Framgångssagan Dalkurd är redo för Allsvenskan och hundratusentals fans världen över jublar. Hemma i Borlänge är det inte lika livat.
Vill man förstå hur mycket Dalkurd FF betyder bör man inte i första hand besöka lagets hemvist Borlänge. Det händer för all del saker i bruksorten denna sensommarlördag. Det är Barnens dag, med sång och teater i Liljeqvistska parken. Det är karuseller, chokladhjul och sockervadd längs med järnvägsspåret. Marknadsknallar säljer fotbollströjor, brända mandlar och falska Zippotändare. Den kvava luften luktar sött. På torget spelar stadens 100-årsjubilerande blåsorkester för ett gäng kisande bänkfyllon. Folkliv råder det ingen brist på, men partyatmosfären har inget att göra med hemmamatchen mot Örgryte som snart ska spelas på Domnarvsvallen.
Dalkurdfansens uppladdning pågår som vanligt bakom lyckta dörrar. På Röda vägen 40, i en vit tvåplansvilla tio minuters promenad från idrottsplatsen, håller Dalkurds ordförande Ramazan Kizil som vanligt »öppet hus« för tillresta supportrar. På uppfarten står sju bilar parkerade och i tamburen är halva golvet täckt av skor, många av dem nyputsade. Merparten av gästerna, idel kurder, har klätt upp sig i kavaj och skjorta för att markera den högtid som stundar. Ett lag med »kurd« i namnet och kurder i startelvan ska iförda matchtröjor med den kurdiska flaggan spela en fotbollsmatch helt öppet. Utan att spelarna får på käften efteråt. Utan att någon kommer att gripas.
Tack för att du läser Offside
Teckna en prenumeration eller Logga in för att fortsätta läsa.
