Alla som har besökt Kopparvallen de senaste åren har sannolikt lagt märke till en man som jäktar fram och tillbaka mellan läktarna och kansliet med en cigarett i mungipan. Formellt är Almer Ljutika bara ansvarig för Åtvidabergs FF:s webb-TV-sändningar, men på matchdagar är det han som brygger kaffe, fixar växelpengar till biljettförsäljarna, förbereder tifon, välkomnar sponsorer och kånkar ut supporterföreningen Kopparslagarnas puka på läktaren. I halvtid händer det till och med att Almer springer ner till omklädningsrummet för att hjälpa tränaren Roar Hansen med matchanalysen.
En solig eftermiddag i september hjälper han tre gratisarbetande kvinnor i 70-årsåldern att duka upp rostbiff, blåmögelostar och potatissallad åt klubbens sponsorer innan han joggar ner till biljettkiosken vid Kopparvallens östra entré. Där trycker han igång en tegelstenstjock laptop. Två timmar återstår till avspark i Åtvidabergs möte med Kalmar FF och Almer Ljutika behöver ansluta datorn till en kortterminal så att biljettförsäljningen kan komma igång.
– Jag får fan damp! De här datorerna tar ju 40 minuter att starta.
Almer fiskar upp mobilen ur jeansfickan.
– Roar, säger han. Jag sitter fast i biljettluckan här. Kan du säga till Danne Halling att C More vill ha en intervju halv två?
Utanför luckan har en kö bildats. Hälften av Åtvidabergs åskådare köper fortfarande biljetter på matchdagen. När Almer till slut loggat in upptäcker han att systemet inte tillåter honom att slå in Svenska Spels kampanjpris, 75 kronor för en plats på ståplatsläktaren.
– Helvete!
Almer tänder en Level och jäktar tillbaka mot kansliet. På vägen passerar han pressrummet där den nytillträdde klubbchefen Lars Wilhelmsson står och sliter i en påse kanelbullar. Almer viker in huvudet genom dörrkarmen men ser till att hålla ciggen utanför. Han presenterar biljettproblemet och föreslår en lösning:
– De som betalar med kort får pröjsa 150 så ger vi dem 75 spänn tillbaka i cash.
Klubbchefen nickar, och Almer skyndar vidare. I vimlet framför kiosken bromsar han in vid sin flickvän som säljer 50/50-lotter och ger henne en puss i farten. Utanför kanslibyggnaden får han syn på sin 19-åriga dotter Sabina som står och sorterar om matchprogrammen innanför vändkorsen. När han försöker hälsa får hon ett utbrott eftersom hon anser att hennes pappa »lagt upp programmen fult«.
– Gå härifrån bara, ryter hon. Men gå!
Fem minuter före avspark joggar Almer upp och ställer sig på TV-läktaren. Tidigare brukade Almer, som också är supporterföreningen Kopparslagarnas ordförande, stå i klacken, men sedan 2012, då han anställdes av klubben, har han följt ÅFF genom videokamerans lins. Och vilka scener han har kunnat filma! De tre senaste åren har varit de bästa i klubbens historia sedan sjuttiotalets Facit-sponsrade glansdagar då spelare som Ralf Edström, Roland Sandberg och Benno Magnusson satte brukslaget på fotbollens världskarta.
Almer har dokumenterat hur ÅFF, trots små resurser, etablerade sig som ett stabilt mittenlag med tre raka åttondeplaceringar. Han glömmer aldrig inslaget han gjorde från spelarnas internmatch i ishockey där brassen Álberis da Silva och ghananen Mohammed Abubakari försökte åka skridskor. Han kommer heller aldrig att glömma avsnittet av Studio Kopparvallen han spelade in sommaren 2013 då klubben nyss bortabesegrat de regerande mästarna Elfsborg och hade häng på toppen. Då pratades det om att ÅFF var på väg ut i Europa igen.
Årets säsong har inte varit lika rolig. Efter elva uddamålsförluster, många av dem inkasserade på övertid, ligger man sist. Endast sju omgångar återstår och det är fem poäng upp till Falkenberg som ligger på kvalplats.
Matchen mot Kalmar inleds avvaktande. I den 29:e minuten slår Kalmars Ismael Silva en lös passning in i hemmalagets straffområde, där Åtvids försvarare Månz Karlsson och målvakten Gustav Jansson missförstår varandra. I luckan mellan dem dyker Kalmars Marcus Antonsson upp och rakar in 1–0. Almer blir så förbannad att han vräker överkroppen häftigt bakåt. Det ser ut som om han försöker svälja en värktablett.
– Helvete, muttrar han och tänder ännu en Level.
I den 74:e minuten, efter att Kalmar FF:s målvakt Lars Cramer räddat ett volleyskott från Simon Skrabb, lämnar Almer läktaren. Utan ett ord går han mot klubbhuset. Han klampar in bakom bardisken och styr stegen mot kylskåpet som är fullproppat med gröna ölflaskor.
Han ser så bister ut att jag befarar att han tänker dränka sina sorger. Istället lyfter han ner två mikrofoner som står ovanpå kylskåpet. Presskonferensen förbereder inte sig själv.
»Genom att införa ett fallskärmsavtal skulle omställningen för de lag som åker ur allsvenskan bli lättare.«
Från sin plats intill spelartunneln ser Almer sedan hur Tor Øyvind Hovda trycker in 1–1 i den 86:e minuten. När Hovda kysser klubbmärket fylls han av en kortvarig lyckokänsla, men så ljuder slutsignalen – och verkligheten återvänder. Eftersom Falkenberg samtidigt vunnit sin match innebär det oavgjorda resultatet att man har hela sju poäng upp till kvalplatsen. Teoretiskt sett finns hoppet kvar, men Almer, som följt laget på nära håll, ser att alla tecken pekar åt samma håll. Han har redan börjat förbereda sig för det han kallar »en fruktansvärd katastrof«.
Det är ingen överdrift. En degradering till Superettan får långt värre konsekvenser än det rent sportsliga nederlaget. Den mest påtagliga är publiktappet. Inte bara eftersom åtvidabergarna är mindre benägna att betala för att se Varbergs Bois och Ängelholms FF än Östgötaderbyt eller matcher mot AIK och Malmö FF, utan också för att Superettanlagens bortaföljen är så mycket blygsammare. IK Frejs bortaklack är, milt uttryckt, inte lika stor som Hammarbys.
Men det absolut värsta är att det årliga elitbidraget från Sef, Svensk Elitfotboll, krymper med mellan sju och tio miljoner kronor. Sedan några år tillbaka anpassas de allsvenska klubbarnas ersättning efter deras genomsnittsplacering under de fem senaste åren. Systemet infördes just för att klubbarna ska ha råd att ha ett dåligt år utan att drabbas av akut ekonomisk kris. Kruxet är bara att räddningsplankan enbart gäller för allsvenska klubbar. När man åker ur högsta serien trillar man också ut ur Allsvenskans trygghetssystem. I Superettan delar lagen på en pott som bara är en tredjedel så stor som den i Allsvenskan.
Almer Ljutika vågar inte tänka på följderna av ett sådant scenario. Sedan kommunen lät rusta upp Kopparvallen med en ny sittplatsläktare, konstgräs och elljus för 40 miljoner kronor betalar klubben en årshyra på 3,2 miljoner. Därtill har man avbetalningarna till Åtvidabergs Sparbank. Almer har svårt att se hur de överhuvudtaget ska få ihop ekonomin utan det allsvenska elitbidraget.
Han, som också skickar ut erbjudanden till lokala företag, uppskattar dessutom att sponsorintäkterna kommer att minska med 25 procent. När ortens företagare inte längre kan skryta med att verka i en »allsvensk kommun« sjunker betalningsviljan.
Även ortens idrottsgymnasium kommer att påverkas. I dag lockar fotbollsprogrammet, med 100 elever, talanger från hela landet. En degradering skulle minska skolans attraktionsvärde; en anledning till oro även för de åtvidabergare som inte bryr sig om ÅFF. Uteblivna skolbidrag skulle innebära miljonförluster, vilket är kännbart i en liten kommun som Åtvidaberg.
De ekonomiska förlusterna för klubbarna som åker ur får i sin tur konsekvenser för organisationen. När nedflyttningen är ett faktum brukar ordföranden vanligtvis samla personalen till ett dystert möte för att berätta vilka som blivit varslade. I ÅFF har man redan sagt upp sportchefen Mats Karlsson, den ekonomiansvariga Ingrid Ohlsson och två andra personer på kansliet.
Och det tar inte slut där. Skulle klubben åka ur Allsvenskan kommer man också att behöva krympa kansliets filial i Linköping som säljer souvenirer och biljetter. Det kan tyckas vara en skitsak, men Almer Ljutika och alla som arbetar i klubben vet att ÅFF:s närvaro i Linköping handlar om mer än att sälja halsdukar. Det är i Linköping majoriteten av spelarna bor. Det är där klubben raggar nya spelare, sponsorer, supportrar …
Med allt detta i åtanke är det inte märkligt att så många klubbar får allt svårare att klara acklimatiseringen till sin nya serietillvaro. Almer Ljutika är plågsamt medveten om att de fria fallen genom serierna blivit vanligare. 2005 slutade Assyriska FF sist i Allsvenskan, för att året därpå också trilla ur Superettan. 2009 slutade Örgryte sist i Allsvenskan. 16 månader senare hade ekonomin kollapsat: bolaget begärdes i konkurs och klubben tvångsnedflyttades till division 1. 2011 åkte Trelleborgs FF ur Allsvenskan, för att säsongen därpå sluta näst sist i Superettan. Två år senare gjorde Öster samma resa. I år har Mjällby och Brommapojkarna, som spelade allsvenskt ifjol, följt i deras spår. Den oroväckande trenden har fått Sef att börja diskutera ett omställningsstöd. Genom att införa ett fallskärmsavtal skulle omställningen för de lag som åker ur Allsvenskan bli lättare. Men än har planerna inte förverkligats.
Almer Ljutikas skräckscenario är att klubben ska bli ett nytt Enköpings SK.
2003 skåpade den allsvenska nykomlingen ut Helsingborgs IF på Olympia med 4–0 och såg länge ut att klara sig kvar i högsta serien. Men man föll i sista omgången, och när elitbidraget från Sef krympte från fem till två miljoner kronor hade man inte råd att behålla nyckelspelare. Fast beslutna att göra en snabb comeback investerade man sina sista slantar i snabbt scoutade talanger och den nye tränaren Hasse Eskilsson.
När det nykomponerade laget året därpå åkte ur Superettan var klubben konkursmässig. Sponsorerna flydde. Då ESK några år senare åkte ner i tredjedivisionen passerades den kritiska gränsen: laget räknades inte längre som en elitklubb, och utan pengar från Sef kunde man inte betala sina spelare, som fram till dess varit halvtidsproffs. Istället tvingades man samla ihop ett gäng unga spelare som var villiga att ordna sin försörjning på annat vis. Snart lämnade även de sista sponsorerna klubben för att satsa på stadens hockeylag.
I år har det spelats division 4-fotboll på Enavallen.
När Almer Ljutika kom till Åtvidaberg 1994 oroade han sig för andra saker än nedflyttningar i seriesystemet. Bakom sig lämnade han ett Sarajevo som brann av inbördeskrig. Under sommaren, då Sverige tog brons i fotbolls-VM, var åtvidabergarna på strålande humör. Välkomnande och generösa.
Men när hösten kom förstod Almer att alla inte ville ha honom där. På helgerna samlades nazister och rasister nere på stan.
»Åk hem!« skrek de efter honom.
Almer löste konflikten så som han alltid löst konflikter, genom konfrontation.
»Vill du slåss?« sa han till killen som verkade vara ledare.
En halvtimme senare, när de båda slagskämparna hade ungefär lika många skråmor, konstaterade Almer: »Nu har vi slagits. Ska vi dricka öl?« Den blåslagne rasisten blev så chockad att han inte kunde göra annat än att acceptera erbjudandet.
Efter några sejdlar började Almer fråga ut honom. »Vad vill du? Du kan ge dig på mig hur många gånger du vill. Jag tänker stanna här. Jag ska lära mig språket och komma in i samhället.«
Fotbollen blev hans genväg.
På Kopparvallens träläktare tjatade de sentimentala farbröderna hål i huvudet på honom. Almer fick höra allt om ÅFF:s framgångar på 70-talet. På den tiden hade man inte behövt oroa sig för pengar. Åtvidabergsföretaget Facits vinstbringande export av räkne- och skrivmaskiner hade tillåtit företagets fotbollsfrälste VD Gunnar Ericsson att pumpa in pengar i ÅFF. Med förstärkningar som Ralf Edström och Roland Sandberg vann man Allsvenskan och slog ut de regerande mästarna Chelsea ur Cupvinnarcupen.
Men det var inte klubbens historiska framgångar som Almer föll för. Han förälskade sig snarare i klubbens litenhet. Efter matcherna kom spelarna ut till publiken och pratade med supportrarna. Man kom så nära.
I början av 00-talet började Almer skriva för ÅFF:s Svenska Fans-sida. En dag kom sportchefen Mats Karlsson fram till honom och hälsade. »Du skriver ju om oss, du ska ha ackreditering.« Almer hade ingen journalistutbildning och kände sig inte som en del av »media«, trots att det stod så på brickan som sportchefen hängt runt hans hals.
Snart pendlade han ändå mellan jobbet som underklädesförsäljare på ett telemarketingföretag i Linköping och Kopparvallen där han gjorde intervjuer med spelarna. 2010, när ÅFF efter 27 års ökenvandring, gjorde comeback i Allsvenskan fick klubben låna en kamerautrustning av Sef, och Almer började göra webb-TV-programmet »Studio Kopparvallen«.
När ÅFF trillade ner i Superettan återtog Sef sin utrustning och sändningarna upphörde. Men laget tog sig upp igen, och inför den allsvenska återkomsten 2012 frågade klubben om Almer kunde tänka sig att väcka liv i programmet. Almer, som jobbade heltid på telemarketingföretaget, chansade: »Jag gör gärna programmet. Men då får ni anställa mig.« När klubben i hans hjärta erbjöd honom en halvtidstjänst sade han upp sig med omedelbar verkan.
Almers ambitiösa webbsändningar, matchsammandrag och inför-artiklar bidrog till känslan av att Åtvidaberg alltmer liknade vilken allsvensk förening som helst. Samtidigt byggdes Kopparvallens sittplatsläktare om för att uppfylla fotbollsförbundets önskemål, konstgräs rullades ut på planen och elljus installerades.
Sommaren 2013, efter att ha nosat på toppen under en längre tid, justerade klubben sin målsättning: ÅFF skulle inte längre nöja sig med att vara topp-20 i Sverige, man skulle vara ett »etablerat allsvenskt lag«. I årsberättelsen nämndes Europaspel som en rimlig målsättning. I denna satsning ingick att ha två kvalitetsmässigt likvärdiga spelare på varje position. ÅFF började värva färdiga spelare och hämtade allt mer sällan talanger från fotbollsgymnasiet.
»Problemet är att den här klubben är bättre på att vara trevlig och mysig än på att sälja sig själv som produkt.«
När man började locka spelare med sign on-bonusar och löner som varit otänkbara några år tidigare, tyckte Almer Ljutika att klubben blivit fartblind.
– Det var ren hybris, en kåthet på Sef-pengar som gjorde att man helt glömde sina rötter. Man frångick sin policy om att plocka upp unga spelare från fotbollsgymnasiet och brände hål i budgeten.
Det dröjde inte länge förrän klubben upptäckte att man försatt sig i ett moment 22: För att överleva ekonomiskt behövde man sälja sina bästa spelare. Och eftersom klubben aldrig haft råd att skriva några längre kontrakt fick man ett underläge i förhandlingarna.
Det som skulle bli en lukrativ tillvaro i Allsvenskans mittenskikt blev ett nollsummespel. Laget fick ingen ekonomisk utväxling på sina åttondeplaceringar. Åtvidaberg var redan finkammat på sponsorer, och företag utanför hemorten såg inte poängen med att stötta något så osexigt som ett »etablerat allsvenskt lag«.
Hösten 2014 var ekonomin så dålig att klubben bara var några dagar från att förlora elitlicensen och tvångsnedflyttas; räddningen kom först när den kinesiska klubben Guizhou Renhe köpte Ricardo Santos.
Årets säsong hann knappt börja innan ett brev från Fifa damp ner på kansliet. Klubben hade dömts att betala böter på 1,3 miljoner kronor. Enligt motiveringen hade ÅFF:s anfallare John Owoeri gjort sig skyldig till kontraktsbrott när han lämnade sin egyptiska klubb Ismaily tre år tidigare, och eftersom spelaren inte ansågs kunna betala beloppet själv hamnade boten hos ÅFF.
Klubben stod rådvill. Sådana summor kunde man inte avvara. Lösningen kom när Almer drog igång insamlingskampanjen #FörBruket. Tack vare bidrag från supportrar, gamla spelare och Åtvidabergs Sparbank lyckades man skramla ihop tillräckligt för att betala straffavgiften.
En bit in i säsongen fick tränaren Roar Hansen, som liksom alla andra plågades av den slimmade organisationen, en idé: Skulle inte Almer Ljutika kunna kartlägga motståndarna?
»Men vafan«, protesterade Almer. »Jag har ju ingen sådan utbildning.«
»Något måste du väl ha snappat upp«, sa Roar Hansen. »Du kollar ju fotboll tjugofyrasju.«
Almer började se samtliga motståndarlagens matcher i datorprogrammet Wyscout för att klippa ihop filmer som avslöjade motståndarnas spelmönster, styrkor och svagheter. Roar Hansen blev så imponerad av filmerna att han började bjuda ner Almer i omklädningsrummet under matcherna så att han fick delge spelarna sina intryck från TV-läktaren.
Men varken Almers analyser eller något annat hjälpte. Laget fortsatte att rada upp uddamålsförluster och i början av augusti kom nådastöten. Målvakten Henrik Gustavsson drabbades av borrelia och lagkaptenen Daniel Hallingström åkte på en hjärnhinneinflammation. Superettan var inte längre ett avlägset skräckscenario, utan en verklighet att förhålla sig till. I augusti sparkades ytterligare fyra personer på kansliet – och ytterligare några arbetsuppgifter landade i Almers knä.
Att säga upp Almer var nämligen inget alternativ – Roar Hansen hade förbjudit styrelsen att röra honom. Tränaren hade insett att Almer, med alla sina sysslor, var oumbärlig.
Besparingen skulle dessutom vara marginell. På sin halvtidsanställning arbetade Almer vid det här laget ofta 75 timmar i veckan. Hans lön: 6 500 kronor i månaden. Före skatt.
Då tillhör Almer ändå en av de ekonomiskt privilegierade kring organisationen. På matchdagar kryllar Kopparvallen av volontärer. Medlemmarna i supporterföreningen Kopparslagarna laddar inte genom att hinka bira på någon av de lokala pubarna – de är på plats innanför vändkorsen två timmar före avspark för att sälja matchprogram och lotter.
Mannen som planterar växter på Kopparvallen bekostar dem själv. En storspelare som Janne Olsson sitter hemma och telefonvärvar småsponsorer på kvällarna. Lars-Göran »Knalin« Andersson och Ulf Blomberg, de spelare från storhetstiden som fortfarande bor kvar i Åtvidaberg, rycker också in så fort klubben kallar.
Under ett av mina besök i Åtvidaberg springer jag på ännu en av dessa eldsjälar. Christer Engström, en medelålders Stockholmsbo med fritidshus och fotbollshjärta i bruksorten, förklarar att han älskar ÅFF just för att klubben är beroende av ideella krafter.
– Det är en klassiker egentligen: humlan som inte kan flyga men gör det ändå. Det är speciellt när samhällets väl och ve är så intimt förknippat med fotbollsklubben. Det kräver att alla bjuder till.
Sportchefen Mats Karlsson, som fått sparken till följd av den ekonomiska situationen, hade gärna sett att klubben blev bättre på andra saker.
– Problemet är att den här klubben är bättre på att vara trevlig och mysig än på att sälja sig själv som produkt. Vi blev åtta i Allsvenskan tre år i rad och lyckades inte tjäna en krona extra på det. Trots att vi har en billig trupp och tunn organisation går vi alltså back. Klarar vi Allsvenskan ekonomiskt? Jag tror kanske inte att vi gör det.
Mycket talar för att han har rätt. Åtvidabergs FF hamnade i ekonomiska bekymmer eftersom man budgeterade med spelarförsäljningar. Man tog något som bör vara en bonus för givet. Och man förhåller sig likadant till sina eldsjälar.
Peter Mildaeus, sportchef på Östgöta Correspondenten, som bevakat ÅFF sedan laget harvade i division 3 i början av 90-talet, sammanfattar klubbens arbetssätt:
– Det är charmigt men inte allsvenskt. Det värmer mitt fotbollshjärta att ideella krafter har räckt så här långt, men nu tror jag tyvärr att tiden har kommit ikapp den här klubben.
Under hösten tänds hoppet. Även bottenkonkurrenterna Halmstad och Falkenberg radar upp förluster.
När ÅFF åker till Borås Arena har man chansen att krympa avståndet till kvalplatsen till fyra poäng.
Efter första halvlek har man 1–1. Under halvtidsgenomgången varnar Almer och Roar Hansen spelarna för att Anders Svenssons uppspel ofta leder till mål.
I den 77:e minuten är det precis vad som händer.
Under hemmamatchen mot Hammarby en vecka senare sätter bortalagets Imad Khalili en armbåge i ansiktet på Tor Øyvind Hovda och får gult kort. Almer tänker att situationen är en exakt kopia av den som renderade Månz Karlsson en utvisning i matchen mot Häcken.
I halvtid rusar han fram till domaren i spelartunneln och skriker: »Varför är ni inte konsekventa i era bedömningar?« Ekberg anser sig attackerad och meddelar: »Det blir domarrapport av det här.« I andra halvlek är det sedan Khalili som med sina frisparkar ligger bakom Hammarbys två första mål. Matchen slutar 3–0. Det innebär att förutsättningarna inför bortamatchen mot bottenkonkurrenten Falkenberg är glasklara. ÅFF har sju poäng upp till FFF med tre omgångar kvar att spela. Seger är det enda som gäller, annars är nedflyttningen ett faktum.
Inför matchen går Almer igenom otaliga Falkenbergsmatcher och klipper ihop en film som tydliggör motståndarens förkärlek för långbollar. På videogenomgången före matchen instruerar Roar Hansen spelarna att snabbt rensa bort lyrorna och inte låta Falkenberg lyfta laget.
Från sin plats på Falkenbergs IP:s pressläktare ser Almer Ljutika sedan hur laget misslyckas fullständigt med att följa direktiven. Efter 20 sekunder försöker Åtvidförsvaret spela sig ur en trängd situation, med en giftig målchans för hemmalaget som följd. I halvtid ligger man under med 3–0. I ett förtvivlat försök att förändra matchbilden byts den reslige anfallaren Ajsel Kujović in. En kvart senare linkar han ut med en skada. Där och då inser Almer att det definitivt är över.
Med fem minuter kvar går han med tunga steg ner mot spelartunneln. Därifrån ser han sitt lag släppa in ytterligare tre mål. Åtvidaberg förlorar måstematchen med 6–0. Efteråt ligger spelarna kvar och gråter i gräset. Almer försöker hålla tillbaka tårarna, men när han ser kaptenen Daniel Hallingströms rödgråtna ögon brister det för honom också.
Några dagar senare sitter Almer Ljutika och röker på den lilla stentrappan utanför ÅFF:s kansli. Han stirrar nollställt på sin mobiltelefon. Det har blivit höst och himlen är mörk.
Om tre timmar ska Åtvidaberg möta Örebro SK och matchen gäller ingenting.
Degraderingen har redan fått följder. Som ett första led i omställningen har klubben beslutat att krympa ÅFF-centret i Linköping. Hyran på 17 000 kronor i månaden anses inte längre vara försvarbar. Det gör Almer orolig. I år slutade stadens främsta lag, Linköping City, tvåa i division 2. Om de klarar uppflyttning nästa år skulle ÅFF:s särställning vara hotad.
Han blir inte muntrare av att tänka på trion som ska avtackas under kvällens match. Tillsammans har Henrik Gustavsson, Kristian Bergström och Daniel Hallingström gjort 1 896 matcher i ÅFF-tröjan. Att tappa dem, samtidigt som Mats Karlsson försvinner, innebär att man inte längre har några kulturbärare kvar. Förra gången Åtvid åkte ur, 2010, var stommen intakt, med spännande spelare som Anton Tinnerholm på väg upp. Nu ser det dystrare ut.
Till råga på allt måste han stå ut med alla välmenande själar som kommer fram för att fråga hur det känns.
När jag ställer frågan har Almer för länge sedan tröttnat på att hålla god min.
– Man kan ju inte bara lägga sig ner …
Han orkar knappt sucka fram fortsättningen:
– … och dö.
I mörket utanför kansliet börjar volontärerna dyka upp. »Har du en sax att låna?« frågar en man som ska hjälpa till i biljettkiosken. När Almer rotat fram en sådan kommer fem killar från juniorlaget fram. De ber om programblad och växel. Sedan bär Almer ut avtackningstifot för Bergström, Gustavsson och Hallingström som han och några andra i Kopparslagarna tillverkat. Eftersom matchen är betydelselös har Roar gett honom ledigt – för första gången på flera år ska han stå i klacken med sin dotter och flickvän.
När spelarna marscherar in på planen har Almer och de andra i Kopparslagarna redan skrålat i flera minuter. »Tack för alltihopa, ÅFF, tack för alltihopa, Å-eefff-eefff!« sjunger de medan de vecklar ut det blåvita tifot över sig. Över bilden på de tre klubbveteranerna löper texten: »För alltid i våra hjärtan.«
På planen överöser speakern trotjänarna med hyllningar och kuriosa. Gustavssons straffräddningsprocent på 46,7 lyfts fram och Kristian Bergström saluteras som Allsvenskans äldsta målskytt. När en rörd Mats Karlsson givit dem varsin silverglittrig present tågar klubbens tjänstvilliga veteraner »Knalin«, Janne Olsson och Uffe Blomberg ut mot mittcirkeln för att överräcka varsin blomsterkvast. Almer filmar alltsammans.
Själva matchen blir inte någon klang- och jubel-föreställning den här dagen heller. Det märks att Roar Hansen inte har brytt sig om att hålla någon riktig matchgenomgång, spelet böljar och ÖSK är bäst på att förvalta lägena. Henrik Gustavsson tvingas släppa in tre bollar under första halvlek.
På läktaren försöker Almer hålla stämningen uppe genom att dra igång ramsor som »Vi ska tillbaka!« och »Upp med Fimpen på topp!«
I halvtid frågar jag Almer hur hans tillvaro kommer att förändras till nästa säsong.
– Äh, inga större förändringar egentligen. Men det kommer ju att bli en del extrajobb nu när folk försvinner från kansliet.
Han tänder ännu en Level.
– Det kommer att bli mer att göra för min del.