Ett behagligt dårhus

Strax före klockan tio på morgonen har augustisolen redan börjat steka på La Bonne Mère. Den guldpläterade statyn pryder toppen av katedralen Notre Dame de la Garde och från stadens högsta punkt kan den heliga jungfrun blicka ut över den knappa miljonstaden Marseille. I de norra delarna syns Frankrikes största industrihamn, i söder sticker en nybyggd fotbollsarena fram mellan bostadshusen. Ute i havsbukten ligger fängelseön Chateau d’If där greven av Monte Cristo satt fängslad i Alexandre Dumas roman. Men den gyllene jungfrun har blicken fäst någon annanstans, rakt ner mot stadens kärna där den gamla småbåtshamnen ligger insprängd bland krimskramsstånd och gator med dubbelparkerade bilar. De infödda Marseilleborna undviker helst den gamla hamnen. Men bara ett par kvarter bort, några hundra meter upp längs spårvagnsspåren, börjar invånarnas stammiskaféer dyka upp.

På den lilla bistron Bar des cinq parties du monde lutar sig den piratlike ägaren mot bardisken medan han väntar på att kaffet ska rinna igenom. Hans ena öga är ersatt av en porslinskula och ansiktet är täckt av svart, stripigt skägg. När kaffet är klart placerar han den minimala koppen på en bricka, trippar ut på trottoaren och ställer ifrån sig den på ett bord där en ensam flintskallig gubbe precis plockat fram morgonens La Provence ur sin jackficka. När gubben slår upp tidningen möts han av en bild på en jättelik hög av cigaretter. På en av stadens gator har en man blivit skjuten sex gånger i benet av någon som körde förbi på moped, och när polisen sökte igenom den skjutnes lägenhet hittades 43 100 paket nordafrikanska smuggelcigaretter. Polisen tror att skotten var en »varning«, och i Marseille finns det de som råkat ut för värre. För en vecka sedan blev en man avrättad på öppen gata med ett automatgevär – den femtonde dödsskjutningen i Marseille under 2014. I en färsk opinionsundersökning uppger 57 procent av fransmännen att de vill skicka in militär för att rensa upp bland stadens knarkkarteller. Dessutom har en skandal i Marseilles poliskår just avslöjats, sju poliser är misstänkta för att ha beslagtagit stora mängder knark som de sedan själva sålt vidare.

På uteserveringen vänder gubben blad i tidningen och skummar igenom resten av nyheterna. En uteliggare har drunknat. Stadens katedral ska fira 800 år. Postkontoret har brist på sommarvikarier. Gubben smuttar på sitt kaffe och bläddrar vidare. Efter utlandsartiklar och bilannonser kommer han äntligen fram till sidan 20, den med vinjetten »OM«.

Om tre dagar ska Olympique de Marseille spela säsongens första hemmamatch, mot Montpellier. Klubben har avverkat 23 tränare under de senaste 14 säsongerna. Under samma period har klubbledningen bytts ut sex gånger. I fjol missade OM en plats i Europaspelet för första gången på tio år och under sommaren har klubbens ägare tvingat fram försäljningar på nyckelspelare som Mathieu Valbuena och Souleymane Diawara. I år räknar ingen med att ligatiteln ska hamna någon annanstans än i Paris, ändå har både cafégubben och resten av OM-anhängarna anledning att känna tillförsikt inför söndagens match.

Hemmaarenan Stade Vélodrome är ombyggd för över två miljarder kronor och klubbpresidenten Vincent Labrune har i flera intervjuer förklarat att man står inför en nystart. Han kallar den för »Dortmundprojektet« och hoppas att OM ska nå framgång med samma recept som den tyska klubben. Marseille ska inte längre lägga stora pengar på att locka till sig färdiga stjärnor, istället ska de värva spelare som är unga och lovande. Dessutom ska truppen fyllas på med spelare från den upprustade ungdomsverksamheten. För att genomföra planen har Labrune anställt en av världens mest mytomspunna tränare, känd för sin noggrannhet och förmåga att förädla unga fotbollstalanger. Efter månader av förhandlingar skrev Marcelo Bielsa tidigare i somras på ett tvåårskontrakt med klubben och för första gången sedan Champions League-titeln 1993 har Olympique de Marseille en utländsk stortränare vid rodret.