förstå lagets Ajaxinspirerade spelstil och fick ofta stanna kvar efter passen för att träna extra med Zoran Lukic.

– De var definitivt inte allsvenska spelare när de kom, varken fysiskt eller taktiskt, säger Lukic. Jag hade en klar bild av hur de skulle träna individuellt. Fysiken var nummer ett – att bygga upp dem för allsvensk fotboll. Däremot hade de ett unikt rörelseschema och behövde bara ett tillslag när andra behövde två. De kunde göra grejer i fart som djurgårdsspelarna inte kunde stava till.

När lånekontrakten löpte ut i april var René och hans två vänner inte säkra på om de hade en framtid i Djurgården. Hemma i Kongo oroade sig Kin Citys nya ordförande Jeff Dinzenza för att klubben skulle gå helt tomhänt ur affären med Djurgården. Han anlitade en agent för att snabbt förhandla fram en permanent försäljning av de tre spelarna. Förhandlingarna gick fort. Bror Anders Månsson hade slutat skicka pengar efter Fedos död och Kin Citys nya ledare var desperata. Djurgården köpte de tre spelarna för mindre än en miljon kronor.

– Kongospelarna har bra karaktär. Och oavsett vad man tycker ska man veta att de nog är Djurgårdens billigaste värvningar någonsin, kommenterade »Putte Carlsson.

Alla var inte lika positiva. På Kaknäs upplevde många lagkamrater att kongoleserna fick mer stöttning än klubbens egna juniorer, trots att det bara var Yannick Bapupa som platsade i Zoran Lukics och Sören Åkebys allsvenska trupp. Han fick starta i flera träningsmatcher under försäsongen. René och Blaise Mbemba lånades ut till samarbetsklubben Värtan i division två. Först när Migrationsverket ifrågasatte konstruktionen att spela i en klubb men få lön av en annan kunde »Putte« Carlsson övertala tränarna att ge René och Blaise chansen i A-truppen.

René gjorde mål i sin debut för Djurgården, 6-3 mot Norrköping, men var aldrig riktigt nära att slå sig in startelvan. På det centrala mittfältet var namnkunniga trion Källström-Rehn-Andreas Johansson given. I  anfallet föredrog tränarna Samuel Wowoah, Babis Stefanidis, »Lolo« Chanko eller Stefan Bärlin före Makondele. Konkurrensen blev inte mindre när Johan Elmander sommaren 2002 lånades in från Feyenoord.

 

Andra året fick René Makondele sällskap av ännu en lagkamrat från Kinshasa City, mittbacken Richard Ekunde som spelat tillsammans med René sedan de båda var i J.A.C. Trésor. Med ytterligare en landsman att umgås med – även om Ekunde och Mbemba båda lånades ut till Åtvidaberg – började René Makondele hitta rätt igen. Under våren och sommaren 2003 fick han göra allt längre inhopp. När Djurgården lottades mot Partizan Belgrad i Champions League-kvalet fick René äntligen spela från start. Djurgården låg under med 1-0 när Andreas Johansson snappade åt sig bollen på mittplan och sneglade åt höger där René forsade förbi sin försvarare. Johanssons passning friställde René som vrickade bollen förbi den serbiske målvakten och lobbsköt över en täckande försvarare in i mål. »Det är min stil, jag tränar hela tiden på att dribbla. Jag bara lade in den«, kommenterade René självsäkert i Expressen dagen efter.

I returen hörde han en ny ramsa från hemmafansen: »Oh ah, oh ah eh, Makondele, René!« Renés mål räckte inte till avancemang – Partizan gick vidare på fler gjorda mål på bortaplan – men insatserna gav kongolesen en ny status i laget. Han spelade i princip i varje allsvensk match den hösten när Djurgården försvarade sitt SM-guld.

När Zoran Lukic säsongen därpå ersattes av Kjell Jonevret fastnade René återigen på bänken. Tillsammans med Bosse Andersson och Bror Anders Månsson kom han fram till att det var dags att flytta vidare. Bapupa hade redan gjort klart med utlåning till Åtvidaberg. I samtalen med Bosse Andersson fick René höra att Assyriska, Elfsborg och Gefle visat intresse för honom.

– Jag kände direkt »Gefle!«, säger René. Ingen hade koll på dem, de var nykomlingar och behövde spelare med rutin från Allsvenskan. Dessutom hade de ingen press på sig. Om de åkte ur så gjorde det ingenting eftersom det var vad alla väntade sig. Jag behövde bygga upp självförtroendet igen i lugn och ro.

Djurgårdens trupp var nu tom på kongoleser. Fedo var borta. Bror Anders Månsson hade inte skickat några pengar till Kin City sedan 2001. Djurgårdens band till Kongo var definitivt klippta.

Numera tackar Bror Anders Månsson kategoriskt nej till alla intervjuer om Kinshasa City. Via »Putte« Carlsson meddelar han att skälet är att såret efter Fedo ännu inte är läkt. Men det finns andra som den här våren 2010 – med en Bapupa bakom galler, en Mbemba som tvingats lämna landet och en Makondele i sitt livs djupaste karriärsvacka – har funderat mycket på var Kongoprojektet egentligen tog vägen.

– Vi borde ha skaffat de här spelarna ett bättre socialt läge, säger »Putte« Carlsson. Begär man att de ska prestera så måste man erbjuda något också.

Han slutade som sportchef 2003 för att ägna mer tid åt partnerklubben Åtvidaberg. Där fick han på nära håll följa utvecklingen för tre av kongoleserna som ratades av Djurgården. I dag är han tillbaka i Djurgårdens styrelse, självkritisk till hur föreningen behandlade spelarna.

– De fick inte samma procentuella möjlighet att slå sig in i laget. Vi överlät mycket åt Bror Anders Månssons privata engagemang. Utan honom tror jag inte att de hade klarat det i Sverige.

När Bror Anders Månsson brann som mest lade han ner mycket tid på kongoleserna. Bland annat arrangerade han en dag där han hjälpte dem att hyra släpkärra och åka till Ikea för att inreda bostaden. »Det är bra att lära sig. När ni blir proffs i Lille eller något vet ni hur man gör när man ska handla möbler. Ikea finns i Frankrike också.« När spelarna drog vidare, från Djurgården till Åtvidaberg och Gefle – dit även Bapupa anlände säsongen 2006 – fick spelarna stå alltmer på egna ben. Gefle värvade inte i första hand spelare från Kongo utan spelare från en allsvensk klubb som råkade ha kongolesiskt pass.

Djurgårdens samarbete var inte unikt. Flera andra svenska klubbar ville under det tidiga 00-talet kombinera socialt ansvartagande i Afrika med scoutning av spelare. Med facit i hand kan man konstatera att ingen lyckades kombinera de båda. Till exempel lever Örgrytes samarbete med Chiparamba Great Eagles i Zambia i dag endast vidare i form av en välgörenhetsorganisation för zambiska ungdomars utbildning – Öis A-trupp innehåller inga spelare med zambiskt ursprung. Och Djurgården har de senaste fem åren mer tittat mot Östeuropa och Sydamerika för att scouta spelare.

– Kongospåret var ett litet embryo, säger dåvarande klubbdirektören Bosse Andersson. Vi hade flera planer med det – som att våra medlemmar skulle ha fadderkillar där nere, nu med internet är det lätt att följa varandra. Men man kan inte driva en sådan verksamhet i ett sådant land utan en person som Fedo. Det måste finnas en koppling. Du kan inte bara säga: »Här ska vi ha en fotbollsskola!« Då tror jag inte att skorna man skickar ner finns kvar länge.

Bosse Andersson är trots allt nöjd med projektet:

– Okej, vi nådde inte Champions League, men vi hjälpte människor i Afrika att bli bra fotbollsspelare och nå en högre status. Det finns klubbar som lagt miljoner på liknande projekt utan att få spelare till A-laget. Som jag ser det var Kongosamarbetet jättelyckat.

 

Det är sen eftermiddag och Benjamin Moukoko kränger av sig sin svarta ryggsäck och sätter sig vid ett ledigt kafébord på Centralen i Stockholm.

Efter Fedos död visste ingen vad som skulle hända med Kinshasa City, säger han. Allt blev kaos, bollarna och kläderna som Djurgården skickade försvann. Fedos privata saker försvann från hans hem i Kinshasa. Han brukade ha sina viktigaste saker – pengar, pass, kontrakt – i en väska, den försvann också. Alla planer för Kin City, all framtid för klubben var borta.

För Benjamin var Kin City ett kapitel som inte gick att avsluta. När han reste ner till Kinshasa 2001 för att slutföra låneavtalen för Makondele, Bapupa och Mbemba utsågs han till vice ordförande för Kinshasa City. Det är han fortfarande.

De senaste åren har han pluggat ekonomi i Kalifornien och nu läser han idrottsjuridik för att ta agentlicens. Han är ombud åt sin bror Tonton som letar ny klubbadress efter några anonyma år i klubbar som Sleipner, Syrianska och finska Atlantis FC. Studierna har fått Benjamin att inse att det finns något han kan bidra med till Kin City. Det gamla huset där spelarna bodde tvingades klubben sälja då den inte längre hade råd att betala kostnaderna. Istället vill Benjamin bygga en ny anläggning med gym, lägenheter och sex fotbollsplaner – två ska de själva träna på, resten hyrs ut.

– Då tjänar vi pengar samtidigt som vi ger spelarna bättre förutsättningar att lyckas och kunna säljas till Europa, säger han. Väl där ska de vara förberedda, inte som när Makondele först kom till Bosön … Vi måste höja marknadsvärdet!

För att genomföra sina planer försöker Benjamin hitta investerare. Han säger att Bror Anders Månsson fortfarande är Kin Citys största aktieägare, även om han inte satsar några pengar.

– Bror Anders kan bli viktig. Tyvärr är han omöjlig att få tag i. Vi skulle ha träffats i höstas när jag kom hem från USA, men det blev inte av. Det krävs inte mycket pengar för att driva en klubb där nere. Alla matcher spelas i Kinshasa, så det är få resor. Det är inga löner att tala om. Men just nu kämpar klubben för att överleva tills vi hittar något sätt att finansiera den i längden.

Månsson är inte Benjamins enda hopp. Han berättar att han i vintras skickade övergångspapper, licenser och tidningsurklipp till fyra klubbar i Allsvenskan: Helsingborg, Gais, Gefle och Åtvidaberg. Benjamin menar att klubbarna har brutit mot Fifas »solidaritetsmekanism«, som säger att köpande klubb ska betala utbildningsbidrag till de klubbar som spelaren tillhörde när han var mellan 12 och 23 år gammal. Kan inte moderklubbarna fastställas ska pengarna skickas till fotbollsförbundet i spelarens hemland. Benjamin har varit i kontakt med Kongo-Kinshasas förbund och de säger att klubbarna inte har betalat några pengar alls.

– Det är ganska ofta som europeiska klubbar kör över afrikanska, säger han. Presidenterna där kan inte reglerna. Jag kände inte heller till dem förrän jag började läsa till fotbollsagent.

När René Makondele såldes för sex miljoner kronor från Gefle till Helsingborg 2007 hade Kinshasa City rätt till 2,5 procent av övergångssumman, 150 000 kronor.

– Det är inte lätt att hitta investerare i Kongo. Man vet aldrig vad som händer och det är svårt att garantera ekonomisk säkerhet. Du måste visa att du är seriös och själv kunna lägga en slant. Därför är pengarna från de svenska klubbarna så viktiga – då kan vi visa att vi också är beredda att satsa.

Benjamin förklarar att han nu blivit tvungen att gå vidare till Fifa i ärendet. Trots att han kan bevisa att de fyra spelarnas moderklubb är Kinshasa City har de svenska föreningarna inte svarat på hans krav. Om Fifa går på Kin Citys linje blir klubbarna skyldiga att betala.

– Kin City lever fortfarande! Titta på hur det är i Brasilien. Så många spelare som säljs från olika småklubbar till lag runtom i världen. Så kan det vara i Kongo med. Kin City skulle kunna sälja spelare för två-tre miljoner varje år. Det skulle räcka väldigt långt. Fedo hade en väldigt bra idé för klubben – för bra för att kastas bort.

Inneboende. Renés kusin GuyGuy Lema skrev under sommaren på för IFK Hässleholm i division två. René hjälpte till vid förhandlingarna och lånade under tiden ut ett rum i familjens lägenhet.

– Har de bra räkor i Göteborg eller?

René Makondele skrapar ihop de sista resterna på tallriken och spetsar dem med sin gaffel.

– Räkor är min älsklingsrätt, smackar han.

Det är i början av juli och sommaruppehållet har gett honom tid att fundera över karriären. För två veckor sedan besökte han Göteborg och träffade Gais ordförande Christer Wallin och tränaren Alexander Axén. Enligt René är klubbarna redan överens. Det enda som återstår är förhandlingarna mellan Göteborgsklubben och Renés agent. René själv hoppas på en flytt redan under sommaren.

– Richard Ekunde ringer varje dag och tjatar, säger han och går upp i falsett för att härma sin lagkamrat från J.A.C. Trésor, Kin City och Djurgården.

– »Kom! Kom och skriv på!«

Jag frågar vad som hindrar övergången – om nu klubbarna är överens och han själv vill flytta.

– Min agent ska fixa en stor bonus åt mig, garvar René. Så att jag och min fru kan ordna en stor fest hemma i Kongo. Vi är gifta, men i Kongo går det i tre steg. Först förlovning, sedan inne i kyrkan – det har vi gjort. Men innan vi får trä på ringarna ska vi ordna en stor fest hemma i Kinshasa för alla vi känner.

Var det någon gång René Makondele var riktigt nära drömkontraktet i Frankrike så var det i Gefle 2006, då han fick större offensivt utrymme och slutade tvåa i Allsvenskans poängliga med åtta mål och sju målgivande passningar. Bara Kalmars Ari da Silva var delaktig i fler mål. Ett halvår senare såldes brassen för 40 miljoner kronor till AZ Alkmaar. För Renés del snackades det om Lorient eller Guingamp. Men det blev ingen flytt och istället skrev han på ett nytt kontrakt med Gefle. Året som följde gick trögt – i början av sommaren fick han veta att hans pappa hade dött.

– När sådana saker händer är det svårt att koncentrera sig. När pappa gick bort var mamma ensam i Kinshasa. Jag kom ner först dagen efter. Det kändes inte bra att inte vara där när det hände.

Det är två månader sedan vi sågs senast. Då hade han inte hört ett ljud från Bapupa – det har han fortfarande inte. Men i förra veckan var han i Stockholm och träffade Bosse Andersson och »Putte« Carlsson. Kvällstidningarna skrev att han var där för att diskutera en övergång till Djurgården. Det stämde inte.

– Vi hade ett möte. Om Bapupa. Bror Anders Månsson var också där, och Benjamin Moukoko. De var alla väldigt ledsna över vad som hänt. »Putte« tyckte att vi skulle besöka honom i fängelset tillsammans. Vi ska göra det någon gång snart.

Ni hade en liknande uppväxt och en nästan identisk karriär. Varför ser era liv så olika ut i dag?

– Vi bodde tillsammans, men i livet kommer det en dag när man måste skiljas. Bapupa gick till Åtvidaberg, jag till Gefle. Det var rätt – vi kan inte leva tillsammans hela livet. Sedan får man tänka på sitt sätt. Mina bröder lever på sitt sätt, jag kan inte komma in i deras liv och säga: »Gör så! Gör så!« Jag kan inte svara på vad Bapupa har gjort.

Har du kontakt med Blaise Mbemba?

– Inte sedan i julas någon gång. Benjamin ringde mig och sa att han var i Norge och sökte ny klubb där. Hans kontrakt med Åtvidaberg löpte ut och när han inte fick något nytt där fick han inte heller något nytt arbetstillstånd. Nu vet jag inte vad han gör.

Pratade ni om Kinshasa City i Stockholm också?

– Benjamin förklarade varför han anmält de svenska klubbarna till Fifa. Bror Anders Månsson höll med honom, han tyckte att det vore rättvist om klubbarna betalade. Men han ville inte ta något ansvar själv.

 

Två veckor senare presenteras René Makondele som BK Häckens nya spelare. I tidningarna skriver man att kongolesen valt bort såväl Djurgården som Gefle. Gais nämns inte med ett ord. René verkar lättad när vi träffas hemma i hans lägenhet i Helsingborg. Han ber om ursäkt för att han inte har städat och förklarar att han ändå »ska flytta snart«. Men trerummaren på fjärde våningen är inte ett dugg stökig. Det dräller inga klädhögar på golvet, inga leksaker i soffan. Inte heller hänger det några tavlor på väggarna. Det finns inget som påminner om vare sig Renés hemland Kongo eller att här bor en tvåbarnsfamilj. Det enda som stör den avskalade ordningen är Renés fyraåriga dotter Retiane som har spridit ut färgkritor över vardagsrumsbordet medan hon tittar på Family Guy.

Retiane är ett yrväder som studsar upp i Renés knä, upp och ner i soffan, ut halvvägs genom fönstret och tillbaka till sina kritor. Hon bubblar på en blandning av skånska och lingala. Med släpig och skorrande helsingborgsdialekt förklarar hon varför hon slutat med franska.

– Då kommer jag bara prata franska på dagis, och jag vill inte gunga högt. Om jag gungar högt och slår mig i huvudet ringer mamma till doktorn. Bara små apor slår sig i huvudet.

René skär upp plasten runt en förpackning med fläskkotletter som han köpt för halva priset på Netto och flinar åt dottern.

– Hon bara pratar och pratar. Hela tiden pratar hon.

René vänder sig till Retiane:

– Vem är bäst i HIF? Vem är din favorit, vem gör alla målen?

Dottern tvekar.

– Kom igen, skrattar René.

– Rasmus Jönsson! skorrar Retiane.

René blir tyst en stund medan han doppar kotletterna i en blandning med aromsalt, grillkrydda och vitlökspulver.

– Jag träffade förresten Bazilepo i Sydafrika förra året. Vi var på träningsläger där med Helsingborg. Han jobbade lite på olika bilverkstäder och hade det jobbigt med pengar. Han frågade hur jag hade det och erkände: »Det var jag som tog fel beslut när jag gick till Mazembe och det måste jag acceptera. Jag kan inte få tillbaka den tiden. Nu är det för sent att få en ny chans.«

När René kom till Sverige hoppades han gå vidare ut i Europa och spela i större ligor, mot bättre spelare. Så här tio år senare säger han att han ändå är nöjd med karriären. Han är 28 år och har hunnit med att vinna skytteligan i Kinshasa, vara proffs i Sverige, ta två SM-guld med Djurgården och bli tvåa i Allsvenskans poängliga. Han har spelat sextondelsfinal i Uefa-cupen och är en av få som under de senaste tio åren gjort mål för ett svenskt lag i Champions League. Han har också spelat 44 landskamper för Kongo-Kinshasa.

– Jag har lärt mig mycket här, säger han. Om kanske fem år flyttar jag tillbaka till Kinshasa. I Sverige har jag kontakt med tränare som Stefan Rehn, Magnus Pehrsson, Henrik Larsson, Jesper Blomqvist… Jag kan hjälpa unga killar i Kinshasa att ta sig till Europa som proffs. Jag och Benjamin har pratat lite om att samarbeta med Kinshasa City.

Han berättar att han i vintras tog hit sin mamma på besök så att hon fick se honom spela. Det var första gången hon var utomlands.

– När jag kommer hem till N’djili får jag besök av ungarna från kvarteret – de frågar vad de ska göra för att bli som jag. Då går jag ut och spelar med dem på gatan. Säger åt dem att vila och äta bra, trots att jag vet att de kan ha ont om mat. Sedan berättar jag om Fedo och hur vi gjorde i Kinshasa City.