Under den 400 meter långa promenaden mellan sovsalen och Nuuks enda stormarknad har G-44:s tränare Nukannguaq Zeeb stannat och hälsat på fyra av varandra oberoende personer. På väg ut, efter att han fått sina Snickers betalda av lagets brasilianare Ricardo Carvalho, kramar han om en man med halvlångt grått hår och färgglad mössa.
– Min tidigare tränare, förklarar han.
Tillsammans med Nukannguaqs pappa ledde mannen med mössan G-44 till den grönländska mästerskapstiteln 2011. Han berättar om den nervösa straffläggningen, om Nukannguaqs ikoniska avgörande.
– Han trillade nästan på väg fram till straffpunkten, säger den gamle tränaren och skrattar. Jag var säker på att han skulle missa.
2011-finalens huvudperson fullföljer redogörelsen för karriärens största stund:
– I slutet av matchen skadade jag en muskel. Det var tänkt att jag inte skulle skjuta, men efter åtta straffar tvingades jag kliva fram. Och den gick in. Ett mirakel. Hemma i Qeqertarsuaq mottogs vi med fyrverkerier.
»Det verkligt ärofyllda priset är ett silvrigt metallsmycke som föreställer spetsen på en harpun.«
Ricardo Carvalho lyssnar noga och betraktar imponerat sin tränare. Detta är hans livs tredje dag på Grönland, men han har redan hört flera varianter på historien om straffläggningen 2011. Om hjälten Nukannguaq, en utbildad lärare som är frontfigur i rockgruppen Tulleriit och har gett ut en bok. Om Knud, basist i samma band och lagledare i G-44, som i finalen 2011 missade en straff för första gången i karriären. Om Nukannguaqs bröder som bidrog lika starkt till guldmedaljen.
Fast guldmedaljen brydde de sig inte om. Det verkligt ärofyllda priset är ett silvrigt metallsmycke som föreställer spetsen på en harpun. På grönländska heter den tuukkaq. Det är en sådan Nukannguaq drömmer om att vinna för första gången på 14 år. Det är också klubbens jakt på tuukkaq som har fört Ricardo Carvalho till Grönland.
Om mindre än en vecka kan den hänga runt hans hals.
Du har väl inte missat?
