Gud finns och han är vänsterfotad

»Jag har sett Maradona«, sjöng publiken i Neapel som om det vore himmelriket de skådat. I Maradonas hemland Argentina är avgudadyrkan ännu större. Olof Peronius har gått på Maradonamusikal, besökt Maradonakyrkan och träffat mannen som sjöng Mi tango a Maradona på fotbollsgeniets egen 40-årsfest.

En av de största uppsättningarna på Buenos Aires musikalgata Corrientes heter »Nummer tio mellan himmel och helvete«. Den handlar om Diego Armando Maradona.

Publiken består mest av medelålders kvinnor i gäng på tre, fyra stycken eller med medföljande familj. Som vilken hel och ren musikalpublik som helst. Jag blir besviken, eftersom ryktet sagt att det ska gå vilt till på Teatro Metropolitan.

På scenen blickar Diego Maradona, 84 år gammal, tillbaka på sitt liv. Vi ser hur han växer upp i en kärleksfull men utfattig familj i ett skjul i kåkstaden Villa Fiorito, hur han blir tillsammans med grannflickan Claudia, hur hans fotbollsdrömmar blir verklighet och hur han tar steget till den fina världen med galor i Cannes. Mafiosoitalienare och tjurfäktarspanjorer slåss om hans signatur, medan Maradona njuter av att glida runt i vit päls och svarta solglasögon. Eftersom han hela tiden minns sitt ursprung vet han ändå att detta är en låtsasvärld. När han kommer tillbaka till uppväxtkamraterna i Fiorito är han fortfarande samma Pelusa, »Den Burrhårige«, som älskar att fiska, sitta under stjärnorna och prata om livet med en enlitersflaska Quilmes-öl i handen. 

Annons

Det är smörigt, sockrat, patetiskt – och precis så vi i publiken vill ha det. 

På en annan glassig tillställning i musikalen försöker en engelsman få Maradona att spela i England.

– Inte förrän ni lämnar tillbaka Falklandsöarna, svarar han sturskt.

Publiken jublar. Maradona må vara världens bäste fotbollspelare genom tiderna – först och främst är han ändå argentinare, precis som de.

 

I Buenos Aires hör jag berättelsen om när Maradona kom till Neapel, pizzans födelseort på jorden. Man säger att det första han sa till sina nya lagkamrater i Napoli var att »världens godaste pizzor bakas i Buenos Aires«. Ciro Ferrara och de andra ur-napolitanarna skrattade sig halvt fördärvade. 

Flera år senare gifte sig Diego Maradona med Claudia och lät flyga in lagkamraterna till sin hemstad. Bröllopsfesten skulle hållas på Luna Park, där Maradonas hjälte Carlos Monzón boxat sina titelfajter. På vägen dit från kyrkan gav Maradona order om att hela sällskapet skulle stanna – på ett enkelt pizzahak. Efter en fantastisk måltid tvingades napolitanarna erkänna att de aldrig ätit en godare pizza.

Jag går till pizzerian som historien nämner, El Cuartito. Stället är fantastiskt. Glad stämning, enkelt, rustikt, gamla bilder på fotbollsspelare och boxare på väggarna. Pizzan och vinet smakar gudomligt. Problemet är bara att inte ens ställets äldsta kypare kan bekräfta historien. Maradonas vän och agent Guillermo Coppola är stammis, säger han, men Maradona har nog aldrig varit här.

»Istället insåg vi att det förmodligen aldrig skulle komma någon lika bra spelare som Diego Armando Maradona.«

Vidare efterforskningar visar att allt är ett missförstånd – inte El Cuartito, utan Las Cuartetas, inte långt från Maradonamusikalen. Även här är pizzan väldigt god – mer vitlök, mer mozzarella, mer allt jämfört med de goda men minimalistiska Margheritorna man avnjuter i Neapel. Tyvärr är stället inte lika trevligt som El Cuartito, men personalen bekräftar att det var här, i det bakre rummet, som Maradonas följe åt. Personalen hade all sjå i världen att hålla nyfikna utanför den låsta dörren.

Jag går därifrån nöjd över att ha löst mysteriet. Jag tänker att det är rätt skönt att världens bäste fotbollsspelare käkade pizza på ett litet hak med lysrör i taket på sin bröllopsdag, årets mediehändelse i Sydamerika. Sedan inser jag att jag är helt sjuk i huvudet som överhuvudtaget bryr mig om var en fotbollsspelare fick sin bukfylla en dag för 15 år sedan.

Det är i sådana lägen det känns befriande att träffa personer som Alejandro Verón, en av grundarna av Iglesia Maradoniana, Maradonakyrkan. Han bor i Argentinas tredje största stad Rosario, där han skjutsar runt mig med sin vespa som hela tiden får motorstopp. Samtidigt förklarar han hur samfundet skapades.

– Jag jobbar som journalist, och täckte VM i Frankrike på plats för en radiostation. Det var det första VM:et utan Diego och alla vi argentinare insåg hur mycket vi saknade honom. Här hade fotboll på nåt sätt haft likhetstecken med Maradona, ända sedan vi steg upp mitt i natten för att se honom leda Argentina till guld i U23-VM 1978. Nu fanns han inte med längre, och vi åkte ut ur VM på grund av Ariel Ortegas idiotiska attack mot Hollands målvakt van der Sar. Det blev pinsamt tydligt att de som kallat Ortega för »Den Nye Maradona« haft väldigt fel. Istället insåg vi att det förmodligen aldrig skulle komma någon lika bra spelare som Diego Armando Maradona.

»Bron är det viktigaste som hänt Rosario sedan 1993, då stadens rödsvarta lag Newell’s Old Boys värvade Maradona.«

Några månader senare, den 30 oktober 1998, vaknade Alejandro Verón av att telefonen ringde. Klockan var kvart i ett på natten. Det var hans kompis Hernán Amez:

Annons

– God jul »Ale«!

– Vad snackar du om? Är du full eller, svarade Alejandro Verón.

– Nej, nej. Tänk efter, vad är det för dag i dag?

Efter ett tag kom han på att det var Maradonas födelsedag. Det spanska ordet för jul, navidad, betyder just födelse, så kopplingen var inte ologisk. Den argentinska fotbollens Frälsare hade fötts den dagen, 38 år tidigare. 

På kvällen samma dag träffades de två och en tredje vän, Hector Campomar, över ett glas öl och utbringade den första julskålen till Diego Maradonas ära.

– Det blev en tradition som upprepades de två följande åren, med allt fler deltagare, berättar Alejandro Verón när hans vespa stannat, denna gång mitt i en biltunnel.

Efter lite meckande kommer vi iväg. Vi åker förbi stadion som tillhör Rosario Central, ett av stadens två lag i högsta ligan. Vi stannar vid foten av den nybyggda tolv kilometer långa bron över Paranáfloden. Bron är det viktigaste som hänt Rosario sedan 1993, då stadens rödsvarta lag Newell’s Old Boys värvade Maradona.

I början av oktober 2001 började »julen« åter närma sig. 

– Hernán och jag kände att vi borde hitta på nåt annorlunda. Vi bestämde oss för att bjuda in alla som var intresserade till ett stort julbord. Vi ville bli mer organiserade och skapa nån slags förening för vår Maradonadyrkan.

Alejandro Verón tänkte sig ett namn i stil med »Maradonas supporterklubb«. Hernán Amez ville ha något roligare, något som väckte mer intresse. Det blev Maradonakyrkan.

– Jag är själv troende katolik, och var inte helt förtjust. Jag blev nedröstad, säger Verón och blickar ut över bron.

De nyblivna kyrkomännen hyrde en lokal som gott och väl kunde ta emot de 30-40 personer de hoppades skulle komma. 

Det kom 150 nyfrälsta maradonianer.

– Det var helt otroligt. Titta, håret reser sig på mina armar bara jag tänker på det. En kille hade liftat hit 120 mil efter att ha hört om oss på radion.

Två veckor senare spelade Maradona sin avskedsmatch på Bombonerastadion i Buenos Aires. 52 apostlar åkte dit och vecklade ut en tio meter lång banderoll »Maradonakyrkan Guds Hand, Rosario«. Sedan dess har intresset för denna sekt bara vuxit. Medlemsansökningar har strömmat in från hela världen, bland annat från Skottland, där Tartan Army stolt visar upp sina hundratals medlemskort vid möten mot England. Spelare som Ronaldinho, Owen och Rivaldo är medlemmar, liksom de flesta stora argentinska spelare. 

»Först och främst är vi Newell’s-fans. Innan Giuliana var tre veckor gammal var hon med på klubbens stora 100-årsfest.«

Alejandro Verón och de andra lägger ner hela sin fritid på att svara på mejl och administrera Maradonakyrkan. Han påpekar att de inte tjänar några pengar på verksamheten, vilket hans trasiga vespa är ett bra bevis på.

Kyrkan har skapat en egen liturgi med gamle Fifabossen Havelange som Djävulen, olika helgon (Guillermo Coppola har strukits sedan han blivit ovän med Maradona) och tio budord. Maradonas självbiografi är Den Heliga Skrift och Den Högste själv skrivs D10S – en kombination av det spanska ordet för Gud och Maradonas legendariska tröjnummer. 

På en uteservering träffar jag Jaquelin Verón – syster till Alejandro – och hennes man Mauricio Bustamante samt deras fyra månader gamla dotter Giuliana. Paret var de första som gifte sig i Maradonakyrkan, på Newell’s Old Boys hemmaplan. Rörelsen har ingen egen kyrkobyggnad, men alla planer där fotbollsguden har verkat och spridit sina mirakel ses som helgade tempel.

– Det var en solig dag, minns Jaquelin. Hernán och Alejandro var klädda i prästkappor och läste högt ur Maradonas självbiografi.

Lilla Giuliana bär kläder från Maradonakyrkan, och paret har funderat på om hon ska bli den första att döpas där.

– Vi är bägge fotbollstokiga, säger Jaquelin. Först och främst är vi Newell’s-fans. Innan Giuliana var tre veckor gammal var hon med på klubbens stora 100-årsfest.

Mauricio berättar om när lilla Newell’s – utan tidigare kopplingar till Maradona – presenterade sitt nyförvärv i september 1993.

– I vanliga fall brukar det spekuleras i månader över vilka stjärnspelare som ska komma, rykten som sällan är sanna. Här var det en blixt från klar himmel – plötsligt hade Diego Maradona skrivit på. För Newell’s!

Till hans första träning kom 40 000 åskådare. På en arena vars maxkapacitet är 30 000.

– Det var århundradets fest. Lagkamraterna hissade honom och jublet ville aldrig ta slut. Diego har sagt vid många tillfällen att mottagandet han fick här är något han kommer att bära med sig resten av livet.

»När jag sjungit kom Maradona fram till mig och tackade mig. Han kom ihåg mig som liten grabb.«

Maradona har också uttalat sig uppskattande om Maradonakyrkan, som han säger är en del av »fotbollens folklore«.

Frågan är dock om en liknande hjältedyrkan kunnat existera någon annanstans än i Argentina. Något i landets kranvatten verkar skapa personer som redan under sin livstid blir mytologiserade, och därefter rena ikoner – utan fel och brister i vissas ögon, ondskan personifierad i andras. Rosariofödda »Che« Guevara, vars bild Maradona har tatuerad på högerarmen, är det tydligaste exemplet. Evita Perón och tangokungen Carlos Gardel har drabbats av liknande öden.

Efter att Maradona i april 2004 hamnade sju dagar i koma på grund av sitt kokainmissbruk tvångsinskrevs han på ett mentalsjukhus. Efteråt berättade han:

Annons

»Alla var galna där. En påstod att han var Napoleon, och ingen trodde honom. En annan sa att han var Gardel, vilket heller ingen gick på. Jag sa att jag var Maradona – och det trodde de inte heller på.«

 

På tatuerarbutiken Nosferatu i Buenos Aires räknar jag till 14 olika Maradonamotiv i pärmarna. Även fotbollsspelare på elitnivå har Maradonatatueringar. Boca Juniors Carlos Marinelli har två, Lanússpelaren Daniel Tilger har tatuerat en autentisk Maradonaautograf på sin arm.

Maradona är för egen del vän med stora delar av Argentinas musikelit, i stort sett alla artister i landet har någon gång skrivit en låt om det korta vänsterfotade bollgeniet. 

Redan som liten träffade till exempel Maradona Leonel Capitano, eftersom Capitanos far är en välkänd fotbollstränare. Långt senare skrev Capitano Mi tango a Maradona, en låt som handlar om hur Maradona slog en tunnel på fattigdomen och klev in i argentinarnas hjärtan. Stycket skickades till Maradona på Kuba och fotbollsspelaren blev så förtjust att han bad Capitano framföra den på sin 40-årsfest.

– Det var årets happening i Argentina, kändisar stod i kö för att få komma in, berättar Capitano när jag träffar honom i hemmet i Rosario.

– När jag sjungit kom Maradona fram till mig och tackade mig. Han kom ihåg mig som liten grabb.

»Maradona är inte Gud, men Gud är å andra sidan inte Maradona.«

 

Sedan ett år tillbaka finns ett ambulerande Maradonamuseum som forslas runt världen. I julas kom det till Neapel, och lagom till VM ska museumet finnas på plats i Tyskland. Den drivande kraften bakom detta är Diego Maradonas ex-fru Claudia.

»Diego Maradona« skulle kunna vara ett av världens bäst säljande varumärken. Det finns åtskilliga berättelser om argentinska utrikeskorrespondenter som tagit sig ur knipor i avlägsna hörn av världen bara genom att säga »Maradona«. Mannen med detta namn har ändå aldrig riktigt slagit mynt av sin berömmelse. Förmodligen är det just därför så många håller honom så högt, trots alla hans välkända mänskliga brister.

Vi behöver våra hjältar och kanske är det just bristerna som gör dem verkligt stora i våra ögon, eftersom vi först då förstår att de faktiskt är vanliga människor. Är det inte Maradona är det någon annan. Maradonas egen hjälte, boxaren Monzón, försvarade sin världsmästartitel i mellanvikt 14 gånger. Han dog i en trafikolycka 1995, under en permission från fängelset där han satt, dömd för mord på sin fru.

Maradona är inte Gud, men Gud är å andra sidan inte Maradona. Fråga mig inte hur det gick till, men mot slutet av musikalen har de väluppfostrade damerna förvandlats till en frustande, sjungande fotbollspublik. När jag vandrar ut i Buenos Aires-natten rungar allsången fortfarande i mina öron: »OLÉEE, OLÉE, OLÉ, OLÉEE – DIEEGOOO, DIEEGOOO!«