Ett behagligt dårhus

I över hundra år köpte Olympique de Marseille färdiga stjärnor. Ett oväntat dödsfall, en nyrik ärkerival och en hetlevrad taktikguru fick klubben att byta spår.

Strax före klockan tio på morgonen har augustisolen redan börjat steka på La Bonne Mère. Den guldpläterade statyn pryder toppen av katedralen Notre Dame de la Garde och från stadens högsta punkt kan den heliga jungfrun blicka ut över den knappa miljonstaden Marseille. I de norra delarna syns Frankrikes största industrihamn, i söder sticker en nybyggd fotbollsarena fram mellan bostadshusen. Ute i havsbukten ligger fängelseön Chateau d’If där greven av Monte Cristo satt fängslad i Alexandre Dumas roman. Men den gyllene jungfrun har blicken fäst någon annanstans, rakt ner mot stadens kärna där den gamla småbåtshamnen ligger insprängd bland krimskramsstånd och gator med dubbelparkerade bilar. De infödda Marseilleborna undviker helst den gamla hamnen. Men bara ett par kvarter bort, några hundra meter upp längs spårvagnsspåren, börjar invånarnas stammiskaféer dyka upp.

På den lilla bistron Bar des cinq parties du monde lutar sig den piratlike ägaren mot bardisken medan han väntar på att kaffet ska rinna igenom. Hans ena öga är ersatt av en porslinskula och ansiktet är täckt av svart, stripigt skägg. När kaffet är klart placerar han den minimala koppen på en bricka, trippar ut på trottoaren och ställer ifrån sig den på ett bord där en ensam flintskallig gubbe precis plockat fram morgonens La Provence ur sin jackficka. När gubben slår upp tidningen möts han av en bild på en jättelik hög av cigaretter. På en av stadens gator har en man blivit skjuten sex gånger i benet av någon som körde förbi på moped, och när polisen sökte igenom den skjutnes lägenhet hittades 43 100 paket nordafrikanska smuggelcigaretter. Polisen tror att skotten var en »varning«, och i Marseille finns det de som råkat ut för värre. För en vecka sedan blev en man avrättad på öppen gata med ett automatgevär – den femtonde dödsskjutningen i Marseille under 2014. I en färsk opinionsundersökning uppger 57 procent av fransmännen att de vill skicka in militär för att rensa upp bland stadens knarkkarteller. Dessutom har en skandal i Marseilles poliskår just avslöjats, sju poliser är misstänkta för att ha beslagtagit stora mängder knark som de sedan själva sålt vidare.

På uteserveringen vänder gubben blad i tidningen och skummar igenom resten av nyheterna. En uteliggare har drunknat. Stadens katedral ska fira 800 år. Postkontoret har brist på sommarvikarier. Gubben smuttar på sitt kaffe och bläddrar vidare. Efter utlandsartiklar och bilannonser kommer han äntligen fram till sidan 20, den med vinjetten »OM«.

Annons

Om tre dagar ska Olympique de Marseille spela säsongens första hemmamatch, mot Montpellier. Klubben har avverkat 23 tränare under de senaste 14 säsongerna. Under samma period har klubbledningen bytts ut sex gånger. I fjol missade OM en plats i Europaspelet för första gången på tio år och under sommaren har klubbens ägare tvingat fram försäljningar på nyckelspelare som Mathieu Valbuena och Souleymane Diawara. I år räknar ingen med att ligatiteln ska hamna någon annanstans än i Paris, ändå har både cafégubben och resten av OM-anhängarna anledning att känna tillförsikt inför söndagens match.

Hetluft. Marseilles problem med kriminella gäng är långt ifrån nya. Mellan 1937 och 1970 var stadens hamn ett av stoppen på den ökända smugglingsrutten French Connection, som enligt uppskattningar försåg USA med över 90 procent av landets heroinkonsumtion.
Klyftor. Stade Vélodrome ligger i Marseilles rikaste stadsdel, det 8:e arrondissementet. Lite längre norrut ligger stadens fattigare delar – i vissa kvarter är medianinkomsten knappt 7 000 euro per år.

Hemmaarenan Stade Vélodrome är ombyggd för över två miljarder kronor och klubbpresidenten Vincent Labrune har i flera intervjuer förklarat att man står inför en nystart. Han kallar den för »Dortmundprojektet« och hoppas att OM ska nå framgång med samma recept som den tyska klubben. Marseille ska inte längre lägga stora pengar på att locka till sig färdiga stjärnor, istället ska de värva spelare som är unga och lovande. Dessutom ska truppen fyllas på med spelare från den upprustade ungdomsverksamheten. För att genomföra planen har Labrune anställt en av världens mest mytomspunna tränare, känd för sin noggrannhet och förmåga att förädla unga fotbollstalanger. Efter månader av förhandlingar skrev Marcelo Bielsa tidigare i somras på ett tvåårskontrakt med klubben och för första gången sedan Champions League-titeln 1993 har Olympique de Marseille en utländsk stortränare vid rodret.

På sidan 20 i La Provence tror till och med söndagens motståndare att Marseille har hittat rätt väg. I en stor intervju berättar Montpelliers tränare Rolland Courbis att Bielsa har »allt som krävs för att ta OM tillbaka till Europatoppen«.

På bistrons uteservering viker den flintskalliga gubben ihop sin tidning. Han blickar över på den lugna gatan. Den här gången kanske det är på riktigt?

 

Ända sedan Olympique de Marseille vann sin första stora titel har pengar varit en central del i klubbens framgångar. När laget besegrade FC Cette med 3–2 i den franska cupfinalen 1924 blev OM det första laget utanför Paris att vinna turneringen, men de tre målen gjordes likväl av två parisare, Édouard Crut och Jean Boyer, som klubben hade värvat genom att skjuta till pengar under bordet för att komma runt dåtidens amatörideal. Sex år senare blev OM en av Frankrikes första proffsklubbar, och när de ställde upp i den första upplagan av den franska ligan var det fritt fram att köpa spelare. En av dem som värvades var rörmokare, kom från Säffle och hade tjänat 25 kronor extra för varje inhopp han gjort i IFK Göteborg. Marseille betalade visserligen ingen övergångssumma för Gunnar Andersson, men gick igenom en lång och dyr process för att få honom spelklar. Resultatet blev 187 mål på 220 matcher, vilket gjorde Andersson till den första av en lång rad utländska anfallsstjärnor i OM:s tröja. Men efter att Andersson lämnat klubben 1958 fastnade han i ett alkoholmissbruk, och den 1 oktober 1969 föll han ihop på en gata och avled av en hjärtinfarkt, bara några kvarter från Stade Vélodrome. Enligt Marseillelegenden hade Andersson i bröstfickan en biljett till mötet med Dukla Prag samma kväll, OM:s första Europamatch någonsin.

Just mot Dukla Prag spelade två nya utländska anfallsess i den helvita tröjan. Roger Magnusson hade för 630 000 francs plockats in från Juventus, kroaten Josip Skoblar hade köpts från Hannover för en nästan lika stor summa. Tillsammans blev de ett fruktat radarpar. Magnusson dribblade av backar och slog precisa inlägg, Skoblar blev hela Europas bästa målskytt. OM vann ligan både 1971 och 1972.

Två år senare blev OM först i Frankrike med att ha världsmästare i laget, när brasilianarna Jairzinho och Paulo César köptes in för jättesumman 600 000 dollar. Men brassarna var skadebenägna och hade svårt att acklimatisera sig. En match mot PSG våren 1975 slutade i stort tumult, Jairzinho tappade fattningen och slog ner domaren och några veckor senare återvände de båda världsmästarna till hemlandet.

Alla dyra värvningar dränerade till slut klubbens ekonomi. I början av 1980 försattes Olympique de Marseille i konkurs. Med hjälp av donationer från rika supportrar lyckades klubben med nöd och näppe undvika katastrofen, men OM hade inte ens pengar till elräkningarna och samtliga spelarkontrakt hade brutits. Efter en totalsanering av ekonomin tog sig OM tillbaka till förstaligan 1984, och på en middag under den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjovs statsbesök i Paris hamnade Marseilles borgmästare Gaston Defferre på platsen bredvid affärsmannen Bernard Tapie. De båda började prata fotboll. Diskussionen blev så intensiv att de stämde möte också dagen efter, och några veckor senare var Tapie utsedd till ny president i OM. Det första han gjorde var att köpa en dyr forward.

Trots att Jean-Pierre Papin redan var muntligt överens med AS Monaco lyckades Tapie få honom att ändra sig, bland annat genom att erbjuda en dubbelt så hög lön. Under »Tapieåren« fortsatte Marseille att värva stjärnor, och med spelare som Rudi Völler, Alen Boksić och Abedi Pelé vann laget den första upplagan av Champions League 1993. Men Tapie använde inte bara pengar för att köpa spelare till sitt eget lag. En vecka före Champions League-finalen hade Marseille vunnit över Valenciennes med 1–0 i den franska ligan, men efter matchen väcktes misstankar om att motståndarna Jorge Burruchaga och Christophe Robert fått betalt för att lägga sig. Senare under sommaren hittade den franska polisen 250 000 francs i kontanter nedgrävda i trädgården hemma hos Christophe Roberts moster. Marseille blev av med den nyvunna ligatiteln, nedflyttade i andradivisionen och Bernard Tapie dömdes till två års fängelse. Dessutom var klubbens ekonomi återigen körd i botten. Skulderna var nu fyra gånger större än när Tapie tog över som president.

Lösningen blev att en ny affärsman, Robert Louis-Dreyfus, som hade ett stort OM-hjärta, tilläts köpa klubben. Han löste de ekonomiska problemen med hjälp av sina privata pengar och under hans ägande tog sig OM tillbaka till ligatoppen och dessutom till två Uefacupfinaler. Den 4 juli 2009 avled Louis-Dreyfus i leukemi. Klubben och alla andra tillgångar som Robert Louis-Dreyfus förfogade över gick i arv till hans ryska fru Margarita som i samma stund blev Rysslands rikaste kvinna. Trots det blev OM påtvingade besparingar, spelare med höga löner var inte längre önskvärda och Margarita Louis-Dreyfus visade snabbt att hon inte var lika intresserad av att bränna pengar på ett fotbollslag som hennes man hade varit.

Två år efter Robert Louis-Dreyfus död genomgick också en annan sydfransk klubb ett ägarbyte. Den ryske miljardären Dmitrij Rybolovlev köpte AS Monaco och började pumpa in pengar i klubben. Ytterligare ett år senare hände samma sak med Marseilles ärkerival Paris Saint-Germain, som fick Qatar Sports Investment som ny ägare. PSG och Monaco började göra precis det som Marseille hittills varit bäst på i den franska fotbollen: att köpa dyra spelare. Men de gjorde det i en helt annan skala och den franska ligan började nu locka till sig flera av världsfotbollens största namn. Olympique de Marseille var inte längre herre på täppan och klubben ställdes inför ett vägval: skaffa fram ännu mer pengar för att försöka matcha de nyrika jättarna, eller byta strategi helt och hållet?

Olympique de Marseille

Grundad: 31 augusti 1899

Annons

Meriter: Champions League-vinnare 1993. Champions League-finalist 1991. Uefacupfinalist 1999 och 2004. Franska mästare 1937, 1948, 1971, 1972, 1989, 1990, 1991, 1992 och 2010. Vinnare av franska cupen 1924, 1926, 1927, 1935, 1938, 1943, 1969, 1972, 1976 och 1989.

På väg in genom entrén till Olympique de Marseilles träningsanläggning La Commanderie stannar 58-årige Robert Nazaretian till och kikar in i en vaktkur. När han får syn på portvakten skiner han upp och böjer sig framåt för att ge honom två pussar, en på varje kind.

– Ça va? Bien?

Robert är ansvarig för OM:s ungdomsverksamhet och prydligt klädd i en beige pikétröja, mörkblå chinos och gråröda gymnastikskor. I famnen håller han en grön pärm, två mobiltelefoner och nyckeln till en Citroën. Nyckeln hänger i en nyckelring av märket Porsche. På vägen in till anläggningens huvudbyggnad berättar Robert att han är den person som har varit längst i klubben. Efter att ha tagit sig igenom samtliga OM:s pojklag flyttade han visserligen till den intilliggande staden Martigues, där han spelade i andraligan samtidigt som han läste till tandläkare. Bortsett från de åren har han varit aktiv i klubben under hela sitt vuxna liv. De senaste 20 åren har han varit ordförande för OM Association, som sköter ungdomsverksamheten och fotbollsskolorna. Dessutom är han A-lagets tandläkare.

– När man stannar så länge i samma klubb får man se saker förändras, och fotbollsspelarnas tandhälsa har verkligen blivit bättre, säger Robert. I dag förstår alla att tänderna hänger ihop med resten av kroppen, våra A-lagsspelare borstar väldigt noga.

Egentligen har Robert semester, men han passar ändå på att titta förbi på La Commanderie några timmar varje eftermiddag. Han visar mig bort till en balkongliknande avsats i entrén. Från den går det att se ut över hela anläggningen. Den renoverades för tre år sedan och rymmer bland annat fyra fullstora fotbollsplaner.

– När vi blev Europamästare såg anläggningen ut som en bungalow, säger Robert. Det hindrade ingen från att prestera. Nuförtiden har vi alla förutsättningar, men jag är noga med att det inte får bli någon lyx. Vi har ingen restaurang här, vi har en matsal.

Bakom oss står ett jättelikt vitrinskåp fullt av pokaler och genom en öppen dörr kan jag se in i ett av träningsanläggningens rum. Biljardbord, TV-spelsstationer och soffor står huller om buller. På balkongavsatsens golv rullar en rosa Hello Kitty-mönstrad plastboll runt i vinden. Robert lutar sig ut över räcket och spanar in U15-laget som tränar på planen precis nedanför oss. Om några dagar ska de åka på en turnering i Ryssland och Robert säger att han tror stenhårt på en av spelarna i laget, mittfältaren Alexandre Phliponeau. Han förklarar också att vissa av spelarna i de äldre årskullarna bor på anläggningen under veckorna och att han gärna vill ha koll på dem trots att han har semester. Just när han har sagt det lunkar några U17-spelare fram till honom för att hälsa. Robert tar emot några kindpussar och när killarna ska gå vidare nyper han en av dem i tröjan.

– Vad är det här? frågar han i en allvarlig ton och pekar på en mikroskopisk chokladfläck på killens vita OM-tröja.

Killen ser osäker ut. Robert suckar.

– Du spelar snyggt på planen, men det hjälper inte om du ska se för jävlig ut så fort jag tar emot en gäst på anläggningen. Vänta lite …

Han tar några steg åt sidan, plockar upp den plastiga Hello Kitty-bollen från golvet och räcker sedan över den till den unga fotbollstalangen.

– Här har du ett bra träningsredskap, om du hinner med mellan chokladbitarna!

»Bielsa bara gick tre varv runt p­lanen och muttrade för sig själv. Sedan avbröt han hela träningen efter bara några minuter. Helt otroligt!«

Robert ser road ut medan killgänget småskrattande försvinner ut i solen. Han förväntar sig att minst två av spelarna från U17-laget snart ska vara en del av Marseilles A-trupp. Så har det inte alltid varit. När OM vann Champions League 1993 var vänsterbacken Éric Di Meco den enda spelaren som kom från de egna leden, något så ovanligt i modern Marseilletid att han fått kultstatus bland fansen. När OM vann ligan senast, 2010, spelade ingen egenfostrad spelare i mer än fyra matcher under säsongen. Ändå slår sig klubben för bröstet när de pratar om sin spelarutbildning – och ledningen vågar uppenbarligen måla upp framtidsplaner som till stora delar vilar på ungdomsverksamheten.

– Vi har utbildat fler duktiga spelare än någon annan fransk klubb, säger Robert självsäkert.

Sedan börjar han rabbla upp spelare som fostrats i OM, samtidigt som han lägger till »den lille« framför varje namn och gestikulerar som för att klappa ett barn på huvudet.

– Le petit Nasri, le petit Benatia, le petit Flamini, le petit Keita … Om jag fick sätta ihop ett lag med mina spelare från ungdomsverksamheten som är aktiva i dag skulle det vara betydligt starkare än vårt A-lag. Det skulle hålla Europaklass. Men problemet är att den här klubben har tagit emot tränare efter tränare som aldrig har låtit de unga få speltid.

Den värsta värmen har börjat avta och skuggorna blir längre. På den gräsplan som ligger längst bort på träningsanläggningen skymtar jag några vita prickar som rör sig. A-laget har precis börjat värma upp inför sitt pass klockan fem. Sedan Marcelo Bielsa kom till OM är ingen längre välkommen att titta på A-lagsträningarna. Inför säsongens första match, på bortaplan mot Bastia, hade den argentinske tränaren ännu inte mött den franska pressen och hittills har endast 15 minuter av en enda träning varit öppen för allmänheten.

Betydligt lättare är det att studera U15-laget, som tränar på planen närmast huvudbyggnaden. När ungdomarnas pass är över kommer Robert på att han måste skriva på några spelarkontrakt innan han åker hem. Jag följer med honom nerför trappan till hans kontor. På kontoret tar han fram en tjock mapp men hinner knappt börja bläddra innan han blir avbruten av att kollegan Jean-Luc Cassini, som är ansvarig för klubbens yngsta pojkar, stormar in i rummet. Cassini lägger undan sin bollväska och tittar på Robert.

– Har du hört, eller?

– Hört vad? undrar Robert.

– Bielsa. Han bara gick tre varv runt planen och muttrade för sig själv. Sedan avbröt han hela träningen efter bara några minuter. Helt otroligt!

Robert ser förvånad ut och dröjer med sitt svar. Till slut säger han med en suck:

– Jag undrar verkligen vad våra killar ska tycka om detta. Vi får väl vänta och se.

Internat. Ett 40-tal av OM:s ungdomsspelare bor permanent på La Commanderie. Främst för att undvika långa pendlingsavstånd – men också spelare med »svåra familjeförhållanden« erbjuds en plats på träningsanläggningens boende.

Fredagen den 27 maj skrev Marcelo Bielsa på kontraktet med Olympique de Marseille. Klubbledningen gav argentinaren full makt över A-laget och i gengäld fick de en huvudtränare med en diger meritlista. För många journalister och supportrar var dock Bielsa mest känd som »El Loco«, galningen. Ett smeknamn som 59-åringen själv tror att han fått »på grund av vissa beteenden«.

1990 fick Bielsa sitt första tränarjobb, i Newell’s Old Boys i den argentinska ligan – samma klubb där han tidigare spelat mittback. Inför ett derby mot lokalrivalen Rosario Central samma år stötte han på försvararen Fernando Gamboa, som satt och spelade Pac-Man på träningsanläggningen. Bielsa ifrågasatte spelarens inställning och frågade Gamboa vad han hade kunnat tänka sig att offra för att vinna derbyt mot Rosario. Gamboa svarade att han kunde tänka sig att »slänga sig med huvudet före för att täcka ett skott«. Det tyckte inte hans tränare var tillräckligt. Istället höll Bielsa upp sin ena hand och berättade för spelaren att om någon lovade honom seger mot Rosario kunde han tänka sig att knipsa av ett finger.

– Jag minns fortfarande hur hans ögon såg ut när han sa så, det var verkligen inget skämt, berättar Gamboa idag.

Efter två raka ligatitlar tog Bielsa Newell’s Old Boys till spel i Copa Libertadores, där ryktet om hans psykiska obalans späddes på ytterligare. Efter en 0–6-förlust mot San Lorenzo i februari 1992 tog sig en grupp upprörda supportrar hem till tränarens hus. De möttes i ytterdörren av Bielsa i egen hög person, som med en handgranat i ena näven förklarade att »alla kommer att sprängas om ni inte försvinner«.

Det eldiga humöret tog Marcelo Bielsa sedan med sig till Europa. När han 2012 återvände till Athletic Bilbaos träningsanläggning efter några veckors semester och upptäckte att renoveringsarbetet, trots löften, ännu inte var klart gick han raka vägen fram till byggherren och tog strypgrepp på honom. Dagen efter polisanmälde tränaren sig själv, men han tillade också på en presskonferens att »när man planerar ett bygge så ser man till att respektera de datum som är satta«. Han förklarade även att han kände sig »rånad, bedragen och lurad« av byggherren.

Annons

Men Bielsas påstådda galenskap har också tagit sig uttryck i en absurd noggrannhet. På samma presskonferens, efter strypgreppsincidenten, avslöjade han att han haft telefonkontakt med byggherren under sin semester i Argentina, ibland »upp till fyra timmar per dag«. Perfektionismen har även burit frukt på fotbollsplanen, och förutom sina uppenbara meriter – som de två argentinska ligatitlarna, OS-guldet med Argentina 2004 och vägen mot Europa League-finalen med Bilbao 2012 då den baskiska klubben slog ut Manchester United, Schalke 04 och Valencia – har Marcelo Bielsa fått rykte om sig att vara en fotbollens nytänkare. Under sin tid som förbundskapten i Chile ställde han upp med en djärv 3-3-3-1-uppställning som krävde en ohyggligt intensiv press över hela planen. På det sättet tog sig Chile vidare från gruppspelet i VM 2010, och när landet vid mästerskapet i Brasilien fyra år senare körde över de regerande mästarna från Spanien var Bielsas efterträdare Jorge Sampaoli noga med att förklara vem som verkligen var pappan till den aggressiva taktik som charmade en hel fotbollsvärld. Beröm från kolleger var Bielsa van vid sedan tidigare. Josep Guardiola hävdade en gång att han »stulit så många som möjligt« av argentinarens idéer, och när Barcelona mötte Bilbao 2012 förklarade den katalanske tränaren att matchen stod mellan »världens bästa lag och världens bästa tränare«.

På pappret ser Marcelo Bielsa och Olympique de Marseille ut som en lysande kombination. En tränare som är erkänt skicklig på att utveckla spelare och lag, oftast just under det absoluta toppskiktet – och så en klubb som behöver en nystart. Redan under överläggningarna med Marseille tidigare i år visade också Bielsa att han tog uppgiften på största allvar. Innan han skrev på kontraktet såg han till att besöka La Commanderie ett tiotal gånger. Sedan ägnade han sin semester åt att se samtliga av fjolårets OM-matcher på video. Han såg varje match 13 gånger, en gång per startspelare och två gånger för att specialstudera de inbytta spelarna. Dessutom bad han videoanalytikern Thomas Bénédet att klippa ihop sekvenser på varje spelares samtliga bollbehandlingar under säsongen, inklusive träningsmatcher.

Bielsa har också beordrat att OM-spelarna ska få tillgång till en nybyggd avslappningsyta, och för att säkra gemenskapen har han kopplat ur det trådlösa nätverket på La Commanderie. Laget har genomfört hela försäsongen på träningsanläggningen och spelarna är ombedda att sova där fyra nätter i veckan. För att få optimala förutsättningar för att träna in det nya tremannaförsvar som Bielsa vill spela med har alla träningar varit stängda, och under den enda kvarten som allmänheten fått se visade sig tränaren bara i några minuter.

 

– Behöver om förstärka sitt försvar med hjälp av nyförvärv, och hur många spelare är i så fall aktuella?

Det är två dagar kvar till matchen mot Montpellier. Bielsa håller presskonferens. Det är första gången han möter Marseilles journalistkår och det syns tydligt att han inte är särskilt road. När den första frågan ställs lutar han huvudet framåt från sin plats vid podiet och fäster blicken rakt ner i bordsskivan, en halvmeter framför sin egen mage. En hög suck hörs innan han, mycket långsamt och utan att titta någon i ögonen, börjar svara på spanska:

Yo … hicimos en común con el club …

Han säger bara ett par ord i taget och låter sedan tolken ta vid. När han inte är nöjd med översättningen avbryter han och ber om en nytolkning. Därefter ger sig Bielsa in i ett långt resonemang om hela truppens sammansättning och väger kollektivets betydelse mot den individuella skickligheten hos ett eventuellt nyförvärv. Han resonerar också kring tiden det skulle ta för ett nyförvärv att komma ikapp träningsmässigt. När frågan till slut är besvarad har det gått mer än tio minuter.

En annan journalist frågar varför tränaren blev så arg att han avbröt gårdagens träning efter bara några minuter. Bielsa förklarar långsamt att han inte lyckades komma överens med mittfältaren Morgan Amalfitano. Spelaren är på väg bort från klubben och är därför inte aktuell för spel mot Montpellier. När Amalfitano vägrade lämna planen ansåg tränaren att det inte fanns någon annan lösning än att avbryta passet.

– Men arg var jag inte, förtydligar Bielsa och fortsätter prata.

Allt som allt tar det 17 minuter att besvara frågan. Under slutet av Bielsas resonemang börjar några av journalisterna att fnissa åt tränaren. De tittar på varandra och skakar på huvudet åt den absurda situationen. En ung kille ställer nästa fråga, som är lite djärvare:

– Montpelliers tränare Rolland Courbis har kallat Olympique de Marseille för »ett behagligt dårhus«, vad tycker ni om det, monsieur Bielsa?

När tolken översatt frågan försäkrar sig Bielsa om att han verkligen hört rätt. Sedan lutar han sig fram mot mikrofonen och säger kort:

– Jag tycker att han har helt rätt.

När tolken fnissar fram svaret börjar hela publiken att skratta. Marcelo Bielsa sitter orörligt kvar med blicken ner i bordsskivan.

»Monaco? Vem skulle vilja spela där? De har pengarna, visst, men se bara på Falcao och James. De hinner knappt skriva på innan de vill bort igen.«

Utanför La Commanderies bakre ingång, 400 meter norr om presscentret, har några föräldrar rivit ner fiberduken som täcker gallret in mot anläggningen. Två stora hål gör det möjligt för dem att se sina barn träna, trots att det är förbjudet för föräldrar att vistas inne på området. Men just denna fredag sitter tre pappor tillsammans med sina barn och jäser i eftermiddagssolen precis bredvid planen där deras söner tränar. Robert Nazaretian har gjort ett undantag och släppt in dem i smyg genom grindarna, allt fokus ligger ändå på A-laget och Bielsas presskonferens. På planen tränar OM:s U15-lag igen. Om klubben menar allvar med sitt Dortmundprojekt bör några av de här spelarna utgöra stommen i A-laget om några år.

Jag slår mig ner på den låga stenmuren som löper längs rabatten, bredvid en av pojkarnas pappor. Han presenterar sig som Cédric Phliponeau. Jag känner igen efternamnet och berättar att Robert pekat ut hans son som lagets mest lovande spelare.

– Behöver du pengar eller? säger Cédric och skrattar.

Han berättar att hans son Alexandre kom till OM redan som 12-åring från sitt förra lag St. Julien. När jag använder ordet »värvad«, reagerar Cédric.

– Han blev erbjuden att börja, det fanns inga pengar inblandade. Och när ens barn får chansen att spela i klubben han älskar, då är man nog en ond förälder om man tackar nej.

För Alexandre och resten av U15-laget är det första träningsveckan efter sommarlovet. Varje år får spelarna en ny tränare, specialiserad för just deras ålder, och under den första veckan har Alexandre spelats in på en ny position, som mittback. Jag frågar Cédric om han tror att hans son kommer att spela i OM:s A-lag någon gång.

– Alex är duktig, visst, men han är fortfarande ung. Det är lite tidigt att tala om sådant, och om han blir proffs kommer det förmodligen att bli i ett annat lag än OM. Här är det nästan omöjligt att ta sig hela vägen.

Han pekar ut över träningsanläggningen och fortsätter:

– Men titta själv, det är svårt att få bättre träningsmöjligheter än det här. Bara i år har Alex varit i Lissabon två gånger och i Sankt Petersburg en gång. På måndag åker de till Ryssland igen, och det är klubben som betalar allting. Vi försöker njuta medan det varar. Resten får vi lösa senare.

För vissa av Alexandres lagkamrater är det roliga redan slut. Flera av dem han spelade med i fjol har inför säsongen blivit ombedda att söka sig till andra klubbar. Och ju längre tiden går, desto fler kommer att sorteras bort.

– Det är inte svårt att hitta en ny klubb, säger Cédric. Alla slåss om att locka till sig spelare härifrån. Olympique de Marseille är en garanti för kvalitet, och många som inte får fortsätta här lyckas väldigt bra i sina nya klubbar. Men jag tror faktiskt att klubben håller på att tänka om.

Medan U15-spelarna lägger sig i en halvcirkel för att stretcha kommer Robert Nazaretian lunkande med ett bollnät över axeln. Hans egen son är målvakt i U13-laget och tillsammans har de varit och tränat insparkar. När han hör att jag och Cédric diskuterar OM-talangernas framtid i klubben stannar han till och lägger sig i samtalet. Robert berättar att han och en kollega satte sig ner och räknade för ett tag sedan, bara för skojs skull. I Ligue 1, Ligue 2 och utomlands hittade de 43 spelare som fått sin fotbollsutbildning i Marseille. Bara ett fåtal av dem hade någonsin spelat för OM:s A-lag.

– Låt mig ta ett typiskt exempel, säger Robert. Vi har en lovande högerback i U19-laget, Laurent Abergel. Hela sommaren har det snackats om att A-laget behöver en extra högerback och till slut har de värvat en från Evian [Brice Dja Djédjé]. Det är en sak om det är Frankrikes bästa back, men detta handlar om att bredda truppen.

Talangutveckling. Under sin egen spelarkarriä­r hoppades Robert Nazaretian på att bli uttagen till F­rankrikes OS-trupp 1984. I så fall hade han fått spela med Michel Platini, men en knäskada stoppade honom bara några veckor före uttagningen.
Oval. Stade Vélodrome har varit OM:s hemma­plan sedan 1937. Arenan har fått sitt namn av att det ursprungligen löpte en cykelbana genom läktaren. Vid en renovering 1985 byggdes den bort.

Robert viftar irriterat med handen upp mot himlen.

– Tänk dig att du arbetar med att bygga hus, bara det att ingen någonsin får flytta in. Till slut blir det helt meningslöst.

Jag frågar Robert vilka intryck han har fått av Bielsa och det nya »Dortmundprojektet«.

– Bielsa? Inte ens jag har fått skaka hand med honom. Han behöver i och för sig inte träffa mig, så länge han låter mina spelare få speltid.

Ungdomschefen kan ändå konstatera att Bielsa verkligen intresserar sig för klubbens yngre löften. Redan i våras skickade tränaren sin assistent Diego Reyes till La Commanderie. Tillsammans med OM:s ungdomstränare valde han ut 15 lovande spelare som under en månads tid fick specialträna med honom. Under säsongens första match, mot Bastia, lät sedan Bielsa den 19-årige mittbacken Stéphane Sparagna starta för första gången i A-laget. Ytterligare två spelare från ungdomsakademin satt på bänken. Inför söndagens match mot Montpellier har Bielsa tagit ut tre ungdomsspelare i matchtruppen.

Frågan är bara: Vad händer om Bielsa inte får resultaten med sig? Kommer klubbledningen ändå att visa honom förtroende och vara trogen sitt nya talangkoncept? Som Robert själv säger:

– Risken är att bolljäveln studsar åt fel håll några gånger.

Ett helt vuxenliv i OM:s organisation har gjort honom luttrad. Samtidigt är han säker på att spelarutbildning bara kommer att bli viktigare i framtiden.

– Det gäller alla franska klubbar – utom PSG. Vi kommer aldrig att få mer pengar än vad de har, det är inte ens någon idé att försöka. Vill vi vinna måste vi hitta en annan väg.

Jag undrar om inte detsamma gäller Monaco, som också lägger stora summor på att köpa spelare och som dessutom har fördelaktiga skatteregler.

– Monaco? fnyser Robert. Vem skulle vilja spela där? De har pengarna, visst, men se bara på Falcao, James, Moutinho … De hinner knappt skriva på innan de vill bort igen och jag förstår dem. Ingen vill slösa bort sitt liv i en klubb som alla skiter i. Vänta bara till på söndag – då ska du få se vad en fotbollsmatch är för något.

 

Aldrig tidigare har förutsättningarna mellan lagen inför en fransk ligastart varit så obalanserade som i år. Trots att Frankrike brukar räknas in bland de stora fotbollsländerna har klubblagen sällan nått samma framgångar som landslaget. Samtidigt som Zidane, Henry och Ribéry briljerade i Europas största ligor var det plantskolor som Lens, Bordeaux, Nantes och Lyon som toppade Ligue 1. Historiskt sett har det franska klubblag som varit bäst för stunden oftast haft en kull med lovande, unga spelare som sedan blivit uppköpta av utländska klubbar efter den inhemska framgången. Lyon blev visserligen mästare sju år i rad under 2000-talet, men de bästa spelarna var ständigt tvungna att ersättas. 2011 blev Lille mästare med Eden Hazard, Yohan Cabaye och Gervinho i laget – ett år senare spelade alla tre i Premier League. 2012 var det Montpelliers tur att vinna ligan, och ett år efter titeln hade både skyttekungen Olivier Giroud och lagkaptenen Mapou Yanga-Mbiwa flyttat över Engelska kanalen.

Sedan dess har den franska ligan bytt skepnad. Miljarder har rullat in och i år räknar alla med att PSG ska ta sitt tredje raka ligaguld. Det franska mästarlaget består inte längre av en lovande generation uppkomlingar, utan av färdiga stjärnor som står på toppen av sina karriärer. När Qatar-versionen av PSG gjorde sin första stora värvning sommaren 2011 blev Javier Pastore den franska ligans dyraste spelare någonsin. Sedan dess har minst en spelare varje sommar varit ännu dyrare. De nya pengarna har gjort att den franska klubbfotbollen nått utanför landets gränser. Parc des Princes är numera slutsålt vid så gott som varje hemmamatch och på läktarna syns både svenskar och japaner, något som var fullständigt otänkbart för bara ett par år sedan.

Men den nya ordningen har också väckt avsky. På Facebook har PSG-supportrar skapat grupper för att »få tillbaka« sitt lag. De kritiserar pengarullningen och lägger upp ironiska bilder på utländska fotbollsturister för att sedan smäda dem i kommentarsfälten. Vissa av klubbens supportergrupper har börjat gå på FC Saint-Germains matcher i femtedivisionen i stället. När den dagliga sporttidningen L’Équipe nyligen gjorde en läsarundersökning uppgav 26 procent av fransmännen att de »hatar« PSG. I samma undersökning uppgav nästan två tredjedelar av de svarande att de föredrar OM framför PSG.

Trots sin historia av vanskötsel och mutor framstår Olympique de Marseille nu nästan som en sund kontrast till miljardjättarna PSG och Monaco – en genuin fotbollsförening i en liga där villkoren på kort tid förändrats radikalt. Åtminstone ser det ut så på ytan. Av dem som gillar klubben på Facebook bor nästan två tredjedelar i området runt Marseille, att jämföra med en tredjedel för PSG. Fram till att Stade Vélodrome började byggas om, då arenakapaciteten minskade, var det också Marseille som hade Frankrikes högsta publiksnitt. Och att OM:s president Labrune valde just Borussia Dortmund som inspirationsklubb för sin nya satsning var förmodligen inte bara på grund av tyskarnas skicklighet på att förädla talang. När Dortmund tog sig fram till Champions League-final 2013 väckte de positiva känslor hos många. Inte bara för sitt fartfyllda spel utan också för att de uppfattades som mer »äkta« i en allt mer pengastinn fotbollsvärld.

Studerande. Efter tiden som argentinsk förbundskapten (1998–2004) tog Marcelo Bielsa en paus från fotbollen, han levde då som eremit och ägnade sina dagar uteslutande åt att läsa böcker. Efter tre månader återvände han till samhället eftersom han »höll på att bli galen på riktigt«.
Dyrt. Inför hemmapremiären mot Montpellier kostar en matchbiljett flera hundra euro på svarta m­arknaden utanför Stade Vélodrome. Flera stolar gapar tomma på de sektioner av arenan som ännu inte är helt färdigbyggda.

Samtidigt går det knappast att hitta två större klubbar i Europa som är mer olika än Dortmund och OM. Under samma tidsperiod som Marseille har haft 23 tränare har Borussia Dortmund haft fem, och tyskarnas nuvarande klubbpresident påbörjar strax sitt elfte år på posten. Förra sommaren brände fransmännen 40 miljoner euro på talangköp, lika mycket som hela Dortmunds startelva i Champions League-finalen kostade. OM spenderade till exempel 15 miljoner euro på anfallaren Florian Thauvin, en spelare som bara sex månader tidigare gått till Lille – där han inte hann spela en enda match – för drygt tre miljoner.

För att OM:s nya strategi på riktigt ska bli ett »Dortmundprojekt« måste alla – klubbledning, fans, journalister – lära sig något de alltid har varit usla på: att visa tålamod. Men Marseille förändras knappast i grunden bara för att en uthållig tränare tar över, och mycket tyder på att Marcelo Bielsa är beroende av en bra start.

Säsongens första match, mot Bastia på Korsika, kunde ha slutat bättre. Mötet är sedan 1992 förknippat med läktarkatastrofen på Furiani, då 18 personer miste livet, och förhållandet mellan klubbarna är spänt. Inför årets match utbröt stora bråk, 44 polismän skadades och flera supportrar har dömts till fängelse. På planen tappade OM 3–1 till 3–3 och efteråt förklarade Bielsa att 3-3-3-1-systemet ännu inte var tillräckligt trimmat.

Sådana förklaringar kommer inte att duga länge. Inför hemmapremiären mot Montpellier på den nyrenoverade arenan behöver Bielsa visa att hans lag åtminstone är på rätt väg.

 

På matchdagen passerar supportrarna inte bara barer och matvagnar på sin väg mot Stade Vélodrome, utan också lyftkranar och grusdammiga baracker. Utanför arenan hänger flera hundra fans på grindarna i väntan på att bli insläppta och redan en timme före avspark är bägge arenans kurvor fulla med folk. När speakern går igenom årets nyförvärv får Marcelo Bielsas namn det högsta jublet. I en av vip-logerna, där unga »värdinnor« strosar omkring i extremkorta klänningar i en ölsponsors färger, sitter Uefas president Michel Platini och några minuter innan klockan slår fem rullar en hyllningsvideo till Mathieu Valbuena på storbildsskärmarna. Den hinner knappt ta slut innan OM:s inmarschlåt, Jump med Van Halen, ljuder i högtalarsystemet. När målvakten Steve Mandanda leder ut sitt lag på planen avlöser knallskotten varandra och speakerns röst fullständigt dränks i publikljudet.

Marcelo Bielsa går ut i den tekniska zonen och poserar för fotograferna. När domaren blåser igång sätter han sig på en kylväska som står några meter utanför OM:s bänk. Efter tio minuters spel får han se sin högerback Brice Dja Djédjé bjuda Montpellier på ett friläge när han försöker vända bort en spelare trots att han är siste man. I den nittonde minuten begår samme Dja Djédjé ett nytt jättemisstag när OM ska ställa offside, Anthony Mounier lobbar in 1–0 till Montpellier och publiken blir dödstyst.

Marseilles krampaktiga spel fortsätter i den andra halvleken. Bielsas jobb blir heller inte lättare när mittfältaren André Ayew får en smäll mot huvudet och blöder ner sin matchtröja. Ayew byter till en ny tröja, men strax därefter hamnar han i en ny duell och börjar blöda igen. Domaren tvingar honom återigen av planen, men den här gången finns det ingen mer tröja med nummer tio att byta till. Panik utbryter på Marseilles bänk. Till slut lyckas någon få fram en tröja med nummer 33. Domaren skakar på huvudet. Bielsa reser sig från kylväskan och tvingas byta ut en rasande Ayew. Kort senare rullar Montpellier upp hela OM:s försvar och Morgan Sanson kan bredsida in 2–0 i öppet mål. I en desperat reduceringsjakt byter Bielsa in den 17-årige anfallaren Jérémie Porsan-Clemente, som får göra sina första A-lagsminuter, men ingenting hjälper Marseille. När domaren blåser av matchen buar publiken ut sitt lag. Visselorkanen är öronbedövande.

Efter matchen är stämningen fortsatt irriterad på Stade Vélodrome. En värdinna utanför hissen till vip-logerna ifrågasätter nyttan med att bygga en dyr arena till »ett sådant skitlag« och inför presskonferensen är Marseilles journalister missnöjda med mer än hemmalagets spel. I det nya medieutrymmet har mobiltelefonerna ingen täckning, det finns inget vatten i kranarna, inga lock på toalettstolarna och hela anläggningen är täckt av ett tunt lager byggdamm. I rummet där presskonferensen ska hållas står inplastade stolar i ett hörn och sladdar hänger rakt ut genom ett hål i väggen. En journalist säger ironiskt till sin kollega:

– Vet du vad den här klubben behöver nu? En ny arena.

– Ja, en spelskicklig mittfältare hade inte varit fel heller, svarar kompisen. Känner du till han Valbuena?

En annan journalist, helt klädd i svart och med solglasögon på sig inomhus, far runt som ett åskmoln och försöker hitta en plats med mobiltäckning. Till slut får han nog och ställer sig mitt i rummet och vrålar.

Stade de merde!

När OM:s pressansvarige går förbi upprepar han orden, som för att vara säker på att budskapet ska gå fram. Den pressansvarige testar mikrofonen och försäkrar alla i rummet att arenans »barnsjukdomar« kommer att vara åtgärdade till nästa hemmamatch. Hela salen skrattar. Någon minut senare kommer Marcelo Bielsa in i rummet. Han sätter sig vid podiet utan att skänka de närvarande en blick och tittar sedan rakt ner i bordsskivan, precis som vid presskonferensen två dagar tidigare. Mannen med solglasögonen ställer den första frågan, som snarare är ett påstående.

Monsieur Bielsa, ni har fått en katastrofal start på er tid i Marseille!

OM-tränaren vrider på sig och uttalar några ord på spanska som han låter tolken översätta. Sedan tolkas några ord till och sedan ytterligare några. Till slut har tränaren sagt:

– Också jag känner till det faktum att all förändring måste åtföljas av positiva resultat.

Marseillejournalisterna är knappast nöjda med svaret och så fort översättningsproceduren är slut munhuggs de om att få ställa nästa tuffa fråga. Behövs det verkligen ingen ny försvarsspelare? Känner sig Bielsa sviken av president Labrune? Har klubbledningen hållit vad de lovade när han skrev på kontraktet? Varje gång svarar tränaren, som ser omätligt sur ut, med en lång utläggning. Än en gång går han igenom truppens sammansättning, han redogör för skillnaderna mellan att spela med en tre- eller fyrbackslinje och resonerar dessutom om varje spelares insats i positionsspelet under kvällens match. Efter 45 minuter har både tränare och journalister fått nog. Bielsa reser sig, går ner från podiet och leds ut genom en dörr. Mannen med solglasögonen rusar iväg mot den mixade zonen för att hinna prata med någon av spelarna. På vägen ut fastnar hans skospets i en sladd som ligger slängd över golvet. Nya svordomar ekar mellan de kala, vita väggarna.

Hemmason. Mittfältaren André Ayew är en av få spelare i Marseilles A-lag som fostrats i klubben. Han är dessutom son till klubbikonen Abedi Pelé, som vann Champions League med OM 1993.
Nybygge. 20-årige vänsterbacken Benjami­n Mendy är en av de unga spelarna i det nya »Dortmundprojektet«. OM köpte honom från Le Havre förra sommaren för nästan fyra mil­joner euro – lika mycket som Dortmund betalade för Mats Hummels 2009.

Några veckor efter den fiaskoartade hemmapremiären är jag tillbaka i Sverige. Under tiden har OM börjat få ordning på spelet. På bortaplan mot Guingamp gav André-Pierre Gignac laget segern med matchens enda mål, och i säsongens andra hemmamatch vann Marseille mot Nice med 4–0. Dessutom har OM värvat den brasilianske U21-landslagsmannen Doria för att stärka upp försvaret. Marcelo Bielsa ser ut att ha fått sin efterlängtade arbetsro. Därför blir jag förvånad när jag på morgonen den 4 september får veta att Olympique de Marseille har kallat till presskonferens senare samma dag – trots att det är landslagsuppehåll och att fönstret för övergångar har stängt.

Under mötet med journalisterna förklarar tränaren att han är »mycket besviken på hur klubben fungerar« och att »klubbledningen har ljugit« för honom. Han berättar att han i somras gav klubbpresidenten Vincent Labrune en önskelista på tolv olika nyförvärv, ingen av dem hamnade i Marseille. Den nye brasilianaren Doria hörde Bielsa talas om för första gången först efter att spelaren klarat läkarundersökningen i Marseille.

Direkt efter presskonferensen fylls de franska tidningarna av konfliktartiklar. En av dem har rubriken »Bielsa sort le lance flamme« – Bielsa plockar fram eldkastaren – och spekulationerna om tränarens avgång tar genast fart. Senare på kvällen häller den gamle OM-presidenten Bernard Tapie fotogen på elden när han säger att han hoppas att klubbledningen ger Bielsa sparken omedelbart, för att »rädda sin egen heder«.

Medan jag sitter och läser om Marseilles nya kris kommer jag att tänka på Robert Nazaretian och något han berättade för mig på La Commanderie två dagar före matchen mot Montpellier. Vi var på väg upp till huvudbyggnaden och passerade en konstgräsplan vars straffområden var fyllda med blå färg. När jag frågade Robert om de egendomliga straffområdena suckade han djupt innan han svarade:

– När vi skulle bygga om här fanns det en ungdomstränare i klubben som absolut ville ha straffområden i en annan färg. Han tog strid för det och vi gjorde dem blå. Några månader senare sa han upp sig. Och nu står vi här med blå straffområden, fastän ingen tycker att det är bra.

Robert log ett uppgivet leende och pekade sedan på den gula tegelbyggnad som Bielsa bestämt ska bli A-lagets nya avslappningsyta.

– Det är egentligen samma sak med Bielsa. Han bestämmer att spelarna ska få ett nytt biljardrum, men det här är Olympique de Marseille. Till och med han kan försvinna. Och då är det bara att riva hela byggnaden och börja om igen.