Hemma borta

Framgångssagan Dalkurd är redo för Allsvenskan och hundratusentals fans världen över jublar. Hemma i Borlänge är det inte lika livat.

Vill man förstå hur mycket Dalkurd FF betyder bör man inte i första hand besöka lagets hemvist Borlänge. Det händer för all del saker i bruksorten denna sensommarlördag. Det är Barnens dag, med sång och teater i Liljeqvistska parken. Det är karuseller, chokladhjul och sockervadd längs med järnvägsspåret. Marknadsknallar säljer fotbollströjor, brända mandlar och falska Zippotändare. Den kvava luften luktar sött. På torget spelar stadens 100-årsjubilerande blåsorkester för ett gäng kisande bänkfyllon. Folkliv råder det ingen brist på, men partyatmosfären har inget att göra med hemmamatchen mot Örgryte som snart ska spelas på Domnarvsvallen.

Dalkurdfansens uppladdning pågår som vanligt bakom lyckta dörrar. På Röda vägen 40, i en vit tvåplansvilla tio minuters promenad från idrottsplatsen, håller Dalkurds ordförande Ramazan Kizil som vanligt »öppet hus« för tillresta supportrar. På uppfarten står sju bilar parkerade och i tamburen är halva golvet täckt av skor, många av dem nyputsade. Merparten av gästerna, idel kurder, har klätt upp sig i kavaj och skjorta för att markera den högtid som stundar. Ett lag med »kurd« i namnet och kurder i startelvan ska iförda matchtröjor med den kurdiska flaggan spela en fotbollsmatch helt öppet. Utan att spelarna får på käften efteråt. Utan att någon kommer att gripas.

Annons

Ramazan Kizil har anpassat vardagsrummets möblemang efter publiktillströmningen. Den gråspräckliga tygsoffan som löper längs med väggen rymmer gott och väl 20 personer, 25 om de tränger ihop sig. Männen tar för sig av det dignande fruktfatet och skålarna med pistagenötter som dukats upp. Några dricker starkt te ur glas. Denna dag kommer den mest långväga gästen från Holland. Den stolte mannen är i Borlänge för att se sin son, den 21-årige mittfältaren Rewan Amin, representera det som kommit att kallas »kurdernas landslag«. Tiden fram till avspark fördrivs genom att slökolla på Hammarby–AFC.

Allsvenskan.

Spel i högsta serien var en avlägsen dröm när Dalkurd FF bildades för 13 år sedan. Nu är det nära på allvar. Seger i dagens match mot Örgryte och Dalkurd har bara en poäng upp till serieledaren BP – och hela tio poäng ner till tabelltrean.

– Nervös?

Han ser nästan förnärmad ut.

– Nervös är inte min grej. De ska vinna. Vinner de inte så beror det på dålig inställning. Det här laget har mer potential än det behöver. Vi behöver vinna, för vi har 50 miljoner kurders ögon på oss. Att se oss vinna i deras färger, med deras flagga. Att skicka glädje till dem som inte har någon glädje annars, det är ett jättestort ansvar för oss. En plikt.

Han förtydligar: Dalkurd hoppas inte nå Allsvenskan – de ska till Allsvenskan. Och målsättningen slutar inte där.

– Jag vägrar att dö förrän vi går till Europaspel och får möta ett lag från Turkiet. Det land som förbjudit våra färger, våra namn. Att bara stå där mot dem räcker. Det handlar inte om att vinna matchen, vi ska bara stå där mot dem. Och de ska respektera det. Förr var det en dröm, nu är det ett realistiskt mål.

Till längd och utseende påminner Ramazan Kizil en del om Leif Pagrotsky. Det -grånade håret går ihop med skägget via polisongerna och ramar in ett ansikte som är vänligt men vaksamt. De bärnstensfärgade pupillerna ger ögonen en sorgsenhet.

Ramazan pratar mycket. Långa utläggningar, korta meningar. Orden stöts ut, med understöd av en yvig gestik. När han pratar är hela kroppen engagerad.

Före mitt besök har många varnat mig. »Ska du gå in i det huset behöver du tid!« »Börjar han prata kurdfrågan så slutar han aldrig!« Och så är det. Ramazan Kizil kan sannerligen snacka. Men den som känner till hans förflutna har överseende. Att kunna tala öppet och fritt, utan att behöva censurera sig, utan fara för sitt liv, det är en lyx han aldrig tänker ta för given.

 

För Ramazan Kizil blev det tydligt när han började skolan: han var kurd. Pojken kunde bara tala kurdiska, precis som sina föräldrar. I skolan i byn Giremira var det emellertid enbart turkiska som gällde. Det var ett led i tvångsassimileringen. Mustafa Kemal Atatürk hade bestämt att alla i landet var turkar, några andra etniciteter erkändes inte.

En stor del av skolundervisningen gick följaktligen åt till att hylla det enade Turkiet. Ramazan, elev nummer 31, var livrädd. Och på goda grunder. Det fanns »informatörer«, klasskamrater som gick runt i byn och pressade örat mot husväggarna för att höra om någon pratade kurdiska. De som gjorde det fick stryk av läraren nästa dag. Ramazan tyckte att en lavett var den lindrigaste formen av bestraffning. Ofta blev han slagen över fingrarna med en käpp. Allra ondast gjorde det när läraren tvingade honom att pressa samman fingertopparna, för att sedan ta emot slaget så.

Annons

Fängslad. 2009 dömdes Dalkurds ordförande Ramazan Kizil till tio månaders fängelse för att ha pratat sitt modersmål, kurdiska, i samband med ett valmöte i Turkiet.

Efter fem helvetesår i skolan växte Ramazan upp och blev en inflytelserik figur i sin hemby. Vid 25 års ålder valdes han till »muchtar«, ett slags byfogde. Vanligtvis tillföll positionen betydligt äldre män. Som »muchtar« hade Ramazan kontakt med myndigheterna, och han fick genast ögonen på sig. Den turkiska militären uppmanade honom att spionera. Han förväntades ange människor som levde som kurder. När Ramazan förklarade att han inte hade sett något misstänkt började trakasserierna. Han greps ofta och hamnade en dag i en isoleringscell som var mindre än en kvadratmeter. Där, på en iskall betongplatta, satt han naken och hopkrupen. Gång på gång fördes han ut med bindel över ögonen. Eftersom han inte såg någonting kunde han inte spänna kroppen inför knytnävsslagen. De turkiska militärerna gav honom elchocker som fick honom att bokstavligen skutta upp till taket. De klämde hans testiklar med en griptång. Andra fångar fick hela verktyg uppförda i anus. Det allra värsta var att bli upphängd i rep, med händerna bakbundna. Det kändes som om armarna skulle slitas ifrån kroppen. Det gick bara att uthärda i max 20 sekunder innan det svartnade för ögonen. Militärerna hällde iskallt vatten över honom efteråt. Sedan satte de igång igen.

Ramazan satt inlåst i åtta dagar och släpptes slutligen ut enbart för att hans pappa kände en minister. Men friheten var villkorad: en till två gånger i veckan skulle Ramazan infinna sig på militärbasen för att avge rapporter. Och eftersom han fortsatte att vägra ange kurder fick han ännu mer stryk. Efter en storskalig razzia mot hans hemby insåg Ramazan till slut att han skulle dö om han inte flydde. Det var slutet av 1980-talet. Han hade fru och sex barn, ett sjunde på väg.

Med hjälp av människosmugglare tog han sig till Syrien, därifrån vidare till Tunisien, sedan Moskva innan han landade på Arlanda i Sverige. Ramazan sökte asyl och placerades så småningom på flyktingförläggningen Rämshyttan mellan Borlänge och Ludvika. Där, på säkert avstånd från sina fiender, drömde han om att bli medlem i PKK. Han var beredd att göra vad som helst för kurdernas sak. Men ett sådant medlemskap krävde också att han offrade allt. Fru, barn, fast bostad … Det gick bara inte. Familjen var på väg till Sverige, via samma flyktrutt som han tagit. Ramazan fick fokusera på att överleva i sitt nya land. Han var inte särskilt väl rustad. Ramazan hade levt i en liten by hela sitt liv, han var analfabet. Poliser skrämde livet ur honom. Post också. Att som kurd få brev i Turkiet betydde att man skulle inställa sig någonstans eftersom myndigheterna ansåg att man var skyldig till något.

Ramazan hatade att gå på socialbidrag. Han ville klara sig själv. 400 timmar på SFI räckte för att han skulle få diplom på goda färdigheter inom det svenska språket. Som många andra invandrare förvisades han sedan till restaurangbranschen. Han kunde inte laga mat men hade inga problem att diska 15 timmar om dygnet. 1994 köpte han och några släktingar ett gatukök i Valsta som efter två år kunde säljas med vinst. Pengarna investerades i Pizzeria Valentino i Borlänge, dit flyttlasset gick härnäst. Ramazan fortsatte att diska, från nio på morgonen till midnatt. Som tur var bodde familjen alldeles intill restaurangen, annars skulle han aldrig ha träffat dem.

 

Slitet lönade sig. Efter några år fick Ramazan och hans släktingar råd att köpa ännu en restau-rang – Matpalatset i köpcentrumet Kupolen. För att dryga ut inkomsterna ytterligare öppnade Ramazan Fly Bar, ett diskotek i Borlänge. Där såg han på nära håll det som oroat honom under en längre tid: många invandrarungdomar hade problem, även kurder. Få gick ut gymnasiet. Istället för att sköta studierna hängde de på stan, där de sålde droger och vapen. En av Ramazans egna söner hade trillat dit. Han och andra bekymrade kurdiska pappor träffades regelbundet på Matpalatset efter lunchrusning för att diskutera vad som kunde göras. Hur skulle de bygga en bro till ungdomarna?

En fredagskväll 2004 kom ett förslag på lösning. Den då 23-årige Elvan Cicen berättade för Ramazan att ett helt P16-lag hade fått sparken från IK Brage på grund av disciplinära problem. Många i laget var kurder. Nu skulle ännu en grupp tonåringar berövas fotbollen, det enda skälet att hålla sig borta från skit. Elvan Cicen visste hur det kunde gå. Han hade själv varit med i ett gäng innan han hittade IK Brage, där han förutom att träna ungdomar hade lett sociala aktiviteter under parollen »Brage tar ansvar i samhället«.

Elvan föreslog att kurderna borde starta en fotbollsklubb. Ramazan svarade: »Om du sköter det sportsliga, så fixar jag resten.«

I september 2004 bildades Dalkurd FF på Maserskolan i Borlänge. Ett hundratal nyfikna, de flesta kurder, kom dit för att se vad som var i görningen. Klubbnamnet var ingen självklarhet. Kurdiska FF? Kurdistans FF? Nej, Ramazan Kizil ville ha något mer inkluderande. De var kurder, visst, men också dalkarlar. Alltså: Dalkurd. För att banka hem poängen utsmyckades den kurdiska flaggan i emblemet med två dalahästar, ett tilltag som rörde upp känslor hos många kurder. »Varför har ni två åsnor på vår flagga!?«

 

Ramazan Kizil ler åt minnet:

– Vi visste ingenting när vi började. Dagordning? Är det svart eller vitt? Är det mat? Vad är det?

Elvan Cicen anmälde klubben till kursen Föreningsrätt på Dalarnas fotbollförbund, så att de åtminstone skulle lära sig det elementära. Klubbens grundare slet hårt för att få fart på den nya klubben. Elvan Cicen inledde sitt arbete på grossisten Bazar klockan fem på morgonen, sedan körde han direkt till Sportfältet för att träna Dalkurds två lag. Han kom hem vid elvatiden på kvällen, såg en halv film med sin fru Hanna som hållit sig vaken, innan han däckade. Sedan började det om igen.

– Än i dag är jag förvånad över att min fru inte lämnade mig, säger Elvan Cicen.

Även spelarna fick slita hårt. Ett genomsnittligt division sex-lag tränar en eller två gånger i veckan. Dalkurd tränade varje dag. Tanken var att förbruka spelarnas energi, så att de inte orkade hitta på skit efteråt. Men niten gav också sportsliga resultat. Dalkurd vann den första turnering de ställde upp i: Dalarnas SM-kval i futsal. I slutspelet fick de vältränade men oorganiserade ynglingarna möta Degerfors borta, ett lag anfört av talangen Ola Toivonen. Det blev storstryk, men upplevelsen hade en positiv och sammansvetsande inverkan. Laget joggade hem division sex.

Medan Elvan Cicen skötte det sportsliga fixade Ramazan fram pengar via sitt kontaktnät. Sponsorerna, de flesta kurder, uppmanades att stötta ett hedervärt initiativ men fick också något i gengäld. Om exempelvis en kryddtillverkare gick in med pengar så lovade Ramazan att samtliga 25 restauranger i hans nätverk framgent skulle köpa kryddor av just den sponsorn.

»Muchtar« använde också sin ställning för att förbättra klubbens sportsliga chanser då han mer eller mindre tvingade sin son Adil, då lovande målvakt i Superettanlaget IK Brage, att ansluta till klubben. När sonen undrade vad han skulle göra i en division sex-klubb svarade Ramazan med en sorgsen undran: »Om jag ska få folk att förstå att det här är seriöst, och inte ens får med min egen son …«

Det funkade. Med kvalitetsspelare som Adil Kizil fortsatte klubben att rada upp avancemang. Fler duktiga spelare med kurdisk bakgrund anslöt, och många var villiga att gå ner några snäpp för att få spela i »kurdernas landslag«.

Alla var inte lika roade av framgångssagan. Efter att ha sett Dalkurd besegra Skiljebo i division två hävdade Västerås SK:s dåvarande ordförande att Dalkurdspelarna hade svartlöner. Hur skulle kvaliteten på spelarmaterialet annars förklaras? Skatteverket gjorde en granskning och friade Dalkurd.

Plötsligt spelade laget i division ett och Dalkurd började bli ett namn ute i världen.

»Kylan uppe i bergen gick rakt igenom ­skelettet. Folk bodde i trasiga tält, i trasiga kläder. Jag grät i flera dagar efteråt.«

Ett lag vars fotboll avspeglade kurdernas politiska projekt: en ovilja att anpassa sig.

De gånger laget vann genom att backa hem och kontra såg Ramazan Kizil det som sin uppgift att läxa upp tränarna: »Vi ska inte anpassa oss till någon annan. Ska du anpassa dig så ska du spela 2–4–4. Det är anpassning. Bästa försvar är attack. Så länge du bara försvarar dig så får du skott på dig. Det är samma som i krig.«

Tränarna tog det till sig. Resultatet blev att Dalkurd, efter fem raka avancemang, blev kvar i division ett i fem år, en stagnation Ramazan Kizil benämner »klubbens svarta historia«. Mycket berodde på en läckande defensiv. Målvakten Frank Pettersson, som gick till Dalkurd 2010, minns en viss skadeglädje på Borlänges gator.

– Klubben var öppet kaxig. Det pratades om att vinna Allsvenskan och jag tror folk gottade sig åt att vi för en gångs skull misslyckades med något.

Det lossnade egentligen först när Andreas Brännström tog över som tränare 2014. Den gängliga mannen med den milda framtoningen visade sig vara helt rätt för Dalkurds mix av färgstarka personligheter.

– När jag kom hit slängde spelarna i sig pizza och satt uppe på nätterna. Jag fick dem att börja betrakta sig själva som fotbollsspelare, att börja fatta livsbeslut utifrån den premissen. Tidigare var de mer vanliga killar som spelade fotboll.

Annons

»Brännans« främsta gärning var att styra upp försvarsspelet. Ramazan kallade honom feg, men tränaren stod på sig, varpå ett defensivt solitt Dalkurd kunde börja utmana i toppen av division ett.

När laget gjorde en resa till Kurdistan gick det upp för alla, spelare och ledare, att det här inte var något vanligt svenskt division ett-lag. Dalkurd mottogs som om de vore Real Madrid eller FC Barcelona. Från det att spelarbussen rullade in till hotellet var de högvilt, ständigt uppvaktade. Tumult utbröt. En ung supporter hotade att ta livet av sig om han inte fick en Dalkurdtröja. Brännström och lagets icke-kurder insåg med hjärtat det de tidigare bara anat med hjärnan: Dalkurd var en källa till omåttlig stolthet för många av världens kurder.

Och det berodde på att klubben handlade om mer än fotboll, vilket blev tydligt när IS invaderade den syrienkurdiska staden Kobane hösten 2014. Samma dag som Dalkurd skulle spela derby mot IK Brage reste Ramazan Kizil till den belägrade staden för att handgripligen hjälpa flyende kurder från den brinnande krigszonen.

Brännström beundrade patoset men valde ändå, efter att ha fört upp klubben i Superettan, att lämna klubben. Han var trött på att ledningen – främst Ramazan Kizil – lade sig i hans arbete. Brännström flyttade till Stockholm för att träna Hammarbys U19-/U21-lag, men i våras erbjöds han chansen att komma tillbaka. Han bestämde sig för att ge det en andra chans – och blev omedelbart påmind om kravbilden. 0-0 hemma mot seriefavoriterna Brommapojkarna i premiären ansågs inte tillräckligt bra.

– Det finns ingen klubb med lika höga resultatkrav i Sverige, säger Brännström. Bajens tränare har det lugnare efter 0–3 hemma mot AIK än vad jag har efter oavgjort mot ett topplag. Hammarbys tränare är det ingen som kommer åt. Efter 0–0 hemma mot BP så var det krismöten här med väldigt många upprörda personer inblandade.

Och för Ramazan Kizil är det precis så det ska vara. Dalkurds supporterskara inskränker sig inte till 50 000 Borlängebor, den består av världens 50 miljoner kurder.

Engagerad. Ramazan Kizil talar gladeligen om hur hans lag bör spela, för såväl åskådare som tränare. Andreas Brännström: »Går man in i Ramazans hus så kommer man ut några timmar senare med 700 förslag på hur nästa startelva ska se ut.«

Ramazan leder karavanen av kurdiska män från sitt hus till vallfärdsmålet Domnarvsvallen. När de kommer fram till vändkorsen och de faluröda träläktarna -insisterar han som vanligt på att betala inträde, för sig själv och även för några av gästerna.

– Inte ens kaffe är gratis för mig här!

Efter att ha låtit sig fotograferas med några tillresta supportrar lubbar han sedan bort för att ta plats på läktaren. Ramazan är en av få som hörs på arenan. När ytterbackarna står kvar i sina försvarspositioner reagerar han direkt:

– Gå, gå!

Övrig hemmapublik är lågmäld och överröstas av de nio tappra Öissupportrarna på bortaläktaren. De barbröstade männen tystnar tillfälligt när hemmalaget gör 1–0 i tionde minuten. Dalkurds egna produkt Ahmed Awad bredsidar in ledningsmålet från nära håll. Ramazan far upp och applåderar.

– Ja! Ja!

Så mycket mer hörs inte. De mest engagerade åskådarna finns någon annanstans – långt bort, ute i stora världen – och får ta del av glädjen via TV och hackiga sammandrag på nätet. Jag frågar Ramazan hur det kommer sig att fler ändå inte är på plats, det finns trots allt 2 500 kurder bara i Borlänge.

– Det är lördag kväll, förklarar han. Alla kurder jobbar på restaurang och det är som mest att göra på lördagskvällarna.

Ute på planen råkar Heradi Rashidi få ett Örgryteinspel på handen och domaren dömer straff. Veteranen Johan Elmander rullar in kvitteringen bakom Frank Pettersson. Hemmalaget ser dock aldrig särskilt skärrat ut, utan återtar ledningen fem minuter före paus. Lagkaptenen Rawez Lawan, en av två kurder i startelvan, möter ett inlägg på volley. Bollen i nättaket. Ramazan i extas. Men glädjen avtar snabbt. Seger förväntas. Dalkurd har inte förlorat hemma på tre år.

När domaren blåser för halvtid noterar jag att Ramazan lägger in en prilla. Han skrattar åt hur välintegrerad han har blivit som till och med »nyttjar snus«.

– Men mitt mål var aldrig att bli svensk. Om jag var ute efter att skita i min bakgrund så kunde jag ha stannat i Turkiet. Jag har däremot stor respekt för Sverige. Allt som vi har fått: våra möjligheter, ekonomi, fotboll … Att kunna göra det här …

Han gör en svepande gest över läktarna och planen.

– … tack vare Sverige.

Han knappar sig in i mobilens Text-TV-app för att kolla hur det har gått i travet. Lika bra att fästa blicken där, för tittar han någon annanstans riskerar han bara att bli irriterad. Ta bara de tre kanonerna som sprinklar vatten över konstgräsplanen. För Ramazan är de en påminnelse om Dalkurds ansträngda relation till Borlänge kommun. När klubben bad om bättre bevattningssystem eftersom spelarna fick blåsor av det uttorkade underlaget förklarade kommunen att det inte fanns pengar. Nästa månad köpte kommunen ett betongfundament av rivalen IK Brage för 130 000 kronor. En förtäckt allmosa, om man frågar Ramazan Kizil. Eller ta reklamskyltarna runt planen: Pizzastugan Djurås, Sala Kebab, Mockfjärdshus, Järvsö Kebab, Viksäng pizzeria Västerås … Ingen av lagets tre huvudsponsorer är från Borlänge. Fram till förra säsongen var Dalkurds sponsorer hänvisade till en skylt på sidan av norra läktaren. Skylten – »Vi som stöttar Dalkurd« – står fortfarande kvar, helt skymd av en faluröd bod. En övertydlig metafor för relationen mellan Dalkurd och Borlänge kommun.

När andra halvlek sparkar igång kontrollerar Dalkurd spelet. Örgryte skapar dock tillräckligt med halvchanser mot slutet för att sportchefen Adil Kizil, Ramazans son, ska begrava ansiktet i händerna. Men Dalkurd håller undan, och i omklädningsrummet efteråt leder Peshraw Azizi firandet när alla stämmer upp i sången »Hej … Jalla!«. Spelarna står upp på bänkarna och skrålar, dunkar handflatorna mot väggarna.

Peshraw, som har varit bänkad merparten av säsongen, ser gladast ut av alla.

Landslag. Sedan 2007 finns ett landslag med ­namnet Kurdistan. Men laget, som inte är godkänt av FIFA, består enbart av spelare från de irakiska delarna. Dalkurd FF vill representera och ena hela Kurdistan.

För Peshraw Azizi betyder Dalkurd allt. Att som kurd spela för Dalkurd är ett sätt att föra vidare pappa Alis kamp. Fadern var soldat i Peshmerga, gerillan som strider för en kurdisk stat. När Ali och familjen flydde till Sverige var det med en känsla av att ha gett upp sitt kall. När sonen gick med i Dalkurd 2010 kunde hans kamp gå vidare, via fotbollsplanen.

Vi träffas på klubbens kansli, en trång trerummare på våningen ovanför Brages lokaler. På mötesrummets väggar hänger inramade fotografier som gör klubbens resa tydlig. Gamla bilder av spelare, samtliga kurder, med enorma reklamblaffor på tröjan. Det var en annan tid. Numera innehåller A-truppen endast tre kurder. Ändå är stoltheten laget sprider större än någonsin.

– Vi har gjort det, säger Peshraw. Vi har enat de fyra delarna. Det finns inget politiskt parti som har samlat alla kurder så här bra. Tänk att få spela Champions League med den här kurdiska flaggan.

Hans korpsvarta hår är uppsatt i hästsvans. Blicken är vänlig, ödmjuk, på gränsen till förlägen.

»Pasha« var också på plats i IS-invaderade Kobane, fast efter det att staden fritagits. Han reste dit för att köra förnödenheter som svenska Dalkurdfans hade skramlat ihop till. Peshraw var på väg ut ur staden för att fylla på lastbilen när en självmordsbombare sprängde sig, på en plats där han alldeles nyligen befunnit sig. Det avskräckte honom inte. Följande vinteruppehåll reste han till Shingalbergen, där Peshmerga stred mot IS, åter-igen för att dela ut förnödenheter.

– Kylan uppe i bergen … Den gick rakt igenom skelettet. Folk bodde i trasiga tält, i trasiga kläder. Jag grät i flera dagar efteråt.

Storögda Peshmergasoldater kom fram, med vapen i händerna, för att hälsa. De kände igen honom från Dalkurdmatcherna och undrade: »Vad gör du här?«

Den här sommaren var han i Erbil, »huvudstad« i den irakiska delen av Kurdistan, där Dalkurd har en akademi sedan några år tillbaka. Peshraw hade med sig signerade matchtröjor och bollar. Han åkte även ut till en flyktingförläggning och hälsade på.

– Jag vill visa att vi bryr oss. Jag är kurd, du är kurd. Vi har inte glömt er. Det är sjukt. En flyktingförläggning med 50 000 människor, lika många som i Borlänge. Barnen kommer att växa upp på förläggningen.

– Jag är besviken, det är tufft. Men jag har en större roll än att bara vara på plan. Hade jag känt att jag inte hade bidragit, då hade jag lämnat. Men jag bidrar fortfarande. Jag vill ge allt för grabbarna, för klubben.

Det har funnits intresse för Peshraw från andra klubbar. Smickrande intresse, särskilt för någon som hamnat utanför sitt lags startelva.

– Men det är som pappa sa till mig: »Flytta, skojar du eller? Du spelar ingen annanstans.«

Men Dalkurd FF handlar om mer än kurdernas jakt på erkännande och upprättelse. Klubben har ända sedan grundandet varit involverat i samhället och bedriver en omfattande verksamhet i sitt direkta närområde Borlänge – fokuserat på att hålla marginaliserade ungdomar borta från det som lite slappt brukar benämnas »gatan«. Numera anordnar klubben regelbundet nattvandringar, fotboll för ensamkommande flyktingbarn, och både litteraturcirklar och e-sportkvällar. Och Borlänge kommun har förstås varit generösa tillbaka? Nej, det är få inom Dalkurd som uppfattar det så.

När jag träffar den assisterande A-lagstränaren Amir Azrafshan, som också basar för ungdoms-akademin, har han svårt att dölja sin bitterhet. Han säger själv att han borde blicka framåt och inte älta gammalt, men vår rundtur på Domnarvsvallen river upp gamla sår.

Amir visar upp det muggiga rum – åtta, -kanske nio kvadratmeter – där A-laget förvarar sitt material.

– Häktet är fan större, en fyllecell också. Det är ett skämt.

Sedan några månader tillbaka har Dalkurds ungdomslag ett separat materialrum, men -tidigare var det tänkt att hela klubben skulle få plats här, i en skrubb.

Amir lotsar vidare. I änden av en lång korridor har en vägg satts upp. Bortom den, på ett ungefär lika litet utrymme som materialrummet, finns Dalkurds tränarrum. Andreas Brännström och Amir har skrivbord mitt emot varandra. På »Brännans« skrivbord står en vinflaska som en tränare i Brage ska få eftersom han gick med på att byta en träningstid.

Stora möjligheter. Enligt Andreas Brännström (till vänster) gör Dalkurds brist på historia ­tränarjobbet enklare: »Inget sitter i väggarna. Det finns inget: så här spelade vi när vi gick till Champions League 1991. Killarna är inte stöpta i något 4-4-2 utan anpassar sig och är öppna för allt.«

Det har inte undgått Dalkurd att Domnarvs-vallen är Brageterritorium. Först i maj i år, samma månad som Amir utsågs till assisterande A-lags-tränare, kunde Dalkurd inviga sitt kansli intill idrottsplatsens huvudentré. I samma veva monterades klubbmärket upp på den faluröda kansli-byggnaden. För första gången framgick det att Domnarvsvallen också är Dalkurds hemvist. Tidigare har de bara varit gäster i Brageborgen.

– Okej, jag har viss förståelse, medger han. I mer än två generationer har Brage dominerat. Så kommer ett gäng pizzabagare och bara: »Hej, vi tänkte utmana er!«

Amir är en av många som offrat sportsliga ambitioner för att vara en del av uppstickarlaget. Talangen lämnade division ett-laget Falu BS för Dalkurd som då låg i division fyra. Amir var ung då, kurdfrågan var viktig för hans identitetsbygge.

– En kurdisk flagga med dalahästar, det absolut mest svenska som finns. Jag tyckte att det var klockrent.

Amir arbetade tidigare som integrations-samordnare på Dalarnas idrottsförbund och -kallas »Svenne Rubins« av kompisarna, efter det svensktoppsmeriterade kultbandet. Han spelar kurdisk folkmusik och lyssnar på Ulf Lundell.

I dag är integration viktigare för honom än vad kurdfrågan är. Och visst, fotbollen är det redskap med vilken denna integration sker, men den är också ett självändamål. Det är klubbens »in-i-döden-possession-spel« som lockar ungdomarna till klubben – inte storpolitik. På kort tid har Dalkurds ungdomsverksamhet blivit Borlänges största. Nästan 400 barn och ungdomar spelar i föreningen, och många av dem har lockats över från lokalkonkurrenten Brage.

Det kostar inget att spela för Dalkurd, klubben tar inte ut någon årsavgift, men det betyder inte att det är gratis. Föreningen kunde byggas för att ett gäng eldsjälar var frikostiga med sin tid, och tid i form av arbetstimmar är också vad klubben kräver i gengäld. Dalkurdungdomar som är 15 år och äldre har bland annat extraknäckt som räddare vid Vansbrosimmet och byggt scener på musikfestivalen Peace & Love.

– Man jobbar för andra, för att kompisens lillebrorsa ska ha råd att spela fotboll. Vi lär dem solidaritet, påpekar Amir.

Man kan tycka att sådana ambitioner rimligen borde gå hem i ett social-demokratiskt näste som Borlänge. Arbetarstaden har varit knallröd sedan begynnelsen, och fotbollen har sedan generationer tillbaka varit en enande kraft. I Borlänge hade IK Brage länge patent på glädjespridandet. Det började på 1930-talet när Brage stormade fram genom seriesystemet på samma sätt som Dalkurd senare skulle komma att göra – ofta kom spelarna direkt från arbetet på stålverket till match – och varade till långt in på 1980-talet, då klubben upplevde sin storhetstid med två allsvenska brons och ett Uefacupmöte med FC Inter 1988. Men sedan den senaste allsvenska sejouren 1993 – IK Brage låg sist från första till sista omgång – har det inte varit särskilt kul att följa laget. Det fanns utrymme för en uppstickare i staden, men när Dalkurd klampade in på Domnarvsvallen rörde det upp starka känslor.

Dalkurd menar att allt har skett på nåder sedan dess. De har haft dyrare planhyror och sämre träningstider än Brage. De har inte fått sätta upp sponsorreklam och tilläts inte ens måla över Bragemärket på väggen i det omklädningsrum de fick låna.

Och känslan av att ha blivit förfördelade verkar inte helt ogrundad. 2004, samma år som Dalkurd bildades, sålde Borlänge kommun Utanfors herrgård till Brage för 700 000 kronor. Några år senare såldes gården vidare för 2,5 miljoner kronor. Dalkurd anade ett förtäckt bidrag. 2009 ansökte Dalkurd om att få bygga ett klubbhus och kansli. Kommunen garanterade borgen till 8,3 miljoner kronor, men bygget föll i byggnadsnämnden på grund av avvikelser i detaljplanen. Sedan dess har klubbens planer gått i stöpet, av en mängd olika skäl.

Till sist tröttnade Ramazan Kizil och klubbens ledning. Han gjorde upp med Knivsta kommun, som insåg värdet av att kunna stoltsera med en socialt ansvarstagande elitförening. Parterna kom muntligen överens om en flytt, men Dalkurd drog sig ur i sista sekund efter att några av Borlänges högt uppsatta socialdemokrater övertalat Ramazan att stanna. Det vore en alltför stor prestigeförlust för Socialdemokraterna i Borlänge om ett så hedervärt projekt som Dalkurd lämnade kommungränsen. För så skulle det naturligtvis se ut, som om dal-masarna inte hade vett att uppskatta hybriden av elitfotbollslag och integrationsprojekt. Och precis så såg det också ut i juni 2015 när Borlänge -kommun tog över en storbildsskärm från barskrapade Brage. Klubbens förhoppning var att reklamintäkterna från skärmen skulle rädda klubbens skrala ekonomi, men så blev det inte. För att finansiera övertagandet höjde kommunen istället planhyrorna från 4 000 kr till 7 000 kr per match – vilket också -drabbade Dalkurd, som indirekt fick betala lokal-rivalens misslyckade satsning.

När dialogen om en ny elitarena till sist havererade i fjol såg Dalkurd ingen annan utväg än att återigen förbereda sig för en flytt. Rallarsvingarna skedde öppet i medierna. Det var inte bara Ramazan Kizil som uttalade sig. Även tränaren Andreas Brännström pratade uppgivet om korruption. Efter att ha utvärderat fyra kandidatstäder utsågs studentstaden Uppsala till ny tänkbar hemvist. Kommunens idrotts- och fritidsnämnd tog emot med öppna armar, trots att överraskningslaget IK Sirius redan hade fixat allsvenskt spel. »Vi hanterar alla klubbar lika och i en kommun som tar sitt uppdrag på allvar kan man inte behandlas bättre för lång och trogen tjänst«, menade nämndens ordförande Rickard Malmström i Upsala Nya Tidning.

Det definitiva beslutet skulle tas på ett medlemsmöte på Hagaskolans aula. Tidningar var på plats för att livesända, men häpnadsväckande nog ingen från Borlänge kommun, trots att de var inbjudna. Till slut fattades ett kvasibeslut. Medlemmarna bestämde att styrelsen fick avgöra klubbens framtid, och styrelsen bestämde i sin tur att man behövde ytterligare betänketid. En flyttgrupp på fyra personer tillsattes och den utreder fortfarande. Så fort Dalkurds öde avgörs – allsvenskan eller inte – kommer flyttgruppen att informera styrelsen om sina slutsatser.

Kommunen har skrivit en avsiktsförklaring där de förbinder sig att »lappa ihop« Domnarvsvallen om Dalkurd går upp i Allsvenskan. Dessutom ska föreningen sent omsider få bygga ett 600 kvadratmeter stort klubbhus på Sportfältet. I -gengäld kräver kommunen att Dalkurd måste skriva på ett kontrakt som förbinder dem att bli kvar i Borlänge de kommande tio åren. Social-demokraten Ola Brossberg, fritidsnämndens ordförande, motiverade i augusti kravet i Borlänge Tidning med att kommunen inte vill »elda för kråkorna«.

 

Det finns flera sätt att betrakta Dalkurds vara eller icke-vara i Borlänge. Dalkurd-anhängare anser att Borlänge kommun har sjabblat bort den gyllene möjligheten att åter ha ett allsvenskt lag i staden. Enligt dem har den samhällsengagerade klubben blivit körd på porten av otacksamma tjänstemän och slingriga politiker med Bragesympatier. Favoriseringen av IK Brage har till och med varit föremål för diskussion i kommunfullmäktige. Dalkurd har inte funnit sig i den klassiska invandrarrollen – håll käft, ta emot hjälp – och har fått skit för det.

Dalkurdsskeptikerna kan förstås uppfatta situationen annorlunda. Här går kommunen in och stöttar ett lag som mest angår kurder och så tackar föreningen med att sno IK Brages ungdoms-spelare. Och vadå missgynnade? 2010 anklagade Borlänge Tidning S-politikern Kristina -Svensson, som också var vice ordförande i Dalkurd, för jäv. Svensson friades, men anklagelsen om kommunal-politiker på »dubbla stolar« kan alltså fästas även på Dalkurd.

Att enbart framställa Dalkurd som en snäll, missgynnad och samhällsengagerad klubb är fel. Med tiden har de blivit en elitklubb där pengarna -rullar snabbare för varje år. Nyförvärv som -Mohamed Bangura och Kebba Ceesay spelar inte direkt -gratis. Och att de nu, efter medial pajkastning mot kommunen, hotar att flytta om de inte får sin vilja igenom kan ses som ren utpressningstaktik av en aktör som har mycket men vill ha ännu mer.

Det går lyckligtvis att se fejden på ett tredje och mer sansat sätt. »Kommunen« består i själva verket av en hel uppsjö politiker och politiska tjänstemän, vars inställning till Dalkurd formats av en rad komplexa faktorer. Kanske beror den avvaktande hållningen på att många fortfarande inte begripit vad projektet Dalkurd går ut på? IK Brages framfart var lättare att hantera och glädjas åt. En ursvensk förening som gjorde ursvenska saker – bingo, ungdomscupen Dalecarlia Cup … – år ut och år in. Dalkurd åker till krigshärjade områden för att volontärarbeta. -Dalkurd talar om att ena ett helt folk.

Dalkurd pratade om att vinna Allsvenskan och spela i Europa trots att de låg i den svenska tredjedivisionen. Måhända är allt det där inte så lätt att förstå. Möjligtvis har politikerna skrämts av Ramazan Kizils öppna sympatier för PKK, en organisation som trots allt är terroristklassad i Sverige. Vad är egentligen Dalkurd? En kurdisk lobbyorganisation utklädd till fotbollsförening? Eller Borlänges räddning?

 

När jag frågar Dalkurds spelare och ledare om en framtida flytt är de ambivalenta. Lagkaptenen Peshraw Azizi tycker inte att det vore så -dramatiskt att få en ny hemmaplan.

– Jag är från Stockholm. Jag har familj där. Vi har fler -supportrar där också.

Den assisterande tränaren och akademi-ansvarige Amir Azrafshan är mer skeptisk men inflikar att han oavsett hur det blir inte tror att Dalkurd -kommer att lämna Borlänge helt och hållet.

– Vad A-laget gör eller inte gör ska inte påverka ungdomarna. Människorna som är här kommer vi att ta hand om. Jag kan se en uppdelning med A-laget på en ort, akademin på en annan. Vi har ju redan akademi i Erbil. På det sättet är vi redan lite som Kurdistan. Utspridda.

Han menar att förändringen går fort. Barnen identifierar sig numera inte med Johan Eklund i Brage utan med Kebba Ceesay och Rawez Lawan.

Allsvenskan nästa? Mot Öis blir Rawez Lawan, en av lagets tre kurder, matchvinnare: »Ska vi kunna hävda oss i Allsvenskan behöver vi bli mer disciplinerade. Är det samling nio så är det nio, inte två minuter över. Men vi måste fortfarande vara Dalkurd. Fortsätta ha på musiken i omklädnings­rummet med en bas så att folk tror vi har bröllop där inne. Jag vet inte hur vi har skapat den, men den här sjuka Dalkurd­energin måste finnas kvar.«

– Ungarna skiter i att deras farsor har hållit på Brage hela livet, säger han. Borlänge skulle märka vår betydelse först när vi drog, det är en klassiker. Jag säger inte att vi ska göra det, detta är inget hot, men skulle vi släppa våra 400 ungdomar … Det är bra ungar, men gör man dem rastlösa så …

Dalkurds medgrundare och eldsjäl Elvan Cicen tror att en flytt skulle kunna bli ödesdiger.

– Seniorverksamheten behöver vara nära -ungdomslagen. Försvinner A-laget är det risk att ungdomarna försvinner och detta är inte ung-domar som kommer att hamna i andra lag, de försvinner från fotbollen.

Den före detta A-lagstränaren, som numera tränar knattelag tillsammans med sin fru Hanna, har offrat mycket för Dalkurd. Han fick diabetes vid 29 års ålder på grund av all stress. Han tar sex tabletter om dagen, och en spruta. Dessutom har han ådragit sig ett stressymptom i munnen. Att hans och andras ansträngningar inte har fått större uppskattning gör honom ledsen.

– Kommunalpolitikerna är helt enkelt inte redo för en sådan här klubb. De hade kunnat dra nytta av oss men gör det inte.

Han ler:

– Om vi inte får »svullhuve« så blir det Allsvenskan, och var ska vi hålla till då? På Domnarvsvallen? Har du varit uppe på pressläktaren? Man vågar fan inte ens gå där uppe, så skranglig är den. Kommunen säger att man ska lappa ihop, men då kräver det att vi ska skriva på ett tioårsavtal. Är det ens lagligt? Och lappa ihop … Det handlar ju också om vilken bild man vill ge av Borlänge.

 

Från SSAB:s tre skorstenar väller en tjock plym av rök. Rökpelaren söker sig gråsvart i vindens riktning, och dras ut till en porös tratt innan den glesnar av och till slut upplöses i himlen. Borlänges industriella glansdagar är förbi. På 1970-talet skrek både Kvarnsvedens pappersbruk och Domnarvets Jernverk efter importerad arbetskraft. I dag är arbetslösheten bland utlandsfödda rekordhög, och allmänhetens missnöje med denna sak har fått allvarliga konsekvenser. Sverigedemokraternas höga siffror är en sak. Under mitt besök i Borlänge läser jag i Dala-Demokraten att nazisten Pär Sjögren har tagit plats i Borlänges kommunfullmäktige. På nästa sida i tidningen ser jag Dalkurds lagkapten Peshraw Azizi posera tillsammans med en polis, en ambulansförare, en fältassistent och personer från social- och räddningstjänsten. Borlänge kommuns ungdomscoach hoppas att projektet »Människan bakom uniformen« ska öka tilliten och respekten mellan ungdomar och folk inom blåljusyrken.

»När du lever i rädsla så tänker du bara på att överleva. Du blir som en TV och någon annan har fjärr­kontrollen.«

I Dalkurd har Borlänge en aktör som tar hand om 400 av ortens ungdomar, som arrangerar fotboll för ensamkommande flyktingbarn, som -nattvandrar, som anordnar litteraturcirklar och som snart också troligen sett till att det för första gången på 25 år kommer att spelas allsvensk fotboll i staden.

Det är svårt att förstå hur Borlänge kan tacka nej till det.

När jag kommer hem till Ramazan Kizil dagen efter Örgrytematchen sitter han på samma ställe i soffan som senast jag var där. I samma kläder, med en kopp rykande te framför sig. Fruktfatet är påfyllt. Hans fru och döttrar slamrar i köket. TV:n är inställd på Rudaw, en TV-kanal från den irakiska delen av Kurdistan. Den visar ett inslag inför folkomröstningen i Irak den 25 september, då irakiska Kurdistan kan bli självständigt.

– Det är viktigt, säger Ramazan. För att kunna sova gott behöver du land. Ett eget land där ledarna tycker om dig. Problemet är att ledarna i Turkiet hatar oss kurder.

Han pekar på TV:n:

– När du lever i rädsla och fattigdom så -tänker du bara på att inte bli gripen, att överleva. Du blir som en TV. Du bestämmer inte över dig själv, någon annan har fjärrkontrollen. I mitt hemland sov jag inte en natt utan rädsla! Sverige har gett oss trygghet, ett liv. Vi måste ge tillbaka. Skulle vi inte göra det så vore vi världens sämsta -människor. Det är som sponsring.

Ramazan tycker att Dalkurd FF har gett tillbaka. Både till landet Sverige och staden Borlänge. När bråken med kommunen kommer upp ser det ut som om en undanträngd trötthet kommer ikapp honom. Han lutar sig tillbaka i soffan, sjunker ner.

– Tänk att vi har bråkat i tolv år utan att lyckas förstå varandra.

Han tar en klunk te, sedan bjuder han på en liknelse.

– En kurdisk man har tre söner … Den första ljuger alltid. Bra! Honom har pappan inga problem med. En annan ljuger aldrig – ännu bättre. Men den tredje, han talar sanning ibland och ljuger ibland, man vet aldrig vad som är vad. Problem!

Ramazan ber om mer te av sin fru, som snart sätter ner en glasassiett på bordet framför oss. Ramazan pratar om hem och hemlöshet, de saker som har dominerat hans liv.

– Den känslan vi har fått från politiker och tjänstemän är: »Ni hör inte hemma här!« Det är bruksmentaliteten. Speedway ska vara Avesta, hockey ska vara Leksand och fotboll ska vara Brage. När det kommer någon och sticker upp så blir det knas.

Ramazan lirkar in en prilla under överläppen. Han är trött på att bråka i medier, säger han. Ändå kan han inte låta bli.

– Vi diskuterar inte längre med kommunen. Vill Borlänge kommun ha en elitarena för fotboll så ska de skaffa en sådan för befolkningens skull, inte för Brages eller Dalkurds.

Ramazan Kizil zappar vidare och landar på en kurdisk TV-kanal som vevar bilder av den färska attacken på Amedspors spelare Deniz Naki. Spelaren anfölls av hemmasupportrar när hans lag mötte Mersin, bara för att han är en stolt kurd med ordet Azadi – kurdiska för frihet – tatuerat på armen.

Ramazans bärnstensfärgade ögon följer händelserna luttrat, utan att ge uttryck för någon bestörtning. Dagen därpå ska han flyga till Turkiets huvudstad Ankara för att fixa till tänderna som militären slog sönder för 30 år sedan. Den tidigare lagningen har släppt. Ramazan har arresterats vid flera tillfällen när han återvänt till Turkiet. Militären betraktar Dalkurd FF som en kurdisk terroristcell.

– »Ni är terrorister, separatister«, säger de till mig. »Kom hit och titta«, säger jag. »Kom och titta vad vi gör i Borlänge. Om ni anser att det vi gör är terrorism, då är jag stolt över att vara terrorist.«

Jag frågar om han är rädd.

– Rädd? Jag har dödat rädslan. Jag har dödat den rädsla de importerade i mig. Vad ska de göra? De kan komma och ta mig, rädd vägrar jag vara.

Nästa dag, på flygplatsen i Istanbul, kommer Ramazan Kizil att bryskt dras in i ett förhörsrum och förhöras i fem timmar. Men det vet varken han eller jag när vi tar farväl.

Därför handlar även min sista fråga om Borlänge. Kommer Dalkurd att bli kvar?

– Vi kommer från Borlänge. Mina barn är etablerade här. Vi har jobb här, familj här, bil här. Vi är dalkurder. Våra liv finns här. Det är inget lätt beslut att fatta. Hjärtat säger stanna, men jag fattar inte beslut med hjärtat. Skulle det vara bättre för Dalkurd att flytta, ja, då kommer vi att offra också det.

Dalkurd FF

GRUNDAD: 2004

ARENA: Domnarvsvallen (6 500 åskådare)

MERITER: Seriesegrare varje år mellan debutsäsongen 2005 och 2009. I Division 1 Norra blev det fem år innan avancemanget till Superettan 2015. 4:a i Superettandebuten i fjol.

SUPPORTERKLUBB: Roj Fans. »Roj« betyder sol på kurdiska och hänvisar till solen i klubbens emblem.