Det är något som inte stämmer. Hällevik är ett litet fiskeläge med drygt 700 invånare, ändå ser jag från mitt hotellrum hur enstaka passerande nedanför fönstret blir allt fler, hur de bildar en lång smal orm utan slut. Från solsvedda trädgårdar tittar kaniner förvånat på.
Jag går ut från hotellet och ansluter mig. Ormen ringlar sig fram längs en stig utmed havet och viker sedan in på en smal cykelväg mellan sommarstugorna. Det är människor i alla åldrar. Ingen bär klubbtröja, ingen skanderar och brötiga ynglingar dominerar inte. Framför mig går två målmedvetna medelålders kvinnor och talar lågmält om vardagsbestyr – eller är det om högerbacken?
Vi myllrar vidare, in på en stig som tycks gå genom någons trädgård, över en gärdsgård och ut på en grusväg.
Leden tätnar, surret stiger och mellan strandtallarna skymtar plötsligt strålkastarmasterna fram – de reser sig högt över allt annat. De första gula halsdukarna syns. Så otroligt mycket folk! Det här måste vara det perfekta tillfället för serieinbrott i Hällevik, man skulle kunna springa naken på gatorna, hela byn måste ha tömts på sitt innehåll.
