Filosofen

Svenska mästare koras alltid i regnkyla, på svår­spelade planer. Inför den här säsongen bestämde Malmö FF sig för att strunta i förutsättningarna. Offside följde Josep Clotet Ruiz när han försökte lära en svensk klubb byggd på engelsk vinnar­mentalitet att inte nöja sig med segrar.

Virveltrummorna dunkar i marschtakt ur Swedbank Stadions högtalarsystem och tystar för en sekund sorlet på arenan. En kraftig man med ljusblå halsduk slängd runt halsen och ett ölfyllt plastglas i vardera handen stelnar mitt i ett trappsteg. Han vänder sig mot planen, slänger ut armarna så att ölen skvätter över en ung publikvärdinna och vrålar – en takt för tidigt och ett par oktaver för lågt:

ÅÅÅåååå vij elskar Malmo eff iiiff!

Mannen vajar i takt med hymnen till favoritlaget, vinglar till i en vindby och tar tag i den artigt leende värdinnan för att inte snubbla i trappan. Nere på gräset radar spelarna upp sig och volymen på arenan stegras ytterligare. Malmö FF saknar sina ordinarie anfallare Daniel Larsson och Agon Mehmeti på grund av avstängningar, men presenterar ändå en offensivare uppställning än motståndarna Helsingborgs IF. Tydligast är skillnaden på innermittfältet. Där MFF har förre skyttekungen Wilton Figueiredo och 19-årige teknikern Ivo Pekalski satsar HIF på två helt andra spelartyper: Marcus Lantz och Ardian Gashi, som har plöjt ner det mesta som kommit i deras väg hittills under säsongen.

Annons

Matchen har målats upp som helt avgörande för utgången av Allsvenskan, trots att det efter kvällens möte återstår 21 poäng att spela om. Båda lagen har tagit 49 poäng och toppar tabellen långt före de närmast jagande lagen Örebro och Elfsborg. Matchen har också målats upp som en kamp mellan två skolor. Helsingborgs Dagblads krönikör Marjan Svab skriver i dagens tidning: »Det ska bli oerhört intressant att följa kampen mellan två lag som ska visa Sverige att just deras ideologi är den mest framgångsrika. Roland Nilssons spanska tränarfynd Josep Clotet Ruiz har bidragit till att utveckla det passningsspel som förvandlat Malmö till seriens mest sevärda och offensiva lag.« Den förre MFF-mittfältaren och numera TV-tyckaren Jens Fjellström är i Sydsvenska Dagbladet inne på samma linje: »Har du en idé som säger att MFF ska föra och vinna matcher med sin egen skicklighet, då måste du också våga ta beslutet att köra Pekalski och Wilton tillsammans centralt på mittfältet, plus att du har jäkligt offensiva yttermittfältare. Det är ju egentligen rakt emot hur vi har tänkt i Sverige.« Fjellström tillägger att en stor anledning till MFF:s förändring är att de har fått »in en spanjor«.

Från min plats på läktaren ser jag denne Josep Clotet Ruiz smyga sig ut från spelargången, ta plats på MFF:s avbytarbänk och skjuta ner hakan innanför dunjackans tjocka krage. Och där blir han sittande. Lugn. Utan stora gester ens när matchen har blåst igång och spelet böljar fram och tillbaka i ett tempo Allsvenskan sällan upplever.

När Jimmy Durmaz kapas framför Malmöbåset rör Josep Clotet Ruiz inte en min. När samme Durmaz fintar bort en HIF:are med en känslig lobb bemöter den assisterande tränaren det med en gäspning. Och när 18-årige Dardan Rexhepi i sin första match från start skjuter 1–0 till MFF efter en blixtsnabb omställning från mittplan – och den svajige mannen på läktaren kastar sig upp och skriker rakt ut tills luften i lungorna tar slut – reser Josep Clotet Ruiz sig bara lugnt upp och applåderar artigt. Sedan gör han en slapp high five med Roland Nilsson innan han återtar sin plats på bänken.

En och en halv timme senare är MFF-fansen i extas över derbysegern. Spelarna skriker ut glädjen över att ha tagit ett rejält kliv mot SM-guldet. Den vadskadade mittbacken Yago Fernández slänger sina kryckor högt upp i luften innan han på sitt friska ben hoppar bort mot ståplatsläktaren tillsammans med lagkamraterna. Josep Clotet Ruiz kör ner händerna i jackfickorna och går med långa kliv ner i spelargången. Han varken jublar eller vinkar till publiken.

 

Höstens första lågtryck drar in från Öresund och stadionområdet ligger öde. Josep Clotet Ruiz och jag har stämt träff på O’Learys under Malmöklackens ståplatsläktare. För att undvika missförstånd och språkförbistring har Josep bett MFF:s kommunikationschef Per Welinder att följa med.

Welinder har själv en bakgrund inom media och är en av få personer som intervjuat Josep sedan han kom till Sverige – i Malmö FF:s programblad. I förra utgåvan frågade Welinder spanjoren varför han inte jublar när laget gör mål. Josep svarade: »Ett mål är en naturlig följd av att man spelat bra. Vinner man på lotto blir man överraskad, målet är bara ett kvitto på att spelarna gjort rätt.«

När vi slår oss ner på den lunchstimmiga sportbaren vill Josep poängtera att han faktiskt jublar efter mål numera – men mest för att det ska se bra ut. Av samma skäl ställer han upp på intervjuer när klubben ber honom. Från sin förra klubb Espanyol är han van vid att bara huvudtränaren pratar med journalister. Han säger att han sakta men säkert har insett att allt inte är som i Spanien. Det gäller inte minst spelet.

– Här spelar lagen som i England för några år sedan. Förlora bollen så långt från ditt eget mål som möjligt, sparka och spring, var stark, bla bla bla… Vi hade en engelsman i Espanyol. Han hette George och kom från Newcastle eller något. Han var bra på att springa och att sparka ner folk. Inget annat. När han berättade om hur fotbollen var i England insåg jag hur olika det var.

Josep skakar på huvudet. Märkbart frustrerad vid tanken på George i Espanyol. Och så börjar han berätta om allt han har hört från allsvenska tränare sedan han kom till Sverige – saker som han inte för sitt liv kan förstå.

Som att en spelskicklig mittfältare måste balanseras med en defensiv bollvinnare:

– Sån skit! Den kreativa spelaren vill inte spela till den destruktiva. Och den andre killen tänker: »Fan, jag måste göra allt själv.« Det är inte att kompensera. För mig finns det ingen vits med spelare som inte kan skapa. Det viktigaste är att skapa. Sedan springer du.

Som att backlinjen minimerar riskerna genom att spela långa bollar:

– De slår den långa bollen eftersom de inte vet vad de ska göra med den. De säger: »Vi tar inga risker.« Jag tycker att de tar den värsta risken man kan ta i fotboll – de ger bollen till det andra laget.

Som att en vinst är en vinst, oavsett hur laget spelar:

Annons

– Folk ska komma och titta på fotboll för att bli underhållna. Problemet är att vi som publik blir glada bara vårt favoritlag vinner. Vi pressar inte våra spelare, tränare och lag att spela bra fotboll. Därför väljer tränare den enkla vägen, de tänker bara på att vinna nästa match. Men för mig är underhållning det enda viktiga. Viktigare än att vinna. Att vinna är inte underhållande. Du måste spela bra fotboll, det i sin tur leder till att du vinner. På det sättet kanske du förlorar en match. Men om du spelar dålig fotboll… kanske du vinner en match. Kanske! Men till slut förlorar du. Man kan inte vinna ett mästerskap utan att ha klara idéer. Det är vad jag tror.

Per Welinder, som hittills inte har anmärkt på något under intervjun, vänder sig till mig på svenska.

– Det han menar är ju att vinna är underhållande, så det är klart att det är viktigt att vinna.

Omedveten om vad Welinder just har sagt fortsätter Josep:

– Jag har sett Barça vinna matcher men ändå bli utbuade. Folk var arga för att de inte spelade bra. De gjorde så här…

Han viftar med bordsservetten för att demonstrera publikens missnöjda gester.

– När ett lag har vant sig vid att vinna så vill det vinna stort. Som Barça och Real Madrid. Jag skulle vilja att Malmö når en punkt där folk får nog av att bara vinna – att folk här ser värdet i vad vi gör. Det är då du skapar en kultur på samma sätt som Barça gjorde.

Josep nickar till Per Welinder.

– Vad tror du, vill klubben och supportrarna bara ha segrar, eller uppskattar de vad vi gör?

Welinder tvekar en sekund.

– Jag skulle säga att det övergripande målet är att vinna, ofta är 1–0-segrarna de bästa – det räcker. Vi är inte där du pratar om, Malmö är väldigt fokuserat på att vinna. I dag uppskattar supportrarna att vi vinner, och samtidigt hyllar de sättet vi gör det på. Men jag tror  egentligen att publiken är nöjd oavsett hur vi vinner.

Josep hummar. Welinder fortsätter:

– En av våra tidigare tränare sa att det perfekta anfallet startar med att vi vinner bollen några meter in på motståndarnas planhalva. Den inställningen gjorde oss stora i Europa en gång – först Malmö och sedan IFK Göteborg. Men du Josep skulle aldrig bygga ditt spel utifrån hur vi ska vinna tillbaka bollen.

Jag frågar spanjoren hur hans idealanfall ser ut.

– Malmö ställer upp 4–4–2, okej?

Josep skissar en fotbollsplan med kryss och ringar på ett papper och säger:

– Oavsett hur det andra laget ställer upp kommer vi alltid att ha en spelare fri.

Han markerar målvakten och högerbacken.

– Här avgörs det om vi kommer att göra mål.

– Men där gör ni väl inga mål? protesterar jag.

Josep tittar på mig och säger:

– Det där är en fråga du aldrig kommer att ställa igen. Vad som händer här avgör allt. Löser du situationen här kan du skapa övertag högre och högre upp i banan.

Han visar med pennspetsen hur kryssen på pappret hela tiden får en man spelbar, eftersom ringarna – motståndarna – tappat en spelare i pressen. Det sista strecket han ritar ger ett friläge.

– Du säger »här gör du inga mål«. Jo, men om motståndarna inte löser vårt spel här kommer de inte att kunna blockera oss längre fram heller. Det tog ett tag att få spelarna helt övertygade om att det här fungerar. De var vana vid ett visst sätt, men till slut märkte de att det var så här de ville spela.

Josep Clotet Ruiz

FÖDD: 28 april 1977

KLUBBAR SOM TRÄNARE: CF Igualada U19 1998–2002, UE Cornellà U19 2002–2004, RCD Espanyol U18 2004–2006, UE Figueres 2006, RCD Espanyol U19 2007–2008, RCD Espanyol B 2008–2009, Malmö FF (assisterande) 2010–

MERITER: Katalansk U18-mästare (2006), rektor på katalanska högskoleutbildningen för fotbollstränare (2006–2008), spansk U19-mästare (2008), seriesegrare i spanska fjärde-divisionen med Espanyol B (2009), SM-guld (2010)

Derbykamp. Mot Helsingborg blir det mer hård press och intensitet som avgör än finlir. »När man möter ett fysiskt lag blir det lätt mycket fajt och långsparkande. Den växlingen klarade vi av. H­elsingborg är inget lag som man spelar ut«, säger Roland Nilsson.

Josep Clotet Ruiz är inte den förste utlänning som anlitats för att hjälpa Malmö FF till toppen. Av de fram till i år 15 SM-tecknen vilar en tung övervikt av äran på utländska tränare. Klubbens mest segertäta period inleddes i slutet av 40-talet då laget spelade 49 raka matcher utan förlust och vann Allsvenskan tre år i rad. Tränare under den rekordlånga sviten var Kálmán Konrád, ungraren som avstod långa taktikgenomgångar och istället litade till sin förmåga att entusiasmera och hålla laget i gott trim.

Annons

I början av 60-talet var det dags för nästa framgångsrika utlänning. Katalonienfödde Antonio Durán hade spelat med Henry »Garvis« Carlsson i Atlético Madrid och blivit nyfiken på sin nordiska lagkamrat men ännu mer intresserad av paret Carlssons barnflicka Ulla. Efter karriären följde han därför med Ulla hem till Medelpad. Han arbetade några år som tränare i mellansvenska klubbar och fyra säsonger i Åtvidaberg innan han kallades till Malmö för ett möte med ordföranden Eric Persson. »Hövdingen« hade hört goda vitsord om spanjoren men var inte övertygad om att den oprövade tränaren var rätt man att ta över MFF. När Durán talade om sin förebild Helenio Herrera – argentinaren som tränade Durán och Garvis under åren i Atlético och som nu skördade stora framgångar med Inter – hajade Persson till. Herrera var kontroversiell för sitt catenacciosystem med fembackslinje och ständiga 1–0-segrar. Nu satt en av argentinarens gamla adepter framför MFF-hövdingen och pratade om defensiv organisation, löpvillighet och mer folk i backlinjen. Persson kände att det var precis vad MFF, som inte vunnit Allsvenskan på över tio år, behövde.

Liksom läromästaren Herrera har Durán i efterhand fått ett rykte som tråkig och resultatfixerad, men taktiskt hade han mer att komma med än robust försvarsspel. Inspirerad av Brasiliens världsmästarlag från 1962 drillade han laget i trianglar. Idealet var två korta passningar följt av en långboll för att avleda motståndarens press. Och precis som Herrera vann Durán titlar – fyra guld och tre andraplatser mellan 1964 och 1971 gör honom till MFF:s mest segerrika tränare någonsin.

När engelsmannen Bob Houghton några år senare gjorde MFF till Sveriges bästa lag – och tog dem hela vägen till Europacupfinal – var det med ett lag som var väl drillat i Duráns skola, där tydlig organisation och löpning utan boll var av största vikt. Genom att addera hård press med understöd befäste Houghton MFF:s tradition som ett kämpande och vinnande lag. Roy Hodgson, kurskamrat med Houghton på den engelska tränarutbildningen, lyckades senare med samma medel föra MFF till den allsvenska toppen på 80-talet.

Sedan slutade klubben att vinna och säsongen 2000 spelade man till och med i Superettan. När pengarna från Zlatanaffären 2001 gav möjlighet att värva ihop ett »Real Malmö« anade supportrarna ändå en vändning och Tom Prahl – en av de ivrigaste lärjungarna till de två engelsmännen – tog också 2004 laget till ett nytt SM-guld. Utsikterna till en ny storhetsperiod såg då strålande ut. Sedan dess har MFF blivit femma, sjua, nia, sexa och sjua i Allsvenskans sluttabell.

– Att Malmö fortsatt att ha stora framgångar med att spela så som vi gjort traditionsenligt, som på 70- och 80-talen, är en felaktig bild, menar Håkan Jeppsson, Eric Perssons nutida arvtagare på ordförandeposten.

– Vi är en stor klubb, en rik klubb, men våra framgångar ligger de facto en lång tid tillbaka.

Den långa raden av förlorade säsonger tvingade ledningen att fundera. Idéerna som en gång gjorde Malmö störst i Sverige hade anammats av i stort sett varenda förening ner till division åtta – det gick inte längre att vinna genom fysik och defensiv organisation när lag som Halmstads BK och IFK Göteborg blivit ännu skickligare på just det spelet. Klubben påbörjade ett förändringsarbete – de drog igång en akademi där skolungdomar tränar fotboll inom ramen för skolschemat, och de formulerade två stödord för hur lagen i föreningen skulle spela i fortsättningen: offensivt och spelförande.

Klubbledningen var övertygad om att de hade hittat rätt man för kursändringen när förre landslagsbacken Roland Nilsson tilsattes som tränare 2007. Hans ambition att föra spelet och satsa på egna produkter stämde in i klubbens nya filosofi. Men ett och ett halvt år senare var »Rolle« inte i närheten av att infria förhoppningarna. Sjätteplatsen 2008 förvärrades till en bottenstrid 2009. Den resultatlösa trenden bröts först när Roland Nilsson efter ännu en frustrerad och mållös tillställning borta mot bottenkollegan Örgryte flyttade ner Wilton Figueiredo på mittfältet och gick över till två renodlade forwards. Första testet, höstderbyt mot Helsingborg, slutade 0–0. Sedan vann laget fem raka matcher, gjorde 16 mål och blev därmed ett av höstsäsongens formstarkaste lag.

– Vi började förstå innebörden i det vi skulle göra, säger Roland Nilsson. Vi sa till varandra att komma tillbaka i bra skick i januari, så att vi kunde börja jobba med själva fotbollen med en gång.

 

Fransmannen Jérémy Mathieu kommer loss på vänsterkanten, väggspelar sig förbi en försvarare, störtar in i straffområdet och passar snett inåt bakåt. Pablo Hernández hinner först och petar via målvaktens högerhand bollen i mål. Valencia har tagit ledningen med 1–0 på Camp Nou.

Det har gått en dryg månad sedan Helsingborgsderbyt. Josep och jag sitter återigen på Stadions sportbar, den här gången för att se Barcelonas toppmöte i La Liga.

– Barça är lite långsammare i år, säger Josep. Rörligheten är något sämre och spelarna tvekar med bollen. Det påverkar tempot.

Första halvlek är händelsefattig. Valencia visar varför de leder ligan och stör effektivt Barcelonas uppspel. Josep följer matchen koncentrerat.

Jag frågar hur hans tillvaro i Malmö ser ut.

– Jag ser till att sysselsätta mig, ler han. Jag har blivit duktig på att laga mat. Jag pluggar språket och håller kontakten med vänner och familjen i Spanien.

– Är det ensamt?

– Som tränare får jag hålla distansen för att kunna ta de tuffa besluten. Vi är inte i första hand vänner, utan arbetskamrater. Som tränare delar du inte kamratskapet som spelarna har sinsemellan.

Han berättar att den egna tränarkarriären tog fart efter ett friläge, »a stupid thing«, när han spelade i Igualadas 18-årslag. Precis i skottögonblicket störtade målvakten rakt in i hans knä. Menisken rök. Dessutom ådrog han sig osteokondrit, inflammerade broskbitar i knäet. Därmed hade han spelat sin sista match. Att fortsätta med fotbollen var ändå givet. Han hade alltid varit en »pain in the ass« för sina tränare genom att ständigt ifrågasätta allt de gjorde. Redan som 16-åring coachade han klubbens U13-lag, och sex år senare skrev han in sig på förbundets fotbollstränarutbildning för fem års studier på universitetsnivå. Samtidigt tog han över ansvaret för Igualadas juniorer. Laget vann ligan och katalanska cupen, delvis tack vare inlånade spelare från storklubben Espanyol.

Efter säsongen ringde en man och presenterade sig som José Manuel Casanova. Josep visste vem han var – Casanova spelade i Espanyol på 70-talet och hade sedan dess byggt upp klubbens ungdomsverksamhet till en av de bästa i landet, samt varit assistent åt Luis Aragonés i A-laget. Josep gav spelarna som varit utlånade från Casanovas Espanyol goda vitsord – och passade på att berätta om sina egna ambitioner med tränaryrket. 2003 examinerades han från fotbollsutbildningens magisterprogram som klassetta. Ett år senare ringde Casanova igen och meddelade att han hade en tränartjänst ledig i U18-laget.

På jobbet. Efter ett möte med Josep i Köpenhamnville Roland Nilsson ha spanjoren till assisterande tränare. »Han sa hur de gjorde i Spanien, och jag berättade hur vi brukar göra i Sverige och hur vi gjorde i England. Vi hittade en bra mix«, säger Nilsson.
Förberedelser. Jämfört med Espanyol, med sina 80 anställda, är MFF en liten klubb. Josep har tid över till att både kolla in TV-spels­matcher och operera bort en talgboll i axeln. Efter t­räningen sammanfattar spanjoren sin filosofi i knattelags­tränaren Robin Asterheds block. »Om vi gör något bra så blir det bara bättre om andra tränare vet hur vi jobbar. Då blir det bättre fotboll i hela landet.«

På TV-skärmen i den näst intill folktomma sportbaren visas höjdpunkter från första halvlek. Lionel Messis dribblingar vevas om och om igen.

– Vi slog dem, du vet, säger Josep. Det stod alltid mellan Barcelona och Espanyol i ungdomsserien. Men jag minns en match när vi ledde, 3–1 med en kvart kvar. Då gjorde Messi två mål helt på egen hand. Vissa matcher var han bara omöjlig att stoppa.

Laget slutade tvåa i serien under Joseps första år och vann säsongen därpå. Då erbjöds han jobb som huvudansvarig i hårdsatsande Figueres i tredjedivisionen.

– Det var mitt största misstag som tränare, säger Josep.

Klubben satsade uppåt med ett stort spelbolag som nybliven majoritetsägare. De utlovade pengarna syntes dock aldrig till. Klubben gick i konkurs och Josep stod utan jobb.

Då ringde det katalanska fotbollsförbundet. De höll på att reformera tränarutbildningen för att höja nivån i distriktet och sökte någon som både hade genomgått utbildningen med bra betyg och hade egen erfarenhet från klubblagsfotboll.

Som rektor på skolan introducerade Josep kurserna »Kognitiv träning på professionell nivå« och »Ny metodologi tillämpad i professionell fotbollsträning«. Han bjöd också in kända tränare som föreläsare. När Pep Guardiola, då i Barcelona B, kom för att tala om passningsspel inför en klass med 50 studenter fylldes salen med 400 nyfikna och Josep tvingades flytta föreläsningen till en större sal i andra änden av Barcelona. Guardiola dök ibland även upp som åhörare på Joseps kurser i metodologi.

Efter ett år på skolan saknade Josep att själv stå vid sidlinjen. När Casanova frågade om han kunde tänka sig att komma tillbaka till Espanyol tvekade han inte. Han förde klubbens U19-lag till seger i spanska mästerskapet och tog tillsammans med flera av spelarna därefter klivet upp till Espanyol B i Spaniens fjärdedivision.

Några dagar före matchen på sportbaren talade jag med José Manuel Casanova. Han berättade att Josep är en av de bästa tränare han arbetat med under sina 20 år som ungdomsansvarig.

– Det spanska ordet för Josep är valiente. Han är inte rädd att lyfta fram unga spelare i roller som andra tycker att de saknar åldern för. Han ser bara till spelarens egenskaper.

Joseps första säsong med Espanyol B resulterade i serieseger och att de utsågs till Årets lag av katalanska fotbollsförbundet. Resultatet blev också att sju killar lyftes upp i A-laget; spanskt rekord för antal uppflyttade spelare.

Efter säsongen anlitade klubben en ny direktör för ungdomsverksamheten, affärsmannen Antonio Morales. Trots framgångarna för B-laget valde Morales att skära i budgeten. Fem miljoner euro skulle ner till tre, något som Casanova vägrade acceptera. Josep ställde sig på Casanovas sida och i oktober fick han sparken. Ledningen motiverade beslutet med att B-laget, som tappat åtta av sina bästa spelare till Primera División, visat upp dåliga resultat i säsongsinledningen. Casanova låg på sjukhus när Morales passade på att avskeda Josep. När jag talade med Casanova berättade han att allt var förändrat när han efter behandlingen återvände till klubben.

– De hade städat ut mitt rum och flyttat alla mina papper. De hade till och med ändrat lösenordet till min dator. Det var som i en film.

Casanova inledde en rättslig process mot sin gamla klubb för att komma överens om de ekonomiska villkoren för hans avsked. Josep har lovat att ställa upp om det behövs.

– Sådan är han, Josep. Han avskyr orättvisor. Om jag frågar honom »Josep, vill du följa med mig och jobba i Australien?« så är jag säker på att han skulle tacka ja. Men jag fyller 60 i februari, jag tror inte att det är rätt väg för Josep att fortsätta arbeta under mig. Han ska fortsätta framåt.

 

Josep vänder blicken mot TV:n och betraktar matchens andra halvlek. Den defensiva mittfältaren Busquets faller ner som en tredje mittback och skapar en yta åt Puyol att vinkla en passning fram till Iniesta. Det är upprinnelsen till Barcelonas kvitteringsmål. Iniesta vänder upp, hittar Xavi, löper diagonalt förbi fem försvarare, får tillbaka bollen av Xavi och kommer fri med målvakten.

– Där har du det! utropar Josep. När Busquets droppar ner får Barça ett övertag tre mot två. Jag diskuterade hans roll med Yago Fernández häromdagen. Barcelona letade tidigare efter rätt spelare på positionen precis framför backlinjen men hittade ingen. Så de skapade honom i akademin. När Pep Guardiola tog över flyttade han med sig Busquets från B-laget.

Jag berättar att jag har pratat med Casanova om avskedet i Espanyol. Josep tar för ett ögonblick blicken från TV:n och tittar på mig. Sedan rycker han på axlarna:

– Ja, det var inte snyggt. Morales talade om för mig att jag inte fick prata mer med Manuel. Jag svarade att han kunde avskeda mig hur mycket han ville, jag hade inte en tanke på att överge Casanova. Varje gång jag pratar med honom lär jag mig något om fotboll.

Espanyol betalade lönen säsongen ut men reglerna hindrade honom från att ta ett nytt jobb i Spanien. Agenten Lennart Norgren, som tidigare hade fört samman Espanyol med Halmstads BK, fick nys om situationen och tipsade om Malmö FF, där Roland Nilsson nyss hade brutit samarbetet med sin assisterande tränare Hans Gren. I början av januari 2010 träffades Josep och Roland Nilsson några gånger för att prata om fotboll, några veckor senare skrev spanjoren på ett ettårskontrakt.

– Nu har de flytet, Valencia får svårt att klara sig i den här matchen, säger Josep och pekar på TV-skärmen där Barcelona radar upp chanser direkt efter kvitteringen. 

En kvart senare dröjer sig Puyol kvar efter en hörna, hittar en position mellan Valencias backar och nickar in 2–1.

– Så borde vi göra mer i Sverige, inte bara på hörnor, säger Josep. När en av mittbackarna följer med upp finns det ingen som kan plocka upp markeringen på honom.

– Borde Barcelona vara en förebild för Malmö FF?

– Nej, Malmö måste skapa sitt eget. Men Malmö kan inte spela som en liten klubb. Det laget vi har nu skulle dessutom inte klara av att spela med långbollar. Går vi tillbaka och spelar på ett annat sätt kommer vi att förlora. Det finns inget annat sätt för Malmö. Okej, vi har inte lika bra spelare som Barça. Men vi möter inte Valencias försvar heller.

Matchen slutar 2–1. Josep tar på sig rocken.

– Sverige kan inte spela som ett litet land, säger han på vägen ut. Sverige är Sverige, ni har ett starkt landslag och har alltid haft. Ni borde ha ett klubblag i Champions Leagues gruppspel varje år. Det där förstår jag inte. Det är som om ni har en Ferrari och kör i femtio kilometer i timmen.

 

Tre minuter över åtta morgonen därpå parkerar Josep sin bil utanför Swedbank Stadion. Söndagspasset börjar först om två och en halv timme men tränarstaben – fystränaren Simon Hollyhead, lagledaren Leif Engqvist, Roland Nilsson och Josep – ska hålla ett möte om morgondagens match mot Kalmar.

– Det är bara jag och Roland här, suckar Josep. Det är alltid så, jag fattar inte varför vi ska vara här så tidigt. Det är den tråkigaste delen med det här jobbet. Så här var det aldrig i Espanyol, där fanns det hela tiden något att göra. Det var alltid kaos. Här är allt så organiserat, det är som om jag är på semester.

Med fyra omgångar kvar kan Kalmarmatchen bli avgörande. Redan före säsongen, innan Josep hade skrivit på kontraktet, diskuterade han och Roland Nilsson målsättningen. För Nilsson fanns bara guld – nu är de ynka tre veckor ifrån att nå målet. På ett utskrivet mejl på anslagstavlan utanför omklädningsrummet påminner IT-avdelningen om gästlösenordet till det trådlösa nätverket: »mffguld10«. Ovanför har någon skrivit »Carpe Diem« med stora bokstäver.

Josep rör ner mjölk i en mugg med automatkaffe och gäspar när materialförvaltaren Kenneth Folkesson kommer in från tvättrummet.

– Varför är vi här så tidigt? frågar Josep.

– Är du här tidigt? Jag har lagt tvätt hela morgonen. Den enda gången du kommer tidigt är när du ska göra intervjuer, flinar Folkesson.

Josep muttrar, sätter sig på ett bord och tar tag i Sydsvenskan. Roland Nilsson släntrar in i fikarummet iklädd träningsshorts och t-shirt. Han frågar efter osthyveln och häller upp en tallrik fil med müsli.

– Vill do ha kaffé? artikulerar Josep på svenska.

Nilsson ler, avböjer artigt och går ut. Kenneth sneglar på Josep.

– Jag har en biljett till Parken den 2 november. FCK mot Barcelona. Vill du ha den? Jag vill inte åka dit ensam ändå.

Josep kommer kvickt på fötter och lägger vänsterarmen runt materialaren. Kenneth flinar:

– Du kan få den för en liten summa pengar. 100 euro.

Josep skrattar.

– Tack så mycket, men varför ska jag betala för att se dem i Köpenhamn när jag kan se dem gratis i Barcelona?

– Så det är gratis för dig att flyga till Barcelona?

Josep garvar, går in på kontoret och startar sin laptop på skrivbordet mittemot Roland Nilssons. Han öppnar ett powerpointdokument med vita pilar och kryss mot en grön bakgrund – MFF:s fasta situationer, ett av Joseps ansvarsområden. I början av säsongen var MFF Allsvenskans giftigaste lag på hörnor och frisparkar, under hösten har det gått trögare. Josep hoppas att trenden ska vända mot Kalmar.

När klockan är nio ramlar spelarna in en efter en genom den frostade glasdörren och mumlar »g’mo’on« i riktning åt tränarkontoret. Från stereon i omklädningsrummet hörs snart Gavin DeGraws soulröst: »Oh, this is the start of something good. Don’t you agree?« I fikarummet trycker Yago Fernández och Agon Mehmeti intensivt på varsin Xbox-handkontroll, Guillermo Molins och Pontus Jansson tittar på. Mehmetis Barcelona leder med 1–0 och Fernández Milan lyfter upp hela laget för att nå en kvittering.

– Innan Yago kom i somras var det ingen som spelade TV-spel. Nu har vi förbjudit spelande efter träningarna – de satt här jämt, säger Josep.

Halv elva är alla ombytta. På vägen bort mot Malmö Stadion diskuterar Roland Nilsson och Josep tabellsituationen. Efter segern mot Helsingborg för en månad sedan har de försvarat sitt försprång – MFF har 58 poäng, tre mer än HIF, och dessutom tio måls bättre målskillnad. Josep tror att Helsingborg högst tar nio poäng på de fyra matcherna som är kvar. Malmö behöver då sju till för att säkra slutsegern. Nilsson nickar. I dagens Sydsvenskan har de läst att historien talar för dem. I nio fall av tio under 2000-talet har det lag som legat överst i serien med fyra omgångar kvar vunnit SM-guld. Det enda lag som misslyckats är just MFF. Djurgården spurtade förbi 2002.

– 60 räcker inte, vi behöver 65. Med 16 lag i serien är 65 normalt för att vinna, säger Josep.

Träningen består som alltid dagen före match av quadrantes. Efter tre passningar i en kvadrat måste bollen förflyttas till nästa. Halvvägs in höjs svårighetsgraden med touchregeln – för att bryta motståndarlaget räcker det att röra vid bollhållaren. Josep konstruerade övningen i Espanyol för att förbättra rörligheten, passningsspelet och tekniken.

– Många var småförbannade i vintras, berättar Roland Nilsson. »Va fan är detta för jävla regler? Naej, den här övningen kan vi inte ha längre.« Det tog några träningar innan de började förstå vad vi var ute efter. Så fick man prata med spelarna igen efter ett tag och då sa de: »Det är bättre men det är fortfarande skit.« Nu är det inga problem.

När Guillermo Molins kom tillbaka från ett U21-läger berättade han att de kört precis samma övning där. Jörgen Lennartsson hade sett en träning med MFF och kopierat den rakt av. Josep förstår inte hur förbundskaptenen tänkte.

– Han kan inte göra en sak bara för att vi gör det. Jag skapade den här övningen för att laget behövde lära sig hur de ska cirkulera runt med bollen utan att tappa den. Det är inte en bibel – det är en aktivitet för ett visst syfte.

Arvet efter zlatan. I akademin har spelare som Agon M­ehmeti och Guillermo Molins drillat tekniken. »När vi utbildar spelarna tekniskt får A-laget bättre passningsspel«, säger Staffan Tapper, talangutvecklare i klubben. Nästa år vill han utnyttja Joseps ­kunskaper även i ungdomsverksamheten.

Efter träningen smyger en lång blond kille som liknar Jesper Blomqvist fram till Josep och hälsar. Han heter Robin Asterhed, är 23 år och tränar Malmös tioåringar. På veckorna pluggar han Baskursen på fotbollstränarutbildningen i Halmstad, där han bland annat är klasskamrat med Henrik Larsson och Conny Karlsson. Nu är han nyfiken på spanjorens taktiska kunskaper och har bokat in en lunch. Tidigare har han träffat Kalmars Nanne Bergstrand för att prata om mental träning.

Under bilresan in till centrum bombarderar Robin spanjoren med frågor om Barcelona och klubbens ombyggnadsplaner av Camp Nou.

– Du vet mer än jag, skrattar Josep. Så hur går det för ditt lag?

Robin säger att »det går framåt«, spelarna är bra med bollen men de möter för enkelt motstånd. Han undrar om det kanske vore bättre för dem att ställas mot äldre spelare.

– Självklart, svarar Josep. Det allra viktigaste är att förbättra spelarna. Det är de som vinner matcher, inte tränarna.

Inne på ett kafé vid Lilla Torg tar Josep allting från början. I Robins kollegieblock skriver han »IDEA« med stora bokstäver.

– När du anfaller så försvarar du. Okej?

Robin kliar sig i huvudet.

– Så här, som tränare måste du ha en vision, din idé om hur ditt lag ska spela. Det genomsyrar allt – anfall, försvar, när ni förlorar bollen, när ni vinner bollen. Allt det utgår från en sak: din idé.

Josep tar upp pennan igen och skriver ner veckodagarna.

– När du väl har en idé blir din uppgift att föra den ut till träningsplanen och sedan vidare till matcherna. Träning är att organisera ditt lag och din träningsvecka så att dina spelare kan förverkliga din idé.

Robin kisar frågande mot sin äldre kollega. Josep tittar inte upp utan har nu fullt fokus på pappret framför sig:

– Titta här. När Mourinho vann Champions League med Porto byggde han laget kring att tre spelare inte behövde gå längre ner än den här linjen.

Han ritar ett streck i höjd med mittcirkeln på den egna planhalvan.

– De förberedde sig på att anfalla redan innan de fick bollen. Ju lägre ner Porto vann boll, desto större ytor fick de tre i omställningen.

– Okej, men på vilken del av planen har man råd att förlora bollen? försöker Robin.

– Ja, ja, ja. Vi tar det i rätt ordning. Alltså, Mourinhos idé…

Där Robin Asterhed hade förväntat sig konkreta tips och svar på taktiska problem han stött på med P10-laget får han nu en akademisk föreläsning, de mest grundläggande bitarna i det Josep kallar metodologi. Som rektor på fotbollsutbildningen i Katalonien var det detta som han lade mest energi på. Det han kladdar ner på Robins block liknar ett pussel – tiden på träningsplanen är bitarna som ska passa ihop, övningarna och de taktiska dragen måste placeras i rätt ordning. Om någon bit hamnar fel blir pusslet ofullständigt och då fungerar spelet på planen inte alls.

– Det här är det svåra, förstår du? Att få dina spelare att göra det du vill. Om du vill att din defensiva mittfältare ska täcka upp bakom ytterbackarna, då behöver han kanske tre träningspass för att förstå sin roll. Och du har två veckor på dig att lyckas, annars får du sparken.

Josep berättar om när hans klass på tränarutbildningen besökte Aimé Jacquet under en studieresa i Frankrike. Världsmästartränaren från 1998 var extremt noggrann i sitt träningsupplägg och skrev ner i minsta detalj hur varje pass skulle genomföras. Efter träningen tog han fram pappret och rev sönder det i småbitar.

– Din viktigaste uppgift är att utveckla spelarna. För att göra det måste du utveckla dig själv. Det får inte gå slentrian i arbetet, då slutar spelarna att anstränga sig.

Robin Asterhed förklarar hur tränarutbildningen ser ut i Sverige. Systemet är byggt som en pyramid med tre terrasser där alla, oavsett om du är Henrik Larsson eller Robin Asterhed, startar längst ner. De två lägre avsatserna Bas och Avancerad läser man antingen via förbundet eller på någon av de tre högskolor som erbjuder kurserna – Halmstad, Göteborg och GIH. Därefter tar det stopp för de flesta. Till den högsta nivån, Pro, blir bara tolv tränare om året antagna. Josep slänger ut armarna och höjer ögonbrynen.

– Det här förstår jag inte. Det verkar som att ju färre tränare med Prolicens det finns i landet, desto bättre är det. Sverige borde sträva efter att så många tränare som möjligt är ordentligt utbildade, även på pojklagsnivå.

Josep höjer rösten, orden smattrar ur honom nu.

– När jag får möjlighet ska jag ändra på det där. Jag fattar inte – varför vill man bara ha tolv utbildade tränare i Sverige? Bara i Katalonien examineras 150 tränare från den högsta nivån varje år. De hamnar i Barças ungdomsakademi, i Espanyol, i mindre klubbar. Överallt tränas unga killar av högt utbildade tränare. Ju fler du har i landet, desto bättre fotboll. Och du får fram fler duktiga spelare.

Efter en timme är Robins block helt fullklottrat med Joseps svårtydda anteckningar.

– Är det något mer du undrar över?

Robin tittar förvirrat på sin lilla blå post it-lapp där han skrivit ner frågor i punktform. Han är stum. Josep nickar:

– Jag ska till Danmark och besöka deras tränarutbildning i november. Du kan följa med mig så pratar vi mer om det här då.

 

Måndagen den 27 oktober sover Josep siesta en halvtimme. Det gör han alltid på matchdagar. Klockan fem anländer han till arenan och byter om i lugn och ro. Sedan väntar han. På att spelarna ska anlända. På att matchen ska starta. Under uppladdningen i omklädningsrummet stannar Josep denna kväll till extra vid Yago Fernández och påminner mittbacken att alltid försöka nå mittfältarna så snabbt som möjligt med bollen. Till Guillermo Molins upprepar han det han sagt så många gånger: »Vandra inåt i planen och gör dig spelbar centralt.«

Med en kvart kvar till matchstart traskar Josep ut i spelargången. Han suckar när arenans båda gigantiska storbildsskärmar visar kvällens startelvor. MFF:s mittfält är formerat som en tät diamant, med yttermittfältarna Molins och Hamad långt in i mitten.

– Ja, spelar vi så förlorar vi, säger Josep och muttrar att han måste ta upp det med den som sköter storbildskärmarna.

När supportrarna hissar en Zlatansiluett över kortsidan tar Josep upp mobiltelefonen och knäpper en bild. Sedan sätter han sig på plaststolen bredvid Roland Nilsson och börjar bläddra i sitt anteckningsblock. Så fort domaren har blåst igång matchen står Nilsson och flaxar med både armar och ben långt ute i den tekniska zonen medan Josep som vanligt sitter still och följer bollen med blicken. Men reaktionerna och åsikterna haglar.

När Wilton Figueiredo missar en frispark skakar Josep på huvudet.

What is this, muttrar han till Hollyhead bredvid.

När Yago Fernández missar en nickduell ropar Josep:

– Yago.

Portugisen reagerar inte.

– Yago!

Fernández hör ingenting.

– YAGO!!!!

Mittbacken vrider huvudet åt bänken och Josep skjuter ut armarna i en frågande gest.

Det är MFF som har initiativet i matchen. Men de riktigt vassa chanserna uppstår inte. Närmast är Jiloan Hamad som när han lobbar bollen över Kalmarmålvakten Berisha får Josep att spänna blicken och räta på ryggen. När bollen landar ovanpå målställningen istället för i nät suckar hela arenan och Josep återgår till sin framåtlutande position på bänken.

– Pep! Pep!

Josep vrider huvudet åt höger och ser att ungdomstränaren Anders Lindsjö håller upp ett finger i luften. Helsingborg har tagit ledningen med 1–0 i Borås. Försprånget i tabellen minskar från tre poäng till en.

Johan Dahlin plockar ner en hörna och skickar ett snabbt utkast mot Wilton Figueiredo på högerkanten. För brant. Josep rynkar ögonbrynen och ropar på Roland som står ute vid sidlinjen.

– Roland! Ropa på målvakten, Roland. Han gör samma sak every fucking time, Wilton är inte tillräckligt snabb för de där bollarna.

I andra halvlek sjunker temperaturen ner mot nollstrecket och Josep gnuggar händerna mot varandra för att hålla värmen. Malmö jagar ett ledningsmål och får en frispark till vänster, 30 meter från målet. Wilton lägger bollen tillrätta.

– Roland, kan han inte skjuta?

Josep vädrar en målchans, han reser sig upp och ropar åt Hamad att fylla på vid bortre stolpen. Wilton skjuter inte utan slår ett högt inlägg som Berisha enkelt plockar ner. Josep vänder sig om, böjer huvudet framåt och sätter sig på sin plats. Han nickar långsamt när Anders Lindsjö visar upp två fingrar och kort därefter även fäller upp ett tredje finger. HIF går mot seger.

– Var inte det offside? muttrar Josep när Erik Sundins två identiska mål från Borås Arena visas på storbildsskärmarna.

Kalmars kontringar blir farligare ju längre matchen går. Roland Nilsson ger ett allt mer stressat intryck vid sidlinjen. Josep stegar fram till sin chef och talar med låg stämma.

– Roland, om du vill vinna måste du göra något. Oavgjort räcker inte, du måste sätta upp en man till på topp.

Roland Nilsson vänder sig om och vinkar på Dardan Rexhepi.

– Det är åtminstone något, vi har inget att förlora, säger Josep. Men sätt inte in honom på en kant, där gör han inga mål. Vi borde gå över på 4–3–3 för att få fast bollen.

Kort därefter byter Roland Nilsson in Rexhepi istället för slutkörde Rick Kruys. En minut senare ser Kalmars Daniel Mendes att Johan Dahlin tar några steg ut från sin mållinje. Brasilianaren chansar med en lobb från 25 meter. Bollen seglar genom luften – och sitter i krysset. 0–1.

De sista minuterna står Josep lutad mot väggen bakom plaststolarna i båset. Därifrån ser han hur tränare Nilsson skickar upp den långe mittbacken Pontus Jansson för att man ska slå långbollar på honom. Josep noterar hur Malmö anfaller desperat med meningslöst tjongande men inte kommer närmare än ett skott utanför av Rexhepi. Domaren blåser av. Det blir ingen kvittering. Efter matchen är Josep snabbast ut ur omklädningsrummet.

Djupledsspel. Malmö ställer upp med två anfallare där Agon Mehmeti ofta faller ner och skapar ytor åt Daniel Larssons löpningar. På kanterna har Jiloan Hamad och Guillermo Molins fria tyglar – det som på pappret står som 4–4–2 liknar på planen ofta 4–2–3–1.

Malmö är långt ifrån det första laget som stött på problem i försöket att spela hem SM-guldet. 1998 stod von Rosens pokal på Nya Ullevi dit serieledande Helsingborgs sista match mot BK Häcken hade flyttats för att göra plats åt de tusentals helsingborgare som vittrade guld. Skåningarna ledde Allsvenskan en poäng före AIK, som snittade på färre än ett gjort mål per match. Arild Stavrum, som svarat för 18 av de 42 mål som offensiva HIF gjort under året, sade: »Det vore förfärligt om AIK vann serien, för det är på många sätt ett negativt lag. Ett lag som gör 23, 24 mål på en säsong förtjänar inte att vinna guld.« Men mot redan nedflyttningsklara Häcken gick Stavrum av planen mållös. Istället gjorde hemmalaget två och gav guldet till AIK.

2006 var det Solnaklubbens tur att ha möjlighet att koppla greppet om SM-guld när de ställdes mot hällregn, västanvind och ett bottenkämpande Gais på Ullevi i den näst sista omgången. Underlaget passade hemmalagets britt James Keene bättre än guldaspirantens brasilianare Wilton Figueiredo och matchen slutade 0–0. Roland Nilsson, då pragmatisk tränare för Gais, såg logik i resultatet: »Vi är inget topplag som AIK. Vi spelar inte för guld, vi spelar för poäng.« AIK-tränaren Rikard Norling försvarade sitt beslut att hålla fast vid spelidén trots de yttre förutsättningarna: »Skulle jag säga åt spelarna att slå långt på grund av vädret? Då finns det ju ingen anledning för fansen att komma och kolla på oss när det regnar.«

Året därpå tog AIK sex raka segrar under sommaren och den uttalade idén att våga spela sig genom mittfältet och värna om ett stort eget bollinnehav lyfte återigen laget till toppstriden. När hösten kom, gräset kroknade och shortsen åter färgades bruna av blöt lera avslutade AIK med sex vinstlösa matcher. I de fyra sista omgångarna lyckades man inte ens göra mål och laget föll ner till femteplatsen.

– Svenska tränare håller världsklass i att läsa in sig och utnyttja andras misstag, säger Rikard Norling i dag. Det jag lärde mig var att alltid ha fler alternativ. Vi ville spela genom mittfältet – men till slut fattar motståndarna det och ställer Henrik Rydström där med hornen ute. Då måste vi kunna ställa om under matchen och istället hitta andra ytor som en kontrast så att motståndarna inte kan försvara båda ytorna.

Även skador på nyckelspelare har genom åren ställt till det för lag som föredrar stort bollinnehav. 2008 hade Elfsborg passat sig fram till en delad serieledning när man fyra omgångar från slutet mötte IFK Göteborg på Ullevi. Dirigenten Anders Svensson och den offensiva kreatören Stefan Ishizaki var båda skadade och mot göteborgarnas kraftfotboll blev det tvärstopp. »Allt gick snett. Inte en grej fick vi till. Allting säckade ihop och vi viker ner oss mentalt«, suckade Teddy Lucic i Borås Tidning efter 5–2-förlusten som gav toppkonkurrenten Kalmar FF en tabelledning de sedan höll säsongen ut.

Enligt Svenska fotbollförbundets officiella statistik snittar årets Malmö FF på ett bollinnehav på över 55 procent. I 24 matcher av de 27 som hittills spelats har de tvingat motståndarna att jaga mer boll än de själva. Till skillnad från de två senaste åren lyckas de nu också omvandla bollinnehavet till konkreta målchanser – MFF-spelarna skapar i snitt fyra fler avslut per match än sina motståndare.

– Filosofin är att så länge vi har bollen kan inte motståndarna göra mål, säger lagkaptenen Daniel Andersson. Josep tog med sig influenser från Spanien om hur vi ska röra oss för att skapa ytor och lösa svåra situationer. Hans övningar ställer höga krav på oss och han är en bra instruktör, framför allt i possessionspelet. Han säger: »Gör så här så blir det mål«. Det självförtroendet smittar av sig.

Men nu är det sent i oktober, temperaturen sjunker mot noll, regnet öser ner – och Kalmar FF kan vinna matcher på slumpartade lobbar från 30 meter.

 

Josep lutar sig tillbaka i fåtöljen:

– Oavsett hur det här slutar har vi haft ett bra år. För mig är det redan en framgång. Om vi vinner eller förlorar till slut förändrar inte det.

Vi sitter i en hotellobby i Göteborg några timmar före avspark i bortamatchen mot Häcken. Utanför blåser det halv storm och regnet öser ner.

– Vi har dragit folk till arenan, spelat bra fotboll och framför allt fått folk att säga att vi spelar bra fotboll. Det är svårare att få folk att säga så än att vinna.

Speciellt nöjd är han med vårmatchen mot IFK Göteborg. För att hindra deras omställningsspel flyttade Malmö in båda yttrarna, så att de snabbare kom in i press efter att att ha förlorat bollen.

– Det tar tid att få alla att gå in i vår idé. På Gamla Ullevi kände jag att spelarna hade förstått, och de var verkligen fokuserade. Det var början till vår bästa period den här säsongen.

För egen del har året överträffat förväntningarna. Joseps flickvän har en dotter från ett tidigare förhållande och valde att bo kvar i Barcelona. Därför skrev han bara kontraktet på ett år. I början var han tveksam och ville åka tillbaka till Spanien så fort han kunde. Men när hans arbetsförbud i Spanien upphörde i somras och han fick han erbjudanden om att bli huvudtränare i några spanska division två-klubbar tackade han nej. Han ville fortsätta det han påbörjat i Malmö.

– Jag lär mig mycket här. Hur Roland Nilsson kontrollerar allt och dirigerar gruppen. Att vi hållit formen hela hösten är hans förtjänst – han får spelarna att hålla fokus. När det går bra är det mänskligt att försöka höja sig ytterligare. Då kan det bli fel. Risken finns att vi frångår vår ursprungliga idé. Ett fotbollslag är som ett urverk. För att visarna ska gå rätt behöver alla delar vara precis rätt inställda.

Han säger att han också börjat trivas allt bättre i Malmö. Han känner sig lojal mot klubben och staden.

– Människor tar hand om varandra och känner ansvar för samhället. I Spanien ser man aldrig målare eller elektriker som är kvinnor. Här får alla samma möjligheter.

MFF vill förlänga hans kontrakt men Josep vill vänta med beslutet tills efter säsongen. Detaljer måste diskuteras, han behöver mer tid att resa hem till familjen i Barcelona och så vill han att klubben ska visa att den satsar.

– Vi får inte bli som AIK. Tappar vi någon ska vi vara förberedda och ha en minst lika bra ersättare på ingång. Scoutingen är bland det viktigaste för en professionell klubb.

– Kan Malmö lyckas i Europa igen?

– Självklart! Organisationen finns här. Fotbollen i Sverige har börjat ställa frågor som ingen ställde
förut. Hur ska landslaget spela? Vilka spelare vill man producera och få ut i Europa? Ska man minska inflytandet från England? Till slut kommer Sverige att finna sin väg.

Före i tanken. 2009 hoppade Wilton Figueiredo runt på flera positioner. I år är han bara mittfältare. Brasilianarens spelförståelse är nyckeln till Joseps planering: »När vi har bollen ska vi tänka på hur vi positionerar oss om vi förlorar den, på samma sätt ska vi vara vakna på omställningar när vi inte har bollen.«
Guldfirande. I pausen mot Mjällby, vid ställningen 2–0, är Josep irriterad över lagets låga tempo. Mot Brommapojkarna, 0–0 i paus, var han förbannad. »När vi kom till omklädningsrummet var han helt galen och klagade på att vi inte spelade som ett ledande lag«, säger Ricardinho. »Jag fattade ingenting, men sådan är Josep. Roland är alltid lugnare – de kompletterar varandra på ett bra sätt.«

Senare den kvällen springer MFF ut på ett blåsigt och regnigt Rambergsvallen. I mitten av första halvlek faller Ivo Pekalski, likt Barcelonas Busquets, ner som en tredje mittback och drar isär Häckenmittfältet. Därmed skapar han en yta åt Wilton Figueiredo att vinkla en passning fram till Guillermo Molins. Molins vänder upp men hittar ingen att spela. Han tar några kliv framåt istället och drämmer till. Bollen sitter i krysset.

Molins och hela Malmölaget rusar ut till bänken för att kramas. Det är ett fantastiskt mål. Passningarna hela vägen från backlinjen, mittfältarnas löpningar, Molins skott… allt är perfekt. Jag tittar efter Josep för att se honom fira att hans idéer verkligen har satt sig hos spelarna. Men Josep jublar inte. Istället stoppar han mittbacken Yago Fernández på hans väg mot de lyckliga lagkamratnera vid sidlinjen. Fernández får ingen kram av tränaren, bara nya order.

I andra halvlek gör MFF mål på två fasta situationer – Fernández nickar in båda. Medan spelarna jublar med de tillresta fansen efter slutsignalen packar Josep ihop sina saker i en väska och lämnar arenan. Från omklädningsrummet hörs spelarnas skrål och segersång. Josep knackar på bussdörren för att bli insläppt av chauffören. Han lägger väskan på ett säte. Sedan ställer han sig på parkeringen och väntar.

– Det är inget att fira att man bara har gjort sitt jobb, säger han.

Kvart över sex, elva dagar senare, kan säkerhetsstyrkan på Swedbank Stadion i Malmö inte stå emot längre. Från alla läktarsektioner hoppar människor i ljusblått över sponsorskyltarna och tränger ihop sig längs sidlinjerna. Det återstår någon minut av säsongens sista match och Malmö FF leder med 2–0. SM-guldet är klart. Istället för att jaga reducering håller sig Mjällbyspelarna kring mittplan för att så snabbt som möjligt kunna fly undan den väntande planinvasionen.

Vid båset lägger Josep armen runt lagledare Leif Engqvists axel. När slutsignalen går kastar hans spelare kläderna och hoppar av glädje tillsammans med supportrarna som väller in på planen. Själv håller han sig vid sidan av, applåderar stillsamt och spanar upp mot hedersläktaren innan han försvinner från kaoset ner i spelargången.

En halvtimme senare har polisen lyckats röja tillräcklig plats i publikhavet för att få till en prisceremoni framför avbytarbåsen. Spelarna kommer upp ur omklädningsrummet igen och sången och dansen tar ny fart på podiet. Roland Nilsson sprutar champagne omkring sig och räcker över flaskan till Josep. Spanjoren tar en djup klunk samtidigt som fyrverkerier smäller av. Han vänder sig mot hedersläktaren igen, letar med blicken och skiner upp. Där sitter han, Joseps gamle mentor som tagit sig från Katalonien för att se sin adept i hans livs största ögonblick som tränare. José Manuel Casanova höjer armarna i en segergest och visar tummen upp. Josep ler åt honom och låtsas torka svett ur sin panna.

En reporter från SVT håller fram en mikrofon och Josep lutar sig fram för att höra frågorna. Håret dryper av champagne. När TV-reportern tackar för intervjun upptäcker Josep att alla andra redan har gått in. Han kurar upp axlarna och traskar med långa steg mot trappan ner till omklädningsrummet.

Ovanför spelaringången hänger några killar halvvägs ut över räcket. De sträcker ut armarna och skriker efter hans tröja. Josep stannar och skakar på huvudet. De senaste veckorna har han märkt hur supportrarna uppmärksammat honom, han har sett banderollen som de viftat med på läktaren – »El mejor Pep – Es nuestro«. Han har hört snacket om det nya, underhållande Malmö FF som alltid bjudit publiken på en show – även när resultatet inte slutat med vinst.

Han brister ut i skratt, kränger av sig den skumpadränkta tröjan, vänder sig med ryggen mot läktaren och slänger den så högt upp han kan.