Det finns mycket man kan göra med tio miljoner pund i England. Betala årslöner för 272 gymnasielärare, fördubbla landets årliga bistånd till Irak eller stå för notan för Margret Thatchers begravning. Eller så kan man köpa sig rättigheterna till en ynka match i Premier League. I det nya avtal som trädde i kraft i höstas betalar Sky och BT Sports i snitt 10,2 miljoner pund per TV-sänd match. Över den treårsperiod som det nuvarande avtalet sträcker sig drar Premier League in sammanlagt 5,1 miljarder pund. Det är en ökning med över 2 miljarder från det tidigare avtalet, och ljusår från de 191 miljoner kronor som klubbarna fick när Premier Leagues första TV-avtal slöts 1992. Premier League-klubbarna hävdar förstås att det nya avtalet är goda nyheter för hela den engelska fotbollen, men enligt BBC är det enbart cirka fem procent av ligans intäkter som sipprar neråt till de lägre divisionerna. Ur ett ekonomiskt perspektiv har den engelska fotbollspyramiden alltså blivit den brantaste i Europa. När Mohamed Diame i maj sköt Hull City till segern i playoff-finalen mot Sheffield Wednesday på Wembley uppskattades hans skruvade skott vara värt omkring 170 miljoner pund.
Drömmen om de astronomiska pengarna i Premier League har följaktligen gjort andradivisionen The Championship till en attraktiv liga för guldfebriga investerare. Därför är det inga problem för Leeds United att ge Pontus Jansson högre lön än vad Serie A-klubben Torino mäktade med; ska man upp i finrummet så kostar det. I takt med att TV-pengarna ökat har de lägre divisionerna lockat till sig fler och fler klubbägare som är villiga att sätta hela klubbens existens på spel för att nå ända fram.
Det finns de som lyckas. Klubbar som har turen att få in en stabil ägare som med hjälp av lyckade rekryteringar och noggranna investeringar lyfter dem till Premier League där de sedan år efter år får ta del av miljonregnet. Sedan finns det den andra typen av klubbägare – de som klampar in utan vare sig förkunskap, framgångsrecept eller med någon som helst respekt för lokalsamhället. Klubbar där det i slutändan är supportrarna som betalar det högsta priset.
Nio dagar före julafton rullar jag in i ett grådaskigt Coventry. Bilen parkeras vid universitetets campusområde och jag traskar upp för sluttningen mot kvarlevorna av den gotiska katedralen. Coventry var en av industristäderna som drabbades hårdast av de tyska bombräderna under andra världskriget. Kvällen den 14 november 1940 tillintetgjordes nästan hela katedralen. Morgonen efter bombregnet tog prosten Richard Howard en bit kalk från de pyrande ruinerna och ristade in orden »Father Forgive« bakom altaret. Efter krigets slut smidde församlingen tre kors av spikar från kyrktornet som sedan skickades till de tyska bombningshärjade städerna Dresden, Kiel och Berlin. I dag finns det 160 spikkors från Coventry runtom i världen som en symbol för förlåtelse och försoning.
